För närvarande är jag på landet och har väldigt dålig uppkoppling, vilket gör att jag har lite svårt att svara på kommentarer ordentligt. Ska försöka ta igen det på söndag. Så ni vet.
Etikett: semester
Måndag.
Tog med Boel på en promenad till fruktaffären vilket var en dum ide. Hon frågade hela tiden hur långt det var, och när jag sa: ”jadu Boel, vi kommer nog gå hela veckan” så var hon tvungen att sätta sig av förtvivlan.
En sur lillasyster svalkar sig med solfjädern.
Vi åt yoghurt med mullbär till lunch.
Ett övergivet hus som fanns där. Vågade dock inte gå in.
En hemlös katt.
Sen åkte vi till Marmaris.
Fotade skamlöst lokalbefolkningen.
Vi åt på en trevlig restaurang. Jag åt någon lammgrej med aubergine.
En fin affär vi var i.
Söndag.
Gick till stranden. Hatar att alla stränder är belamrade med en massa parasoll. Tänker ungefär såhär: allemansrätten är det finaste och svenskaste vi har.
Drack turkiskt kaffe.
Solade och läste ”gilla läget” av Barbara Ehrenreich. Utmärkt bok som kritiserar kulten kring positivt tänkande.
Fikade på ett mysigt och kitschigt café.
Detta är min pappa.
Kitschigt, som sagt.
Sen skulle vi äta middag,
Min bror.
Min mamma.
Sen gick vi hem.
Semesterångest.
Till slut kom vi iväg fast planet blev tolv (!) timmar försenat. Dessutom hade de ingen mat på planet.
Det är en lättnad att det finns internet här för annars hade jag nog inte klarat mig. Det är så turistigt att jag blir galen. Jag växlar mellan dåligt samvete och hat mot alla påstridiga försäljare. Jag funderar på att helt enkelt gå ner mig i svenneträsket, börja morgonen med en öl och sedan vara berusad resten av dagen. Köpa keffa souvernirer och skamlöst fotografera lokalbefolkningen.
Ett avskaffande av semesterrätten öppnar för smygsänkningar av löner.
Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.
Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.
När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.
Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.
Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.
Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.
Johan Norberg
Mötet med verkligheten.
Jag tycker det finns något så skönt i när svenska turister inte kan åka till sina paradisländer eftersom det är inbördeskrig där. Det är liksom ett sånt möte med verkligheten. Jag undrar om de tänker på att det finns människor som bor där och som lever i det där. Att det finns människor som ser Egypten som sitt hemland, inte som ett skönt litet semesterresmål.
Turism till lite sådär halvdemokratiska men varma länder kan kännas så himla unket. Nu ska jag tyvärr själv åka till Turkiet om några månader så jag kan inte riktigt moralisera här men jag kan säga att jag redan nu har dåligt samvete för det (vad som nu skulle bli bättre av det?).
Mitt favoritresmål att hata är Thailand. Svenskar älskar Thailand, tror faktiskt vi har högst antal Thailandsresenärer per capita. Tänker mig följande: en svensk blekfet familj som åker till Thailand över julen och tar med sig en hopfällbar julgran och gör allt precis som hemma, fast där. Är nog egentligen mest bitter för att jag aldrig fick åka till Thailand som barn, mina föräldrar åker aldrig utomlands.
Minns en brud i skolan som ba: ”läskit me Thailand, de har farliga maneter där”, jag ba: ”mmmm (irriterat). Och INBÖRDESKRIG!”. Hon såg helt chockerad ut.
Minns även en person som ba: ”höhö, alla roliga horor”. Kul skämt med folk som måste sälja sig till rika västerlänningar för att överleva… (finns säkert nån hora där som vill, men tillåt mig tvivla på att det är den allmänna ordningen).