Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

rätt

En kavalkad av korkade hårargument.

Alltså seriöst. Det finns få saker jag bryr mig så lite om som hår. Jag bryr mig så lite att jag inte ens rakar håret på kroppen, något som annars är kutym bland personer av mitt kön. Jag tycker verkligen att det är en ointressant fråga hur människor väljer att ha sin hårväxt. Det fascinerar mig att det finns så många som verkligen bryr sig om andras hårväxt. Som bryr sig så mycket att de kollar noga noga under armhålorna på publiken i mello, tar en bild och lägger upp på Facebook. Jag menar, det är ju inte som att någon någonsin har sett en privatperson med hår under armarna, tagit en bild och sedan lagt upp på Facebook i syfte att håna personen. Och om det hade hänt hade jag tyckt att det var vidrigt, tro mig. Och jävligt konstig också eftersom det verkligen inte är en viktigt fråga huruvida folk rakar sig eller inte.

Kan folk bara sluta ha dessa pseudodebatter så jag slipper bry mig om hårväxt och kan återgå till mitt liv där jag ägnar mig åt andra saker än att raka mitt kroppshår? Kan folk bara sluta bry sig om vad andra väljer att göra med sina armhålor jag jag också slipper bry mig? Hur svårt kan det vara?

Ett argument man hör då och då är att det visst är rimligt att bry sig om ens partners hårväxt. Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag bryr mig också om regelbunda sexpartners hygienvanor, tycker till exempel att det är sjukt äckligt med fettigt hår. Men nyckelordet här är partner, en partner är inte en person du en gång råkade se på Tv i några sekunder. Om man tror det har man en ganska vrickad syn på relationer.

En annan grej folk säger är att andra har rätt att ”tycka som de vill” om andra personers kroppshår. Absolut, att tycka står dig helt och hållet fritt. Det står dig faktiskt även fritt att gå fram till personer på stan och säga att deras underarmshår äcklar dig. Men om du nu gör det så står det väl fan också dem fritt att tycka att du är en jävla idiot och även uttrycka det?

Frågan är inte huruvida någon har en laglig rätt att tycka till om andra hårväxt eller ej, frågan är om det är ett vettigt sätt att agera på. Det är till exempel lagligt att vara otrogen, det betyder inte att det är rätt. Människors fixering av vad som är och bör vara tillåtet i lag och inte är bara ett sätt att slippa ifrån den moraliska diskussionen. Ja, vi har yttrandefrihet i Sverige men det gör inte att du behöver bete dig som ett jävla blockmongo. Man behöver inte göra dumma saker bara för att man kan. Det verkar ju bara skitkorkat.

Människor har som tur är i regel förmåga att tänka en liten bit bortom vad som är lagligt och inte. Människor kan konsultera sina personliga moral och tänka efter. Fundera en smula på vad som är bra att göra, vad som känns rätt. Saknar människor som drar dessa argument den förmågan? Det är i alla fall så jag tolkar det.

Det handlar inte om barnets rätt utan om min.

Ofta i abortdebatten så drar folk upp argumentet att man gör abort för barnets egen skull för att man för tillfället inte har förutsättningarna till att ta hand om ett barn. Visst kan det vara så att man verkligen saknar förutsättningar, typ att man har missbruksproblem och så vidare, och gör abort fast man egentligen hade velat ha barnet. Oftast handlar det dock om att man inte har optimala ekonomiska förutsättningar, att pappan är okänd och liknande. Som bekant finns det en massa barn som växer upp under liknande förhållanden och ändå får ett utmärkt liv.

Att argumentera för eller emot abort ur det ofödda barnets perspektiv tycker jag är ett misstag. Aborträtten handlar inte om barnets rätt att inte födas, det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Detta gäller såväl om man vill göra abort som om man vill behålla barnet. Det får inte gå så långt att folk anses ha en moralisk skyldighet att göra abort, för barnets skull. Tyvärr är det lite den utvecklingen jag ser idag och det tycker jag är mycket beklagligt.

Såhär tänker jag: ja, abort är att förhindra ett liv. Ja, för de allra flesta barn är det bättre att födas än att inte födas, de flesta är tacksamma över livet. Nej, man behöver varken ha optimala sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta ett barn till världen. Men aborträtten måste ändå vara absolut för det handlar om min rätt att avgöra vad som får gro i min egen kropp, att avgöra vilket liv jag vill sätta till världen och inte. Det är inget jag ska behöva försvara med något annat argument än att jag helt enkelt inte vill.

För det första ska man inte behöva rättfärdiga att man gör vad man vill med sig själv. För det andra så kan ett sådant rättfärdigande, om allt för många ägnar sig åt det, leda till att det uppfattas som omoraliskt att faktiskt föda i sådana situationer. Och det hade ju varit olyckligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Jag ber om självrannsakan.

Vaccineringen mot svininfluensan räddade alltså enbart sex liv. Det är inte mycket, speciellt inte i proportion till att betydligt fler brukar stryka med i den vanliga influensan årligen. Människor har blivit skadade av vaccinet, till exempel fått narkolepsi, och hela historian har kostat stora summor pengar och tagit resurser från den reguljära sjukvården.

Jag kommer ihåg hur sura folk var när jag inte vill vaccinera mig på grund av just detta; att svininfluensen knappast var något hot mot gemene man och att min vaccination bara skulle bidra till att göra läkemedelsföretagens fickor fetare och bidra till den allmänna hysterin. Det finns få saker jag tycker så illa om som masshysteri. Framförallt mina föräldrar tyckte att jag var oerhört fånig och en foliehatt. Jag vägrade följa med när resten av familjen vaccinerades, något jag är glad för att jag upprätthöll nu. Inte för att jag tror att jag hade blivit drabbad av någon hemsk biverkning eller att mitt beslut gjorde någon skillnad i samhällsdiskursen utan helt enkelt för att det känns bra att omsätta sina värderingar i praktisk handling.

Nåväl, det visade sig ju att jag hade rätt till slut. Det är dock inte bara en lycklig slump att jag lyckades träffa rätt i handling utan baserade sig på att jag faktiskt läst mig in en aning på ämnet. Det blandat med en allmän motvilja mot alla former av masshysteri och ogenomtänkta satsningar gjorde att jag fattade det beslutet. Vetskapen att jag hade rätt hela tiden är tillfredsställande. En så kallad egoboost för mitt kritiska tänkande.

Vad som  är tråkigt när sådana här historier uppdagas är att personerna som tyckt att de skeptiska håller på med en massa fjantiga konspirationsteorier nästan aldrig uppmärksammar att vi faktiskt hade rätt i efterhand, ty i deras huvuden har det redan gått till historien. När det nu uppdagas att massvaccineringen var en otrolig miss så ses det som ett förargligt misstag, att folk påpekade att det kunde vara så redan då har glömts bort. Jag tror absolut inte att man mamma som blev så besviken när jag vägrade följa med resten av familjen till vårdcentralen eller min pappa som tyckte att jag var fånig kommer att på egen hand inse att de faktiskt hade fel och jag rätt. Jag tror inte att de minns att de pushade mig till att ta sprutan som ju faktiskt kunde ha gett mig narkolepsi men som uppenbarligen inte skulle ha räddat mitt liv.

Jag menar givetvis inte att de ville mig illa genom sitt agerande, däremot tycker jag att det finns en viktig lärdom att dra. Den att det är jävligt lätt att förlöjliga folk som är skeptiska mot hur saker och ting ordnas i samhället. Det är desto svårare att i efterhand dra sig till minnes vilka motargument man stötte på och hur man hanterade dem. I en sådan situation tycker jag att det är på sin plats att fundera lite över hur man bemötte motargumenten mot vaccinering då och hur man skulle betrakta desamma idag.

Visst kommer det alltid finnas någon som är skeptisk mot vad som än hittas på och bara för att någon av dem råkar träffa rätt betyder inte det att de var värda att lyssna på. Det är dock en viss skillnad på enskilda bråkstakar och en så stor mängd människor som opponerade sig emot vaccineringarna med faktiska argument. Jag menar inte att anklaga de som var positiva till vaccinering, på det stora hela ligger felet hos de bestämmande som var inkapabla att fatta ett vettigt beslut. Däremot så ber jag er rannsaka er själva: vad tänkte ni om vaccineringen? Genomförde ni den och i så fall varför? Stötte ni på några motargument och hur hanterade ni dem? Hur ställde ni er till alla de personer som vände sig emot projektet?

Respektera min rätt att bestämma över min egen kropp tack.

Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.

Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.

Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?

Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.

Jag förstår inte varför det skulle vara statens ansvar att folk ska kunna onanera.

Vissa tycker att jag har fel när jag skriver att det skulle vara en form av statligt godkänd och dessutom finansierad form av prostitution att låta hjälp vid onani ingå i de rättigheter som man har som vårdtagare. Jag vill börja med att säga att jag inte är tvärt emot prostitution, jag vet faktiskt inte var jag står i frågan. Jag vill också påpeka att sexualitet inte är samma sak som sex eller sexuell tillfredsställelse. Jag tycker att alla har rätt till att inte få sin sexualitet begränsad, men det betyder inte att man har rätt till att få sex eller hjälp vid onani.

Det jag tycker är problematiskt i frågan är hur man ska dra gränser. Som vårdtagare har man vissa rättigheter som man kan kräva. Jag tycker inte att hjälp vid onani eller samlag ska ingå i dessa rättigheter, svårare än så är det inte. Om man sedan som vårdtagare väljer att på egen hand anskaffa sig dessa tjänster är det en annan sak men jag fattar faktiskt inte varför det skulle ingå i statens åtaganden att göra det möjligt för en person att onanera.

I Sverige är prostitution olagligt och det skulle absolut kunna ses som en form av prostitution att hjälpa en handikappad med att ta på kondom, sätta på porrfilm eller hjälpa till vid samlag. Det är ju en sexuell tjänst, helt enkelt. Jag förstår såklart vari skillnaden ligger på att köpa ett samlag och på att få en kondom påträdd för att man inte kan göra det själv men jag anser att det finns ett stort problem gällande gränsdragning här. Om vi definierar det som en rättighet att få utöva sex och onani trots funktionshinder, var går då gränsen. Det finns en massa människor som inte får ligga på grund av sociala handikapp, ska de också få tillgång till sex eller något slags substitut för det?

Jag tycker att det är väldigt problematiskt att tala om sex som en rättighet. Ingen har rätt till att hindra dig till sex med någon som är med på det, men du kan inte heller under några omständigheter kräva att få hjälp med sex eller onani. Sedan om den här typen av sexuell tjänster skulle tillåtas för alla så är det klart att även handikappade skulle kunna köpa dem men absolut inte på statens bekostnad.

Ett avskaffande av semesterrätten öppnar för smygsänkningar av löner.

Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.

Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.

När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.

Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.

Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.

Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.

Johan Norberg

Alltid lika jobbigt när folk är skyddade av grundlagen.

Detta är en fruktansvärt obehaglig artikel. Nämndemän blir ju som känt politiskt tillsatta vilket såklart innebär att även Sd-politiker får sitta som nämndemän. Nu har emellertid Värmlands tingsrätt velat sparka en nämndeman från Sd eftersom han har länkat till antisemitiska hemsidor i en, och håll för fan i er nu, privat mejlkonversation!

Om man nu har ett system där politiskt tillsatta får har beslutsrätt i domstolar så ska man väl låta det vara så också. Nämndemännen ska ju representera ett snitt på Sveriges befolkning och nu är det ju så att sju procent av dessa har röstat på Sd, då är det väl inte mer än rätt att en människa med åsikter som speglar Sd:s ska sitta i rätten. Annars är det ju inte en äkta representation av folket. Eller är det kanske bara den politiskt korrekta delen av befolkningen som ska ha representation i rätten?

Tydligen så är det viktigt att alla nämndemän har värderingar om alla människors lika värde. Står det i lagen att det måste vara så, undrar jag? Hur garanterar vi att de gamla gubbar och gummor som mestadels sitter som nämndemän har fräscha och uppdaterade åsikter och inte styrs av en massa fördomar?

Jag har stor sympati för tingsrättens beslut, men jag förstår också problemet med hur mycket en nämndeman får säga. Han är ju skyddad av yttrande- och tryckfrihet. Det han sagt i TV kan man inte avskeda honom för. Det är svårt att dra gränsen för vad man som person får tycka och inte, säger Anne Ramberg.

Man ska alltså dra gränser för vad personer får och inte får tycka? Anne Ramberg verkar se det som en tråkigt försvårande omständighet att han är skyddad av grundlagen. Sen tycker jag att hela problemvinklingen är konstig. För problemet är väl ändå vilka åsikter som påverkar hans arbete, inte vilka han uttrycker? Om man skulle kunna statistiskt bevisa att han t.ex. tenderar att döma färgade personer hårdare så kan det väl vara ett skäl till att avskeda honom men i sådana fall ska alla nämndemän utsättas för samma granskning.

Personligen tycker jag att det är ytterst obehagligt att det kanske sitter någon Kristdemokrat i rätten. Jag skulle för mitt liv aldrig vilja bli dömd av en människa med den typen av åsikter. Otroligt obehagligt hade det varit.

Jag tycker att man ska avskaffa det där jävla nämndemanssystemet direkt istället för att försöka utesluta folk på luddiga grunder när det börjar bli lite hett om öronen. Politiker stiftar fan i mig lagarna och där tycker jag att deras inflytande ska sluta. Det ska vara upp till utbildade jurister att rättvist döma folk efter dem.

Appropå att ”stämma skiten” ur folk.

I samtalet så säger Kissie också att hon tänker ”stämma skiten” ur Nyheter24. Till Dagens Media så bekräftar Kissie att hon skickat in en stämningsansökan mot Nyheter24. Kissie kommenterar vidare till Dagens Media att hon har ”mycket skit om Nyheter24 som skulle göra dom rädda”.

Taget från min favoritsida gossips.se.

Jag tycker den här grejen med att Kissies ska ”stämma skiten” ur nyhter24 är så jävla rolig. Tror hon att hon bor i USA eller? I Sverige så stämmerviväl liksom inte skiten ur folk på det sättet.

Hon beter sig som Paris Hilton, som hon hade hur mycket tillgångar som helst och kundaköpa så coola advokater att hon i princip står över lagen. Jag undrar vad hon tror.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.

Ge mig pengar!
Arkiv