Månad: juni 2013

Tvångsobjektifierandet.

Angående det här med tvångsobjektifiering och -sexualisering så vill jag påpeka att det inte är just att det är ett barn som är grejen, utan överlag det tvångsmässiga objektifierande som sker av kvinnor precis hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder det är på dessa kvinnor, för det handlar fortfarande om att objektifiera och därmed frånta agens. Att barn drabbas av det visar dock på absurditeten i det hela. Barn är i regel inte särskilt brydda av sitt utseende, men de görs brydda genom detta tvångsobjektifierande.

Tänk såhär. En är kvinna. En håller på med någon grej, typ en konst, sport eller bara något en tycker är jävligt trevligt som att ligga i solen och läsa en bok. En tycker att det är kul/trevligt/behagligt att utföra den här aktiviteten. En tänker inte så mycket på hur en ser ut för en är upptagen med att tänka på denna aktivitet. Plötsligt kommer någon fram och ba ”vad du var snygg”. Vad sker då? Jo, en går från att bli omedveten om sitt utseende till att bli medveten om detsamma, självmedveten. Även om kommentaren är positiv så börjar en genast tänka på hur en ser ut, eftersom en har fått en signal om att det är något som andra går omkring och tänker på och uppfattar som viktigt. Tänk dig sedan att detta sker varje dag, både direkt och indirekt, dels när du själv gör något men också när andra kvinnor gör något. Vad gör detta med din uppfattning om dig själv? Det gör dig brutalt självmedveten, inte bara för en liten stund utan genomgående. Det gör att en börjar värdera sitt utseende framför allt annat.

Detta är vad som händer kvinnor i det här samhället. Eftersom kvinnokroppen ständigt objektifieras och fokuseras på börjar också faktiska kvinnor att fokusera på sina egna kroppar på samma sätt. Det blir inte bara ytterligare en grej som ”läggs på” på någon slags intresselista, som en bryr sig om ibland när en har tid och lust, utan det genomsyrar hela livet, tar över alla aktiviteter, förvandlar allting till en arena på vilken en inte bara utför en aktivitet utan också visar upp sig som objekt. Det är skillnad på detta och att typ ”bry sig om hur en klär sig/ser ut”. Att göra det är att fundera lite extra på klädvalet på morgonen, detta handlar om att ständigt tänka på sig själv i termer av objekt, ständigt fråga sig själv hur en ser ut, ständigt vara medveten om sin kropp, sitt ansikte, sitt hår, allt.

Detta är något en som kvinna aktivt måste träna bort för att bli kvitt. En måste avsocialisera sig själv från denna ständiga självmedvetenhet som en tränats in i. Och det är liksom inte en lätt uppgift, det är faktiskt jävligt svårt. Jag försöker själv dagligen att kämpa mot detta, men det är så jävla inpräntat att allt jag är är en kropp, att jag inte kan vara nöjd med något annat om jag inte är nöjd med hur jag ser ut. Det är så jävla tyngande att ständigt komma på sig själv med att tänka på detta.

Ibland anklagas kvinnor för att objektifiera sig själva, typ genom att lägga ut bilder på Instagram eller på sina bloggar eller liknande. Men det är väl inte så jävla konstigt att en gör det om en har blivit tvångsobjektifierad hela jävla livet? Om en hela jävla livet har fått höra om hur snygg/ful/söt en själv och andra kvinnor är, hela jävla livet har fått veta att det är detta och endast detta som räknas, så är det väl inte så konstigt att en också gör sig själv till ett objekt för att söka bekräftelse. Den bekräftelsen är liksom viktig för att den har gjorts viktig när tusentals och åter tusentals personer har förmedlat att det är det som räknas.

Jag är så trött på detta skämmande av kvinnor som bara följer patriarkatets logik. Plötsligt är det deras fel att de ses som objekt, ty de objektifierar sig själva. Som om det var där objektifieringen började. Som om det ligger i kvinnors natur att ta sexiga bilder och lägga upp på Instagram, som om det inte vore ett resultat av patriarkatet utan bara skedde av sig självt.

Sluta tvångsobjektifiera kvinnor i er omgivning. Sluta säga saker om att de är snygga hela jävla tiden. Sluta ger era jävla ”komplimanger” i tid och otid. Sluta bidra till denna ständiga självmedvetenhet som prackas på kvinnor.

Demokratiska spelregler.

En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.

Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.

De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.

Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.

Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.

Alby är inte till salu.

058

047

085

083

078

093

099

Igår var jag på Alby är inte till salu- demon. Vi gick från Hallunda centrum till kommunhuset för att lyssna på fullmäktigesammanträdet då politikerna skulle fatta beslut dels om folkomröstning, dels om utförsäljning.

När vi kom till fullmäktige så fick inte alla plats att lyssna, trots att det är något en är berättigad till enligt grundlag. Jag inser att en inte kan ha hur stora lokaler som helst, men detta hade varit enkelt åtgärdat om de istället hade hållit mötet i en av de större lokaler som faktiskt fanns tillgängliga i kommunhuset. De visste mycket väl att det skulle hållas en demonstration och att människor skulle komma dit.

Vi stod utanför salen och diskuterade med någon slags man med makt i kommunen som var allmänt vidrig och nedlåtande. Sade saker som att ”nu lugnar vi ner oss lite” och snackade om att vi gemensamt måste finnas en lösning på det här problemet, som om det var vårt gemensamma problem att de inte hade ordnat med lokal och/eller ljud. Vi krävde att de skulle ordna så att alla kunde höra, och till slut började vi hålla demonstrationen precis utanför, vilket såklart lät en massa. Notera att detta skedde först efter att vi förvägrats plats och diskuterat om det en lång stund. Personen vi diskuterade med sade bland annat: ”om det är någon som är genuint intresserad så kan vi fixa några platser”, som om inte alla som kom dit var intresserade, vi var ju där för att gå på mötet. Dessutom är det väl inte hens sak att definiera vem som äger tillträde.

När det blev ”för mycket” ljud utanför så sade ordföranden typ ”ja nu är det en massa ljud utanför så jag tycker vi ska stänga dörren [så vi inte skulle kunna höra någonting]. Det är ju inte riktigt god demokratisk ordning men ni har ju inte följt spelreglerna”. Alltså: om ni låter och kräver er rätt att få närvara så måste vi tyvärr vara odemokratiska, för ni har inte följt spelreglerna. Dessa spelregler hänvisades det friskt till, men inte kunde förklara vari de bestod. Det verkade mest handla om att en inte skulle störa.

Till slut fick vi ljud ute i vänthallen, men då hade mötet redan förflutit ett tag utan att alla hade kunnat höra. De hade kunnat fixa det hela med en gång innan sammanträdet startade, men de valde att inte göra det. Och sen gnällde de över att folk typ ”störde” när de skulle ta beslut om att sälja ut allmännyttan.

Jag stannade ungefär två timmar och lyssnade på alla politiker som skulle snacka. En massa sossar snackade om hur mycket de tyckte om allmännyttan och hur viktigt det var men att de ändå skulle rösta för försäljning. Någon Folkpartist (tror jag) snackade om att det var så kul med ”ungdomar som engagerar sig” men att hen inte riktigt höll med. Alltså, de som var där var liksom framförallt vuxna människor. Inte för att det ska spela någon roll vilken ålder folk har, men det var så tydlig en härskarteknik. Vissa försökte få det till att det bara var en ekonomisk fråga och inte alls en fråga om ideologi, men tydligen så har kommunen i sin utredning kring kostnaderna dels räknat med ett skitstort renoveringsbehov som inte verkar stämma överens med verkligheten, dels inte utrett andra alternativ än försäljning på ett vettigt sätt. Det är klart att det framstår som en nödvändighet om en riggar utredningen på det viset.

Överlag var det en jävla orgie i härskartekniker, tomt liberalt blaj om ”demokrati” och ”ekonomi” och så vidare. Jag satt inte kvar tills beslut fattades, men såklart blev det ett ja till försäljning. Skamligt.

Men jag hoppas och tror att kampen fortsätter. Nu har den ”demokratiska vägen” testats och visat sin undermålighet. Men det finns som tur är andra metoder än de ordföranden för kommunfullmäktige har med i sin lista över ”demokratiska spelregler”.

Barnarbete.

IMG_20130614_190342

En förstår ju att vår arbetsmarknadsminister Engström är så hjärtlös när hen blev utsatt för arbetets fasor redan som 14-åring.

En grej jag tycker är märklig i det här landet är den avslappnade attityd vi har till barnarbete. Jag tror att det är 16-årsgräns på när en får lönearbete, vilket väl känns ganska rimligt med tanke på omständigheterna. Egentligen tycker jag såklart att allt arbete under 67 borde räknas som barnarbete, sedan kan en gå i pension. Däremot så finns det ju en massa barnarbete som äger rum innan dess.

Till exempel: sälja jultidningar för att få någon billig ”premie”. Detta verkar barn i alla åldrar få göra. Hur kan det vara okej? Det är ett extremt osäkert arbete med skitlön som något företag berikar sig på. Förbjud!

Vad som dock är etter värre är alla dessa ”lättsålda korvar” som barn säljer för att få råd med klassresor och så vidare. Detta är inte bara barnarbete utan ett barnarbete som sanktioneras av skolan. Jag minns när vi skulle sälja typ stora halvlitersförpackningar med äckligt äckligt godis. Burkarna kom till skolan och så fick vi ta och sälja. Det tog en massa undervisningstid att administrera detta, men det tycker väl vissa bara är utmärkt så barnen får lära sig typ ”företagsamhet”.

Jag ville absolut inte göra detta så det slutade med att min släkt och mina grannar fick köpa för att jag skulle komma upp till miniminivån. Vi hade någon slags tävling i klassen med den som sålde mest dessutom. Jag tänker mig att det här kan bli skitjobbigt för den som inte har grannar/vänner/släkt som har det bra ekonomiskt, som måste gå och typ knacka dörr fast hen inte vill. Verkar asvidrigt. Och någonstans sitter det där jävla företaget och berikar sig på de stackars barnens arbete.

Vissa menar att detta är bättre än att de som inte har pengar inte kan åka med. Jag tycker att detta vidriga profiterande på barn borde förbjudas och så kan en börja finansiera klassresor kollektivt istället, alltså som ett anslag i skolbudgeten. Det borde inte vara så att en måste välja mellan att betala själv eller att sälja tusen lättsålda salamikorvar som något jävla företag profiterar på.

Sluta indoktrinera barn i arbete och sluta acceptera att skolan på det här viset används som en kanal för företag som vill göra vinst på att barn ska sälja deras jävla produkter till släkt och vänner.

Den manliga blicken i sin prydno.

Jaha. Så en lägger upp en bild på sin elvaåriga lillasyster och får genast en kommentar som är sexualiserande, som gör hen till ett objekt för manlig njutning. Så jävla vidrigt och slemmigt på så många sätt. Så jävla äckligt att utsätta en människa för det.

Det är ett jävla barn. Det är inte okej ens som något slags sjukt skämt. Lägg genast ner detta tvångssexualiserande. Inte bara av min syster, utan av alla kvinnor. Det är vidrigt att en inte ska kunna figurera på bild utan att bli sexualiserad.

Ofta talas det om att kvinnor objektifierar sig själva på bild, men minst lika ofta och troligen mycket mer blir vi fan tvångsobjektifierade. En helt vanlig bild på ett barn som badar blir till något helt annat för den manliga blicken, barnet blir ett objekt. Det är klart att om en utsätts för detta från elva års ålder så börjar en tänka på sig själv i termer av ett objekt, något som ska behaga.

Det är sånt här som får mig att äcklas av manligheten. Detta jävla användande av sin manliga blick för att utöva sin vidriga patriarkala makt, för att lära kvinnor att det är deras utseende som räknas och inget mer.

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Bara erkänn att du inte bryr dig.

Jag fick denna charmanta kommentar för ett tag sedan:

Du borde läsa på om övertalningsteknik. För att vinna över någon på ens sida måste man få personen i fråga att förstå situationen och att se saken från andra perspektiv.

Det kommer du inte göra genom att förolämpa männen, som då direkt blir fientliga mot feminismen. Även andra feminister blir tveksamma om de ens vill kalla sig feminister längre. ”Är det såhär feminister beter sig? Då vill jag inte vara en sådan”

Jag vet, eftersom jag vill kämpa för kvinnors rättigheter men du avskräcker mig.

För det första tycker jag att uppmaningen att läsa på om ”övertalningsteknik” är så rolig. Är det typ ett etablerat ämne? Vad är det ens? Var kan jag läsa om det? Varför utgår personen från att jag vill vinna över hen på min sida? Jag tror inte att jag har uttryckt någon önskan om det, snarare tvärtom. Det är lustigt med folk som verkar tro att mitt mål och mening med mina texter är att tala till dem. Så är det inte. Jag skriver främst till kvinnor som redan är feminister men intresserade av att lära sig mer, jag har inte någon idé om att vara feminismens ansikte utåt eller liknande.

Men till kärnan: den här personen vill kämpa för kvinnors rättigheter men gör det inte, och detta är alltså mitt fel? Är det bara jag som tycker att något luktar lite unket här?

Om en struntar i att kämpa för kvinnors rättigheter för att en enskild feminist skriver elakheter om män (eller snarare saker som den här personen tolkar som elakheter) så är en nog inte så engagerad i kvinnokampen från första början. Tack, men jag tror att vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig, så att säga. En person som inleder sitt engagemang i en rörelse med att hålla på och ställa en massa krav på hur enskilda individer i den rörelsen ska bete sig känns någorlunda lockande att ha med. Ja, alla krafter betyder något, men det betyder inte att vi ska hålla på och anpassa oss för att få med precis alla, för det leder endast till ideologisk urvattning.

Jag tycker att det är fascinerande vilka otroliga ursäkter folk har för att de inte engagerar sig i olika rörelser. Det handlar aldrig om att deras eget engagemang brister, om att de faktiskt inte bryr sig så jävla mycket, utan om att något är fel i rörelsen. Typ att feminister är för aggressiva, för korkade, för manshatande eller whatever.

Jag lovar, om du verkligen hade velat engagera dig i kampen för kvinnors rättigheter hade du kunnat hitta sammanhang med feminister som inte delar mina uppfattningar, kanske rentav sådana som tar avstånd från dem (det finns en del). Men istället för att göra detta så väljer du att skriva en kommentar om att jag har sabbat så att du inte kan engagera dig i kvinnokampen, för att du är så förbannat rädd.

Bara erkänn sanningen: du bryr dig inte om kvinnors rättigheter. Du skulle kanske vilja göra det, men du gör det inte. Men det är lite jobbigt att veta om detta,  så istället för att bara chilla och syssla med någon hobby så känner du att du måste hitta en ursäkt för att inte engagera dig. Du letar upp en feminist som du tycker har manshatiska åsikter och säger att du blir skrämd av hen och att det är det som är bakgrunden till ditt bristande engagemang. Kan du inte bara chilla i att du inte bryr dig ett skvatt så kan vi båda få en lugnare och skönare tillvaro?

Porr igen.

Jag ser att jag har fått en del upprörda reaktioner på det här med porr *ler provokatör*. Skönt att i alla fall ingen tycker att jag moraliserar.

Så nu ska jag förklara lite och reda ut lite frågetecken. Jag tycker inte att porr per definition måste vara förtryckande och exploaterande, däremot anser jag att merparten av all porr idag är det. Detta eftersom porren skildrar män som män och kvinnor som kvinnor, alltså som könsvarelser, alltså det förhållande som är vaggan till alla patriarkala strukturer.

Jag tänker mig att det är väldigt svårt att skapa jämställd porr i ett patriarkalt samhälle utan att ha det som bakomliggande tanke med produktionen. Jag tror alltså inte på kommersiell porr ”anpassad för kvinnor” som då och då lyfts fram som en lösning. Jag anser att jämställd porr måste ta utgång ur ett aktivt kritiserande av patriarkala normer, inte bara ur att en tillgodoser kvinnors efterfrågan. Därav min kritik av att se frågan ur ett konsumentperspektiv.

Jag förstår att det kan vara intressant att försöka skapa jämställd porr och tycker att det är något som ska göras, främst som kritik av porren såsom den generellt ser ut idag men också för att synliggöra normbrytande sexualiteter. Däremot tror jag att porrproduktion som inte har det aktiva syftet att kritisera patriarkala normer är dömda att leda till patriarkala filmer så länge vi lever i ett patriarkat, eftersom patriarkatet är såpass inflytelserikt i hur vi ser på sexuella relationer, även samkönade sådana.

I ett postpatriarkalt samhälle tror jag absolut att det kan förekomma icke normkritisk pornografi som är okej, men tyvärr lever vi inte där än. Tills dess tror jag att det kräver mycket ansträngning att skapa porr som inte reproducerar patriarkala normer.

Jag ser hur det kan vara befriande för kvinnor att konsumera pornografi, på samma sätt som jag ser befrielsepotentialen i S/M-sex. Det tillåter en att släppa tabun kring sexualitet som många går och bär på, det ger utrymme för att resonera kring sin sexualitet med sig själv eller med andra och så vidare. Jag klandrar verkligen inte den kvinna som konsumerar porr. Detta gör inte att jag inte tycker att det är patriarkalt. Hela samhället är patriarkalt, vi måste ändå leva i det och förhålla oss till det och göra motstånd där det är möjligt. Att konsumera porr kan vara ett sätt att göra motstånd mot en kvinnoroll en pådyvlats där en inte ska ha en egen sexuell lust. På samma sätt kan en som kvinna fly patriarkala hemförhållanden genom att ingå i en relation med en man, som troligen också kommer vara patriarkal. Det är också ett motstånd, men ett motstånd som ske inom den patriarkala logiken.

Mitt mål är inte att betrakta porr som ett isolerat problem och avgöra om det fenomenet som sådant är patriarkalt eller inte, utan som ett fenomen som äger rum inom patriarkatet. På samma sätt betraktar jag exempelvis kärleksrelationer; som något som pågår inom patriarkatet och influeras av det väldigt starkt, inte som något är är patriarkalt i sig självt.

Alla fenomen som rör män och kvinnor som könsvarelser som pågår inom patriarkatet måste göra aktivt motstånd för att inte reproducera patriarkatet, till exempel måste en aktivt jobba för jämställdhet i förhållandet om en inte vill ha ett patriarkalt förhållande. På samma vis måste en jobba aktivt med normkritik i skildringar av sex för att inte göra patriarkala skildringar, eftersom vår syn på sex och relationer är såpass formade av patriarkatet.

Jag hoppas att detta redde ut en del. Kan nog vara till hjälp att läsa det här inlägget om min förståelse av patriarkatet om en har problem med detta inlägg.

Lyssna, gråt och sluta skämmas inför er själva.

Gud, om ni inte har gjort det så måste ni lyssna på Strömquist sommarprat som ni kan hitta här. Det handlar om mens och det är helt jävla fantastiskt. Alltså verkligen.

Efter att hen avslutade det med orden: ”vad är kärnan i frigörelse – att inte längre skämmas inför sig själv” så tänkte jag på all den skam jag känt inför att vara kvinna: skammen inför mensen, inför min kropp, inför mina känslor, mitt skapande, mina tankar, kort och gott: inför min mänsklighet. Sen lade jag mig på soffan och grät lite. Eller ganska mycket faktiskt. Grät för att vi fortfarande lever i det här jävla skitsamhället, det här jävla patriarkatet. Grät för att miljontals kvinnor än idag genomlider och att miljontals åter kommer att genomlida denna skam bara för att de är kvinnor.

Så lyssna, gråt och sluta skämmas inför er själva.