Nu har jag läst nationalekonomi i typ en vecka och är redan helt matt på ämnet. Det är inte särskilt svårt, men det är mördande tråkigt. Förutom en trevlig bloggläsare som kom fram och hälsade men som jag efter det inte stött på igen, så har jag typ inte snackat med någon i min klass.
Samtidigt mår jag nog bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag umgås med mina rumskamrater och skrattar åt en massa saker, jag har kanske 3-5 aktiviteter inplanerade på samma dag, jag blir rastlös om jag inte går hemifrån, jag cyklar genom Uppsala och typ njuter. Det är helt otroligt. Det känns helt okej att vissa saker är dödligt tråkiga, att sitta tre timmar med en aslam bok för utöver det så är jag fan lycklig.
Det är så konstigt när man börjar må bra, att man förstår hur dåligt man egentligen har mått innan. Även om jag inte har haft någon tryckande ångest det senaste året så har det nästan varit som en dimma. Jag har inte orkat göra saker, jag har blivit utmattad av bara några timmars socialt umgänge, skituppgifter såsom och gå till postkontoret eller åka in till stan och köpa något har blivit till oöverstigliga mentala hinder. Visst har jag mått förhållandevis bra om jag jämförde med min depression, men jag hade ändå byggt upp någon slags acceptans för att livet var ganska lamt. Nu vet jag att det inte behöver vara så.
Nog kan en tänka att detta bara kommer vara en kort tid, när allt känns nytt och spännande, men jag tror fan inte det. Det känns liksom varaktigt. Det känns som om jag hittat hem.