Kategori: Politik

Tankar om klass.

Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:

  • Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
  • Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
  • Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
  • Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.

Det var det.

Socialism handlar inte om att vara snäll utan om rättvisa.

En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.

Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.

Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst  lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.

Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.

Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.

Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.

Är det viktigaste att inte kränka människor eller att du ska få säga vad du vill?

Åh gud, människor som ba ”jag känner en PoC som minsann är helt okej med att bli kallad blatte/neger/annat nedsättande ord som anspelar på dennes hudfärg och därför är det alltid okej i alla sammanhang” alltså lägg ner!

Okej, din vän kanske är bekväm med att bli kallad för detta. Det kan vara så. Det kan också vara så att din vän inte vill framstå som en jobbig typ och därför står ut med detta och till och med uppmuntrar det för att uppfattas som ”skön”. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. Dessutom: bara för att din vän är okej med detta betyder inte det att det är ett ord som är okej att använda generellt, det betyder bara att det är okej att du använder det när du är med din vän.

Oavsett hur det är med den saken så kan vi väl sluta oss till att dina vän eller någon annan troligen inte blir ledsen av att inte kallas för dessa ord? Eller är det så att din vän har sagt att hen verkligen verkligen vill bli kallad för den för att hen bli ledsen annars? Skulle inte tro det va! Var det kanske lite mer så att du typ… frågade ”vissa idioter tycker inte en ska använda det här ordet för att det är rasistiskt, men du är väl inte sån va??” och hen ba ”ehehe neeej inte jag inte”? Eller i alla fall att det var du som liksom förde ämnet på tal.

Tänk efter nu, vad är viktigast: att du inte ska kränka människor med ditt ordval eller att du ska få säga dessa ord? Väljer du det första så göra du bäst i att sluta använda dem, för faktum är att många tycker att det är kränkande. Det kanske inte din vän gör, men det är ganska oviktigt i sammanhanget vad hen tycker, för risken att du kränker någon genom att använda dessa ord är överhängande. Jag tror knappast hen eller någon annan kommer gråta sig till sömns för att du inte använde dem.

Stoppa pressarna! Patriarkatet tydligen helt berättigat!

Vänta vänta. Jag måste ta tillbaks allt jag skrivit, stryka ett stort svart streck över hela den här bloggen.

Det har nämligen visat sig att en studie visar att män är mer risktagande än kvinnor! Det här är så pinsamt, hur har jag kunnat missa det? Det innebär ju att allt det jag skrivit om mäns våld mot kvinnor, om patriarkala strukturer, om löneskillnader mellan könen och hur män och kvinnor agerar i heterorelationer inte längre har någon bäring över huvud taget, eftersom vi har kunnat uppmäta denna skillnad.

Och det är ju fantastiskt! Kvinnor är inte förtryckta, vi är bara lite lite sämre på att ta risker, och det är därför vi är så dåliga på att få samma lön som män, på att inte bli förtryckta, på att inte befinna oss underst i en maktordning, på att bli utsatta för våld och våldtäkt. Allting har plötsligt fått sin förklaring.

Så jag lägger nog den här feministbloggen på hyllan nu och börjar skriva om något annat. Kanske om att starta företag!

IMG_20121123_132137

Min lättade min när jag fick reda på detta underbara.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

  • Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

  • Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

  • Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

  • Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

  • Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.

Om du vill motverka patriarkatet i din vardag ska du läsa detta inlägg.

Nu kanske ni undra mer om det här med patriarkatet och relationer och så. Därför tänkte jag sammanställa en lista över inlägg jag skrivit om saken samt ett boktips (kommer i slitet)! Fyll hemskt gärna på med andra lästips och så. De flesta texterna handlar om monogama heterorelationer, men kan oftast appliceras även på annat. Fler finns i min kategori Relationer här på bloggen, men har plockat ut de bästa här.

Här är det första inlägget, som handlar om mitt första förhållande. Detta är typ fortfarande ca det bästa jag skrivit ever. Här är ett utdrag:

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

Här är ett om personer som betraktar relationer som företag och om hur det handla om bristande intresse i sin partner.

Här har jag skrivit, ganska tillspetsat, om hur det kan fungera när en part i ett förhållande gör mer känslomässigt arbete.

Här har jag skrivit om manligt tolkningsföreträde, och här om att göra sig fri från det och bär upp din världsbild själv. Utdrag från det senare inlägget:

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över.

Här har jag skrivit om män som menar att de själv står utanför patriarkatet och inte har något att vinna på det.

Här har jag skrivit om det här att kvinnor alltid uppfattas som mer bråkiga när det tar upp problem i relationer. Utdrag:

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Här har jag skrivit om att alltid vara den som definieras som problemet. Utdrag:

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer.

Här har jag skrivit om ojämnt utbyte av bekräftelse.

Här har jag skrivit en lång jävla redogörelse om hur patriarkatet fungerar. De mest relevanta bitarna är det om den patriarkala utsugningen och frivillighet.

Här är mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor.

Nu kanske någon vill ha lite mer konkret. Då har jag skrivit det här inlägget om att våga använda sin makt som kvinna och ställa krav och detta om att identifiera känslomässigt arbete.

Sist men inte minst vill jag verkligen rekommendera boken Det kallas kärlek av Holmberg som jag skrivit om här. Det har varit en rejäl ögonöppnare för mig, och jag har läst den tillsammans med min nuvarande partner vilket verkligen har hjälpt oss ur många patriarkala mönster och till en mer jämställd relation. Den boken har lärt mig att se så sjukt mycket mer av hur patriarkatet tar sig uttryck, så jag tycker verkligen en ska läsa den och helst läsa och diskutera tillsammans med eventuell(a) partner(s).

Och alltså, om du känner ”too long; didn’t read” inför detta så är du inte intresserad av att motverka patriarkala strukturer, helt seriöst. Det är trist både för dig (i alla fall om du är kvinna, men kanske även om du är man) och för personer i din omgivning. Jag tycker dock att det är varje jämställdhetsintresserad persons plikt (speciellt om du är man) att läsa in sig, så är du jämställdhetsintresserad; sätt igång och läs och utbilda dig.

Vettiga Feminister™ som tar avstånd.

Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.

Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.

Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.

Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Alla män förtrycker alla kvinnor.

Twittrade för ett tag sedan:

Jo, alla män förtrycker faktiskt alla kvinnor. Ska sluta säga att det inte är så.

Detta har såklart väckt reaktioner (främst för att Löwengrip kände sig tvungen att rycka ut till de stackars männens försvar). Folk blir ledsna för de tycker inte att de själva eller männen de har i sina liv kan lastas för det patriarkala förtrycket. De tycker att det är någon annan som står för det patriarkala förtrycket, eller i alla fall Det Verkliga Patriarkala Förtrycket™. Det finns en idé om att bara några män står för det stora kvinnoförtrycket, medan resten är maktlösa.

Jag menar att alla män är medansvariga för kvinnoförtrycket. Eller snarare: alla är medansvariga för kvinnoförtrycket, såväl kvinnor som män. Däremot kan män lastas hårdare eftersom de dels har större handlingsutrymme, dels är de som drar nytta av kvinnoförtrycket. När jag talar om män och kvinnor här menar jag män och kvinnor under förutsättningen allt annat lika. Alltså: jag talar om män och kvinnor som i övrigt sitter i samma position i livet rörande klass, etnicitet, funktionalitet och så vidare. Detta för att jag vill fokusera på relationen män och kvinnor emellan. Så den som tänker skriva en invändning i stil med ”menar du att en alkoholiserad hemlös man har det bättre än en överklasskvinna” kan skippa det.

Män drar nytta av kvinnoförtrycket dels genom att vara privilegierade, alltså få företräde på grund av sitt kön. De slipper också göra en massa arbete som kvinnor gör, både på en individuell nivå (kvinnor gör mer hushållsarbete, arbete i relationer etc) och på en strukturell nivå (kvinnor gör de slitigaste jobben i samhället). De vinner också eftersom de genom patriarkatet tillskansar sig makt över kvinnor, och makt är ett medel en kan använda för att uppnå en massa olika saker. De vinner för att de får en ökad tillgång till kvinnor, eftersom tillgången inte bestäms utefter kvinnors vilja utan efter mäns behov. De vinner för att kvinnor anpassar sig efter män och den manliga blicken. De vinner också genom den patriarkala utsugningen som sker, främst inom relationer men också på andra sätt (läs mer om detta i slutet av inlägget jag skrivit om patriarkatet). Män tillskansar sig helt enkelt makt, kärlekskraft, livsenergi, tid och så vidare, och på alla de områden där de gör detta så förlorar kvinnor. På alla dessa områden där män vinner på patriarkatet, så förlorar en kvinna i samma utsträckning.

Män har också mer handlingsutrymme. Även om män också är snärjda i könsroller och så vidare så är det inte på samma sätt förtryckta. Män kan i högre grad än kvinnor välja att inte bidra med sitt i den här förtryckarrelationen. De kan i högre grad välja att inte förtrycka kvinnor än vad kvinnor kan välja att inte bli förtryckta, helt enkelt. Tänk på vilken annan förtryckarrelation som helst: vem har störst valmöjligheter? Den som förtrycker eller den som blir förtryckt? Knappaste den senare väl.

Så hur bidrar män till att upprätthålla förtrycket? Dels genom att utöva det, alltså genom att konsekvent ta en mindre del av hushållsarbetet, göra mindre känslomässigt arbete ta tolkningsföreträde framför kvinnor, prata mer än kvinnor och så vidare. De bidrar också till förtrycket genom att förneka att det existerar, både på ett samhällsplan (”patriarkatet finns inte”) och på ett individuellt plan (”patriarkatet finns inte i mina kretsar/i mitt agerande”). Genom att göra detta omöjliggör det att en ser och river upp de patriarkala strukturer som finns. Även om det nu, rent teoretiskt, skulle vara så att du inte agerar patriarkalt på något vis så ska du ändå inte säga så, för det är inte din sak att bedöma, vilket du borde veta om du är den perfekta feminist du utger dig för att vara. Män bidrar också till förtrycket genom att upprätthålla genusordningen, alltså genom att medvetet eller omedvetet placera män och kvinnor i olika ”fack” och påtala detta och/eller behandla dem utifrån detta. Att upprätthålla normer kring hur män och kvinnor ”ska” vara är att upprätthålla det patriarkala förtrycket.

Detta (eller motsvarande från ”andra sidan”) gör egentligen både män och kvinnor, skillnaden är som sagt att män har mer handlingsutrymme och att de tjänar på förtrycket. Detta ger männen mer ansvar. De kommer troligen inte att ta ansvaret (gud, kolla på historien liksom) men de har det.

När feminister säger att ”alla män inte förtrycker” så gör de det ofta med god vilja, men det blir fel. För det är liksom inte De Andra™ som upprätthåller detta förtryck, det är du och jag och människorna, och då främst männen, i vår närhet. Det är din farsa, din brorsa, din pojkvän, din ”killkompis”, din manliga lärare, din manliga chef, den manliga kommunpolitikerna och så vidare. Alla dessa personer är förtryckare. De bidrar till patriarkatet och de tjänar på patriarkatet.

Så vad gör en? Jag ska nog börja med att säga vad en inte gör. En uppfyller inte några punkter på en feministisk punktlista för ”bra män” för att sedan lägga det åt sidan och tänka att en ”gjort sitt”. En klämmer inte in något ansträngt ”feminist” på listan över vad en ”är”, en urskuldar inte sitt bristande feministiska perspektiv med att en trots allt är ”för” att kvinnor och män är lika mycket värda. Vad gör en istället? Istället ser en sin egen del i förtrycket, i den förtryckande relationen. En förstår att en aldrig kommer att bli helt perfekt, aldrig riktigt färdig, men en kämpar vidare för att inte själv förtrycka kvinnor och för att hindra andra från att förtrycka kvinnor. Att en troligtvis inte kommer nå hela vägen fram (då är vi ju vid störtandet av patriarkatet och detta är ju gaaanska jävla avlägset om jag säger så) ska inte vara ett hinder för att ändå skrida framåt. Det håller väl alla med om att det är bra om det blir bättre.

Om kvinnokroppen.

Det har ju diskuterats mycket om det här med kvinnokroppen i bloggvärlden på sistone. Jag tycker att det är intressant hur olika feminister resonerar kring sin representation. UnderbaraClara fick ju kritik för att hen la upp en bild på sin rumpa, sådär typiskt snygg. Hen försvarade sig med att den kvinnliga kroppen alltid ska utvärderas, bedömas och så vidare, och att saker inte blir bättre för att feminister bidrar till detta. Jag kan hålla med om att det säger något att en rumpbild blir ett så stort samtalsämne, men samtidigt så kan UnderbaraClara faktiskt välja hur hens representation ska se ut. Nej, jag tycker inte att hen är en dålig feminist eller något sådant för att hen lägger upp en bild på sin röv, men jag tycker att hen, liksom alla andra som har en plattform, har ett ansvar för vad för ideal en reproducerar. Och jag tycker att en kan ställa högra krav på människor som säger sig vara feminister, står för ett sundare ideal och så vidare.

Lady Dahmer skrev sedan ett inlägg om det här med att låta kvinnokroppen vara rolig. Här är jag ganska kluven. Jag förstår å ena sidan grejen med att rolig kan vara en motpol till detta ständigt behagfulla, samtidigt så tycker jag inte att det finns någon större brist på kvinnor som representerar sig själva som ”roliga”. Det känns som att det liksom hamnar där eller i objektifieradet, antingen är det plutmun och rövbilder eller roliga miner. Det snackas om att dessa bilder ”avdramatiserar” men jag vette fan om jag tycker det. Ofta känns det så otroligt ansträngt.

Jag tänker att detta ingår i samma genre som att ”visa upp” sina komplexområden, vilket folk gör titt som tätt. Jag vet inte om jag tycker att det är så jävla konstruktivt alltid. Jag gör det förvisso själv på ett sätt, genom att lägga upp bilder på mina ben, armhålor och så vidare, ställen där tjejer inte ”ska” ha kroppsbehåring men där jag har låtit min växa. Men jag försöker att inte göra narr av min kropp samtidigt. Som Burgschki skriver:

Men jag tänker inte göra mig till ett objekt, där jag ”avdramatiserar” mig själv och mina komplex. Min kropp, min själ är min och den förtjänar respekt och värde, inte avdramatisering. Det finns ingen anledning till att ställa den till andras förfogande. Vad är det egentligen som gör att man vill göra avbön på det här viset? För det alltid är antingen eller när det gäller kvinnan, men alltid kroppen. Vi är så mycket kropp, helt enkelt. Att protestera mot mot avbildningar av idealkroppen genom att avbilda vad som anses vara motsatsen med syfte att avdramatisera, ja det är bara två sidor av samma mynt där våra lemmar och extremiteter inte helt enkelt får vara, rakt upp och ner utan krusiduller. Utan man ska konceptualisera, värdera, granska, placera i kontext och struktur.

Dessutom finns ett annat problem med detta, som jag skrivit om tidigare, nämligen att det sätter en norm kring vem som ”får” gör detta. Det skapas en norm kring hur dessa idealkrossarbilder ska se ut och framförallt hur personerna på dem ska se ut. Och det känns sällan som att kroppen bara ”fått vara” rakt upp och ner, utan det känns som en uppvisning, och ibland tyvärr en förlängning av all den objektifiering kvinnor utsätts för. Även om det inte är det stereotypa poserandet som vi kan se i tjejtidningarnas reportage om personer som ”älskar sin kropp” så är det fortfarande det där konceptualiserandet, det där att kroppen liksom måste användas till något, vara ett plakat för något.

En kan drömma om en världs där en bild på en kvinnas kropp är något oladdat. Så ser det tyvärr inte ut idag. Däremot tror jag inte att vi kan nå dit genom att aktivt försöka ”avdramatisera” våra kroppar, genom att göra oss fula eller vis app våra komplexområden, eftersom det liksom skapar en laddning i sig. Jag skulle vilja se lite mer ”naket”, lite mer rent avbildande, lite mer av just det här ”bara vara” som det snackas så mycket om. Att inte göra att statement kan faktiskt vara ett statement i sig.