Etikett: politik

Annie Lööf snackar helt enkelt otroligt mycket skit.

Fan vad provocerad jag blev av Annie Lööfs anförande vid partiledardebatten. Jonas Sjöstedt ifrågasatta det faktum att Lööf snackade om ”trygga jobb” när  tryggheten (alltså de fasta anställningarna) på arbetsmarknaden har minskat. Lööf replikerar med att börja snacka om ”alla dom” som nu har fått ett arbete, en lön och en arbetsgemenskap, som nu kan betala sin hyra och så vidare. Detta innebär enligt Lööf både Frihet™ och Trygghet™ för dessa människor.

Det är klart att folk har fått fast jobb även under den borgerliga regeringen men både arbetslösheten och de otrygga anställningarna har ökat rent statistiskt. Arbetspolitiken har inte lett till någon ökning av dessa värden som Lööf talar sig varm för. Det är klart som fan att regeringen inte lyckats hindra varenda människa från att skaffa ett fast jobb med den generella trenden är ju att det under deras styre har skett en minskning.

Jag blir så arg när man använder det där pseudohumanistiska snacket om Människor™ och Individer™ för att lägga dimridåer över statistiska faktum och orsakssamband. ”Det spelar ingen roll att arbetslösheten har ökat för den här Rullstolsburen Invandrare-Individen™ fick minsann jobb genom fas3”, ”det spelar ingen roll att höjd restaurangmoms kostar skitmycket och ger relativt lite jobb för den här gulliga egenföretagaren har kunnat anställa en Ung Tjej-Individ™”. Skit i att fler tar livet av sig, fler är osäkert anställda, fler går från dag till dag utan att veta om de kommer kunna få lön eller inte så länge vi har några få personer som lyckats ta sig från en hopplös situation till något bra eller i alla fall helt okej med alla odds emot sig. Att oddsen kanske borde vara lite bättre från första början är det ingen som talar om. Lööf snackar fan otroligt mycket skit är min anspråkslösa konklusion av allt detta.

Människor jag träffat™.

Idag lyssnade jag på partiledardebatten på Sr. Det som levererades var väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig. Framförallt Annie Lööf var precis som jag hade väntat mig.

Hon började anförandet med att berätta om människor hon hade träffat™ på sina resor i Sverige. Om någon handikappad person som hade fått jobba på grund av någon reform som regeringen hade gjort (kan även ha varit för att han ville jobba så hemskt gärna) och hur han ofta skrattade spontant eftersom han tyckte att det var så kul att gå till sitt arbete.

Fan vad trött jag blir på folk som berättar om människor de träffat™. Gud vad bra att du träffat människor nu när du sitter på ett förtroendeuppdrag som människor har gett dig för att du ska förbättra situationen för människor! Synd bara att detta med att träffa människor inte fanns med på din agenda innan du fick detta uppdrag, och att du först nu när du kammat hem det inser att det har en relevans.

Kejrå. Annie har säkert träffat människor innan. Men gud vad det andas ”verklighetens folk”-exotism att tala om folk på det här sättet.

Skattebefria de första 84000.

I brist på en seriöst debatt om medborgarlön så vill jag i alla fall ta upp en grej som hamnar lite i samma kategori: höj skattetaket till 84000 om året. Alltså: låt folk tjäna 84000 kronor innan de måste börja betala skatt.

Anledningen till detta är att man inte ska behöva skatta fören man har kommit upp i den mängd pengar som man är berättigad till varje månad. Om man har under 7000 (eller något närliggande, minns ej precis) i månaden så är man berättigad till ersättning, eller socialbidrag. Därför är det egentligen ganska konstigt att folk måste skatta på de första 7000 varje månad.

Detta system sätter folk i situationen att de ”egentligen” tjänar 7000 i månaden men måste skatta bort en massa pengar, och därför måste söka bidrag för att ”skarva”. Det skapar en massa onödigt arbete och förnedring för personen, det skapar även en massa administrativt arbete för både skattekontoret och socialen.

Det är konstigt att man ska behöva betala skatt om man inte ens har så att man klarar sig. Det skapar en massa onödigt arbete och utgifter. Därför skulle jag vilja att man skattebefriade de första 84000 man tjänar om året eller de första 7000 varje månad, precis som man nu skattebefriar de första 18000 man tjänar om året.

Vad tror ni om detta?

Det borde i alla fall diskuteras.

Detta var en intressant och vettig debattartikel som jag tycker att alla ska läsa om medborgarlön. Ingångspunkten är en granskning som Sr gjort där det visade sig att socialbidragssystemet liknade ett lotteri; samma fall fick helt olika svar beroende på handläggare, hälften avslag och hälften godkänt.

Jag tror att det ligger mycket i att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror att två lösningar på detta problem är dels införandet av medborgarlön så att arbetslösa kan göra något vettigt av sig tid istället för att slava för socialen och ha någon slags kontinuitet i sina liv. Fördelen med medborgarlön är även att man fortfarande kan tjäna pengar när man arbetar om man har den, vilket du knappt kan med socialbidrag (500 kr nu, som jag fattat det). Detta gör att det lönar sig även att arbeta lite, vilket det självklart ska göra för personer som ofta inte orkar ta en heltid men ändå, liksom alla andra, mår bra av att aktivera sig. Den andra åtgärden tycker jag borde vara att sänka arbetstiden. Vi lever i ett samhälle där färre har jobb samtidigt som allt fler jobbar övertid och inte har tid med familj och intressen.

Dessa två grejer går ganska bra ihop eftersom folk, om de har en trygg grundinkomst, kommer kunna vara mer flexibla på arbetsmarknaden och söka sig till tider och arbeten som passar dem bra. Det är också en effektiv vaccination emot skräpföretag som utnyttjar folk eftersom de flesta helt enkelt inte kommer vara lika desperata efter jobb och kommer kunna byta lättare. Dessutom ger det stora vinster eftersom en massa administrativa poster skulle kunna tas bort och ge pengar över till att satsa mer på sjukvård och psykiatri eller något annat viktigt.

Jag skulle vilja se en ekonom uttala sig om hur detta skulle fungera i praktiken för när jag tänker på det så verkar det ju skitsmart. Ökad rörlighet, ökad trygghet, ökad möjlighet att börja jobba i sin egen takt, mindre administration och så vidare. Ett perfekt system. Det kan ju vara möjligt att det inte fungerar alls i praktiken men jag tycker åtminstone att frågan bör diskuteras seriöst.

Att jag inte förstår spelar absolut ingen roll för jag har vett nog att begripa att alla ska ha rätt att definiera sitt kön på ett sätt som är bekvämt.

Lennart Sacrédeus bröstar upp sig och tycker att det är himla bra att Kd som enda parti står för ”försiktighet” i frågan om tvångssteriliseringar av transsexuella. För det första använder debattören genomgående sig av begreppet ”kvinna som vill bli en man”/”kvinna som blivit en man” och vice versa vilket i sig är ett tecken på djup okunskap i frågan: som transsexuell så är ditt psykiska kön alltid det rätta, det är bara kroppen som behöver korrigeras. Du ”byter” inte kön, du korrigerar ditt yttre så att det ska passa ditt inre. Att man inte ens anstränger sig för att ta reda på så simpel terminologi innan man sätter sig ner och skriver en debattartikel är otroligt arrogant. Lennart Sacrédeus tycker att det problematiska med ett ”halvt könsbyte”, som han väljer att kalla det, är att man banar väg för ett tredje kön i form av män som kan bli gravida.

För det första så handlar detta med tvångssterilisering inte bara om att man förstör de fysiska möjligheterna till reproduktion, att man skär av äggledare eller sädesledare. Det är även så att man måste förstöra eventuella spermier som man lagrat. Hur detta skulle skapa komplikationer hälsomässigt har jag svårt att se, ingen kan väl bli skadad av att ha fryst ner sina spermier? Det är dessutom inte ett problem för könsidentifikationen eftersom det är spermier från ett tidigare liv. Man måste alltså för att få genomföra ett juridiskt könsbyte ta bort alla eventuella möjligheter att någonsin i framtiden kunna få biologiska barn. Detta trots att det är fullt möjligt för vissa att skaffa sådana, dessutom helt utan komplikationer.

Det finns alltså situationer där problematiken Lennart Sacrédeus över huvud taget inte gäller. Det finns inget behov av att skapa ett ”tredje kön” för att transsexuella kvinnor ska kunna använda spermier de har fryst in. Detta är inte en fråga om att värna om den transsexuella personens hälsa eller om att ett tredje kön skapar komplikationer, det är en fråga om ren rashygien. Om att man inte vill att transsexuella ska få sprida sina gener vidare.

Att det kan finnas goda medicinska skäl till att en transsexuell man inte ska bli gravid är inget jag tvivlar på. Det är dock en fråga som ska avgöras av den transsexuella personen själv i samrådan med läkare och inte av ett juridiskt krav. Det finns en massa personer som egentligen inte borde skaffa barn eftersom det utgör en risk för deras egen hälsa men vi tvångssteriliserar inte dessa människor.

Men till den stora grejen: om det nu var så att en transsexuell man kunde bli gravid och föda ett barn och alltså, enligt Lennart Sacrédeus, vara något slags mellanting mellan man och kvinna, vad är det stora problemet? När jag läste rubriken på debattartikeln, ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”, så tänkte jag bara: men vad bra! Det är väl helt fantastiskt om vi kan få ett tredje juridiskt kön eftersom många personer faktiskt har ”otydliga” könstillhörigheter. Det bästa vore enligt mig om man helt avskaffade det juridiska könet, men det lär ju inte ske. Då är ett tredje kön en utmärkt mellanväg för alla de som inte riktigt vet. Så att intersexuella barn slipper opereras för att passa in i ett kön, så att den som är osäker slipper välja. Det finns ju för fan ett behov av mindre snäva könsuppdelningar inte bara i detta hypotetiska scenario utan i också världen som den ser ut idag.

Jag kan personligen inte förstå hur det känns att inte vara bekväm i sitt kön. Jag förstår att Lennart Sacrédeus skulle tycka att det kändes sjukt konstigt att ha en unge i magen på samma sätt som jag personligen skulle tycka det kändes skitskumt att ha en penis. Jag förstår också att han är bekväm i att kalla sig man och aldrig skulle vilja tillhöra ett tredje kön, liksom jag är bekväm i att kalla mig kvinna och troligen inte skulle byta till ett tredje kön. Grejen är att det varken är min eller hans kropp detta handlar om, det handlar om andra personer som har andra upplevelser av sina kön och kroppar och som absolut inte nödvändigtvis behöver känna så. Jag kan inte förstå hur transsexuella personer känner men det spelar absolut ingen roll, för jag kan ha vett nog att begripa att de också ska ha rättigheten att definiera sitt kön på ett sätt som är bekvämt, att få välja hur mycket man vill ändra i sin kropp och slippa anpassa sig efter krav om tvångssterilisering.

Jag förstår att alla inte tycker att det viktigaste är att man är en ”hel” man eller kvinna utan att man faktiskt kan plocka det bästa från båda sidor. Och om det nu är så att det går och om de nu vill, varför kan ni inte bara låta dem? Varför kan inte bara Lennart Sacrédeus ta och leva sitt liv som en person som är bekväm i det kön han blivit tilldelad och acceptera att andra personer vill definiera sig på andra sätt?

Bild från förra årets Pride där det bland annat demonstrerades mycket emot tvångssteriliseringarna av transpersoner.

Demonstrera.

Jag har en uppmaning till alla som befinner sig i Göteborg, Stockholm, Malmö, Helsingborg eller Borås: imorgon hålls det demonstrationer emot Carl Bildt där hans lämplighet som utrikesminister ifrågasätts. Anledning är väl framförallt hans samröre med Lundin petroleum och hanteringen av de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för att de åkte olovligt in i landet för att göra ett reportage om just det företaget.

Oavsett om Carl Bildt verkligen har gjort mindre än han kunnat för att rädda sitt eget skinn så krävs det en förklaring. Det anstår sig inte en utrikesminister att ha skumma kopplingar och sedan dessutom vägra besvara kritik och frågor.

Vi är medvetna om att demonstrationer kommer att äga rum. De verkar dock i mångt och mycket  bygga på missuppfattningar och felaktigheter.

Men dåså. Berätta hur det ligger till istället då. För det är väl inte så konstigt att det sprids ”felaktigheter” när vi har en utrikesminister som trots påtryckningar vägrar kommentera det som skett.

Våld.

Efter att min munterhet kring Fredrik Reinfeldts beskrivning av en våldsverkare lagt sig så hann verkligheten ikapp. Det här med våld är en viktig fråga för moderaterna, med Anton Abele som fanbärare ska de ju bekämpa våldet i samhället. Speciellt gatuvåldet; det våld som oprovocerat och slumpmässigt drabbar ”hederliga medborgare”.

Det finns en sån otroligt ”vi och dom”-känsla i hur Reinfeldt beskriver en våldsverkare. Våldsverkaren är inte en människa, en medborgare som behöver skyddas och hjälpas som andra, utan är någon annan slags varelse som ”hederligt folk” behöver skyddas från.

Den här synen på våld är så tröttsam. Det är inte som att våld och kriminalitet uppstår ur ingenting. För det första är en stor del av våldet i samhället inte överfallsvåld. Det mesta överfallsvåldet har väl dessutom sin bakgrund i vissa sociala villkor som driver folk till rån och så vidare.

Våld slår an mycket känslor hos människor och de tär såklart ett smart drag rent strategiskt att fokusera så mycket på våld när man talar om socialproblematik. Det finns ju ingen som tycker att våld är en bra grej. Men genom att skapa den här bilden av en våldsverkare, en person med ”drogögon” som agerar helt ur kontext, så missar man en stor del av verkligheten. Våldet har gått från att vara ett samhällsproblem med många olika orsaker till att vara en ren fråga om att vissa personer bara gör så, och det ska minsann lösas med fler poliser.

Biologi är inte politik.

Vissa personer tycker att det är något slags jämställdhetsprolem att homosexuella män inte har samma tillgång till att skaffa barn som homosexuella kvinnor. Som kvinna behöver man ju som känt bara gå till en spermabank, medan man som man antingen måste ordna någon slags surrogatmoder (som ju är olagligt i Sverige) eller adoptera.

Det är måhända tråkigt att män inte har det lika lätt att skaffa barn på ”egen hand” som man har som kvinna, men det är fan inte ett jämställdhetsproblem. Det är ju banne mig som att påstå att mens, att kvinnor i genomsnitt är kortare eller det faktum att det är kvinnor som måste bära barn är ett jämställdhetsproblem. Det är ingen fråga om jämställdhet, det är ett biologiskt faktum som vi tyvärr inte kommer ifrån.

Sedan tycker jag att man ska göra vad man kan för att överkomma de biologiska hinder vi har i våra liv men man måste ju också fundera på vad det sker på bekostnad av. Det är en större sak att kräva av en människa att hon ska bära ens barn i nio månader än vad det är att vilja ha en spermie. Om det hade varit så att spermadonation var extremt problematisk så hade jag varit emot det också.

Biologi är inte politik. Däremot är det politik hur långt vi kan gå för att överbrygga biologiska skillnader, det är det som måste diskuteras. Så ta av er offerkoftan och sluta klaga över att ni inte kan bära barn.

Man kan inte möta en rörelse med tystnad.

Alltid när det är nazistdemos och vänstern i vanlig ordning ordnar motdemos så får man alltid höra att det är fel för att 1. man ska inte inskränka demonstrationsrätten och 2. det ger en dålig bild av antinazister eftersom de bara ”bråkar och förstör”. Det första argumentet faller ju på sig själv då demonstrationsrätten även ger rätten att ordna motdemos. Det andra bygger ju på uppfattningen att människor går till dessa demos bara för att bråka, vilket säkert stämmer när det gäller några personer men vilket knappast kan sägas vara representativt för merparten av demonstranterna.

Det är i mina ögon mer pinsamt för en politiska falang att det inte finns någon uppslutning från dem vid demonstrationer som dessa. I mina ögon handlar det om en ovilja att ta ansvar och stå för vad man säger; man gömmer sig bakom någon slags liberal dimridå av att ”alla ska få uttrycka sina åsikter” men glömmer liksom helt vilka dessa åsikter är och att det faktiskt är relevant att demonstrera emot rörelser som drivs av antidemokratiska värden. Det är liksom ingen demonstration för fler katthem vi snackar om. Man är mer intresserad av att teoretisera än att faktiskt gå till aktiv handling och visa sitt missnöje, något som är ganska generellt bland borgerliga.

En av anledningarna till att Salemmarschen samlar färre och färre är att det finns ett aktivt motstånd. Det är inte kul för någon att år efter år stå där och ha många gånger fler arga motdemonstranter framför sig. Visst blir det bråkigt, visst får det uppmärksamhet, men utan dem skulle nazisterna få härja i fred. Det är något bra att folk tvingas fundera, att folk tvingas välja sida, att folk blir presenterade för alternativ. Man kan inte bemöta en folkrörelse med tystnad hur bekvämt det än hade varit.

Ofta när folk diskuterar detta så utgår man ifrån att nazister generellt är en väldigt dedikerad grupp rent åsiktsmässigt. Att de verkligen tycker som de gör. Visst finns det dem som gör det, men jag vågar ändå hävda att en stor del av de engagerade nazisterna inte har något ordentligt ideologiskt tankebygge bakom sina ståndpunkter utan mest bara söker efter en gemenskap. Och om samhället då visar att det inte är något uppskattat så kommer man troligen lyckas få många av gemenskapssökarna att ändra sig och även få eventuella nya medlemmar att ändra sig. Och det är ju dem man vill komma åt; de som får nazismen att komma ut i de breda folklagren och inte bara i en liten klubb. Nazister kommer alltid att finnas, men vi kan medelst aktivt motstånd hindra att de blir fler. Det kommer ni tyvärr aldrig lyckas göra på debattsidan i Dn.

En grundläggande sak.

Seriöst. Människor som inte fattar skillnaden i att med nöd och näppe få mat för dagen och tak över huvudet på natten för att man står i en jävla kö till ett härbärge eller soppkök och på att ha en lägenhet och mat i kylskåpet. Det är inte bara en fråga om ren bekvämlighet. Det handlar inte bara om vad man i slutändan faktiskt får, det handlar om vad man kan förvänta sig och räkna med. Att vissa inte kan sätta sig in i konceptet att människor behöver trygghet och kontinuitet för att kunna skapa någon slags grund  livet skrämmer mig en aning. Var har dessa människor levt hela sina liv för att lyckas missa något så grundläggande i mänsklig natur?