Kategori: Blogg

Man kan vara en idiot och ändå har MVG i alla ämnen.

DennisM är personen jag älskar att hata. Hans präktiga och grovt nymoralistiska image får mig att fullständigt balla ur. Han har infört en kategori på sina blogg med titeln ”om jag fick bestämma”. Som illustration till kategorin så har han en bild på sig själv med ”seriös” blick, mot en bakgrund av… svenska flaggan! Fatta vibbarna.

I första inlägget gick han ut med att tycka att invandrare som begår brott ska utvisas (dock bara innan de erhållit medborgarskap, vilket väl ändå får ses som ett uppköp i förhållande till SD:s åsikter) och att man skulle ”höja straffen” för diverse våldsbrott. Allt i sann nymoralistisk anda.

Men hans senaste inlägg tar ändå priset!

…skulle högskoleprovet tas bort! Som det ser ut idag kan vem som helst, som har G i kärnämnena och ett visst antal kurser som krävs för högskoleutbildningen, komma in på högskola/universitet genom att sätta sig ner i en stol EN dag och lyckas bra på ETT prov – högskoleprovet. Det är väldigt orättvist mot oss som har jobbat & slitit för att få bra betyg under hela gymnasiet (och kanske även i grundskolan för att komma in på rätt gymnasielinje) att någon kan ta ens plats enbart genom att lyckas bra på ett prov. Nej, ta bort HP-kvoten och öka chansen till de som jobbat för sina betyg och verkligen visat att de vill. Vill man komma in på högskolan eller universitet och inte har betygen ska man i så fall få plugga upp dem och möjligheten till det skulle bli större!

Snubben vill alltså ta bort möjligheten att komma in på talang för att det är orättvist. Han tycker inte att de som är mest kompetenta ska komma in på högskolan, han tycker däremot att de som kämpat mest vid rätt tillfälle i livet ska göra det. Personligen är jag av åsikten att den som är bäst lämpad för en utbildning ska komma in.

Det är inte så att man fixar högskoleprovet på ren tur, vilket Dennis verkar tro. De flesta som lyckas bra har antingen pluggat arslet av sig eller är grymt allmänbildade och smarta. Men de har kanske misslyckats i skolan av olika skäl.

Dennis tycker att man ska få komma in på skolan för att man visat att man vill. Med den iden skulle man väl lika gärna kunna införa ett betyg som bygger på hur mycket man ansträngt sig. Såhär skulle de säga till mig: ”alltså Fanny, du är grymt smart, men tyvärr kan vi inte ge dig ett bra betyg för du har inte ansträngt dig tillräckligt mycket”, ty det är precis så det är. Alla mina bra betyg bygger på ren intelligens, för inte fan har jag ansträngt mig.

Såhär tycker jag: man kan vara en idiot och ändå ha MVG i typ alla ämnen (Dennis är ett bra exempel, tror han fick ca 19.5 eller så). Därför tycker jag att man ska ta in på intervjuer så mycket som möjligt istället. En läkare ska till exempel ha en viss social kompetens och ett engagemang i yrket, för om inte det finns där så spelar det ingen roll hur höga betygen är. När man mäter kunskap så tycker jag också att man ska lägga mer vikt vid test som antagningsmetod, för man kan ju ha MVG i allt utan att ha den minsta förståelse för det.

Vad spelar det för roll att man ansträngt sig i tre år om man fortfarande är en idiot? Meningen med utbildningssystemet är väl ändå att vi ska ha kompetenta människor i våra yrken, inte för att skapa någon slags bedräglig rättvisa.

Jag hade gärna jobbat med min blogg.

Om jag skulle räkna ut hur många timmar jag lägger på bloggen dagligen så skulle nog resultatet vara ganska nedslående. Jag tar ju en massa foton som jag lägger upp på bloggen, och sammanlagt fotar jag kanske en timme varje dag. Jag lägger upp mina outfits på bloggen, och att klä på mig tar väl ungefär en kvart utslaget.

Utöver detta så uppdaterar jag mig på nyheter som jag ibland skriver om på bloggen. Det tar väl drygt en timme i anspråk. Och så är det ju själva skrivandet, som kanske tar två timmar.

Det som driver mig till detta är inte att jag måste, utan att jag gillar det jag gör. Jag tycker om responsen jag får för det, jag tycker om att skriva och jag tycker om att fota. På samma sätt gillar jag att göra en mängd energikrävande saker. Bland annat att träna, knulla, laga mat och spela tv-spel. Betyder det att jag arbetar?

Den här kvinnan har blivit utförsäkrad eftersom hon anses arbetsför. Anledningen: hon bloggar. Hon bloggar om att leva med en sjukdom som gör att man knappt kan ta hand om sig själv. Jag skulle gärna vilja läsa hennes blogg, men har inte kunnat hitta den. Tråkigt att de inte länkar från artikeln.

Nu vet jag inget om hennes sjukdom men jag vet att det bästa receptet på depression är inaktivitet. Jag tror att många som är sjuka skulle tjäna markant på att aktivera sig i alla fall i någon mån, för aktivitet skapar energi. Det vet väl alla som någon gång ägnat en vecka åt att göra ingenting: man blir trött, inte utvilad.

Det finns någon slags heltidskult i samhället. Antingen så ska man arbeta heltid eller så ska man inte göra något alls. Är man sjuk så ska man ligga som ett passivt kolli och vänta på att någon ska vända på en så man inte få liggsår. Det är elakt och dessutom kontraproduktivt.

Alla mår bra av att göra saker de gillar! Att ta ifrån sjuka deras hobbys för att det finns folk som tjänar pengar på dem är bara så jävla efterblivet att jag smäller av. Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att någon ska må bättre av det.

Lyssna här f-kassan: jag hade gärna tjänat pengar på min blogg. Jag skulle älska att tjäna pengar på att göra något jag tycker om. Men det är tyvärr ingen jobb för mig, det är en hobby. Tråkigt men sant.

Jag har ingen skyldighet att publicera kommentarer.

Hanna Friden har skrivit om att filtrera bort hotfulla kommenterar på sin blogg. Folk brukar ofta säga att man gör ”fel” om man accepterar ”kritiska” kommentarer, vilket jag bara inte kan hålla med om. Man har ingen skyldighet att publicera en endaste liten kommentar, hur saklig den än må vara. Jag publicerar till exempel inte kommentarer av typen ”Fin blogg. Titta in på min! :):):)” eller svar på saker jag har skrivit hos andra bloggar. Jag publicerar heller inte kommentarer om att min mamma är ful.

För ett tag sedan hade jag en person i mitt kommentarsfält som verkligen gick bananas. Skrev saker i en mycket aggressiv och osaklig ton, dock hade hen en reell kritik, varför jag släppte igenom henoms kommentarer. Det är för mig ett gränsfall, jag brukar publicera det som har någon slags poäng och relevans i inlägget, men om folk är otrevliga och aggressiva så tycker jag att det är jobbigt, speciellt om dem hoppar på andra. Jag ser ingen anledning till varför jag ska vara trevlig och släppa igenom kommentarer från sådana personer.

Min blogg innehåller dock en hel del analyser, diskussionsinlägg och åsikter. Därför vore jag lite av en hycklare om jag inte släppte igenom folk som inte höll med. Men jag har ingen skyldighet att göra det. Verkligen inte. Inte heller har en modebloggare skyldighet att publicera en kommentar om att henoms outfit är ful, hur mycket det än relaterar till inlägget.

Folk verkar vara av åsikten att åtminstone de lite större bloggarna har skyldighet att släppa igenom deras helt omotiverade hat eller alla kommentarer över huvud taget. Om Kissie skulle ta bort kommentarer om hur ful hon var så skulle hon direkt bli anklagad för det. Men det är hennes hemsida och det är hon som har rätt att bestämma vad som ska publiceras på den. Om nån är så angelägen om att dissa Kissie kan de skapa en egen blogg för det.

Rädslan för att bli lurad.

DennisM har skrivit en Egyptenguide som är så tragisk på så många olika sätt. Bland annat säger han att man ska boka all inklusive så att man inte ska behöva äta maten utanför hotellet. Rolig ide om hur man ska uppleva en kultur, liksom. Men en sak jag tycker är så otroligt intressant med folk som turistar är detta.

Låt er inte luras! Handla helst ingenting de första dagarna innan ni har fått en uppfattning om vad saker och ting ska kosta. Säger någon 100 pund så säg 20, och sen kanske ni enas om 40. Förhandla, förhandla, förhandla och skäms aldrig för att pruta!

Man kan väl betala det man är villig att betala?

Jag förstår verkligen inte folks fixering vid att inte betala ett överpris enligt det gällande landets standard. Är det så himla jobbigt att man kanske kanske hade kunnat få grejen till ett mindre pris, när allt ändå är så svinigt billigt som jag har förstått att det är i Egypten.

Jag antar att det handlar om att man inte vill känna sig som en dum turist, men allvarligt talat så känns det ganska fånigt att lägga så stor värdering vid det. Om man nu åker till ett land så ska man väl försöka inta kulturen på andra sätt än att bara pressa ner priserna på allting, men ständigt är det detta prutande som tas upp. Det är typ det som är folks ide om att beblanda sig med lokalbefolkningen och känna in kulturen: att ge människor mindre pengar.

Fred mellan folk, krig mellan kön!

Satan vilken infantilt inlägg som Amanda Schulman har skrivit. Hon tycker att män ska puckla på varandra istället för att puckla på ”oss” kvinnor.

Ni får slå varandra hur mycket ni vill. Använd knivar och andra vapen, jag bryr mig inte, bara ni låter oss vara. Vi är svagare än vad ni är. Kan det inte bara få vara så enkelt, att vi ber er att sluta.

Förutom det uppenbara i att ingen förtjänar att bli slagen (framförallt inte med knivar eller det mer abstrakta ”andra vapen”) oavsett om man är man eller kvinna så förundras jag över hur hon tycker sig ha rätten att föra alla kvinnors talan. Alla kvinnor inkluderar även mig och jag ställer inte upp på detta. Alls.

Visserligen är mäns våld mot kvinnor ett samhällsproblem men det är fortfarande större risk för en man att bli angripen på stan än för en kvinna (i hemmet är det väl annorlunda, jag vet inte hur det blir om man slår ihop allt våld). Våld mot kvinnor sker i relationer medan våld mot män sker mer plötsligt och från lite vem som helst.

Hon får det att framstå som om patriarkatet är något slags krig mellan könen, där män gör allt de kan för att utrota oss kvinnor. Usch och fy! Jag undrar verkligen hur hon tänkte när hon skrev det här inlägget. Hon ba: ”gu va bra, nu ska jag ta ställning mot våldtäkter o sånt dåligt”. Och så blev det bara så fel.

För övrigt: folk som hävdar att våldtäkt är det värsta som kan hända en. Alltså, jag förnekar rakt inte att det skulle vara sjukt vidrigt att bli våldtagen och att jag troligen skulle må dåligt om det skedde men jag kan fan tänka mig saker som är etter värre. Som att bli torterad, till exempel. Fy. Jag tycker faktiskt inte att man måste utnämna något till ”det värsta” för att det ska vara värt att #prataomdet.

Tips från coachen!

Jag är inte direkt den som brukar skriva om eller ens bry mig så mycket om sökord folk använt för att komma hit, men det är klart man kollar när man ändå checkar statistiken (kollar statistik ca 4 ggr/dag, älskar känslan). Det här slår dock allt.

Någon (eller några, det är gjort tre gånger) har sökt på ”tips från coachen arsinoe”. Seriöst. Jag dör. Kan den som gjort det snälla träda fram och berätta hur hen tänkte (jag har mina aningar om vem det kan vara, faktiskt), för det är ju bara för underbart. Jag antar att jag kan skriva upp ”coach” på mitt visitkort nu!

Tre tips.

  1. Zettermark har skrivit en C-uppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande. Hon skriver om det här. Jag hoppas på att få läsa uppsatsen i sin helhet nån gång, för det verkar sjukt intressant. Hon har väldigt rätt i det hon skriver, att unga kvinnor intressen och därmed även bloggande blir nedvärderat, även av kvinnorna själva. Jag kan själv intyga att jag många gånger har ”skämtat bort” min blogg trots att jag vet att den håller en viss kvalitet.
  2. Det här inlägget hos G som i G-punkt är fantastiskt roligt. Ett måste att läsa.
  3. Den här krönikan av Hanna friden. Hon har en stor poäng, dock vet jag inte om jag är med på hennes slutsats. Men mer om det i ett annat inlägg.

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Fråga från Anna: vad är jobbigt med en vän som simulerar självmordsförsök en gång i veckan?

Fick då en kommentar på detta inlägg, relaterat till kvinnan som försökte ta sitt liv på facebook.

Och vad är det jobbiga med att ge uppmärksamhet och bekräftelse till någon som mår dåligt? Föreställ dig själv hur du skulle må om du inte fick bekräftelse och uppmärksamhet. Skulle du då orka följa alla de social normer du radat upp här ovan. Som om de inte det räcker med att folk mår dåligt, ska de behöva bete sig ”normalt” för att få hjälp också?
”…människor som inte ens vill ta hand om sig själva…” wow, är du tankeläsare också.

För det första vill jag poängtera att jag har sagt att jag inte vet hur det var i det här fallet och dessutom skrev jag att jag personligen hade hört av mig till polis eller närstående.

För det andra så har jag inte problem med att ge en människa som mår dåligt uppmärksamhet eller bekräftelse, vilket jag också skrev. Jag hjälper gärna till och pratar, ger råd och stöd, vilket Anna hade sett om hon läst inlägget. Uppenbarligen misstolkar hon mig eller har bara läst rubriken.

Vad är jobbigt med att ha en vän som flera veckor på rad hör av sig om att hen ska ta sitt liv? Ja gissa! Det är givetvis skitjobbigt att varje gång det sker behöva ringa polis, föräldrar och ha timslånga samtal med den här personen. Det tar tid och energi, man oroar sig och tänker extremt mycket på det. Får lite ont i magen när personen ringer eller sms:ar, för man vet inte om man återigen kommer behöva ge sig ut på jakt. Den som frågar har uppenbarligen ingen erfarenhet av detta.

Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder och betett mig dumt ibland, jag vet hur det är att göra dumheter och starta bråk för att få uppmärksamhet. Det är dumt det också, men då kan man åtminstone avvisa personen ifråga som en idiot. Men en sak skulle jag aldrig göra, och det är att hota med att ta livet av mig! Det är osmakligt och fruktansvärt egocentriskt att på det sättet appellera till folks dåliga samvete. Så ja, jag skulle kunna följa mina egna sociala regler eftersom den enda regeln jag har satt upp är att man inte ska använda självmordshot som ett sätt att får uppmärksamhet. Om man gör det så kan man inte förvänta sig att bli tagen på allvar, för de flesta orkar inte dra igång hela proceduren varje gång! Det är ett jävla jobb att rädda någon från att ta livet av sig, för den som inte vet.

Att man hjälper och stödjer sina vänner är en självklarhet! Jag förväntar mig det av andra och gör det själv. Men att utnyttja någons dåliga samvete för att man själv inte orkar ta tag i sina känslor är rent av elakt.

Om jag skulle vilja ta livet av mig skulle jag inte sms:a mina vänner om det, jag skulle skriva ett självmordsbrev och gå ut och göra det, i tysthet. Om jag inte var bestämd om att jag ville ta mitt liv så skulle jag inte heller ha simulerat ett självmord utan talat med mina vänner om mitt mående  och bett om den hjälp jag upplevde att jag behövde. Ska det vara så svårt? Man ska inte ropa varg, som det heter. Klart en person som alltid ”försöker” ta livet av sig inte tas på allvar!

Och apropå att jag anser mig själv vara tankeläsare. Klart man aldrig kan veta säkert, men jag bedömer att en person som snittar 1 ggr/veckan på misslyckade självmordsförsök med förvarning kanske inte är så seriös alla gånger. Och allvarligt talat: detta är den enda person jag någonsin uttalat mig om.