Månad: juni 2013

Om fria val och tvång.

Ibland när en talar om förtryck så målar folk upp en falsk dikotomi mellan fria val och tvång. Alltså att om det inte föreligger direkt tvång så är valet per definition fritt. En vanlig kritik mot feminismen är till exempel att ”feminister” ser kvinnor som varelser som inte kan ”välja själva”. Jag menar inte att kvinnor skulle vara inkapabla att välja själv eller att beslut kvinnor fattar i enlighet med patriarkala normer inte skulle vara deras egna val, däremot menar jag att de patriarkala strukturerna påverkar kvinnors val.

I de flesta situationer i livet så kan individer välja. Fria val däremot är något högst ovanligt. Om vi tar benrakning som exempel: en majoritet av alla kvinnor kan välja att inte raka benen, det vill säga ingen försöker direkt tvinga dem att raka benen. De flesta kvinnor lever också i ett samhälle där det är förknippat med olika typer av obehag att inte raka benen. Detta obehag kan dels vara i form av direkt och personliga sociala straff men också i form av att kvinnan ifråga har internaliserat vissa värderingar om hur en ska vara som kvinna som blir obehagliga att bryta emot. Alltså: du har sett tusentals bilder på attraktiva kvinnor med släta ben, och därför tänker du att attraktivitet och släta ben är sammanlänkat. Det gör det obehagligt att låta håret växa även om ingen i din omgivning bryr sig.

Valet mellan att raka eller inte raka är för de flesta möjligt att göra, men det är inte fritt. Ett av valen är förknippat med ett socialt konstruerat obehag. Detta gör att valfriheten är kringskuren. Den enskilda kvinnan kan inte fatta ett beslut utan att först ta hänsyn till normer i samhället, det är helt enkelt en faktor som finns med i alla kvinnors val, såväl sådana som går i enlighet med det patriarkatet dikterar som de som går emot. Dte är en faktor ingen kvinna kan välja att ”bortse” från.

Det är detta jag menar när jag säger att det inte finns något fritt val. Inte att våra handlingar är helt determinerade av någon ”struktur” men att strukturen påverkar oss i en given riktning, alltså är vi ofria. Genom feminismen kan jag skaffa mig den insikt som behövs för att kunna fatta informerade beslut, men jag kommer fortfarande att behöva förhålla mig till patriarkala normer så länge de fortsätter existera. Feminismen gör mig dock mindre utlämnad till vad de patriarkala normerna dikterar.

Jag förstår inte att folk får för sig att jag menar att kvinnor skulle vara oförmögna att göra val, hela den här bloggen handlar ju om att göra val som strider mot den patriarkala logiken. Givetvis tror jag att det är möjligt. Däremot tror jag att det är nödvändigt att först identifiera de drivkrafter som ligger bakom ens beslut, för att bättre kunna förstå dem och därmed också kunna välja annorlunda.

Mer om ”kritik” av Islam.

Jag vill besvara tre frågor/vanliga invändningar kring mitt inlägg om att kritisera Islam som religionskritiker:

  1. Tycker du att en inte få kritisera Islam alls? Det jag vände mig emot var att Islam ”kritiseras” (avskyr verkligen det ordet eftersom det kan betyda typ vad fan som helst) i högre utsträckning än andra religioner. Jag tänker mig att som religionskritiker borde en vara mer intresserad av att kritisera till exempel kristendom, eftersom det är en religion som har betydligt större inflytande i samhället idag. Givetvis kan en kritisera Islam också som religionskritiker, men en borde fråga sig varför en väljer att ta upp det som exempel när en gör det. Det kan vara enkelt att rida på den rasistiska våg som går just nu och ta upp Islam som exempel, och jag menar att en måste vara självkritisk och syna hur rasismen i samhället hänger ihop med ens eget beteende. Däremot tycker jag generellt att religionskritik tenderar att vara ganska platt och att de som utövar den saknar förståelse för vad religion är. Jag har helt enkelt svårt att se syftet med det ganska ofta. Men det är en fråga som jag får avhandla senare.
  2. Men vadå kristendomen kritiseras ju mycket oftare, Islam får en ju knappt kritisera? Detta menar jag är rent skitsnack. Islam kritiseras fan hela tiden. Dessutom målas den upp som ett hot på ett sätt som kristendomen absolut inte görs när den hamnar i siktet. Givetvis finns det gott om dumma fördomar och idéer även om kristna liksom mot alla religioner, men jag anser inte att det pågår någon specifik hets mot kristna just nu, vilket är fallet med Islam.
  3. Det handlar om att kritisera idéer. Religion har inget med etnicitet/ras att göra. Jo, det har det visst det. Religion är till stor del kulturellt och geografiskt betingat, vilket gör att det är nära sammankopplat med olika folkgrupper. Jag menar inte att alla som kommer från vissa områden är anhängare av en viss religion, men det är absolut sammankopplat. Vissa utseenden/ursprung är förknippade med vissa religioner. Om någon snackar om muslimer är det liksom inte en blond och blåögd person som dyker upp i de flesta människors huvuden. Men oavsett hur det är med ihopkopplande av religion och etnicitet så är det även så att vissa kristna praktiker är såpass inlemmade i vår kultur att de inte anses problematiska, även om de faktiskt är religiöst anknutna. Ta bara en sådan sak som högtider, de firas ofta av människor som inte är troende för att det är en fel av kulturen. Kultur och religion går i många fall inte att åtskilja, utan de påverkar varandra. Att misstänkliggöra ”främmande” religioner kommer oundvikligen leda till att även ”främmande” kultur misstänkliggörs, oavsett om den utövas av troende eller ej. Jag tycker såklart att folk ska få utöva såväl religion som kultur som de vill, men jag vill ändå påtala just detta att det som kanske uppfattas som religiöst betingat lika gärna kan vara en fråga om kultur, och ber er fundera på hur denna ”religionskritik” kringskär människors möjligheter att utöva sin kultur oavsett om de är troende eller inte.

Generellt tycker jag att det är en självklarhet att en försöker förstå sitt agerande utifrån ett samhällsperspektiv, både varifrån det kommer och hur det påverkar. Jag tycker att ateister som till störst del kritiserar Islam är ett utmärkt exempel på hur en ofrivilligt kan delta i en rasistisk diskurs för att det är enklare så, för att det är det som ”ligger i tiden” och så vidare. Är en intresserad av att inte bidra till rasism borde en tänka på detta när en uttrycker sina åsikter.

Femen-aktionen i Stockholms moské bidrar till rasism.

En grupp feministiska aktivister tog sig igår in i Stockholms moské där de blottade sina nakna kroppar, täckta med budskap i stil med ”nej till sharia”. Aktionen är tydligen en förberedande aktion inför protester mot sharialagar som ska hållas i Egypten. Det är säkert utmärkt att dessa protester hålls där, jag vet inte för jag är inte så insatt i egyptiska förhållanden.

Jag är väldigt skeptisk till den här aktionen. I Sverige finns det inget problem med sharialagar och det är inte heller något som håller på att införas. Islam är helt enkelt ingen förtryckande kraft i Sverige, utan snarare en gruppering som utsätts för förtryck. Stockholms moské har inte heller uttalat sig för sharia eller uttryckt sitt stöd för lagstiftningen i Egypten. Aktivisterna verkar har valt moskén eftersom den är en ”symbol för det religiösa”.

Aktivisterna hade istället kunnat fokusera på något som är relevant för svenska förhållanden. Till exempel hade de kunnat gå barbröstade på en vanlig jävla shoppinggata och se vad som händer, eller ännu bättre: i en galleria. Då hade de blivit utkörda direkt, troligen av de vakter som ständigt bemannar sådana ställen med syfte att ”upprätthålla ordningen” så människor kan shoppa ifred. I Sverige är kapitalismen mer den kraft som upprätthåller patriarkala strukturer än Islam. Poängen är att det inte heller i Sverige är okej att gå omkring barbröstad som kvinna och att detta inte har ett skit med Islam att göra.

När en tar en metod och bara rakt av applicerar den i ett annat land så blir det ofta fel och missriktat, eftersom det helt enkelt inte råder samma förhållanden i de två olika länderna. Att kämpa mot Islams kvinnoförtryck i Sverige blir inte något subversivt, utan snarare att rida på en rasistisk våg, även om det görs i en större internationell kontext. Det hade varit mer intressant om de svenska aktivisterna hade tagit samma problemformulering, nämligen att kvinnor inte är fria att bestämma över sina kroppar, och applicerat den på svenska förhållanden, alltså försökt formulera vilka krafter som här bidrar till upprätthållandet av denna ofrihet.

Det finns många som skulle tycka att nakna kvinnokroppar är helt oacceptabelt i en galleria eller på ett café som nu kommer oja sig över Islams kvinnoförtryck. En sådan här aktion i Sverige rider på och förstärker en rasistisk våg snarare än leder till feministiska framsteg. Det kan rent av vara kontraproduktivt för den feministiska kampen eftersom det hjälper till att utmåla kvinnoförtrycket inom Islam som det ”verkliga” kvinnoförtrycket, och att andra inte behöver bry sig. Detta är inget hittepå från min sida, utan en process som sker exakt hela tiden när människor pratar om att svenska feminister ska vara nöjda eftersom vi slipper bära burka. Denna tendens bidrar den här aktionen till.

Slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ibland vill folk ”sätta dit” mig och påpekar att jag ju också har en pojkvän. Sedan kan de frågar: ”är han också förtryckare eller?”, och då svarar jag: ”ja, tyvärr. Vi jobbar på det”. Det handlar inte om personlighet utan om position, om att ha en maktposition som man och omedvetet använda denna för att suga ut kvinnor på engagemang och tillägnelse, alltså kärlekskraft.

Däremot är jag såklart angelägen om att vi ska ha en så jämställd relation som möjligt och jag skulle inte vilja vara med en person som inte var intresserad av detta, jag har genomgått alltför mycket lidande som effekt av män som är omedvetna om eller ointresserade av det här.

När folk säger ”men han älskar ju dig?” så tänker jag bara att miljontals män innan har bevisat att det går utmärkt att förtrycka den en älskar. Kärlek är tyvärr ingen garanti för jämställdhet. Däremot tycker jag att det är ett stort bevis på kärlek att vara villig att ifrågasätta och förändra sig själv, och att inte vilja göra det är ett tecken på motsatsen. Om en person älskar mig som individ så ska hen också vara villig att förändra dynamiken i vår relation och jobba emot det förtryckande.

Jag har bland annat börjat ställa som krav på människor jag har relationer med att de ska läsa Det kallas kärlek, vilket har hjälpt mycket i den relation jag är i nu. Jag tänker att det är viktigt att gå in i relationer med ett aktivt jämställdhetstänk, eftersom det är enklare att fixa saker innan relationen har börjat stagnera. Inte så att det är omöjligt då, men jag tror en ska akta sig för att ”ta det sen” för att en är nykär vilket jag tänker mig att många dessvärre gör.

Vissa tänker nog att snack om jämställdhet förstör romantiken, och vill därför inte ta upp det. Så kanske det är om en har en bild av kärlek som bygger på himlastormande förälskelse och att vilja gör allt för varandra och aldrig lämna varandra och så vidare. Min idé om hur kärlek bör vara är att en visar respekt för varandra och har ett utrymme för att förverkliga sig utanför relationen som gäller båda parter. I mina ögon så sabbar förtrycket av kvinnor i relationer detta. Jag är mer intresserad av att kunna var mig själv än att leva ut någon slags idealbild av Den Stora Kärleken™, som jag uppfattar som otroligt patriarkal. Vad som uppfattas som romantiskt är också en effekt av patriarkala strukturer som dikterar hur vi ska betrakta våra relationer och vad vi ska sträva mot.

Ibland sägs det att politik inte ska ta plats i relationer, som om politik och relationer kunde åtskiljas en från första början. Relationer handlar om våra livsvillkor och är därför till sin natur politiska. Jämställdhet är viktigt inte för att det är någon slags feministisk principsak utan för att det är fundamentalt för att som kvinna kunna vara i en relation och samtidigt ha ett eget liv och få utveckla sig själv. Så slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ta lite jävla ansvar för hur det som kommer ur din mun tolkas.

Det finns en del ”religionskritiker” som menar att de ”kritiserar all religion” men i princip enbart fokuserar på Islam och muslimska praktiker när de ska exemplifiera religionens baksidor. Jag menar att detta är rasistiskt, dels för att det grundar sig på en nu rådande rasistisk diskurs men också för att det bidrar till den. Anledningen till att folk väljer Islam som exempel när de ska kritisera religion är troligen inte att Islam egentligen är så mycket värre, utan snarare att det är så att säga på ”tapeten” just nu. Alltså: alla pratar om Islams ”baksidor” just nu, att tro att en inte influeras av detta som ”religionskritiker” är bara naivt.

När en själv väljer att föra vidare denna ”kritik” av Islam så kritiserar en inte bara religion, utan bidrar till en viss diskurs i samhället, nämligen den rasistiska. Oavsett om detta är ens mening eller inte så är det så, detta för att vi lever i en tid där ”kritik” av just Islam ett av rasismens starkaste trumfkort. Om du i det läget går in och kritiserar islam så bidrar du till att sprida dessa idéer, oavsett vad din intention med det hela var.

När en säger detta så vill vissa bli betraktade som ”individer” och inte ta ansvar för vad andra tycker och tänker. Jag har nyheter till er: ingen människa är en jävla ö. Vad ni säger kommer obönhörligen att påverka andra i er omgivning. Att ni inte tycker att en borde ”behöva” ta ansvar för detta gör det inte mindre relevant att faktiskt göra det. Hur du ”tycker” att världen borde se ut spelar ingen roll, för just nu lever vi i ett samhälle där rasismen gror mycket tack vara denna ständiga ”kritik” mot Islam.

Vissa menar att en låter ”rasisterna” styra debatten när en ber folk tänka på hur det de säger kan komma att tolkas. Vet ni vad: ”rasisterna” styr redan debatten, och framförallt er. Att Islam är på agendan just nu är inget som skett av sig självt, det är resultatet av rasism dolt bakom prat om ”kultur” och ”religion”. Det är dumt att tro att anledningen till att det är just Islam som kritiseras så mycket är att det faktiskt är mer befogat. Även religionskritiker påverkas av samhällsstrukturer oavsett hur ”rationella” och ”objektiva” de tror sig vara. Om en kommer på sig själv med att ständigt exemplifiera ”religionens baksidor” med just Islam borde en kanske fundera på varför en gör detta. Varför är det ständigt Islam som hamnar i skottelden och inte någon annan religion. Jag menar, kristendomen har ju betydligt mycket mer inflytande i svensk politik, varför är det inte den som ständigt tas upp som exempel?

Det finns en stark ovilja att ta ansvar hos många människor som deltar i den så kallade samhällsdebatten. De vill inte ta ansvar över vad de bidrar till för idéer eller liknande, utan de vill att deras ord ska stå för sig själva. Men det är inte så det fungerar, för ord tolkas alltid i kontexter. Om vi lever i ett samhälle där Islam kritiseras dagligen, där muslimer får utstå massivt misstänkliggörande så kommer den där texten om problemen med niqab bara att bli ännu en tegelsten i alla detta, oavsett vad tanken med det var. Det går inte att särskilja inlägg i samhällsdebatten från samhällsdebatten, allting verkar i sin kontext. Som barn går dessa ”humanister” omkring och bölar om att det ”inte är deras fel” eller ”inte var meningen” istället för att som vuxna människor ta lite jävla ansvar för hur det en säger påverkar människor. Istället för att se att en inte är någon jävla ö, utan påverkas av och själv påverkar andra. Lite självkritik, om jag får be.

Sedan finns det alltid stolpskott som kommer misstolka allt som sägs, men det är inte det jag pratar om här. Det handlar inte om enskilda individer som tolkar ”fel” utan hur samhällsdebatten formas, vad det fokuseras på, vad som beskrivs som Problemet™. Sedan kan en såklart ”välja” att se det som att en inte har något ansvar för detta när en säger sina åsikter, men då kommer en tyvärr att bidra till rasism och troligen också ett gäng andra förtryckande strukturer. För debatten eller dagordningen är inte objektiv, den är precis som resten av samhället färgad och formad av rasism, sexism, kapitalism och så vidare. Och om du vill motverka detta så måste du tänka ett varv till innan du deltar i den.

Gå på Sippinfestivalen imorgon!

Ett gäng vänner till mig anordnar i morgon en punk&hardcorefestival i Stockholm. Den kostar enbart 100 kronor att gå på och håller på från klockan tre. Det kommer garanterat att vara värt. Gå på den tycker jag! Här finns eventet.

Hur roligt det än kan vara att bli att få sitt tält nedpissat, se fulla ungdomar knulla offentligt och skippa spelningar med Timbuktu och Hoffmaestro för att lyssna på Toy Dolls på blandband så är det inte värt 1500kr + resa.

Därför fixar vi SIPPINFESTIVALEN. En hel dag med fantastiska band, DIY-pyssel, vegankäk, DJ’s till sent och billig bar för 100 spänn. Sjukt värt.

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.

Om en fortfarande har tilltro till ”demokratiska medel” efter detta så är en fan bara verklighetsfrånvänd.

Jag tycker att ni ska läsa detta reportage om Alby är inte till salu i Feministiskt perspektiv av Abdollahi. Det beslutades igår att lägenheterna säljs ut, dessutom till en köpare som inte uppfyller de krav på bland annat erfarenhet och långsiktighet som en innan använt för att lugna ner protesterna.

Mikael Ahlström uppfyller inte de kraven. Trots det får han nu köpa lägenheterna.
– Han motsvarar inte förväntningarna, men det tror jag löser sig. Han är spännande, lite annorlunda, säger Bo Johansson.

”Jag tror det löser sig”, men ignorant inställning får en leta efter. Det är alltså människors hem det handlar om, som säljs ut, och Johansson tycker att det är läge att vara ”positiv” och lita på att ”det löser sig”. Jag tycker att det är skamligt att en politiker uttalar sig på det här viset. Det är osmakligt.

Jag tycker också att artikeln i feministisk perspektiv sätter fingret tydligt på vad ”demokrati” handlar om:

Detta är inte en fråga om bara Alby, utan ett demokratiskt problem. Därför att vi gick den demokratiska vägen och samlade in 6 500 namnunderskrifter som politikerna uppmanade oss att göra. Men vi har blivit motarbetade hela tiden, säger Nabila Abdul Fattah.

Aktivisterna har blivit tillsagda att göra detta i den ”demokratiska ordningen”, alltså väcka initiativ till folkomröstning. De har dock blivit aktivt motarbetade, bland annat genom att förvägras plats på olika evenemang. Kommunfullmäktige har dessutom i princip kört på med hela grejen ändå, även om det har funnits en stark folklig opinion emot. De har helt enkelt inte varit särskilt intresserade av att lyssna. Det har varit tydligt hur det har varit en kamp från kommunens sida för att komma på ursäkter för att slippa bry sig om vad folk tycker och tänker. Först kommer de på att de kan uppmana folk till att samla in dessa namnunderskrifter, fullt medvetna om vilket jävla hästjobb det är och troligen ganska säkra på att de här ”engagerade ungdomarna” inte kommer att palla med att samla in underskrifterna. När det ändå blir gjort så förvandlas hela saker till en formfråga, det handlar plötsligt om att det är fel på underskrifterna. Räkningen verkar vara högst slarvigt gjord:

De verkar ha haft olika kriterier för hur de räknar namnen och vi undrar om det har med att göra att det har varit olika tjänstemän som har jobbat med namnen.

Men egentligen är de där underskrifterna så jävla ointressanta. De betyder liksom ingenting egentligen. För om politikerna hade brytt sig så hade de skitit i om det var rätt gjort eller inte, då hade de hållit en omröstning i alla fall eller, ännu bättre, bara struntat i att sälja ut lägenheterna direkt.

Det hela illustreras tydligt av att kommundelen Tullinge har lyckats få igenom en folkomröstning med bara 3000 namnunderskrifter, till skillnad från de 6500 som tydligen var så jääävla viktiga när det kom till Alby är inte till salu, och att det dessutom bara genomfördes en stickprovskontroll på namnen på den listan.

Tullinge fick igenom en folkomröstning när de befann sig i liknande situation.

– De fick igenom stickprov på 3 000 namn, varför räknade de igenom alla våra 6 500? I Tullinge bor det vit medelklass, vi undrar om det har något med saken att göra, säger Emma Dominguez.

Vad handlar detta om? Klass. De som är engagerade i Alby är inte till salu driver en fråga som berör de fattigare delarna av befolkningen i Botkyrka, de som bor i billiga hyresrätter. Tullinge är en rik kommundel som vill bryta sig loss ut Botkyrka. Klart som fan Tullinges röster är viktigare. De är ju rika, de är vita, de är ”etablerade”. Det handlar inte om hur många röster det är utan om vilka röster en som politiker väljer att lyssna på.

Det kan säkert stämma att det är fel på några underskrifter, men vem fan bryr sig? Hur kan en som politiker, som ska representera och föra folkets talan, på det här sättet motarbeta och köra över ett av de största ideella engagemangen på länge för att påverka kommunpolitik? Det är fullt möjligt att sluta räkna namnunderskrifter och istället fundera på vad det är för politik en för och hur det drabbar människor. Det är fullt möjligt att sluta tjafsa om form och börja prata om innehåll istället. Vad för politik en vill föra. Men i klassiskt politikermanér så shabblas hela frågan bort med härskartekniker, diffust snack om ”ekonomi” och ”demokratiska spelregler” och en jävla massa trams.

Men jag kan inte säga att jag är förvånad, inte alls faktiskt. Det var länge sedan jag hade tilltro till att de kanaler som makten har skapat åt oss kommer kunna ändra ett skit. Jag förstår att det finns en del som vill tro på demokratin, men om en fortfarande har tilltro till ”demokratiska medel” efter detta så är en fan bara verklighetsfrånvänd.