Kategori: Feminism

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Måste världen veta att du tycker en person är snygg?

Ibland får en frågan: ”men om en tycker någon är snygg, då vill en ju säga det, hur ska jag göra för att inte tvångsobjektifiera?”

Vad sägs om att bara… inte säga det? Är det viktigt för dig att världen vet att du tycker att någon person är snygg? Varför känns det så viktigt att säga det, egentligen?

Vissa verkar tycka att komplimerandet är typ en helt omistlig del i att visa intresse för människor. Om en vill ligga med någon så bara måste en säga att den personen ser bra ut.

Jag tänker att det finns så många andra sätt att visa uppskattning och intresse på. En kan vara intresserad av den andra personen, ställa frågor. En kan visa att en vill lära känna personen. Det finns så många sätt att göra som inte inkluderar uppskattande kommentarer om utseendet.

I mina ögon är det inte ett problem att människor typ ger uppskattande kommentarer om mitt utseende när vi har etablerat någon slags relation, men det är ett problem om det är det som sätts i fokus vid det första mötet. Detta är, enligt mig, ett form av tvångsobjektifierande. Det handlar om att sätta en persons utseende i fokus det första en gör när en möter denne, att berätta att ”det är framför allt det här jag värderar hos dig”.

Hur tänker ni att det får den personen att känna och tänka kring sig själv? De flesta blir nog glada såklart, eftersom kvinnor ofta tutas i att deras utseende är det viktigaste de har från att de är små små barn. Men det får en också att fortsätta känna just detta, att det är utseendet det handlar om. Det får en att bli ännu mer självmedveten.

De relationer jag har känt mig som mest bekräftad i har varit sådana där min person stått i fokus, inte mitt utseende. Komplimanger kring utseendet kan fylla ett hål, men bara högst tillfälligt, och det ger genast en törst efter mer. Däremot att någon visar ett genuint intresse för vem jag är, det får mig att känna mig bekräftad och sedd på ett helt annat sätt.

Twitter 20/7. Att objektifiera sig själv.

Jag blir så jävla provocerad av folk som anklagar kvinnor för att ”objektifiera sig själva”. Vad fan tror ni i det här skitsamhället. Kvinnor objektifieras överallt, vi får dagligen veta att vårt utseende är allt, ändå är det tydligen vårt ansvar att inte lyfta fram det.

Det talas om att som kvinna ha ”integritet” och ”sätta gränser” så att en inte objektifierar sig själv. Hur fan ska en kunna sätta gränser för detta som präntas in i skallen på en varenda jävla dag. HUR kan det vara upp till mig? Jag tycker att det är en jävligt sjuk tanke att jag som individ ska ta personlig ansvar för att inte påverkas av patriarkatet. Då har en liksom inte begripit patriarkatets otroliga makt. Den som griper tag om kvinnors självbilder med järnklor. Det går inte att sätta gränser för patriarkatet, ty patriarkatet finns fan överallt, påverkar alla.

Kvinnor förtrycks dubbelt, först av patriarkatet, sedan när vi blir tillsagda och skämmade för att vi påverkas av det. Jag vägrar fan skämmas för att jag blir påverkad av patriarkatet och tycker att det är viktigt att vara snygg. Det är fan inte mitt fel. Men förlåt att jag ”objektifierar mig själv”. Det är såklart mitt fel att jag inte kan sätta stopp för den press som legat på mig hela livet. Förlåt för att jag också påverkar av det som sägs, visas, präntas in i mig varje jävla dag, och har gjorts så länge jag kan minnas.

Jag är så trött på denna eviga jävla dubbelbestraffning. Detta eviga krav på att själv motverka allt det en blivit inlärd i så länge.

Man och feminist. Hur gör en?

Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.

Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?

Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.

Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.

Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.

Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.

Feminismen behöver inte män.

Igår skrev jag på twitter att män inte behövs inom feminismen, vilket av vissa tolkades som att män inte får vara feminister. Det jag menar är inte att det inte är bra om män är feminister, men att feminismen måste handla om och bestå av kvinnor först och främst. Vi klarar oss bra utan män, och ska således inte anstränga oss för att locka män till feminismen.

Vissa män vill ha en plats inom feminismen. De vill liksom inta bara gå på demonstrationer, stötta feminismens agenda och så vidare utan de vill själva vara tongivande, och de vill att de ska ha en plats inom feminismen som män. De vill att feminismen ska fokusera mer på deras intressen. Detta är inget konstigt, det är så patriarkatet fungerar. Män förväntar sig alltid att saker ska utgå från dem, att deras perspektiv ska råda. Men hur är det meningen att en ska kunna kämpa emot patriarkatet om en släpper in det patriarkala manliga tolkningsföreträdet inom feminismen?

Vissa menar att vi borde står enade, män och kvinnor sida vid sida, i kampen mot patriarkatet. Men grejen är att vi inte är enade, vi har aldrig varit enade. Vi lever i ett patriarkalt samhälle, ett samhälle där manlig tolkningsföreträde ständigt råder, där män ständigt får sätta agendan, och för att kämpa emot det måste kvinnlig tolkningsföreträde råda inom feminismen. Annars kommer vi aldrig att komma någonstans.

Om vi tror att män behövs inom feminismen kommer vi att anpassa feminismen efter män. Men vi behöver inga män. Vi kan föra kampen på egen hand.

När män engagerar sig i feminismen ska de göra det på våra villkor, inte försöka omforma feminismen så den passar dem själva. Det är vi som ställer kraven här, sätter agenda. Som man får en helt enkelt stå ut med det, eller dra.

Jag förstår inte att detta inte är en fullkomlig självklarhet för alla feminister. Jag undrar verkligen hur människor som tycker att feminismen måste locka till sig män tänker sig att vi någonsin ska bli fria från patriarkatet om vi inte ens kan bli kvitt det manliga inflytandet i kampen emot det.

Ordväxling om förtryck.

Det följde en ordväxling mellan mig och Burgschki under inlägget om vad förtryck är, som jag tänkte kunde klargöra en del, så skriver ut den här.

B: då tolkar jag det såsom att den förtryckte själv har ett visst ansvar i att hen är förtryckt?

vidare, då jag uppfattar det såsom att du, i enlighet med din ideologi, inte ger individen aktörsstatus inom en struktur utan mänsligt beteende=en direkt produkt av den sociala struktur hen verkar inom(?), kan du tänka dig att det inom en övergripande struktur (patriarkatet) kan finnas andra, icke-patriarkala strukturer?

F: Jag tänker att alla har ansvar för att forma världen, men folk har olika möjligheter att göra detta. Den som är förtryckt har mindre än den som förtrycker. Sedan ogillar jag termen ”ansvar” när det kommer till att bryta den egna underordningen, eftersom ansvar implicerar att det är något en gör för någon annan, inte för sig själv. Jag skulle föredra att säga möjlighet.

Jag tycker visst att individen har aktörsstatus, vilket jag tycker jag tydliggör när jag talar om hur en kan motverka förtryck. Däremot är kraften att agera givetvis kringskuren, och jag anser inte att en som individ kan sluta förtrycka innan det förtryckande systemet avskaffats. Däremot så kan en som individ framgångsrikt kämpa för att det ska göra det.

B: om jag förstått det rätt, alla män förtrycker alla kvinnor pga den patriarkala strukturen. men en kan kämpa mot förtrycket den sociala strukturen ger upphov till, men oavhängigt om en aktivt kämpar mot förtrycket så förtrycker en fortfarande så länge strukturen finns kvar?

F: Precis så. En kan ju såklart förtrycka mer eller mindre dock.

Just det här med individen som aktör och strukturen är en knivig fråga. Jag tycker att en både måste se individen som aktör mot strukturen, men också som offer för strukturen. Alltså att alla människor har utrymme att agera, men det är också kringskuret av de strukturer vi lever under.

Vettiga Feminister™.

Det finns en grupp feminister som jag kallar för Vettiga Feminister™. Dessa är den slags feminister som får beröm för att de är vettigare än andra feminister. Det är den typen av feminister som ickefeminister tycker är vettiga och okej. Ofta handlar det om att Vettiga Feminister™ inte är lika ”extrema” eller ”radikala” som andra feminister.

En behöver såklart inte vara lika extrem som jag för att en är feminist. Däremot finns det en stor risk med hela idén om den Vettiga Feministen™ . Grejen är att vem som är en sådan nästan alltid definieras av ickefeminister, och alltså blir denna såklart en person vars åsikter ligga så nära ickefeministernas som möjligt. Att eftersträva att vara den Vettiga Feministen™ blir således att eftersträva bekräftelse från patriarkalt håll, bekräftelse från människor som inte delar feminismens grundvärderingar. Varför ska en som feminist göra detta?

Vissa menar att en på det här sättet kan föra någon slags dialog med ickefeminister. Jag menar att det är ett stort problem att tro det, för det kommer göra att en anpassar sina åsikter efter deras agenda, att en anpassar sig för att de ska tycka att en är en Vettig Feminist™. Dialogen sker alltså på deras villkor, det är de som får rätten att definiera vem som är vettig och inte, och du kommer vara tvungen att anpassa dig så att du har vettiga åsikter.

De flesta som talar om Vettiga Feminister™ är inte särskilt intresserade av att ta till sig feminism. Att de ens talar i dessa termer implicerar ju att de tycker att vett är ett undantagstillstånd när det kommer till feminism. Det är väl ganska uppenbart att en sådan person inte vill förstå feminism?

Ofta så tycker olika Vettiga Feminister™ att jag ska bli mer som dem, mer vettig. Om du blir mer som oss så kommer vi att kunna föra en dialog med patriarkatet menar dem. Och jag säger: nej. Jag vill inte vara någon Vettig Feminist™, jag vill inte föra någon dialog med patriarkatet, jag tänker inte gå med på den här uppdelningen i vettiga och ovettiga feminister som patriarkatet gör åt oss, jag tänker inte låter dem definiera mig, definiera feminismen.

När Vettiga Feminister™ säger att jag ”förstör” genom att skrämma bort människor från feminismen så accepterar dem samtidigt de patriarkala fördomarna om feminismen. Nej, det är inte jag som är problemet för feminismen, det är patriarkatet. Om en person skräms bort från feminism för att jag sagt något dåligt så var hen troligen inte särskilt mycket att ha från första början. Om en enskild feminist får något att tycka att det är lika bra att lägga kvinnokampen på hyllan, då var hen nog inte så jävla engagerad i kvinnokampen från första början.

Att Vettiga Feminister™ försöker få feminister att utöva denna självcensur är problematiskt. Det kommer i slutänden göra, och har troligen redan lett till, att vi börjar uttrycka oss mer och mer på patriarkatets villkor, allt för att vi ska passera som Vettiga Feminister™. Tack men nej tack, jag tänker inte spela på deras spelplan, inte ens för en liten stund.

Twitter 18/7. Om våldtäkt.

När folk ska ”förkasta” våldtäkter genom att kalla individerna som utför dem för den elakare saken efter den andra. Ni tror att ni gör något bra, men egentligen bidrar ni bara till den mytbildning kring våldtäkter som råder och tillåter dem. För om våldtäkt är det värsta en människa kan göra, hur ska vi då acceptera att vänner, bröder, fäder utför dessa? De är ju inga monster.

Genom att skapa myter kring våldtäktsmän som ondskan själv så låter vi desto fler verkliga våldtäktsmän komma undan. De flesta våldtäktsmän är inte ens medvetna om att de våldtar. Våldtäkten är en så inlemmad del av vår kultur att den sker ”naturligt”. Att inte inhämta samtycke, att ”köra på” fast kvinnan inte visar vilja, allt detta är handlingar som leder till våldtäkt. Det förrädiska med våldtäktskulturen är att den gör allt detta till normala inslag i människors sex. Våldtäkten finns alltid närvarande.

Våldtäkten är inget väsensskilt från vanligt patriarkalt sex, utan snarare att dra det till sin spets. I det vanliga patriarkala sexet finns alla ingredienser som gör en våldtäkt: brist på konsensus, manlig makt, manligt tolkningsföreträde. Om vi inte motverkar detta kommer våldtäkter fortsätta ske. Det är synen på sex som i grunden måste förändras.

Att män självgott säger ”om tjejen säger nej slutar jag direkt” är i sig ett bevis på våldtäktskultur. Som om det räckte? En ska inte behöva säga nej. Män ska lyssna in, känna efter, förstå vad som är okej. Sådant märker en om en är lyhörd. Om du kör på helt obekymrat tills det magiska ”nej” kommer så löper du stor risk att ha sex med någon mot dennes vilja. Och det är det som är problemet. Att alla lär sig att ett ”nej” ska respekteras, men att allt innan dess är okej.

Uttrycket ”våldtäkt är inte sex” är problematiskt. För det ger bilden av att kulturen kring sex inte har något med våldtäkt att göra. För att vi ska förstå varför våldtäkter sker måste vi förstå varför sex ser ut som det gör. Hur det är patriarkalt. Innan vi förstår och kritiserar sex kan vi inte förstå och kritisera våldtäkt. Vi kan inte behålla det patriarkala sexet men slippa våldtäkten.

Problemet är att alltför många män anser sig har rätt till kvinnors kroppar innan annat angetts. Innan det där ”nej” kommer. Sex konstrueras som att män agerar på kvinnor, som objekt, inte som ett ömsesidigt samspel. Män kommer med förslag som kvinnor har att tacka ja eller nej till. De är inte agenter som kan utforma, de kan bara tillåta eller avslå. Innan vi börjar se kvinnor som sexuella agenter så kommer våldtäkterna inte att upphöra.

Vad är förtryck?

Burgschki efterlyser en definition av förtryck från min sida. Jag tror nog att den här definitionen som kommer från boken Kärlekskraft, makt och politiska intressen av Jónasdóttir är en som ligger mig varmt om hjärtat:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Det handlar alltså om ett långvarigt bearbetande av en persons uppfattning om sig själv och sin plats i tillvaron. Förtryck är alltså inte detsamma som att en enskild gång vara taskig mot någon, utan det måste ske systematiskt och handla om ett grundläggande omarbetande av en persons självbild. Jag skulle kunna kalla mobbing förtryck, däremot ett rån eller ett krogbråk tycker jag inte är det. Sådana incidenter kan såklart sätta sig djupt i en persons självbild, men det rör sig inte om något systematiskt.

Jag anser inte att förtryck kan ske utan makt. Alltså: en kvinna kan inte utöva patriarkalt förtyck, eftersom hon inte innehar patriarkal makt. Patriarkal makt är något som män innehar. Däremot kan en kvinna teoretiskt utöva såväl rasistiskt förtryck som klassförtryck, så länge hon innehar en maktposition i dessa strukturer. Men nu talar vi om patriarkalt förtryck, och det kan kvinnor inte utöva. Kvinnor kan däremot upprätthålla patriarkatet, vilket såklart är problematiskt, men de kan inte förtrycka.

Män förtrycker kvinnor genom att upprätthålla patriarkatet, som jag skrivit om här (alltså läs den inlägget för det är typ det jag är mest nöjd med på denna blogg). Citerar mig själv lite:

Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Mitt uttalande om att ”alla män förtrycker alla kvinnor” bygger på premissen att män ständigt bidrar till att återskapa kvinnor som kvinnor, och alltså återskapa den förtryckta positionen. Detta gör män främst genom att ha relationer till kvinnor, såväl familjerelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det finns såklart män som inte har relationer till kvinnor, men det rör sig ofta om män som lever mansseparatistiskt (typ munkar) och därmed såklart också återskapar kvinnor som kvinnor.

Även män som aktivt arbetar emot könsmaktsordningen ingår i detta system, och har därför i praktiken inget annat val än att förtrycka, eftersom vi alltid återskapar oss själva som könsliga varelser. Alla män förtrycker alla kvinnor till dess att patriarkatet är upphävt. Detta innebär såklart inte att en är en ond människa eller att en inte kan göra gott. Det finns gott om män som bidrar en massa till den feministiska kampen, men det gör tyvärr inte att de inte samtidigt är förtryckare.

Burgschki har rätt i att det handlar om sociala strukturer och att det krävs kollektiv kamp för att ändra på dem. Jag tycker dock fortfarande att det är viktigt att poängtera att alla män är delaktiga i förtrycket av kvinnor, faktiskt just för att göra denna poäng. Patriarkatet upphävs inte för att du som man är snäll mot kvinnor, utan det krävs genomgående förändring av samhället för att upphäva den förtryckande struktur som gör även dig till förtryckare. Och kämpar du inte för detta, tja, då är du inte bara en förtryckare utan dessutom en förtryckare som upprätthåller och oproblematiserat skördar frukterna av ditt förtryck.

Byt inte ut normkritik mot krass auktoritet.

Jag är lite sen på bollen med att läsa Boisens krönika om att alldeles för små flickor har bh på sig. Jag har flera problem med krönikan, bland annat att hen verkar mena att killar skulle vara helt okonstlade i den åldern, som om inte även de får lära sig en massa normer och regler kring hur en ska vara. Jag har även problem med antagandet att bh skulle vara något nödvändigt för alla vuxna kvinnor, troligen skulle de flesta klara sig utmärkt utan.

Jag tycker också att hela förbudsretoriken är problematisk, precis som Lady Dahmer är inne på är det inte smink eller bh som är det grundläggande problemet. Jag tänker att det en måste angripa är det som gör att flickor känner det behovet Boisen beskriver. Detta måste dels göras på en samhällsnivå genom att sluta tvångsobjektifiera folk, men kan även göras i hemmet genom att sluta bekräfta flickor för att de är ”söta” och att som förälder försöka undvika att hetsa kring sitt eget utseende. Det är klart att flickor som ser mamma sminka sig och så vidare varje dag själva blir sugna på det. Jag har svårt att se hur något skulle bli bättre av att vi förbjöd just vissa uttryck för detta till en viss ålder.

Det mest problematiska i detta tycker jag dock är det som står i Boisens andra krönika om saken:

Foundationfria kvinnor ger foundationfria barn skrev en klok kvinna till mig på twitter i går. Hon har rätt. Barnen speglar en sjuk värld. Sanningen är att vi inte är jämställda i Sverige i dag. Sanningen är att de flesta kvinnor sminkar sig när de går till jobbet. Men nästan inga män. Varför är det viktigare för kvinnor att vara vackra? När min kloka dotter försöker med argumentet ”Men du sminkar dig ju mamma” säger jag bara: ”Ja. Det får du också göra om du vill: När du blir vuxen! Men nu är du ett barn. Och jag bestämmer att du inte får sminka dig nu”.

Egentligen är det väldigt enkelt. Medan vi bränner upp alla bh:ar för barn, kan vi minnas en viktig sanning vi kanske glömt bort: Låt barn vara barn. Och inte minst – låt våra unga flickor vara barn.

Ofta när saker likt denna diskuteras så skapas den här dikotomin mellan barn och vuxen. Barn måste till varje pris skyddas från sin egen vilja, medan vuxna anses vara kapabla att bestämma allting själva. Plötsligt går frågan från att handla om vad som är bra för människor till att handla om vad som är passande för just barn. Nu handlar det inte om att kritisera några normer kring kvinnors utseende utan om att låta ”barn vara barn”, helt frikopplat från någon form av diskussion kring samhället i stort.

Istället för att faktiskt diskutera det här med normer och ideal så hänvisar Boisen rent krasst till sin auktoritet som vuxen. Vad tror ni barnet lär sig av det? Troligen inte att inte sminka sig utan snarare att vuxna bestämmer och att smink och bh är en cool vuxengrej. Jag förstår inte vad Boisen tänker sig att det ska lösa över huvud taget.

Jag är ledsen, men bara för att du är vuxen betyder inte det att du kan fatta bra beslut kring dig själv. Strukturer och normer är lika mycket en realitet för dig som för ditt barn, och det går liksom inte att förklara det som ”okej” bara för att du är vuxen. Vuxna människor är precis lika mycket slavar under strukturerna.

Sluta tro att ni är perfekta bara för att ni är vuxna. Med den inställningen kommer vi inte att krossa några strukturer alls. När en byter ut normkritik mot krass auktoritet så skjuter en sig själv i foten jävligt mycket.