Etikett: Blogg

Vill ha mer kvalitet.

En sak jag tycker är lite skum är detta: alla tjatar om att man ska ha mycket fina foton i sin blogg om den ska bli stor.

Om man kollar på alla storbloggare så har de visserligen mycket foton, men fina? Det är ju verkligen så att bildmaterialet överlag är sjukt kefft. Bilder på chipsskålar tagna ur konstiga vinklar, ofta skeva och suddiga.

Jag vet att mina bilder knappast är fantastiska alla gånger men de är skarpa och raka och ofta komponerade på ett sätt som är någorlunda behagligt för ögat. Det tog inte lång tid att lära sig att ta en hyfsad bild. Det är liksom inte svårt att lära sig att hålla kameran rakt.

Jag har också svårt att se att detta skulle handla om estetiska preferenser, jag har svårt att se varför någon skulle finna dessa bilder attraktiva.

Om man nu driver en av Sveriges största bloggar, varför lägger man inte lite mer energi på det? Varför satsar man inte på lite kvalitet i sitt bildmaterial?

Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Återigen detta inlägg hos Bloggkommentatorerna om modekritik. Under så har en tjej vid namn Hanna skrivit följande.

Jag tycker att det roligaste med alla de här modebloggarna är liksom att de tar sig själva och det de gör på sådant jävla stort allvar, som om det vore något viktigt liksom?

Ursäkta, men det är väl klart som fan man tar sitt jobb och sina intressen på allvar. Hur ska man annars göra? Skriva: ”tihi, detta är ju egentligen inte viktigt och lilla jag är ju bara en dum oviktig modebloggerska men jag tyckte denna tröja var ganska så fin”. Ständigt förminska sig själv, sina inkomst och sina intressen?

Jag hatar detta förakt mot typiskt kvinnliga intressen. Ingen skulle skriva samma sak om en snubbe som bloggade om typ datorer eller spel, men så fort det kommer till traditionellt kvinnliga intressen så ska det ständigt nedvärderas. Det är så jävla idiotiskt att jag inte blir klok.

En av anledningarna till att jag bloggar dagens outfit är att jag vägrar se ner på mina egna intressen. Jag vägrar anpassa innehållet i den här bloggen efter vad som är coolt och rätt. Av samma anledning myglar jag inte med att jag ser på Gossip Girl och Desperate Housewifes.

Jag vägrar ta avstånd från kvinnlighet för att skaffa mig respekt i manssamhället. Verkligen vägrar. På ett sätt är det en av de bästa sakerna man kan göra som feminist (och som människa): att stå för sig själv och ens intressen, oavsett vilket kön attributen ”tillhör”.

För övrigt så blir jag i allmänhet så irriterad på folk som måste klargöra hur oviktiga folks intressen är. Jaha, tänker jag. Vad fan ska jag använda informationen att det jag bryr mig om är oviktigt till? Tackar ödmjukast för att du berättar för mig att mitt engagemang är helt oviktigt.

Jag får överlag intrycket att det handlar om människor som inte själva gitter ta sig något för och därför måste ägna sig åt att kategoriskt dissa alla som uträttar något. Lätt sätt att slippa undan tvånget att aktivera sig, att tycka att alla som gör det suger på ett eller annat sätt.

Sen kan man ju fundera på hur jävla relevant och viktigt det är att sitta och dissa folk i Bloggkommentatorernas kommentarsfält också. Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.

UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).

Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?

Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?

Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.

Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.

Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.

Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.

För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.

Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.

Arbetsförmedlingen.

Var på arbetsförmedlingen idag. Vilken plats alltså, full av negativitet. Man får tydligen inte använda svartjobb som en referens när man går via dem…

Tänkte på följande: tänk om man klädde upp sig för att gå till arbetsförmedlingen. Sjukt det hade varit. De flesta som var där hade nog inte klätt upp sig.

Fick veta att när man varit arbetslös i tre månader så kan man få starta eget-bidrag. Ska fan starta eget då. Ett bloggföretag. Ska investera alla pengar i kamerautrustning och fancy statistikmätningsverktyg för min blogg. Håhå.

Jag hade gärna jobbat med min blogg.

Om jag skulle räkna ut hur många timmar jag lägger på bloggen dagligen så skulle nog resultatet vara ganska nedslående. Jag tar ju en massa foton som jag lägger upp på bloggen, och sammanlagt fotar jag kanske en timme varje dag. Jag lägger upp mina outfits på bloggen, och att klä på mig tar väl ungefär en kvart utslaget.

Utöver detta så uppdaterar jag mig på nyheter som jag ibland skriver om på bloggen. Det tar väl drygt en timme i anspråk. Och så är det ju själva skrivandet, som kanske tar två timmar.

Det som driver mig till detta är inte att jag måste, utan att jag gillar det jag gör. Jag tycker om responsen jag får för det, jag tycker om att skriva och jag tycker om att fota. På samma sätt gillar jag att göra en mängd energikrävande saker. Bland annat att träna, knulla, laga mat och spela tv-spel. Betyder det att jag arbetar?

Den här kvinnan har blivit utförsäkrad eftersom hon anses arbetsför. Anledningen: hon bloggar. Hon bloggar om att leva med en sjukdom som gör att man knappt kan ta hand om sig själv. Jag skulle gärna vilja läsa hennes blogg, men har inte kunnat hitta den. Tråkigt att de inte länkar från artikeln.

Nu vet jag inget om hennes sjukdom men jag vet att det bästa receptet på depression är inaktivitet. Jag tror att många som är sjuka skulle tjäna markant på att aktivera sig i alla fall i någon mån, för aktivitet skapar energi. Det vet väl alla som någon gång ägnat en vecka åt att göra ingenting: man blir trött, inte utvilad.

Det finns någon slags heltidskult i samhället. Antingen så ska man arbeta heltid eller så ska man inte göra något alls. Är man sjuk så ska man ligga som ett passivt kolli och vänta på att någon ska vända på en så man inte få liggsår. Det är elakt och dessutom kontraproduktivt.

Alla mår bra av att göra saker de gillar! Att ta ifrån sjuka deras hobbys för att det finns folk som tjänar pengar på dem är bara så jävla efterblivet att jag smäller av. Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att någon ska må bättre av det.

Lyssna här f-kassan: jag hade gärna tjänat pengar på min blogg. Jag skulle älska att tjäna pengar på att göra något jag tycker om. Men det är tyvärr ingen jobb för mig, det är en hobby. Tråkigt men sant.

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Lite klargöranden om självmord.

Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.

Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:

  1. Jag uttalade mig om ett specifikt fall jag var med om, inte folk som tar livet av sig eller försöker ta livet av sig i allmänhet.
  2. Jag förstår att man hör av sig till folk innan man tar sitt liv. Det är en stor grej och jag skulle nog vid närmare eftertanke höra av mig till någon själv. Jag har varit med om folk som gjort det också, och det har jag tyckt är helt okej (så okej som det kan bli under omständigheterna).
  3. Jag har inget emot att folk pratar om sina självmordstankar med mig. Människor som tycker att man ska hålla allt sånt för sig själv är infantila, klart mina vänner ska snacka med mig!
  4. Jag menar inte att avgöra vem som ”mår dåligt på riktigt” på något vis. Däremot kan man må dåligt utan att för den sakens skull vara seriös i sitt självmordsförsök. Detta är givetvis inget man kan veta 100% säkert, men man kan göra rimliga kalkyler utifrån givna fakta.

Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.

Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.

Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.

Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.

Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.

Nyårslöfte.

Jag har uppdaterat väldigt dåligt på sista tiden. Det är för att jag varit väldigt väldigt trött och omotiverad. Jag har haft flera ideer, men inget som kommit hela vägen fram, för jag har liksom tröttnat på mig själv och mitt resonemang innan dess.

Jag tänker inte be om ursäkt, för jag tycker det är så lame med folk som måste ursäkta sig för att de prioriterat andra saker än sin internetdagbok. Det är dock trist för mig, personligen, eftersom jag älskar den här bloggen och den respons jag får från er som läser och kommenterar. Det är kul att det finns folk som bryr sig om just min blogg, som inte är folk i min omedelbara närhet. Ni ska veta att jag uppskattar det mycket.

Imorgon, på självaste julafton, åker jag till Prag. Jag kommer hem på nyår. Troligen kommer jag inte uppdatera under den här tiden, men det är ni väl vana vid nu. Jag kommer igen med nya tag efter nyår, det är mitt för tidiga nyårslöfte (och kanske också julklapp) till er och till mig själv. Jag älskar att skriva, att fota, att få respons, att känna att jag kanske får någon att tänka till eller ändra uppfattning, eller kanske att bli arg och jag vill så gärna orka fortsätta med det.

Tills dess: ha en god jul och ett gott nytt år.

Dags för en ny moralsyn kanske.

Nu har det då läckt en nakenbild på Kissie. Jag är inte förvånad alls.

Det som jag däremot tycker är förbannat jävla löjligt är allt moraltjat om att den där bilden kommer finnas ”för alltid” och att ”ingen kommer vilja anställa henne”. Typ såhär:

Stackars flicka, så mycket som hon förstör för sig själv. Ingen fantastisk framtid där inte. Kan inte vara många, förutom utvikningstidningar, som kommer att vilja anställa henne. Trist, man hade ju hoppats på att hon var bra mycket mer klipsk och annorlunda som person än som ”Kissie”

Fan vad trött jag är på alla som måste tjata om att bilder man lägger ut på internet finns kvar för alltid. Det är för det första inte sant, jag har för mig att medellivslängden för material på internet är ungefär 8 månader. Man måste också ta i beräkningen att det enorma informationsflödet vi har idag gör att ingen kommer bry sig om Kissies nakenbild om en vecka. Det sker helt enkelt för många skandaler för att någon ska orka bry sig särskilt länge. Vad fan, inte ens misshandel eller ”våldtäkt” (att Nemo knullade med en icke byxmyndig) blir en särskilt stor grej.

Dessutom: vad sägs om att uppdatera eran moralsyn lite? Idag så kan man hitta lite ”opassande” bilder på lite vem som helst. Kändisar viker ut sig åt höger och vänster, folk knullar i tv och det sabbar inte hela deras liv. Jag fattar inte folks fixering vid att man ska få ett ”straff” för att man levt ”omoraliskt”. Det bara tjatas om hur svårt Tylösand-människorna kommer ha att få jobb hela tiden. Varför är det så viktigt att tjata om det?

Jag gratulerar Kissie för att hon trots ickecensurering har en rätt schysst kropp (om man ser till hennes ideal) och hoppas att hennes framtida arbetsgivare kommer att bedöma henne för hennes kompetens istället för att hon råkade ta en nakenbild på sig själv. Det är i alla fall vad jag skulle gjort om jag anställde folk. Vettiga människor inser att alla har skelett i garderoben och att en nakenbild inte är en stå stor grej, i alla fall inte om man jämför med de brott som många bloggare begår utan att få någon moralistmaffia på sig.