Månad: juni 2013

Om en enskild person kan få dig att vända dig emot lika rättigheter för män och kvinnor säger det mer om dig.

Ibland, eller ganska ofta, så ser en folk skriva att någon feminist, något uttalande av en feminist eller någon feministisk bok har fått dem att bli negativt inställda till feminism. Så kan det säkert vara till viss del, människor drivs av fördomar och förhastade slutsatser, men att liksom berättiga sin egen negativa inställning med att någon feminist sa något dumt en gång verkar mer som en billig ursäkt att slippa ta till sig av feminismens idéer. Om du vet med dig att du har vissa idéer om ett fenomen på grund av enskilda händelser så kanske du borde försöka fördjupa och nyansera din bild, inte klamra dig fast vid den vad som än sker? Jag förstår inte meningen med att berättiga sina egna fördomar istället för att försöka utmana dem.

Det verkar korkat att hålla fast vid sina fördomar trots att en är medveten om dem. Jag tänker att det inte är något en gör om en försöker skapa en nyanserad och verklighetstrogen bild av saker och ting. Men sen tänker jag att detta troligen inte är vad dessa personer är ute efter, de vill nog inte ha någon nyanserad bild av saken. Det skulle troligen kräva dem på en massa eftertanke och ifrågasättande av sig själv, och sånt är aldrig kul.

Om en enskild person får dig att vända dig emot att kvinnor och män ska ha lika rättigheter säger det nog mer om dig än om den personen. Den som inte vill ta till sig feminism kommer alltid att kunna hitta någon nipprig feminist som sagt något fel eller misstolka saker feminister säger  å de grövsta för att driva igenom sin poäng. Det är inte ett problem inom feminismen, det är ett problem som kommer ur ett patriarkalt samhälle som försöker motverka den feministiska ideologin.

Twitter 2/6. Politisera allt.

Män som tycker att feminister ska sluta lyfta upp det våld män utsätter kvinnor för borde kanske engagera sig mer i att motverka detta våld. Alla ni som blir upprörda över att kvinnor delar sina berättelser av hur det är att leva i ett patriarkat bidrar till patriarkatet. Detta är också ett patriarkalt våld: att säga åt kvinnor att deras erfarenheter inte räknas, är oviktiga och ickerepresentativa.

Att hindra spridandet av berättelser och att förminska de som berättar om sin verklighet upprätthåller patriarkatet. Det finns få saker som är ett sånt hot mot den patriarkala ordningen som att kvinnor kollektiviserar och politiserar sina erfarenheter. Därför blir reaktionerna starka. Så fort kvinnor talar om sina erfarenheter kryper det fram: förminskandet, förnekandet, individualiserandet. Alla de som säger till oss att våra erfarenheter bara är personliga, inte betyder något politiskt, ni är också förtryckare. Rädslan för att kvinnor ska inse sin position och inse sin kollektiva styrka och därmed resa sig mot patriarkatet driver fram detta. Kollektiviserande av erfarenheter är det första steget i kampen mot patriarkatet, därför måste det slås ner när det yttrar sig.

Kvinnor: förleds aldrig att tro att dina erfarenheter av sexism och förtryck är individuella, du delar dem med miljontals kvinnor. Detta är patriarkatets största lögn, det är denna ide om det privata, det opolitiska, som måste övervinnas. Vägra acceptera patriarkala beskrivningar av det som sker i ditt liv som opolitiskt och irrelevant. Det är där politiken börjar.

Och ni män som känner er hotade av detta borde fråga er: varför? Varför får kvinnor inte diskutera sina erfarenheter som samhällsfenomen? Varför måste kvinnors erfarenheter alltid förpassas in i privatlivets dunkla vrå, utanför den politiska diskussionen? Varför är kvinnors erfarenheter aldrig mer än enskilda fall, tragiska incidenter och familjetragedier, trots att det sker så många? Är du rädd för att kvinnor talar med varandra om sina liv säger det mer om dig än om dem. Och vad det säger om dig är: jag är ett patriarkalt svin som förvägrar kvinnor en väg ut ur skulden och till jämställdhet.

Ps: Politisera allt!

Strong is the new skinny.

När folk säger/skriver saker i stil med ”strong is the new skinny” så blir jag alltid så trött. ”Strong” i deras värld betyder nästan alltid att en har synliga muskler. Vad krävs för att ha synliga muskler? Egentligen inte särskilt stora sådana, däremot väldigt lite underhusfett. Så trött på bilder på otroligt smala tjejer som spänner sina obefintliga muskler på sina smala smala överarmar.

Dessutom: även om det nu verkligen var styrka som efterfrågades så känns hela den här träningstrenden så jävla osund. Det är liksom precis samma grej som pro ana-bloggarna. Konton på Instagram med bild efter bild på perfekta kroppar, snygga träningsskor och lättkvarg med bär. Och det är okej, för det är ”hälsosamt”. Det handlar om träning.

Okej att en hetsar kring sin kropp, men att försöka få det att framstå som hälsosamt för att det är träning som är inramningen kring det hela är bara konstigt. Du är lika jävla ätstörd som en anorektiker, du har bara ett annat ideal.

Konsekvent misstänkliggörande och intregritetskränkande behandling från polisens sida mot de boende i Husby.

Läser i Metro om en ”insats” mot droger polisen gjorde i norra Stockholm, när bland annat Husby ligger, tiden innan upploppen:

Flera ungdomar i Husby och andra förorter har vittnat om att de har känt sig trakasserade av polisens ökade kontroller i förorten. Nu bekräftar närpolischef i Kista, Jörgen Karlsson, att det veckorna före upploppen var en riktad knarkinsats mot Stockholms norra och västra förorter.

– Insatsen hade fokus på ungdomar som ännu inte var kända för oss, säger han till metro.se.

Polisen använde sig av Linköpingsmodellen, som används mot ungdomar när polisen inte har tillräckligt med bevis för kroppsvisitering eller husrannsakan. På vaga misstankar om att en ungdom använder narkotika åker polisen hem till familjer för att hålla förhör.

Den misstänkte ska vara mellan 15 och 18 år, och inte straffad sedan tidigare. Om polisen inte släpps in i lägenheten kan man ta med ungdomen till förhör […] En sådan insats kan uppfattas som lite trakasserande, för att man blir visiterad flera gånger på samma vecka, fortsätter han.

Ja, det kan kanske upplevas som ”lite” trakasserande att som 15-18-åring bli uppsökt i sitt hem och medtagen till stationen för polisförhör, trots att de misstankar som råder är lösa. Det kan kanske uppfattas som ”lite” trakasserande att bli visiterad flera gånger under en vecka.

Allvarligt, vem av alla de borgerliga debattörer som försvara polisens agerande hade accepterat att någon gjorde såhär mot dem eller deras barn? Det är otroligt integritetskränkande och främjar såklart inte någon vidare ”dialog” eller vänskaplighet mellan polisen och de boende i dessa områden. Klart som fan polisen inte klarar av att stävja oroligheter när de bryter ut, med detta i bagaget. Om en blir utsatt för systematiska kränkningar av polisen så är det väl klart som fan att en inte är så jävla taggad på att ”samarbeta” med dem.

Nu tror jag förvisso inte att det är det främsta skälet till att detta sker, även om det troligen spelat en roll i att det sker just nu, men det är värt att tänka på rent generellt hur statsmakten och våldsmonopolet tar sig uttryck i dessa områden och vad det säger om samhällets syn på dem. Det är otänkbart att den här typen av ”insatser” hade skett i till exempel Enskede, villaområdet där jag växte upp, trots att det givetvis knarkades även där. Varför? För att de som bor där inte ständigt misstänkliggörs, inte ses som något ”hot” utan ingår i det ”etablerade samhället”. När ungdomar som bor där knarkar betraktas det som ”snedsteg” från livsbanan till att bli typ jurist eller något annat flott, inte som kriminalitet som hotar samhället, något som givetvis har med både fördomar och förtryck relaterat till klass och etnicitet att göra. Tanken att polisen skulle ha gått mellan villorna och knackat på är absurd, det skulle aldrig ha kunnat inträffa.

Vad säger det om vårt samhälle att den institution som ska upprätthålla lag och ordning beter sig såhär? Vad säger det om samhällets syn på människors värde och rättigheter? Kanske värt att fundera på för den som ägnar sig åt slentrianmässigt poliskramande.

Twitter 1/6. Om stress.

Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!

Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.

Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.

Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Skrivit mer utvecklat om detta här.

Det spelar ingen roll om kvinnor som blivit tafsade på är ”okej” med det.

Ibland finns det en idé om att tafs är okej om personen som blir utsatt för det är okej med det. Till exempel när Dirawi blev tagen på rumpan av Flinck så var det en stor diskussion om huruvida hen var okej med det eller inte. Som om det skulle göra Flicks handling mer acceptabel om Dirawi hade varit ”okej” med den. Jag har för mig att Dirawi så något i stil med att det var lugnt, och så tyckte vissa att ”dåså, hen säger att det är okej så då är det det, alla sura feminister borde tagga ned”.

Såhär: tafs handlar om att ta på en person utan att denne gett samtycke. Samtycke behöver inte vara uttalat, utan kan handla om vad som förväntas i situationen. Det är ganska enkelt att avgöra vad som är okej om en har intresse av detta, och om en är osäker kan en alltid fråga innan eller strunta i det. De flesta kan nog i alla fall sluta sig till att om en till exempel kramar en person så är det själva kramen som är okej, inte att låta sin hand glida ner över dennes höft eller rumpa. Det är ingenting som är förväntat i den situationen.

När Flinck tog på Dirawis rumpa hade hen inte kollat om detta var okej innan. Hen tog sig friheten att göra vad hen önskade med Dirawis kropp. Hen brydde sin inte om vad Dirawi tyckte och tänkte kring saken, eftersom hen inte brydde sig om att ta reda på det. Det är i detta övertrampet ligger: att göra något med en annan persons kropp utan att först inhämta samtycke. Det spelar ingen roll om den utsatta faktiskt skulle ha samtyckt, eftersom det uppenbarligen inte spelade någon roll när förövaren valde att begå sin handling. Förövaren struntade högst medvetet i vad hen som blev utsatt för handlingen tyckte och tänkte, och detta är i sig ett brott. Det är inte bara resultatet som räknas, utan även intentionen.

Oavsett vad Dirawi tycker och tänker om saken så tycker jag att det är ett problem att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det är ett resultat av patriarkala strukturer och jag tänker motverka det även om den som blir utsatt för det  ett specifikt fall säger sig vara ”okej” med det. Feminism är inte bara kampen för min egen rätt att ha min kropp ifred, utan kampen för alla kvinnors rätt att ha sina kroppar ifred, även de som är ”okej” med att någon inte respekterar detta. Vidare finns det en massa kvinnor som är ”okej” med de stördaste saker eftersom det är något vi har socialiserats in i och för att straffet för att göra motstånd är väldigt högt, det betyder inte att det är bra för dem.

Det viktiga är samtycket, inte hur handlingen sedan mottas av den som blir utsatt. För om en inte bryr sig om att inhämta samtycke så kommer en förr eller senare (troligen förr) göra något mot någon mot dennes vilja. Det är detta som kallas våldtäktskultur; ett samhälle där män tar sig självklar rätt över kvinnors kroppar, där kvinnor alltid är tillgängliga till motsatsen har angetts. Det är denna som måste brytas och förändras. Och det spelar faktiskt ingen roll var Dirawi personligen tycker om saken.