Kategori: Feminism

Diskutera gärna mina åsikter, men håll käften om min retorik.

Igår var jag sugen på lite drama i mitt liv, så jag skrev ”alla män förtrycker alla kvinnor” på twitter, detta förbjudna som en absolut absolut inte får skriva, får då kan ju män bli ledsna och inte vilja vara feminister eller något (jag har skrivit om det här och här).

Vissa undrar varför jag ”skriver så”. Svaret är enkelt: jag skriver så för att det är sant. Jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor (utom de som typ ligger i koma, lever helt isolerat, men det fattar ju vem som helst att den som inte kan agera inte kan förtrycka). Det är min idé om hur patriarkatet fungerar. Vidare så skriver jag så för att jag tycker att det är viktigt att förmedla att en inte kan bli ”färdig” som man innan patriarkatet blir helt bortsopat, jag tycker det är viktigt att förklara att även jämställda män förtrycker kvinnor.

Jag förstår såklart att vissa inte är mottagliga för att alla män förtrycker alla kvinnor. Jag förväntar mig inte att Ström ska lyssna på mig. Däremot tror jag att jag med den ton jag kör på kan få människor som är insatta i feminism att inse hur omfattande förtrycket är. Eller snarare; jag vet att det är så, för det ser jag på reaktionerna jag får. Jag tycker att det här är väldigt viktigt för att dra människor ur sin bekvämlighet (tangerar även detta på sista frågan här). Det kommer såklart att finnas en massa personer som stöter insikten ifrån sig, och för dessa är det bra att det finns andra feminister som inte är lika hårda i sin ton. Men jag tror även att det är viktigt att ruska feministiska män ur sin bekväma position, får dem att inse att de också förtrycker. Annars kommer vi hamna i ett hopplöst läge där alla män som typ kalla sig feminister helt slipper tänka på hur de förtrycker.

Jag är helt för diskussion om hur patriarkatet fungerar. Den som vill får gärna lägga fram en patriarkatteori som inte innefattar alla mäns förtryck av alla kvinnor, så kan jag förklara hur jag ser på saken. Sådant tar jag på allvar, även om jag inte håller med. Däremot så vill jag inte höra något om min ”retorik”. För det första är det ett problem när folk håller på och snackar om att en ska hålla ”god ton” och så vidare, för det gynnar i princip alltid de som har makten. För det andra finns det ett problem med att ändra vilka ord en använder, eftersom språket avgör väldigt mycket vad vi kan uttrycka. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg:

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Jag tror att en handikappar sig själv om en slutar använda vissa begrepp, säga vissa saker, för att det inte faller i god jord. Jag menar att alla män förtycker alla kvinnor och därför säger jag det. Jag vill inte hålla på och ”anpassa” mitt språkbruk så att män ska kunna ta det till sig, för då tror jag att jag skulle förlora en hel del i analys och skärpa. Jag tror helt enkelt inte att en kan ändra språket utan att ändra innehållet, förflytta ramarna för vad en kan tänka och säga.

När folk tycker en har fel retorik handlar det oftast om att de tycker en har fel åsikter. Diskussion om olika meningsskiljaktigheter inom feminismen för jag gärna, men någon slags metadiskussion kring hur en ska uttrycka sina åsikter klarar jag mig bra utan. Det är nämligen nästan alltid den liberala hegemonin om att en ska hålla ”god ton” och så vidare som smyger sig in där, fast obemärkt.

Ser jag ut som din jävla coach?

Ibland får jag frågan ”men om nu alla män förtrycker, hur ska en motivera sig att förändra sig?” av män. Jag undrar verkligen; ser jag ut som er jävla coach? Tror ni att mitt syfte är att typ stå i någon färgglad tröja och blåsa i en visselpipa och berömma er och peppa er när ni gör något rätt?

Jag har nyheter: feminismen är inte någon ideologi med syfte att ”motivera” män att göra olika saker. Jag förstår att det kan kännas lite konstigt när allt annat i världen är anpassat efter en, men eftersom feminismen är en ideologi som handlar om kvinnor och kvinnors rättigheter så är den faktiskt inte först och främst till för er, hur konstigt det än kan kännas.

Ska jag skita i att säga sanningen för att du kanske blir omotiverad av den? Som om mina teorier, min ideologi, var till för att peppa dig.

Om du som man känner att du behöver bli ”motiverad” för att kämpa emot förtrycket av kvinnorna i din närhet eller i resten av världen så har du faktiskt ingenting i feminismen att göra. Alltså verkligen, du behövs inte här, du gör ingen nytta. Feminismen klarar sig bättre utan dig, utan att behöva stå och peppa dig till att typ diska en extra gång.

Vissa män verkar vara feminister bara för att kunna bli färdiga, för att kunna bli ”godkända” som bra män. På vägen vill de ha en jävla massa motivation och pepp och beröm, som vi feminister såklart ska bistå med. Jag är ledsen, men det fungerar inte så. Ni kan lika gärna dra på direkten. Ni kommer aldrig att bidra till kvinnokampen med den inställningen, och då är det lika bra att vi inte slösar vår tid på att coacha er.

Hur bemöter en folk som viftar bort sexism som extremfall?

Fick denna fråga från Sara:

Jag har stött på ett resonemang när jag diskuterat detta med twitterkvinnohatet om vårt fotbollslandslag, att dessa killar som skrivit tweesen är människor med låg IQ, att de är extrema kvinnohatare och att majoriteten av män aldrig skulle säga så osv. Jag tror dock att de åsikter som vädrades på twitter om landslaget är en ganska generell syn på kvinnliga idrottare, även om folk kanske inte uttrycker sig så starkt kring det. Men att det finns något förlöjligande över kvinnliga idrottare och såklart ett utseendefokus ist för prestationsfokus.

Jag vet iaf att de har fel när de menar att det är ett fåtal som tycker så här. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att argumentera emot det. Hur kan en argumentera kring detta på ett ganska kortfattat sätt? En måste väl sätta in det in det stora samhälleliga strukturerna, utan att hålla en predikan i det oändliga. Och hur kan en lägga fram tesen att alla män förtrycker kvinnor och att alla män därför måste ta ansvar för sin del i den patriarkala strukturen, utan att få folk att bli allt för indignerade. Helst vill jag att folk ska ta till sig det jag säger och inte försätta sig i försvarställning där inget går in.

Detta är något en ofta stöter på i olika sammanhang. Det kan till exempel sägas att människor som våldtar bara är ”idioter”, som om det var något slags extremfall eller defekt och inget som har med samhället i övrigt att göra. Precis som du skriver är detta på tok för vanligt för att kunna förklaras som någon slags abnormalitet. Jag tycker att du kan påpeka att det inte bara handlar om de som skriver saker likt detta, utan alla som retweetar det och skrattar åt det också. Precis som att de som hejar på är en lika stor del av mobbing som de som säger elakheterna så är de som skrattar eller sprider i det här fallet en lika stor del av problemet.

Jag tycker att du först ska fråga om de tror att uttryck för sexism inte har något med hur vi ser på män och kvinnor i stort att göra. Få brukar kunna svara rakryggat ja på den här frågan, och även de som gör det kanske tänker till lite senare. Jag tror att det är bra att så lite tankefrön i folks huvuden. Fråga om de tror att samma saker skulle sägas om herridrott i samma utsträckning och så vidare, om de inte tror att det finns ett samband mellan att damidrott är så mycket mindre populärt, har så mycket sämre villkor och att folk uttalar sig såhär om det och så vidare. Försök helt enkelt att pedagogiskt påvisa kopplingen mellan dessa extrema uttryck för förakt och det som brukar passera. För det extrema kommer ju inte ur ett vakuum, det har ju grott fram ur ett samhälle där den här synen på damidrott finns, fast för det mesta kanske lite mindre uttalad. Det viktiga är att få människor att begripa kopplingen mellan den grundläggande strukturen och de extrema uttrycken för den, och det kan göras på ett ganska smidigt sätt genom att ställa ledande frågor och så vidare.

Sedan tycker jag även att en kan dra paralleller till just mobbing, som jag gjorde innan. Det är något de flesta kan relatera till tänker jag mig. Fråga om de tycker en ska stå passiv om någon är taskig mot någon annan. Det är såklart att personen som är taskig är en idiot, men genom att ignorera problemet så underlättar en att personen ska kunna fortsätta med sin idioti, och den som blir utsatt blir ju precis lika utsatt i vilket fall. Om en verkligen tycker att något är idiotiskt så borde det inte vara så svårt att sätta sig emot den som säger det. Fråga om de skulle resonera på samma sätt som de hörde någon säga rasistiska saker. Det är viktigt att sätta sig emot även det en kanske tycker är såpass korkat att det borde vara självklart att ingen säger det. Det räcker liksom inte med att själva ha ”bra” värderingar, utan en måste även visa att de dåliga värderingarna inte är okej. Om en inte markerar emot sådant så kommer människor att tänka att det är okej att skämta om sådant, att ha de värderingarna.

Kön spelar roll.

Ibland tycker folk att jag pratar för mycket om kön när jag pratar om relationer. De tycker kanske att det inte handlar om kön, utan att det handlar om Individer™. Vissa tycker kanske att jag som feminist borde bry mig mindre om kön och så vidare. Sedan slår de sig för bröstet för att de inte ”tycker kön är viktigt” och att de därför är så himla mycket finare och bättre feminister än jag, som är så himla könsfixerad och dömer folk efter kön och liknande.

Detta är vad jag kallar idealism; att ha en idé om hur en vill att saker och ting ska vara och sedan bara tycka att alla ska agera som i det här tänkta drömsamhället på direkten. Vi vill ha en värld där kön inte spelar roll, därför ska vi nu, i denna stund, agera som om kön inte spelar någon roll. Alla som pratar om kvinnor och män som grupper är själva orsaken till ojämställdhet och så vidare.

Det är jättefint att folk vill ha jämställdhet och så, men det räcker tyvärr inte. Jag tänker att grunden för all form av samhällsförändring är att skapa en idé om var en vill komma, men en kan liksom inte stanna där. En måste också identifiera vad i dagens situation som gör att vi inte är där. Om män och kvinnor inte är jämställda kan vi inte låtsas som att de är det, utan vi måste utgå från den här olikheten i livsvillkor för att skapa en idé om hur en kan nå jämställdhet.

Att låtsas som att män och kvinnor bara är olika slags Individer™, att det inte finns något i deras personlighet och liv som beror på deras kön, är att göra jämställdheten en stor björntjänst. Det är att gå direkt på målet och agera som om samhället vore jämställt, som om kön inte spelade roll. Kruxet är att det ju verkligen inte är så idag. Kön spelar otroligt stor roll, och samhället är ojämställt. Den som vill förändra dessa förhållanden måste prata om kön, kan inte blunda för att det spelar roll. Det kanske är jävligt bekvämt att strunta i att göra detta, att låtsas som om vi redan nu lever i den jämställda världen och kan skita i att göra något åt saken, att låtsas som om det största jämställdhetsproblemet ligger i att feminister pratar om kön. Men så kommer vi inte nå jämställdhet, utan endast spela en stor jävla teater.

Män.

IMG_20130702_162253

Förra veckan var jag ju på festival och jobbade för Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält där vi hade pyssel och liknande, dit folk kunde komma och hänga, samt ett gäng sängar som tjejer kunde sova i om det behövdes.

Nå, nu tänkte jag i alla fall skriva lite om Män, ett fenomen jag observerat mycket under denna festival.

Kommentaren ”men varför finns det ingen killjour” haglade tätt. Inget hindrar någon från att starta en jävla killjour. Det är inte så att tjejjourerna har startat sig själva. Vissa verkade liksom vilja bli diskriminerade. De kom in i tältet och ba ”vadå äre bara för tjejer eller” och när vi sa att killar var välkomna in så typ… mumlade de lite och gick? Så jävla fånigt.

Många män tog också helt ogenerat fruktansvärt mycket plats. Alltså verkligen skrek och hade sig. Då körde vi såklart ut dem, vilket vi även hade gjort om de var tjejer. Grejen var bara den att det aldrig var tjejer. Det var aldrig tjejer som ägde hela rummet på bekostnad av andra, det var aldrig tjejer som pratade med så hög röst att det hördes i hela tältet.

Även de ”snälla” killarna hade dessa tendenser, tendensen att äga rummet, att antingen föreläsa för tjejerna eller bara prata med varandra så att tjejerna satt och lyssnade och fnissade åt alla deras lustigheter. Tendensen att omforma hela umgänget efter sitt eget tycke.

Förstod jag inte meningen med kvinnoseparatism innan gör jag det garanterat nu.

Kvinnors känslomässiga makt.

Att män och kvinnor sitter inne på olika slags makt är en teori som framförs titt som tätt. Män sitter på den ekonomiska och politiska makten, men i gengäld sitter kvinnor inne på en slags ”känslomässig” makt, som dessutom ofta hävdas vara viktigare. Eftersom kvinnor lär sig att förstå och hantera känslor, knyta an till människor och så vidare i högre grad än män så anses vi ha en makt i detta som män saknar. Ibland talas det även om en sexuell makt, vilket både kan åsyfta att kvinnor kan ”styra” män genom att kontrollera tillgången till sina kroppar och, på ett djupare plan, att kvinnor har makt över reproduktionen.

Intressant här är vad en egentligen tänker sig att makt innebär. För mig är makt inte att ha vissa egenskaper eller färdigheter, jag anser till exempel inte att en stark person har makt bara i egenskap av sin styrka, däremot finns där en maktpotential som kan brukas. En person som är stark kan använda den styrkan som ett medel för att skapa sig makt över andra personer, men hen har inte per automatik makt. Kvinnor kan tänkas ha en viss maktpotential till exempel i att vi kan kontrollera tillgången på våra känslomässiga färdigheter, men vi brukar inte denna tillgång som ett maktmedel.

Jag menar dock att det i våra egenskapers natur, och främst när det gäller den känslomässiga makten, finns något som hindrar oss från att bruka den just som maktmedel. När kvinnor lär sig att förstå känslor lär de sig samtidigt att denna deras förmåga är något som ska användas för att tillfredsställa andra. Den förmåga kvinnor har är nämligen framförallt en fråga om att vilja något, att vilja se och förstå andra människor. Det handlar inte om att alla kvinnor är otroligt duktiga på att göra detta, utan om att de faktiskt tar sig tid att göra det. Det handlar om att kvinnor har lärt sig att de ska lägga denna energi på andra människor, att förstå andra människor. Detta skulle strängt taget män också kunna göra om de var tvungna till det.

Jag skulle säga att det är männen som har den känslomässiga makten, en makt de upprätthåller just genom att inte odla vissa egenskaper eller förmågor eller att inte uträtta vissa sysslor eller känna någon slags plikt eller behov av att göra det. Ungefär som en person som är oduglig på matlagning kan slippa arbete just på grund av detta så kan en person som saknar förmåga eller vilja till känslomässigt arbete slippa på grund av detta. I slutänden skapar detta såklart en situation där män utför mindre arbete än kvinnor.

Män får även makt genom att skapa känslomässig distans till kvinnan, något som kvinnan sedan försöker motverka genom att skapa närhet. Detta gör att det blir mannen som styr relationen och har ständig tillgång till kvinnan, medan kvinnan gör allt för att tillfredsställa mannen. Kvinnors känslomässiga makt är därför, om ens existerande, grovt kringskuren. De känslomässiga förmågor kvinnor är utrustade med är villkorade med att de använder dem för att tillfredsställa män, inte för att dominera över dem. Kvinnor som använder sina förmågor ”fel” blir ofta hårt straffade socialt, anklagas för att vara elaka, manipulativa och så vidare på ett sätt som män med motsvarande beteende aldrig görs.

Jag tänker mig att den sexuella eller reproduktiva makten faktiskt har en verklig potential att vara just ett maktmedel, eftersom det i högre grad bygger på egenskaper som är exklusiva för kvinnor. Kvinnor skulle faktiskt kunna begränsa mäns tillgång till deras kroppar, vilket skulle utgöra ett stort, ja rentav oöverkomligt, hinder för samhället och därmed också patriarkatet. En kan dock tydligt se hur just den här aspekten av kvinnors makt flitigt kringskurits av patriarkala strukturer. Det finns och har funnits omfattande system, såväl juridiska som sociala, som syftar till att kringskära kvinnors makt över sina egna kroppar, sin reproduktiva förmåga och sin sexualitet. Till exempel olika slags regleringar kring kvinnors rätt att göra abort, skämmande av kvinnor som föder barn utan att det finns någon stabil relation till en man med i bilden, något som i allra högsta grad lever kvar i moraliserandet kring och diskrimineringen av ensamstående mammor. Sedan finns det såklart också alla de normer kring hur kvinnor ska agera sexuellt, normer som inte sällan upprätthålls med hjälp av våld. Våldtäkten, både som faktisk handling och som ständigt överliggande samhälleligt hot, är också ett sätt att frånta kvinnor rätten att styra över sig egen sexualitet.

Detta är egentligen inga nyheter inom feminismen. En angelägen fråga för kvinnorörelsen har länge varit att kvinnor själva ska få makten över såväl kroppen som de reproduktiva förmågorna, något som mötts och fortfarande möts av enormt mycket motstånd, såväl politiskt som ”privat”. Kvinnors kamp för att bli fria från exploatering av sina reproduktiva förmågor är vad stora delar av den feministiska kampen har som kärna. Jag är säker på att detta skulle kunna användas som ett maktmedel för kvinnor på en kollektiv nivå, men lika säker är jag på att alla försök till att faktiskt använda det kommer att bemötas med våld och tvång för att återigen pressa in oss i den patriarkala fållan. För att den reproduktiva makten ska kunna användas som maktmedel krävs medvetet och kollektivt arbete. Att enskilda kvinnor i sina relationer når feministiska framsteg genom att villkora dessa förmågor med olika motprestationer ser jag inte som särskilt realistiskt.

Vidare borde själva syftet inte vara att använda dessa förmågor som valuta vid olika förhandlingar, utan att kvinnor fullt ut ska få makten att själva bestämma över dem och dessutom leva i ett jämställt samhälle. Att mena att kvinnor på olika sätt ska förhandla med sina kroppar och sin reproduktiva förmåga för att på så vis kunna köpa sig till jämställdhet är en återvändsgränd, eftersom det kräver att kvinnor fortfarande måste tillåta exploatering av dessa förmågor för att få leva på ”lika” villkor. Att leva på lika villkor endast på premissen att en tillåter sig exploateras är i själva verket inte någon fråga om lika villkor över huvud taget, utan endast om en skenbar jämställdhet som vilar på en djupt ojämställd grund.

Hela tanken på att kvinnor sitter inne på olika förmågor som vi ska handla oss till ett jämställt samhälle med bygger på en idé om att kvinnor framförallt ska vara nyttiga för män, och att det är i egenskap av just detta som vi kan få till bättre positioner för oss själva. För mig är detta inte någon jämställdhet, utan snarare en fråga om en vidare exploatering av kvinnor. Det handlar om att män ska släppa in kvinnor i sitt samhälle om de tjänar på det, och att kvinnorörelsens mål är att få till ett så fördelaktigt byte som möjligt. I mina öron låter detta mer som någon slags handelsstrategi för att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt utan att i grunden ändra sin position än som någon slags social kamp för förändrade livsvillkor. Kvinnor kommer fortfarande att domineras och exploateras av män, även om vi kanske få mer lön för mödan.

Varför måste ni kritisera Islam?

När en skriver om problemet med att kritisera Islam så reagerar många med ”men vadå, ska en inte få kritisera Islam”? Jag försöker inte förbjuda någon från att göra något (som om jag ens kunde göra det), men jag tycker att en alltid ska fundera på varför en kritiserar något och vad en bidrar till när en gör det. Min ståndpunkt i frågan är att vi idag lever i en tid och plats där all kritik av Islam riskerar att bidra till något väldigt obehagligt. Det kan ju inte vara någon nyhet för någon att det idag råder en enorm hets mot muslimer som kan komma att går riktigt riktigt illa. I ett sådant läge måste en helt enkelt tänka sig noga för innan en ”kritiserar” Islam. Tänk er själva att ”kritisera” judendomen på 30-talet i Tyskland?

Sedan undrar jag verkligen varför folk känner ett sådant satans behov av att kritisera Islam. Det är nästan alltid människor som varken själva är muslimer eller har särskilt mycket kontakt med muslimer i sitt dagliga liv som tycker att Islam ska kritiseras. Varför? Jag menar inte att det aldrig kan vara relevant, men ibland får jag intrycket av att det handlar mer om en grej en ska få göra än att det egentligen finns något faktiskt behov av det. Det känns ofta som att tanken ”en måste få kritisera Islam” ofta föregår själva idén om att det finns en relevant kritik att leverera. Att människor typ letar efter saker en kan kritisera inom Islam, istället för att kritisera all den skit som finns mitt framför nosen på en.

Nu kanske någon tänker ”men vaddå, grej X är ju faktiskt en askass och förtryckande grej som förekommer inom Islam”, vilket såklart ofta stämmer. Grejen är: om en granskar något kommer en alltid hitta saker att kritisera, frågan är varför det så ofta är Islam som utsätts för granskningen från första början. Det finns kassa grejer överallt, men av något skäl är folk extremt kåta på att prata om de kassa grejer som förekommer inom Islam. Detta är ingen slump. Innan en gräver ner sig i det borde en kanske fråga sig: varför och varthän? Vad är syftet med att tala om just det här just nu, finns det verkligen ingenting som är liiite mer angeläget? Kanske kanske kan det vara liiite mer relevant att tala om att det finns en väldigt stark rasistisk rörelse i hela Europa som bara växer och växer, eller så kan vi tala om att patriarkatet finns typ överallt och inte bara i ”främmande” kulturer.

Det finns såklart problem inom olika muslimska kontexter, de är såklart patriarkala på samma sätt som resten av världen är det. Detta jobbar vi med inom tjejjouren när vi talar om hur kvinnoförtryck kan ta sig uttryck i olika kontexter, vi levererar dock ingen specifik kritik av Islam. Det vi vänder oss emot är förtryck av kvinnor, inte något specifikt muslimskt sådant. Sedan ska en såklart diskutera hur det tar sig uttryck inom en muslimsk kontext liksom en ska diskutera hur det tar sig uttryck i alla andra relevanta kontexter, frågan är var en lägger fokuset, om en lägger det på Islam eller på kvinnoförtrycket. Det går att tala om hur kvinnoförtryck tar sig uttryck i en muslimsk kontext utan att behöva göra det till en fråga om Islams kvinnoförtryck, precis som vi dagligen talar om det kvinnoförtryck som sker inom västerländska kapitalistiska samhällen utan att tala om det som det västerländska eller kapitalistiska kvinnoförtrycket.

Detta är såklart ett resultat av vad som ses som normen, och i det här fallet anses västerländska kapitalistiska samhällen vara normen och Islam undantaget. Det gör inte att kvinnoförtrycket inom Islam är mer specifikt för Islam än vad kvinnoförtrycket i någon annan kontext är specifikt för just den kontexten. Sexistisk reklam är till exempel något som är ganska specifikt för kapitalistiska samhällen, varför talar vi inte om detta som det kapitalistiska kvinnoförtrycket? För att kapitalismen är norm och dessutom något som är sjukt accepterat i hela samhället, medan Islam ses som främmande och bemöts med en massa fördomar.

Risken när en kommer utifrån är att en tolkar saker och ting på ett visst sätt för att en saknar kunskap om dem. Många kan till exempel tycka att slöja är otroligt förtryckande eftersom de själva tycker det verkar jättekonstigt att en kvinna frivilligt kan ta på sig slöja. De berättelser om kvinnor som bör slöja fokuserar dessutom alltid på folk som blivit just tvingade till det. Att det sedan finns en mängd kvinnor som bär slöja på eget initiativ, eller åtminstone är fria att välja bort det, framkommer inte av den genomsnittliga berättelsen om hur muslimska kvinnor har det. Detta är risken som alltid kommer när en inte ser att ens egen uppfattning om verkligheten är vinklad av det faktum att en tar det samhälle en själv lever i som det ”normala” och resten som undantag. Detta är et problem som dyker upp så fort en ska kritisera någon annan kultur, religion och så vidare än sin egen, men det är etter värre när det religionen är utsatt för en enorm hets från många olika grupper. Att till exempel kritisera mormoner hade som värst blivit korkat, fördomsfullt och pinsamt, men om en kritiserar Islam så bidrar en verkligen till en stor rasistisk våg. Därför är det så otroligt viktigt att en inte gör det om en inte har väldigt väldigt goda skäl till det.

Skillnaden på att bli utsatt för utseendehets och på att inte få ligga.

Så många gånger jag har hört människor säga att feminister som klagar över att de blir utsatta för utseendehets inte kan ”förvänta sig” att få ligga med de ”snyggaste killarna” om de inte fixar med sitt utseende och så vidare.

Syftet med detta är att jämställa kvinnors och mäns situationer. Kvinnor måste anstränga sig för att få ligga med de snyggaste, det måste män också (fast på andra sätt), därför är det lika! Som om det hela handlade om att ligga med rätt personer och typ inte att få bestämma själv över hur en ska se ut och hur mycket tid en ska lägga på sitt utseende utan att bli utsatt för trakasserier. Som om det handlade om att hamna högst upp på liggbarhetsskalan och inte om att det är ett jävla problem att allting ständigt mäts och vägs utifrån just denna liggbarhetsskala.

Jag har nyheter åt er: jag skiter fullständigt i de ”snyggaste killarna”. De kan väl ligga med piffiga och släta brudar bäst de vill, det rör mig inte i ryggen. Vad jag är intresserad av är att få avgöra själv hur jag ska se ut, hur mycket energi jag ska lägga på mitt utseende och så vidare. Jag är intresserad av att inte ses som en bit kött var jag än går. Jag är intresserad av att inte ständigt objektifieras, inte ständigt utvärderas utifrån hur mycket du skulle vilja knulla med mig.

Om ditt mål är att hamna högst upp i liggbarhetsskalan så får det väl fan stå för dig, personligen värderar jag andra saker. Jag vill till exempel gärna ha bra sex med personer jag tycker om att ha sex med, inte mediokert eller dåligt sex med personer som ligger högt upp på liggbarhetsskalan. Vidare så vill jag gärna läsa bra böcker, skriva, studera och så vidare, och allt detta tar tid. Om jag istället ska ägna mig åt att fixa till mig och ligga med snygga personer som kommer det bli mindre av detta, och det vill jag helst inte.

Så sluta applicera dina hobbybiologiska resonemang på mig och mitt liv. Jag gillar sex, ja, men det är inte det viktigaste i mitt liv och framförallt så värderar jag att ha bra sex över att ha sex med ”de snyggaste killarna”. Om enda vägen till att ligga vore att göra våld på mig själv och mina principer skulle jag utan tvekan prioritera bort liggande. Problemet är att jag inte har den möjligheten, för det handlar inte om att få ”ligga med de snyggaste killarna” utan om att slippa bli tvångsobjektifierad.

Den Andra Kvinnan.

Ni kanske har märkt av uttrycket Den Andra/e när jag skriver både på twitter och i bloggen. Det handlar om att definiera någon annan som är helt olik en själv som det verkliga problemet. Detta är något människor gör hela tiden. Typ: det är muslimerna som är de verkliga kvinnoförtryckarna, underklassmän som är de verkliga rasisterna och så vidare. Det handlar om att täcka över och bortförklara sin egen del i förtrycket genom att definiera något annat som mycket värre, som den verkliga källan till problemet.

Jag tycker att det här har en intressant parallell i hur västerländska kvinnor ofta ser på framförallt muslimska kvinnor. Ofta så ska till exempel förtrycket i att bära slöja dryftas, medan det ses som hotfullt att ta upp att även rakning och sminkning är resultat av förtryckande strukturer. Den västerländska kvinnan som ägnar sig åt skönhet antas vara kapabel att göra sina egna val, medan kvinnan som bär slöja antas vara förtryckt.

Båda slöjan och sminkandet är delvis resultatet av patriarkala strukturer, men i det ena fenomenet antas individen ha mycket mer eget val än i det andra. Den västerländska kvinnan antas kunna komma till insikt om det patriarkala i hennes vanor och sedan välja själv, medan den muslimska kvinnan inte tillmäts samma kraft att själv kunna definiera sin egen situation och medvetet agera utifrån den. Om en muslimsk kvinna säger att hon själv valt att bära slöja så misstros hon, den västerländska kvinnan som kallar benrakningen hennes eget val hyllas till skyarna för sin ”utvecklade feministiska analys”.

Här finns också Den Andra, nämligen Den Andra Kvinnan. Den kvinna som är förtryckt ”på riktigt”, till skillnad från västerländska kvinnor som visserligen är lite förtryckta men inte riktigt så förtryckta som Den Andra Kvinnan är.

Genom att utmåla Den Andra Kvinnan som den verkligt förtryckta så slipper en se hur en själv också agerar efter patriarkala strukturer. Att falla för förtrycket i det västerländska samhället, där kvinnan ska sminka sig, raka sig och så vidare för att behaga blir okej för att Den Andra Kvinnan lägger sig ännu mer platt för förtrycket.

Kvinnoförtrycket finns överallt, i alla samhällen. Däremot är det alltid bekvämt att låtsas att den är Den Andra som står för det, både för den som förtrycker och den som är förtryckt. Idén om Den Andra använder vi för att slippa rannsaka oss själva, för att kunna gå omkring och reproducera en förtryckande ordning och samtidigt se oss själva som upplysta kämpar emot förtryck.