Etikett: skola

Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Även om ”alla kan” så är det jävligt mycket svårare för vissa.

Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.

Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.

När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.

Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.

Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.

Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.

Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.

Det är väldigt vanligt att små barn bli diagnostiserade med ADHD. Barn som kanske är en sådär 7-8 år. Sedan växer väldigt många ur sin ADHD. Diagnoserna har dessutom ökat på sista tiden.

Om man har stor problem med koncentrationen så tycker jag att man ska få hjälp. Däremot känner jag ett visst motstånd emot att proppa så små barn fulla med medicin. Medicinen hjälper såklart många, men jag tänker att det vore bättre ju fler man kunde hjälpa på andra sätt först. Medicin för så små är i mina ögon en lösning man tar till först när inget annat funkar.

Det primära problemet när det kommer till diagnoser är emellertid är att en ”riktig” diagnos är den enda vägen man kan gå om man vill få hjälp av samhället med sina problem. När skolan vill anställa en resursperson för en elev så måste det motiveras inför kommunen (eller vem som nu ger ut pengarna) och om personen ifråga har en diagnos så blir det oändligt mycket lättare.

Det här är ytterst problematiskt av olika anledningar. Dels för att det tvingar människor att passa in sina beteenden i mallarna för olika diagnoser, men också för att många får medicin även om mer stöd i skolan eller ett annat schema hade varit det enda som behövdes. För så fort någon får en diagnos så tänker folk ”medicin”. Det är också problematiskt för att vissa beteende, som man har namn på, lättare blir hjälpta. Andra beteenden som kan vara minst lika problematiska för individen, men som kanske inte är lika lätta att se eller inte märks lika tydligt.

Framförallt tycker jag att man måste ifrågasätta hela diagnosgrejen kring ADHD när såpass många växer ur den med tiden. Man kanske istället borde se på det som en utvecklingsfas. I den åldern (7-10) så har väldigt många barn väldigt svårt att koncentrera sig. För vissa är det såklart värre än andra men lösningen borde rimligtvis vara fler personer i klassrummet generellt och upplägg på undervisningen som fungerar. Så att man slipper ge folk diagnoser för att de ska få hjälp att klara sig igenom en för alla jobbig tid.

Att hata människor med ett peacemärke på tröjan.

Kan dee har skrivit ett inlägg om några stackars hästar som blir illa skötta av sina ägare. Ägarna är romer. Hon var upprörd som fan men nu har hon tagit bort det värsta (dvs i princip allt) från sitt inlägg eftersom hon i vredens hetta uttryckte sig ”klumpigt”. Är det inte i vredens hetta ens värderingar kommer fram, månne?

Hon skriver om att dessa människor snor saker, att till och med polisen är rädda för dem och att de inte tar hand om sina djur ordentligt. Men som tur är har hon en lösning:

Ta in fetaste styrkorna då! En hel jävla armé för fan och utplåna dessa jävla idioter! Skjut dom allihop, gör er av med dom! Dom tillför ändå inte ett jävla skit till det här landet eller planeten över huvudtaget! De är bara hemska jävla varelser som förtjänar att fara åt helvete!

Detta har såklart väckt uppståndelse i och med att det är så uppenbart hets mot folkgrupp. Hon uttryckte sig verkligen generellt kring folkgruppen romer, inte mot dessa specifika personer, även om det var i deras agerande hennes rage hade sin grund. Men sen så skrev hon ett inlägg till sitt försvar där hon bland annat skriver såhär:

Jag tror inte ni förstår hur illa det är här i Portugal. Ett av de sämsta länderna i hela Europa. Dessa människor är grovt kriminella och extremt farliga. Varför vill ni försvara dem?

Tror Kan Dee att de här människorna stjäl och behandlar sina djur illa för att de vill? Fattar inte människan att kriminalitet gror i dåliga samhällen, med stora klassklyftor där människor inte är välkomna. På långt sikt så är det inte tyngre straff och stark polismakt som motverkar kriminalitet, det är ett samhälle där människor inte behöver hamna i en situation där de måste stjäla för att överleva.

Jag tycker såklart inte att det är rätt att stjäla eller behandla djur illa men om man ska komma till bukt med problemet måste man ta hand om dessa människor, inte ytterligare stigmatisera dem. Det är klart som fan att det är svårt att vara snäll när man knappt har mat för dagen, när man inte kan skaffa ett riktigt jobb och har en hel jävla familj att försörja. Vem hade inte stulit i den situationen? Vem hade prioriterat samhällets lagar över sin egen och sin familjs överlevnad? Det om något är väl sjukt och empatistört.

Hur som helst så tog Kan Dee mod till sig om gav hästarna mat och vatten. Bra jobbat! Synd bara att hon inte kunde ge lite mat till den stackars familjen också.

Hästarna står fortfarande kvar. Det blir 3:e dygnet nu. Utan mat och vatten. Hade inte jag varit den som verkligen tog modet till mig och gick ut för att ge dem mat och vatten med ett hårt bultande hjärta, så hade de inte klarat sig länge till.

Det absurda med detta är att hon på fullaste allvar verkar tro att de inte matar hästarna för att de vill plåga djuren. Klart som fan de vill att hästarna ska överleva och vara starka, vad skulle man annars ha djur för? De blir säkert glada för att någon tar hand om djuren när de själva inte kan.

Tråkigt att en människa som gör gulliga tröjor med peacemärken inte på något vis kan sätta sig in i de här människornas situation. Inte kan förstå att människor har det annorlunda och att vissa helt enkelt är tvugna att leva sådär, för att de inte har en plats i samhället. Men det är såklart svårt att begripa när man kommer från fina Sverige där alla får gå i skolan.

Människor generellt vill inte vara onda. Människor vill inte behöva stjäla för att överleva. Människor vill inte ha sitt hem i en jävla bil. Människor skaffar inte djur för att plåga dem. Men om man inte har något annat val så är man väl så illa tvungen. Alla kan inte försörja sig på sin webshop med förljugna peachemärkeströjor.

Föraktet mot outbildade.

En såndär sak som det tycks vara helt okej att förakta, baktala och värdera personer utifrån är huruvida de är bildade eller inte. Personer som saknar högskoleutbildning anses generellt vara lite sämre. Ännu värre är det om man har hoppat av grundskolan eller gymnasiet. Att sakna utbildning är inte riktigt okej.

Det är så synd, för man kan såklart vara en helt fantastisk människa fast man är outbildad. Man kan såklart ha en massa spännande perspektiv på världen fast man inte läst ett enda poäng matematik eller naturvetenskap eller något annat spännande och berikande ämne. Att det finns ett visst förakt mot outbildade står dock klart, se bara på hur man talar om Håkan Juholt. Den som saknar utbildning kan anses lat och ha felaktiga prioriteringar.

Sällan talas det om hur man ska få folk att bli mer bildade. Är man obildad så är man, punkt slut, tycks folk resonera. Men det förakt som kan finnas mot obildade i vissa kretsar stänger ju såklart ute folk som är intresserade av att lära sig.

Vad vill jag ha sagt? Att folk borde sluta förakta människor som inte lyckats genomföra grundläggande utbildning. Det finns säkert den som inte lyckats för att hen är lat, men generellt så är det ju djupt tragiskt att vi har ett skolsystem där så många hoppar av skolan. Det är på det stora hela ett samhällsproblem, inte individuella tillkortakommanden.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Aktiva val är inte alltings lösning.

Nån jävla moderat skriver en debattartikel om att alla elever måste börja välja skola mer aktivt. Tydligen så är den största skiljelinjen mellan rika och fattiga att rika gör mer överlagda val när det kommer till utbildningar. Om alla gjorde aktiva val så skulle problemet vara löst!

Problemet med följande resonemang är att det inte bara handlar om att välja skola, man måste komma in på skolan man vill gå på också. Tyvärr kan man inte bara välja och vraka som han verkar vilja få det att framstå. Det kommer alltid att finnas de sämsta, och de kommer alltid att gå på dåliga skolor om skolor tillåts vara dåliga.

Bara för att alla har gjort ett ”aktivt val” så berättigar inte det att vissa skolor är så mycket sämre än andra. Med andra ord måste själva skolorna göras om, och det aktiva valet är inte lösningen på det, även om det såklart är moderaternas våta dröm. Ett samhälle där de marginaliserade bara har sin egen bristande beslutsförmåga att skylla.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.

Årets mest menlösa förslag.

Att införa skolk i betyget måste ju ändå vara den absolut mest menlösa åtgärden man kan tänka sig för att lösa problematiken som ligger i grunden.

Anledningar till att folk skolkar:

  1. Man mår dåligt och är inte särskilt intresserad av att prioritera skolan
  2. Man tycker att lektionerna är meningslösa för att man inte blir utmanad.
  3. Man har inte utvecklat en ansvarskänsla eller ett intresse för skolan så man gör annat istället.
  4. Man blir illa behandlad i skolan av lärare eller elever.

När jag gick till skolan så var det inte för att jag var rädd att mina betyg skulle försämras om jag skolkade, det var för att jag tyckte att det var trivsamt, givande och intressant. När jag skolkade (vilket jag gjorde halva nian) så var det för att jag inte blev stimulerad i skolan och dessutom mådde skit.

Om man har problem hemma så måste skolan ta sitt ansvar istället för att tvinga alla elever att vara på plats med tuffare och tuffare medel. Det kommer inte att fungera.

Dessutom finns det redan en stark korrelation mellan betyg och närvaro, eftersom den som sällan är närvarande har sämre möjligheter att hänga med i undervisningen. Man kan anta att det finns två grupper: de som redan ligger så långt framme att de kan kosta på sig att skolka och de som skolkar för att de inte bryr sig. Detta förslag kommer endast att komma åt den första gruppen, vilket alltså kommer leda till att de som redan når målen för MVG kommer att tråkas ihjäl i klassrummet. Man kommer säkert också komma åt lite slentrianskolk men det är väl för helvete inte där problemet ligger.

Jag tycker att detta är det mest menlösa politiska förslag som kommit i år. Inte för att skolk inte är ett problem utan för att hela iden är att angripa ett symptom på ett mycket djupare problem: att skolan suger i sin nuvarande utformning. Den suger på att fånga upp elever som hamnar på kant, den suger på att engagera elever som ligger över andra i klassen och så vidare. På detta problem finns en lösning: fler anställda. Det finns inga genvägar med olika betygssytem eller betygsunderlag, om det inte finns tillräckligt mycket personal så kommer skolan inte att fungera i framtiden heller, så enkelt är det.