Instagram.

Eftersom jag har skaffat ny telefon med duglig kamera så har jag även skaffat Instagram. Där heter jag Fannyarsinoe och lägger upp bilder som berör typ vad jag hittar på om dagarna, alternativ raljerar över reklam, produkter, tidningsartiklar och liknande. Den som vill får såklart hemskt gärna följa, så jag känner mig värdefull.

Bild från fönstret i föräldrahemmet.

Skogskyrkogården. I vanlig ordning.

”Inte en enda kalori.”

Min bror.

Min bananflugsfälla.

Killpopcorn och killcola.

Hittat hem.

Nu har jag läst nationalekonomi i typ en vecka och är redan helt matt på ämnet. Det är inte särskilt svårt, men det är mördande tråkigt. Förutom en trevlig bloggläsare som kom fram och hälsade men som jag efter det inte stött på igen, så har jag typ inte snackat med någon i min klass.

Samtidigt mår jag nog bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag umgås med mina rumskamrater och skrattar åt en massa saker, jag har kanske 3-5 aktiviteter inplanerade på samma dag, jag blir rastlös om jag inte går hemifrån, jag cyklar genom Uppsala och typ njuter. Det är helt otroligt. Det känns helt okej att vissa saker är dödligt tråkiga, att sitta tre timmar med en aslam bok för utöver det så är jag fan lycklig.

Det är så konstigt när man börjar må bra, att man förstår hur dåligt man egentligen har mått innan. Även om jag inte har haft någon tryckande ångest det senaste året så har det nästan varit som en dimma. Jag har inte orkat göra saker, jag har blivit utmattad av bara några timmars socialt umgänge, skituppgifter såsom och gå till postkontoret eller åka in till stan och köpa något har blivit till oöverstigliga mentala hinder. Visst har jag mått förhållandevis bra om jag jämförde med min depression, men jag hade ändå byggt upp någon slags acceptans för att livet var ganska lamt. Nu vet jag att det inte behöver vara så.

Nog kan en tänka att detta bara kommer vara en kort tid, när allt känns nytt och spännande, men jag tror fan inte det. Det känns liksom varaktigt. Det känns som om jag hittat hem.

Framtiden.

Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.

Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.

Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.

Helt okej liv!

Efter att ha insett att jag inte alls har fyra månader kvar här som jag trodde innan utan snarare två och en halv så är jag lättad och på gott humör. Som det ser ut nu kommer jag dessutom att t mig hem genom att bila genom Europa och förhoppningsvis träffa Hannah i Danmark, vilket känns roligt. Förutom detta så ser det ut som att jag löst min bostadssituation i Uppsala i alla fall för de kommande sex månaderna och dessutom på ett mycket tillfredsställande sätt då jag troligen kommer bo tillsammans med minst två goda vänner.

Så ville mest skriva detta för att den som vill kan få glädja sig över min lycka alternativt sura för att jag inte är så förbittrad som jag brukar.

Kungliga växthuset.

Idag var jag i det kungliga växthuset i Bryssel. Det är öppet för allmänheten typ två veckor per år och otroligt stort och väldigt vackert. Jag njöt verkligen av att gå där, men samtidigt lämnar det en otroligt äcklig eftersmak. Jag tänker bara på hur detta har byggts upp av folket pengar och hur det enda tillträde folket har till det är två veckor om året, när de dessutom får betala inträde och trängas.

På ett sätt så kan det verkligen förstöra vissa upplevelser att vara medveten om sånt här. Men jaja, vackert var det och jag lägger upp bilder snart.

Tja bloggen.

Tja bloggen. Jag är sjuk, väldigt trött och har dessutom en visdomstand som moler i käken. Imorgon kommer mina föräldrar och min lillasyster hit och hälsar på över helgen och då kommer jag nog inte spendera en enda minut vid datorn för jag saknar dem så förbannat mycket. Jag ska försöka tidsinställa lite inlägg och kan tipsa om att det går lättare om jag får frågor och så vidare om befintliga inlägg eller tips om nya grejer att skriva om, så ni vet liksom. Annars får ni vara utan mig i fyra dagar, och det vill ni väl inte?

Min träningsmetod.

Hej på er blogglovers. Ser ni mina kämparmin i detta foto? Min beslutsamma blick? Det var med denna jag gick ut igår för att jogga. Nu ska jag berätta om min metod: jag tar på mig träningskläderna.Inget knstigt med det kanske, men själva tricket är att jag låtsas som om träningskläderna i sig inte betyder något. Jag tänker: jaha, här sitter jag och kollar på tvserier i träningskläder. Men sedan, när jag har suttit en timme eller två, så känns det bara så jävla löjligt. Speciellt om någon av familjemedlemmarna sett mig gå omkring i dom. Och då är det bara att gå ut och köra! Min metod bygger alltså på att skämmas till träning. Den borde ni ta efter.

Hej på er!

Efter att jag blev ombedd att göra ”något med mitt hår” av Sandra så tänkte jag göra slag i saken. Inte vill man göra sina läsare besvikna liksom. Nu har jag färgat det. Tyvärr blev det typ mörkrött med en touch av lila, men jaja. Vad gör man inte för att tillfredsställa sin omgivning liksom?

För övrigt så tycker jag att ni ska langa mer frågor i min frågestund.

Ett halvår.

Detta är en av de första bilderna jag tog när jag kom hit, till Bryssel. Jag kommer ihåg hur sjukt nervös jag var när jag skulle flyga. För att något skulle gå fel, för att ingen skulle ta emot mig på flygplatsen och för att jag inte skulle trivas alls, bara gråta varje dag och längta hem. Nu har jag varit här ett halvår och jag är så otroligt glad att jag åkte, det är nog ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv. Jag har utvecklats så otroligt mycket, på så många olika sätt. Framförallt har jag blivit mycket mer öppen inför andra människor, mycket mindre elitistisk. Och jag mår så mycket bättre nu. Även om jag mår dåligt ibland så är det aldrig samma avgrundsdjupa ångest, aldrig samma självhat. Det är lätt att man glömmer det, så man måste påminna sig ibland.

Hyllningsinlägg till Therese.

Kvinnan på den här bilden är hon ni har att tacka för att jag kan fortsätta skriva denna blogg! Hon heter Therese och fraktade hjältemodigt min nya dator från Stockholm till Bryssel. För att slutföra detta uppdrag var hon även tvungen att träffa min far och låta honom inspektera hennes lägenhet.

Tack så mycket Therese!