Dag: 5 maj 2012

Näthat.

Lyssnade på medierna om näthatet som riktas mot kvinnor och jag tycker att det är så otroligt beklämmande detta. Jag drabbas själv av ganska lite av denna vara, vilket såklart delvis beror på att jag inte når ut till lika många människor, men det äcklar mig att kvinnor hotas med både våldtäkt, mord och så vidare bara för lite jävla texts skull.

Och det fascinerande är hur snabbt detta har blivit vardag, något som liksom förväntas, som man tänker att man ”får ta” om man som kvinna uttrycker sig offentligt. Ett hot om våldtäkt eller mord är ju i alla sammanhang ett för mycket, men ändå tänker jag att jag inte är särskilt drabbad eftersom det inte sker ”så ofta”. Det är jag ju för helvete visst det, för jag får ju den här typen av kommentarer. Bara inte dagligen, bara inte varje gång jag skriver, men än dock på en regelbunden basis.

Vad jag också tycker kan vara beklämmande i denna fråga är hur den här typen av väldigt grova saker blandas ihop med den typen av kommentatorer som mest bar är oartiga, ignoranta och använder tillmälen. Det är också otrevligt med sådant, men det är inte alls samma sak som att faktiskt skriva att någon borde våldtas eller hota någon till livet. Visst, det är väl sprunget ur samma skitkassa kvinnosyn till viss del, men man kan inte ha en sansad debatt kring något när man blandar ihop dessa företeelser.

Idag har vi ett sätt att prata om dessa saker där antifeminist närmast är synonymt med anonym man som mord. och våldtäktshotar feministiska kvinnor. Så kan vi ju inte ha det.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Äganderätt.

Vissa tycker att ”är skatt stöld” är en fullt rimligt frågeställning. Nåja, det tyckte jag också en gång i tiden så jag ska inte raljera, däremot så vill jag dela med mig om mina tankar kring ämnet. För det första så finns det en mängd praktiska komplikationer med att betrakta skatt som stöld, det är helt enkelt sjukt svårt att bygga ett rimligt samhälle utifrån den premissen. Detta var det argument jag alltid tog till när jag övergav nyliberalismen, man jag tyckte fortfarande att det var ett rimligt argument rent filosofiskt.

Såhär tänker de flesta nyliberaler jag diskuterat äganderätt med: äganderätten är oinskränkbar eftersom den kommer från ditt arbete, och du har själv rätt att förfoga över frukterna av din kropp, alltså ditt arbete. Även vid arv är äganderätten oinskränkbar eftersom det då handlar om den du ärver avs rätt att göra som hen vill med sin egendom och så vidare.

Men för typ fyra månader sedan så fattade jag hur det inte går ihop ens filosofiskt, eller snarare hur jag kan försvara min ståndpunkt filosofiskt. Nämligen såhär: nästan alla rikedomar härstammar på ett eller annat sätt ur naturen. Eller inte nästan alla, alla. Kan faktiskt inte komma på ett enda exempel där det inte kan härledas. Till exempel om din släkt blivit rik som fan på att den lyckades exploatera den bästa marken eller lagt beslag på naturresurser och om du sedan använt dessa pengar för att skaffa dig en utbildning så att du nu kan tjäna pengar enbart på intellektuell egendom så härstammar den ställningen fortfarande från naturresurser. Vidare så förstör många företag miljön vilket också är ett slags exploaterande av naturen.

Det finns absolut inget sätt att filosofiskt försvara oinskränkbar rätt till jorden. Äganderätten är i detta avseende väldigt praktisk, men denna ide om att den skulle vara oinskränkbar köper jag inte. Jag tycker absolut att människor ska ha rätt till frukterna av sitt arbete, men sällan handlar det om frukterna av endast arbete utan även om rikedomar som funnits i samhället eller i familjen som stammar från naturen.

Sedan kan man diskutera vad som ska beskattas, i vilken grad och vad skatten ska användas till. Jag tycker att man ska beskatta exploatering av naturresurser bra mycket mer och lönearbete mindre. Ju mindre förfining och arbete det ligger bakom en produkt desto mer av dess värde ligger i det som tagits direkt från naturen, och desto mer av vinsten ska tillfalla det allmänna. Om man förgiftar miljön med sin produktion så tycker jag att även det ska beskattas. Däremot produkter vars värde framförallt kommer från arbetet bakom, såsom en bok där en väldigt liten del är materialvärdet och en stor del är det värde som författare, designer och så vidare har tillfört tycker jag ska beskattas mindre.

Det var väldigt skönt när jag kom fram till det här för det betyder att jag helt kan lämna nyliberalismen bakom mig. Den oinskränkbara äganderätten håller helt enkelt inte som resonemang för mig, och nu vet jag varför.

Tjenis micropenis.

Igår så tänkte jag typ såhär; fan vad lite jag skrivit idag. Såg sedan att jag skrivit åtta inlägg. Jag har blivit så sanslöst produktiv på sista tiden vilket väl mest beror på att jag är så jävla led på alla andra saker man kan göra här. Ägnar kanske tre timmar om dagen åt att skriva, åtskilligt fler framför datorn, det är mycket. Herregud. Måste. Komma. Hem. Och. Börja. Plugga. Är allt vad jag känner nu. Måste få diskutera, utmana mig själv intellektuellt och tänka och testa nya tankar. Och det snarast. Orkar inte med att det är fyra månader kvar tills att skolan börjar.

Btw så blev denna diskussion extremt infekterad vilket såklart delvis är mitt eget fel. Jag avvaktar nu men kommer nog med någon slags uppföljning lite senare, det känns som om det kan vara relevant eftersom det blev en så gigantisk jävla grej men jag orkar ärligt talat inte just nu. Får ta det om några dagar istället.

Elva frågor.

Utmaningen kommer från lilla S.

Vilket vore det godaste godiset som inte finns än?

En gång när jag var väldigt full tyckte jag att någon skulle producera små små moln som skulle vara fuktiga och omgivna med ett tunt och krispigt lager socker. Står nog fast vid den visionen.

Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle det vara?

Alltså, kändisar över huvud taget känns så jävla lame. Kanske inte riktigt kändisar men jag tänker typ: Rasmus Fleischer, Kajsa Ekis Ekman, Lena Sommerstad, Isobel Hadley-kamptz och Carl Schlyter. Personer jag respekterar intellektuellt och ser upp till, skulle vara spännande. Skulle dock säkert känna mig otroligt korkad.

Vilket vore det värsta sättet att dö på?

Att sakta känna ens sinnen tyna bort. Har svårt att tänka mig något vidrigare än typ alzheimers.

Säg en onödig pryl du aldrig skulle skaffa!

Ipad. Gud vilken värdelös och överprisad produkt.

Vilken bok skulle du vilja vara med i?

Harry Potter.

Vad skulle du vilja att ditt hundraåriga jag sa till dig nu?

Att allt kommer ordna sig och att både jag och världen kommer nå dit jag vill. Så jag slapp oroa mig och kunde köra på istället. Och så vore väl lite livsinsikter trevligt.

Vad var du rädd för när du var liten?

Mest rädd var jag för en figur i en irländsk folksång. Den handlade om en liten tjej som dödade hela sin familj och i sångboken fanns en sjukt läskig bild på henne som jag var jätterädd för i flera år efteråt. Mamma blev tvungen att fästa ihop sidorna som bilden var på för att jag skulle kunna kolla i boken.

Vilken bok minns du mest från när du var liten?

Det är nog den jag berättade om ovan alltså som hette 60 visor från 60-talet. Och så Harry Potter-serien.

Hur skulle det perfekta porträttet av dig se ut?

Tycker det som Hannah har gjort är himla fint, tyvärr lyckas jag inte ladda upp det. Jag älskar även det nedan som jag tagit av mig själv, jag ser så himla fridfull ut.

Om det är mitt i natten och du är sugen på någon jättekonstig mat, vilken är det mest troligt att det skulle vara?

En macka med köttbullar eller så på troligen. Inte så konstigt kanske men ändock.

Vad skulle du vilja lära dina barn?

Att vara intellektuellt hederliga, säga ifrån och att alltid alltid utvecklas, ifrågasätta sig själv och andra. Och en massa andra saker, såklart, men framförallt detta.

Att be om ursäkt.

Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.

Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.

Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.

Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?

Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.

Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.