Etikett: politik

Socialbidrag är bra men det borde utformas annorlunda.

Det här med bidrag. Lady Dahmer har skrivit om det här, om att de flesta människor faktiskt behöver något annat i livet än mat och husrum, att de flesta vill kunna köpa slippa bry sig om sin ekonomi hela tiden och om att de flesta faktiskt vill jobba.

Det är ju en vanligt uppfattning bland människor att bidragstagare är lata och inte vill göra rätt för sig, och att bidrag därför skulle ge dessa människor en möjlighet att sitta på arslet och lata sig medan andra mer driftiga personer får dra hela lasset.

De allra flesta bidragstagare är inte lata personer utan helt enkelt personer som inte orkar. Och de allra flesta människor vill ha något mer i livet än att med nöd och näppe kunna betala hyra och mat. Det är ju inte direkt som att bidragstagarna lever ett lyxliv.

Det finns däremot ett stort problem med socialbidragssystemet idag som gör att det ändå blir en bidragsfälla. Tänk såhär: de flesta människor vill och behöver arbeta för att må bra men för en person som inte har jobbat på länge och kanske dessutom lider av några psykiska besvär är det ett jävligt stort kliv att gå direkt från ingenting till heltid. Det är inget konstigt med det, heltid är mycket arbete. Det hade varit mycket effektivare om man kunde gå ut lite mer stegvis, kanske börja med att jobba en dag i veckan och sedan plussa på tills man kan försörja sig själv.

Visserligen finns det inget i rådande system som förbjuder ett sådant arrangemang, men det som är problemet är att det för varje krona man tjänar dras en krona från socialbidraget. Detta innebär att man som bidragstagare inte tjänar något på att arbeta fören man har kommit upp i en lön som efter skatt är mer än det bidrag man fick. Det är ganska mycket jobb man måste få gjort för att komma upp i det, speciellt om man saknar utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag menar inte att enda anledningen till att arbeta är att man får mer pengar, men det är ju onekligen en drivkraft om man får det och med dagens system så försvinner helt den här drivkraften om man vill skaffa sig ett lagligt extrajobb.

Om jag hade fått bestämma hade socialbidragssystemet varit utformat efter en modell som gjorde att man faktiskt fick något ut av att jobba så lite som ett par timmar i veckan. Att jobba litegrann kan vara ett sätt att aktivera sig och få struktur i vardagen vilket många socialbidragstagare behöver. För även om man inte vill sitta på rumpan och göra ingenting blir det lätt så när man saknar pengar till busskort eller annan ”lyx” och dessutom kanske inte mår topp från början.

Att människor får sin ekonomiska överlevnad garanterad är skitbra och helt nödvändigt i ett samhälle. Däremot så måste modellen för bidraget vara utformat på ett sätt så att människor uppmuntras till att ta sig ur sin situation och inte som idag på ett sätt där man inte tjänar ett jota på att extraknäcka som socialbidragstagare.

Dödsstraff är bara ett barbariskt uttryck för folks hämndbegär och hör inte hemma i en modern rättsstat.

Bloggkommentatorn Mia (tänkte att jag skulle börja skilja på dem) har skrivit bra om dödsstraff här som en kommentar till Alex Schulmans inlägg om dödsdömda (nu döda) och eventuellt oskyldiga Troy. Jag är emot dödsstraff, dels på grund av risken att bli oskyldigt dömd men också för att jag av rent principiella skäl tycker att det är fel att staten tar livet av människor.

När dödsstraff diskuteras så tar folk ofta väldigt extrema exempel. Bland annat Hitler brukar dyka upp. Eller kanske om man inte skulle vilja att gärningspersonen fick dödsstraff om ens egen son mördades. Alltså, det är inte som att jag skulle gråta om Hitler hade struntat i att ta sitt liv och fått dödsstraff istället. Det handlar om att det är en brutal och barbarisk handling att ta någons liv och alltså inget som jag tycker att ett civiliserat samhälle ska ägna sig åt.

Om en närstående till en blir bragt om livet fylls man av naturliga skäl upp av hat emot gärningspersonen. Innan så tog väl folk den sakens i egna händer, och gick helt sonika ut och gav gärningspersonen ett lämpligt straff. Senare avgjorde man sådana saker i bymöten, och hade straff i stil med att hugga av en hand för stöld. Som tur är har vi bytt ut det barbariska systemet av ”öga för öga”-logik mot ett mycket mer rimligt som inte bara bygger på att de utsatta ska få sin hämnd, utan också på hur effektivt det hindrar framtida brott.

Att en gärningsperson ska få ett straff tycker jag är rimligt av flera olika skäl. Dels att jag tycker att det är kränkande mot offren om en gärningsman får gå helt utan påföljd men framförallt för att vistelsen i fängelset kan vara en möjlighet för vissa gärningspersoner att tänka över, ångra sig och vidareutbilda sig. Nu fungerar det tyvärr inte alltid så, men den möjligheten finns. Straff i någon form har ju också en avskräckande effekt, men den tänker jag mig är mer effektiv när det kommer till småbrott såsom snatteri, för jag tror inte att någon skulle mörda en annan person bara för att det inte gav någon påföljd.

Ni vet hur man säger till barn som är elaka mot varandra och motiverar det med att den andra ”började”. Då brukar man ju säga att någon annans elakheter inte motiverar fler elakheter. Samma sak kan jag känna inför dödsstraff. Iden om dödsstraff bygger inte på att man ska hålla farliga människor borta från samhället, för det kan man lika gärna ha livstids fängelse till. Det handlar inte heller om att dessa människor ska förändra sig, för det kan ju bli svårt om man är död. Man kan inte heller argumentera för det med att det skulle hindra folk från att begå brott. För det första finns det absolut ingen korrelation mellan låg brottslighet och dödsstraff, snarare tvärtom. För det andra är det väl ingen som på allvar tror att personer som Breivik eller Hitler kommer att bli avskräckta för att deras handlingar skulle leda till ett dödsstraff.

Det enda argument som då finns kvar är följande: ”vissa handlingar borde helt enkelt straffas med döden”. Jag kan hålla med om att det finns handlingar som är så vidriga att döden känns som ett lämpligt straff, men jag tycker helt enkelt inte att rättsapparaten ska ägna sig åt den typen av barbari. Jag tycker att man sätter för stort fokus på skulden som gärningspersonen har genom att på det sättet vilja ”rensa ut” onda eller oönskade personer. Istället för att försöka lösa problemet i samhället så intalar man sig att det kommer bli bra om dessa personer bara elimineras. Vi borde inte ha ett rättssystem för att institutionalisera folks hämndbegär, utan för att på effektivast möjliga sätt bekämpa brott.

När det gäller dödsstraff till personer som Breivik och Hitler har jag dessutom ytterligare ett motargument: de riskerar att bli martyrer. Om man skulle ge Breivik dödsstraff så skulle man skapa intrycket av en modig man som dog för sin sak. Om man däremot låter honom ruttna i sin cell så tar man bort den del av den glamourösa martyrauran. För folk gillar martyrer, personer som dör för sin sak blir kraftfulla symboler för kampen, men att begå ett illdåd och sedan långsamt falla i glömska saknar symbolvärde.

Använd inte feminismen för att rättfärdiga era unkna rasistiska värderingar.

Herregud vad trött jag blir på folk som ska berätta om hur dåligt islam är. Alltså, jag har aldrig försvarat Islam som religion och jag kommer inte göra det heller. Lika lite som jag försvarar kristendom eller judendom. Religion ställer till en massa problem i världen, jag vet om den saken.

Jag tycker inte att någon ska ha speciella rättigheter på grund av sin religion. Jag tycker inte att man ska acceptera våld bara för att det är religiöst betingat. Jag tycker inte att omskärelse är okej och jag tycker inte att tvång är okej.

Men när man säger att man vill få bort kvinnoförtrycket ur en religion genom ett förbud mot slöjor så undrar jag om man egentligen är så intresserad av de kvinnor som förtrycks. Är det någon som på allvar tror att kvinnor som tvingas bära slöja på något vis får det bättre genom att det förbjuds? Det handlar snarare mer om att det finns en företeelse man ogillar, som känns främmande, som man letar skäl för att förbjuda. Och då drar man till med den där om kvinnoförtryck för att det är ju så himla viktigt att kvinnor inte förtrycks. Det handlar om att ge sin rasism en aura av pk, att försvara sina unkna fördomar med feministisk retorik.

Dessutom bär många slöja av egen vilja. Det är klart att de har blivit uppfostrade till att bära slöja av sin kultur, men när det kommer dit är det fortfarande deras val och de kan avstå. Vi skulle väl inte säga att vi var tvingade att ha höga klackar bara för att vi har levt i ett samhälle som ständigt uppmuntrar det.

Nej, men man vill göra något för dessa kvinnor så måste man jobba annorlunda. Kanske driva mer riktad kvinnojoursverkssamhet? Men om vi bara förbjuder slöja rakt av så kommer det enda som händer att vara att dessa personer får sin frihet än mer kringskuren, och om man ska söka skaffa legitimitet för detta ur ett feministiskt perspektiv så kan jag väl sådär på rak arm säga att feminism måste handla om vilken frihet dessa kvinnor i slutänden faktiskt har, inte om att spackla kosmetika över ett problem som är så otroligt mycket djupare än att det går att få bort genom att förbjuda ett jävla klädesplagg.

Era rubriker: Jag vet att jag alltid gnäller på andra men idag tänkte jag skriva om en helt fantastisk person som inspirerar mig till att bli en bättre människa.

Fick denna rubrik av Sofia och den var ju lite rolig tycker jag. Och svår, för jag blir faktiskt väldigt sällan inspirerad.

Men precis innan jag åkte var jag och tältade med grön ungdom i en aktion emot bostadsbristen för studenter och unga, och då träffade jag grön ungdoms kvinnliga språkrör Rebecka Carlsson som jag faktiskt blev riktigt inspirerad av.

Jag blir så fascinerad av personer som är är genuint intresserade av att lyssna och ta intryck från andra människor, och jag upplevde verkligen att hon gjorde det. Jag har märkt att jag kan börja göra det själv mer och mer på sista tiden och jag vill komma till den punkten där det kan vara okej att bara sitta och lyssna och ta in.

Det är en dröm för mig att kunna syssla med politik på ett eller annat sätt. Som opinionsbildare eller politiker eller som forskare på ett område som jag finner politiskt intressant. Jag vill så hemskt gärna kunna ha utrymmet att förändra det jag tycker är fel. Men jag är samtidigt så rädd. Så rädd för att verkligen försöka för man kan ju misslyckas. Och så tänker jag också att det kanske är för sent, att jag blev intresserad och hittade rätt för sent för att de ska gå.

Men när jag är klar med det här året ska jag fan i mig börja läsa statsvetenskap och nationalekonomi. Jag ska engagera mig så mycket som jag bara kan, både nu och när jag kommer hem.

Och det är inte bara Rebecka som inspirerat mig till detta, utan hela grön ungdom. Jag känner mig så välkommen där och det är så kul att prata med dem. Men hon visade på ett sätt för mig hur man skulle kunna vara. Hur man kan vara politiskt aktiv på heltid utan att ägna sig åt en massa fulspel och utan att ha varit trogen partiet sedan man var 15, hur man kan göra det för att man älskar det och brinner för frågorna och inte för att man är en karriärist. Hur man helt enkelt kan komma och vara jävligt öppen mot människor och nya perspektiv och komma någonstans med det, och hur man kan jobba med det utan att ens låga slocknar.

Herregud, om hon hittar detta kommer hon säker tycka att jag är jävligt konstig, men vad fan. Det är sant och jag har faktiskt inte känt mig så inspirerad av en enskild person så länge jag kan minnas. Tack för det, Rebecka.

Ibland blir jag bara så jävla trött på feminismen.

Ibland så kan jag bli så jävla trött på feminismen.

Missförstå mig inte nu. Feminism är verkligen en ide jag ställer mig bakom och det finns otroligt många smarta och duktiga feminister. Verkligen. Men jag blir ändå så trött ibland. Delvis på grund av detta som Elin Grelsson skriver om, att feminismen har kommit att handla allt mindre om de som verkligen är utsatta på grund av sitt kön och mer om hemmafruar och rutavdrag.

Inte för att det på något sätt är oviktigt att ta upp kvinnliga chefers löner eller kvinnors möjlighet att köpa andra kvinnors tjänster till subventionerat pris, men för att allt det andra som är så otroligt viktigt försvinner när vi debatterar detta sönder och samman. Det finns ett stort medelklassperspektiv bland många feminister, vilket såklart beror på att det generellt är medelklassen som har tid och råd med politiskt engagemang. Underklassen är upptagen med att få ihop sina liv.

För en ensamstående morsa som kanske går på socialbidrag eller jobbar som rutsubventionerad städerska i ett medelklasshem så att kvinnan i familjen ska kunna förverkliga sig själv så framstår det såklart som helt jävla oviktigt huruvida ens dotter ska ha en rosa klänning och gå på ett genusdagis. Då bryr man sig kanske mer om att få ekonomin att gå ihop. Där måste feminismen börja förklara vad ideologin kan ge till de som är riktigt utsatta. De som snart kanske inte kan få medborgarskap på grund av att de inte klarar språktestet, eftersom Sfi inte vill ha några burkor i klassrummet. De som blir flera år eftersatta i sin redan kassa karriär eftersom deras kille vägrar ta ut en dag ledighet. De som blir utsatta för könat våld i sina relationer. Och för att inte tala om alla kvinnor som blir utsatta i andra länder.

Jag blir även så jävla trött på att vissa feminister inte kan se något annat än just könsmaktsordningen. Det finns så mycket annat som begränsar oss och placerar oss i fack. Som klass, etnicitet, handikapp, intelligens och utseende. Det finns en massa män som faller offer för olika strukturer och jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en enda. Sen har folk såklart olika fokus men jag tycker absolut inte att man ska säga att alla män alltid är överordnade kvinnor. Så är det inte. Det finns gott om män som är underordnande mig eftersom jag har en massa egenskaper som anses åtråvärda i vårat samhälle. Gott om män med arbetarklassbakgrund som aldrig kommer kunna plugga det de vill på högskolan eftersom de fick så himla dåliga betyg.

Men framförallt blir jag så trött på den otroligt aggressiva ton en del feminister kan ha, speciellt i fråga om barnuppfostran. För några veckor sedan träffade jag en av mina släktingar som precis hade fått barn. Hon och hennes man verkar himla medvetna om allt det här och det är bra, men hon sa det att man orkar fan inte hela tiden. Om båda jobbar heltid och det är långt till närmaste genusdagis och man kämpar för att få ekonomin att gå ihop så orkar man bara inte tänka på det där med könsroller hela tiden. Och grejen är att de flesta barn klarar sig ganska bra ändå så det kanske inte är hela världen, egentligen.

Sen finns det ju de som gör det och folk prioriterar olika och har olika lätt för olika saker. Men vi måste sluta bli arga på dem som inte orkar tänka på det här hela tiden. Och vi måste sluta bli så himla arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Varför? Jo för att denna aggressivitet inte kommer att ta oss någonstans. Det kommer bara ”bevisa” för en massa människor att feminister är just som de trodde: aggressiva personer som saknar förmåga att ta in andra människors världsbild.

Jag har personer här som ifrågasätter feminismen eller i alla fall delar av den. Och det är inte bara skitsnack, jag vågar till och med hävda att även Patria hade sina poänger. Jag höll inte med i ett enda ord, men man kan inte komma ifrån att det rör sig om en verklig ideologi och inte bara ett knasigt missförstånd. Och man måste våga ta den diskussionen om man ska komma och påstå att någon har helt uppåt väggarna fel. Om man inte orkar så kan man säga att man inte håller med men inte pallar diskutera, men att säga att någon är dum i huvudet utan att förklara varför håller inte.

Sedan åkte han ut ändå för att han inte kunde hålla god ton, men det är en annan sak. Om någon kommer hit och ifrågasätter det jag skriver så vill jag antingen ge bra respons eller erkänna att jag inte har orken att argumentera emot. Sen har alla människor sin smärtgräns för när någon bara är för jävla dum i huvudet, men den smärtgränsen måste gå så otroligt mycket senare än vad den gör för många feminister idag.

Några extra hundralappar i plånboken är inte den enda effekten.

Om man skriver en ”artikel” med rubriken så påverkas du av regeringens beslut så tycker jag att man borde skriva en aning mer om vad i budgeten som det måste skäras ner på för att jobbskatteavdraget ska gå igenom.

Jag blir så trött på dessa ständigt plånboksundersökningar av politiska alternativ, eftersom det såklart alltid är så att alliansen är det parti som ger mest i plånboken för den som jobbar på kort sikt. Det är ju hela fundamentet i deras politik, att dra ner på det offentliga och sänka skatterna.

Jag blir så irriterad på att folk inte fattar att välfärden kostar. Att man måste betala för det med skatt. Man röstar gärna på moderaterna men blir sur om man inte får förstklassig vård på sjukhuset. Och dessa infantila undersökningar spär bara på det här.

Den ständiga retorikexperten.

En sak som är lite intressant med svensk media är det ständigt valet av retorikexperter framför precis alla andra experter i debatter. Om ekonomi ska diskuteras, varför tar man inte in en nationalekonom som får kommentera förslagen?

Det säger en hel del om det politiska klimatet tycker jag. Media är mer intresserade av att diskutera hur duktiga politiker är på att lägga fram förslag än att diskutera själva förslagen. Det är extremt kunskapsföraktande tycker jag. Det ger dessutom fri lejd för typer som Borg, som framstår som extremt påläst. Ingen som inte har samma expertis som han kan ju säga emot honom med trovärdigheten i behåll, men förslagen han för fram är såklart ideologiskt rotade och inte bara vetenskapliga.

Era rubriker: Den ideala välfärdsmodellen.

Egentligen kan jag alldeles för lite om ekonomi för att kunna uttala mig exakt om hur samhället ska vara ordnat. Det är ju svåra grejer.

Däremot tror jag att det absolut viktigaste i ett bra samhälle är att folk känner sig trygga. Att man vet vad man är berättigad till och att man känner sig säker på att man faktiskt får det man är berättigad till. Ett perfekt sätt att skapa oreda och olycka är att låta folk vara osäkra på hur de ska klara sig i framtiden.

Därför tror jag stenhårt på konceptet medborgarlön. Medborgarlön innebär att alla medborgare får ett grundbidrag som räcker till att leva på. Alltså till mat och husrum och kollektivtrafik och kanske en ny vinterjacka från h&m. Kanske 7000 kronor.

Med medborgarlön skulle man kunna avveckla en massa andra bidrag. Bland annat socialbidrag och studiemedel. Man skulle kunna ha kvar bostadsbidrag och försörjningsstöd för den som behöver extra pengar, och kanske ha ett lite högre barnbidrag. Det vore såklart väldigt mycket enklare och billigare för staten att ta hand om ett sånt här bidragssystem, eftersom man inte behöver gå igenom en massa ansökningar och skicka runt allt till olika instanser. Det skulle helt enkelt bli otroligt mycket mer effektivt.

Eftersom folk grundtrygghet inte på samma sätt skulle komma från arbetet så skulle man kunna ställa högre krav på sina arbetsplatser. Det skulle också bli mer intressant att ta deltidsjobb eller timanställningar för många. Man slipper även problemet som finns nu med att folk hamnar i bidragsfällor, eftersom medborgarlönen är lika stor oavsett hur mycket man arbetar. Många fler skulle våga ta steget och skola om sig eller starta eget. Det finns helt enkelt många fördelar med medborgarlönskonceptet.

Utöver medborgarlön så tycker jag också att det ska bli lättare för privatpersoner att ta upp konflikt med statliga institutioner. Om man har blivit felbehandlad på sjukhus eller i skolan så ska man kunna ta det till domstol utan en massa krångel som det ibland är idag. Statliga institutioner måste kunna leva upp till det dem lovar. Sedan tycker jag inte att det ska bli någon jävla orgie i stämningar som i USA, men det tror jag inte kommer ske om man inte delar ut sådana fantasibelopp i skadestånd.

Det var lite kort om några reformer jag tror skulle leda till ett bättre och tryggare samhälle. Jag vet inte om det skulle fungera i verkligheten, men det finns gott om ekonomer från både höger och vänster som argumenterat för medborgarlön.

Rubriken kom ifrån Sarah.

Vad är det du inte begriper?

Detta är en formidabel text om den senaste tidens utveckling i Europa.

Man kan verkligen undra hur långt detta ska kunna gå innan det vänder.

Och jag är bara så trött på alla som inte fattar. Som fortsätter med sitt jävla blaj om att invandrare är helt ok så länge de inte begår brott. Sitt snack om hårdare tag mot allt och alla.

Herregud. Fattar nu inte att det är människor det handlar om! Människor och deras liv. Och jag förstår att allt detta måste reduceras till siffror som det ser ut idag, men det är det jag önskar att man kunde komma ifrån. För jag tror verkligen att vi skulle kunna ha det så otroligt mycket bättre. Faktiskt.

Och den här känslan av att bara vilja ta tag i hela världens axlar, ruska om den och skrika: ”men vad är det du inte begriper?”