Kategori: Feminism

Bögporr och mäns prostitution.

En grej som folk verkligen älskar att ta upp när det diskuteras porr och/eller prostitution ur ett feministiskt perspektiv är att börja prata om bögporr eller män som prostituerar sig. Detta förekommer absolut, men grejen är att den tänkta publiken/kunden i majoriteten av fallen är just män. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på att män inte bara utsätter kvinnor utan även andra män för förtryck, det är liksom ingenting som på något sätt motsäger mina idéer om att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. Jag har aldrig sagt att kvinnoförtrycket är det enda förtrycket. Jag tar till exempel ofta upp klassförtryck och rasism.

Jag tänker mig att män lär sig att dominera, och den dominansen drabbar såväl kvinnor som andra män. Det är fortfarande patriarkalt förtryck, det är fortfarande män som förtrycker andra människor sexuellt. Då ”patriarkat” betyder ”fadersvälde” är det väl egentligen inte så konstigt, att äldre män till exempel utnyttjar och förtrycker yngre.

Sedan finns det såklart män som säljer sig till kvinnor, men det förekommer verkligen inte i samma utsträckning som kvinnor som säljer sig till män. Ofta har jag fått intrycket av att det är andra former av strukturellt förtryck inblandat, typ svenska rika kvinnor som åker till något ”exotiskt” land för att få tag på någon exotisk ung man som de kan leva ut sina fantasier med och gotta sig över att de är så ”annorlunda” och har annan kultur och hudfärg och gud vet allt. Detta är såklart asvidrigt. Däremot är det inte något slags ”matriarkalt” förtyck, som har att göra med att män systematiskt objektifieras och så vidare.

Objektifierande feminism.

Att göra män till objekt är något som då och då dyker upp som praktik inom den feministiska rörelsen. Till exempel tumblrbloggen maleobjects som ofta hyllas av feminister är ett exempel på detta. Inte sällan lyfts kvinnor som talar om män som objekt upp som feministiska förebilder, tänk Samanta i Sex and the City.

Jag tänker att det här är en del i den feministiska falang som främst går ut på att anpassa kvinnor efter ett patriarkalt samhälle, alltså göra så att kvinnor kan dominera andra på samma sätt som män gör. Detta är givetvis en feministisk kamp såsom alla andra som anser att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som ska motverkas, men jag frågar mig hur meningsfull eller subversiv den egentligen är. Det verkar snarare handla om förändring av detaljer, alltså könsfördelning, än något verkligt omskapande av samhället. Detta kan såklart ses som ett mål i sig, men jag tycker inte att en ska

Såsom jag betraktar patriarkatet är det inte bara en fråga om att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner eller i att utöva makt, utan också att själva samhället i sin grund är utformat av och för män, och framförallt för män såsom varelser som innehar patriarkalt makt, alltså makt att dominera över framförallt kvinnor men även över sina familjer, alltså såväl söner som döttrar. Jag menar att samhället som sådant är utformat för att den patriarkala makten ska kunna bevaras. Familjen, och således även relationen, är utformade på ett sätt som garanterar och förstärker den patriarkala makten.

Detta går även igen på hur människor i största allmänhet ser på varandra och sina relationer, framförallt kärleksrelationer/sexuella relationer där kön är en väldigt viktig faktor. Jag har innan skrivit om hur till exempel homosexuella relationer påverkas av patriarkala strukturer, och jag menar att detta har att göra med att sexualiteten och vår syn på relationer är utformad för att passa dessa patriarkala syften, alltså att upprätthålla patriarkatet. Mönster av ägande/exklusivitet, objektifiering, dominans och (ofta frivillig) underkastelse, som är utmärkande för hur patriarkatet upprätthålls, går alltså igen i alla relationer.

Jag menar att objektifiering är en grundläggande mekanism i patriarkatet. Att reducera kvinnor till objekt för män att använda på olika sätt, bland annat sexuellt, är grundläggande för att sedan kunna förtrycka dem i relationer. Att män och kvinnor i relationer framförallt ses som representanter för just sina kön är en slags objektifiering. Män och kvinnor möts i heterorelationer framförallt som män och som kvinnor och inte som personer med olika egenskaper, personligheter och så vidare. Detta är en objektifiering som sker dagligen i patriarkatet.

Jag menar att objektifieringen av män är en del av samma patriarkala strukturer som objektifieringen av kvinnor. Även kvinnor bemöter män framförallt som män, om än i lägre grad eftersom mannen står modell för det mänskliga. Jag menar att då en som en feministisk handling objektifierar män så bygger en vidare på denna patriarkala tradition av objektifiering. Därför menar jag att till exempel porr är lika patriarkalt även om det skulle vara män som objektifierades i den. Rollerna skulle vara ombytta, men det är samma patriarkala mönster av objektifiering som får konstituera hur sexet porträtteras.

Vad är syftet med jämn könsfördelning om det patriarkala förtrycket fortfarande finns kvar? Att låta kvinnor och män få lika stor del av såväl makten som förtrycket, dominansen och underordningen. Jag menar att det patriarkala förtrycket inte bara handlar om att kvinnor inte får samma tillgång till makt och behovstillfredsställelse som män, utan även om att alla relationer och institutioner är perverterade av patriarkatet som sådana, oavsett om män eller kvinnor befolkar dem. Oavsett om hälften av männen byts ut mot kvinnor så sitter patriarkatets ränder obönhörligen i, och kvinnor kommer tvingas att på samma sätt dominera och objektifiera män som män har dominerat och objektifierat kvinnor, för det är så strukturerna ser ut. Vi kommer inte att bli friare, inte att få bättre relationer eller något, utan vi kommer bara att få samma gamla skit men med hälften kvinnor. För mig är detta ett ynkligt mål för en social kamp.

Min dröm om det postpatriarkala samhället är inte ett samhälle som ser likadant ut, men med jämn könsfördelning i alla objektifierande reklamer, kvinnor som utför hälften av våldtäkterna, lika många män som kvinnor som går och säljer sig på gatan, lika många kvinnor på maktpositioner i politiken eller näringslivet och så vidare. Jag ser framför mig ett samhälle utan dominans i relationer, utan objektifiering och våldtäkter, utan maktpositioner. Jag tänker mig att det är svårt att tänka sig detta samhälle i några konkreta termer, eftersom det ligger så långt bortom allt vi tänker oss kan inträffa inom ramarna för det vi lever i idag. Att tänka sig kvinnor som intar samma positioner och utövar makt på samma sätt som män är enkelt, att tänka sig en samvaro mellan människor där dessa positioner inte över huvud taget existerar är desto svårare.

I vissa fall så ser jag ett syfte med att tala om män som män, alltså när en talar om manlighet och hur den är förtryckande. Däremot tänker jag att målet måste vara att både män och kvinnor ska kunna träda ut ur sin könsram och leva som människor, i relationer utan objektifiering, dominans och underkastelse. Därför tycker jag inte att en ska objektifiera män som någon slags feministisk handling. Istället bör vi fundera på hur relationer och sexualitet skulle kunna vara i ett postpatriarkalt samhälle, ett samhälle där sexuellt ägande, objektifiering, dominans och underkastelse inte skulle vara grundläggande ingredienser i människors relationer, och sträva efter detta. Istället för att hävda oss som förtryckare på patriarkatets villkor bör vi sträva efter ett samhälle som är verkligt fritt från förtryck, såväl könsbundet som skapat på andra grunder.

Detta ligger i alla människors intresse, mäns såväl som kvinnors, eftersom det handlar om friheten att kunna skapa relationer till andra människor som inte domineras av dessa fenomen. Däremot ser jag feminismen som en av de rörelser som skulle kunna föra en reell kamp emot detta. Det är feminismen som sitter inne på analysverktygen för att beskriva dessa strukturer och som företräder den grupp som idag är de stora förlorarna på detta. Det är viktigt att inte förlora denna potential och istället kämpa för möjligheten att delta i det patriarkala förtrycket på samma villkor som män.

Utbud, efterfrågan och kvinnolöner.

Ibland när en diskuterar kvinnors lägre löner så stöter en på ett mot”argument” som låter såhär: ”löner bestäms faktiskt av utbud och efterfrågan”. Jag antar att det personen som säger såhär försöker få fram är att det inte finns några strukturer som ligger bakom utan att det bara rör sig om ”rena” marknadskrafter. Problemet med resonemanget är att dessa ”rena” marknadskrafter inte är något som existerar utanför nationalekonomisk teori. Marknaden styrs såklart av människor som i sin tur styrs av irrationella idéer och fördomar, detta försvinner liksom inte bara för att vi snackar om lönesättning.

Alltså: vad människor är beredda att betala för arbete (efterfrågan) och vad människor vågar kräva för ersättning för sitt arbete (utbud) påverkas av maktstrukturer. Om kvinnor generellt värderas lägre i samhället så kommer såklart kvinnors arbete också att värderas lägre, både av arbetsköparna och av de själva. Alltså bestäms lönerna fortfarande av utbud och efterfrågan, men detta utbud och efterfrågan bestäms av samhälleliga strukturer precis lika mycket som allting annat. Detta pressar såklart ner lönerna.

Att hänvisa till utbud och efterfrågan när en diskuterar löneskillnader mellan kvinnor och män är helt enkelt en ickeförklaring. Det förklarar vad som sker när kvinnors idéer om vad de är värda för lön möter arbetsköpares idéer om vad kvinnors arbete är värt, men det säger ingenting om hur dessa idéer skapas från första början. Ingen hävdar att ojämlikheten ligger i att det skulle vara andra mekanismer som styr kvinnors löner än de som styr mäns löner på en marknad när utbud och efterfrågan redan är satta, det intressanta sker innan dess, när våra förväntningar på världen skapas, långt innan vi kommer ut på arbetsmarknaden eller ens får kännedom om den.

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Om rättvisa kommentarsregler.

Jag har funderat en massa på det här med kommentarsfält och så vidare typ det senaste halvåret. Det började när Lemoine började öppna upp bloggen med för diskussion med ickefeminister. Efter det har jag kommenterat ett par gånger, och typ varje gång så river det upp värsta diskussionen. Som att jag kan skriva att den finns en patriarkal penetrationsnorm och genast börjar tre personer typ hoppa på mig och skriva att jag har fel och gud vet allt. För mig är det uppenbart att det här är hotfullt även om folk håller ”god ton”, alltså typ inte använder fula ord. Det handlar om att direkt bli ifrågasatt vad en än skriver, vilket är den jävligt obehaglig upplevelse.

Med min kommentarspolicy är jag medvetet diskriminerande, jag diskriminerar folk som har andra politiska perspektiv än vad som representeras här. Jag tycker att den som är man, ickefeminist, höger och så vidare måste hålla sig mer i skinnet.

Jag tänker att det handlar om att det här är ett rum till för personer och perspektiv som ofta inte brukar synas. Jag vill inte att det ska bli övertaget av samma personer som har tolkningsföreträde i resten av samhället, hur trevliga de än är. Därför är jag hård mot dessa personer, och reagerar väldigt snabbt vid överträdelser. Ofta när någon ickefeminist kommer in så börjar hela diskussionen efter det handla om den personen, vilket jag tycker är ett problem. Jag vill att det här framförallt ska vara ett forum där feministiska idéer kan utvecklas, inte där de ständigt måste försvaras.

Idén om att det ska vara ”rättvist” tänker jag ställer till vissa problem. Jag har till exempel märkt att Lemoine har fått ställa upp väldigt krångliga regler, som att en inte får lämna för många eller för långa kommenterar eftersom det är något som de här personerna ofta gör, vilket riskerar att ta över och skrämma bort andra. Men ibland kan det ju verkligen vara bra när någon lämnar långa kommentarer. Jag tänker att en inte behöver ha regler som en applicerar rättvist utan att det är okej att vara partisk och släppa fram de rösterna en personligen bedömer är intressanta för diskussionen.

Jag tänkte ofta innan att jag typ behöver släppa igenom alla perspektiv, men sedan insåg jag att vissa måste backa eller trängas bort för att andra ska kunna synas. Eftersom män, ickefeminister och högermänniskor har tolkningsföreträde i resten av samhället så syns deras perspektiv redan överallt, och de behöver inte synas här också. Det blir ju omöjligt med ideologisk utveckling om en aldrig får diskutera saker utan att ta hänsyn till att människor som inte håller med alls ska få svar på sina ”frågor”. För mig är det viktigare att erbjuda ett rum för inomfeministisk diskussion än att tillfredsställa en massa antifeminister. Faktiskt.

Sluta sträva efter den enade feminismen.

Det är inte helt ovanligt med uttalanden i stil med ”ska den där personen föreställa feminist” om uttalade feminister som ger uttryck för åsikter som går emot personens föreställningar som vad god feminism är. Detta tycker jag är ett stort problem, för det skapar en exkludering. Även om jag inte tycker att till exempel högerfeminister är något att ha i kampen för ett jämställt samhälle så kan feminismen vara en inkörsport till djupare samhällskritik (den var det för mig), och därför är det viktigt att hålla dörren öppen, att inte hålla på och ställa upp en massa detaljerade krav om exakt hur den feministiska analysen och kampen ska se ut för att en ska få vara med.

Jag har en väldigt tydlig men bred definition av vem som är feminist. En feminist är en person som är medveten om könsmaktsordningens existens och vill motverka den. Varken mer eller mindre. Jag tycker inte att personen måste ha någon djup analys av vad könsmaktsordningen är, inte heller tycker jag att personen faktiskt behöver agera på ett sätt som motverkar könsmaktsordningen. Till exempel särartsfeminister tror jag snarare förstärker könsmaktsordningen, men jag ser dem fortfarande som feminister för att de vill motverka den. Jag tycker även att en kan vara feminist fast en är passiv.

Däremot finns det gott om feminister som jag ser som mina ideologiska fiender. I dessa ingår bland annat särartsfeminister och högerfeminister. Båda två agerar enligt mig i praktiken på ett sätt som snarare förstärker än motverkar könsmaktsordningen. Och även om de inte gör det så agerar de ofta på ett sätt som förstärker andra grejer jag tycker illa om, som kapitalismen.

Ibland talas det om att feminister ska vara enade. Detta tycker jag är absurt. Jag är inte enbart feminist. Jag tycker inte att kvinnokampen är viktigare än kampen mot till exempel kapitalismen. Att jag är feminist gör mig inte mindre till kommunist, och jag ser inte heller den feministiska kampen som något fristående från kampen mot kapitalismen. De är helt enkelt sammanvävda, såsom allting hänger samman i ömsesidigt beroende i det vi kallar samhället. På samma sätt kan folk vara kommunister men antifeminister, inte heller dessa är jag intresserad av att samarbeta med.

För mig är feminismen inget kramkalas. Alla behöver inte tycka om varandra och hålla med varandra. För min del får alla som känner till patriarkatet och vill bekämpa det kalla sig feminister, men då förbehåller jag mig också rätten att tycka att vissa feminister är helt jävla tappade. Jag behöver inte vara kompis med alla feminister, men jag behöver inte heller utesluta dem jag ogillar ur begreppet feminist.

Om folk bara var lite mer lugna med att även feminister kan vara riktiga idioter så skulle de kanske inte heller vara så pigga på att säga att olika personer inte är feminister. Och framförallt: om feminister skulle kunna sluta gnälla så mycket när andra feminister inte gillar dem så kanske en skulle slippa avskriva dem som feminister, utan istället kunna chilla med att alla inte gillar varandra trots att en delar en politisk åsikt.

Kvinnor borde skita i att raka benen.

Väldigt ofta när den fantastiska benrakningsdebatten dyker upp så pratas det om val. Om att det är ett fritt val och kvinnor ska få välja om de vill raka benen eller inte. Det är såklart helt i sin ordning, i ett postpatriarkalt samhälle kommer det säkert att vara en del kvinnor som väljer att raka sig. Däremot tycker jag att det är ett problem att det bara beskrivs som en fråga om att få välja fritt, och inte om aktiv normkritik. Som om det bara handlade om att en inte ska bli direkt trakasserad för att en har hår (vilket såklart är ett stort problem när det händer).

Såhär: i samhället har vi en massa jävla normer, som ni såklart känner till. Dessa sitter djupt djupt i samhället och det räcker inte med att säga ”alla ska få välja själv” för att det ska släppa. Det måste finnas en motvikt till de normer vi har. En kritik av normen. Idag är normen att en som kvinna rakar sina ben. Om en ska bedriva normkritik så kan en inte bara säga ”jag tycker du ska kunna strunta i att raka dina ben om du vill”, utan en måste säga ”jag tycker du ska strunta i att raka dina ben”. Givetvis utan att tvinga det på någon, men ändå inte det där neutrala ”du får göra som du vill”.

Jag tycker verkligen att kvinnor i högre grad ska skita i att raka sina ben. Jag tycker att det är angeläget för att ta makten över sin egen kropp att inte bara teoretiskt uppleva sig ha möjligheten att strunta i rakning, utan att även låta håret växa, vänja sig vid det, känna hur det känns. För om en är van vid att ständigt raka, och att alla i ens omgivning också rakar, så kommer det inte att vara ett neutralt val att sluta även om en i teorin tycker att alla ska få välja själva. Normens och vanans makt är stor, mycket större än att det kan viftas bort med ett ”alla ska få välja”.

Ibland upplever jag att feminister är så otroligt rädda för att trampa någon på tårna eller uppfattas som moraliserande i idealdebatten att det landar i detta bleka ”alla ska få välja själva”. Ja, det är en jävla självklarhet och det tycker nog de flesta egentligen, även om alla inte praktiserar. Normkritik måste sträcka sig utöver detta, det måste röra sig om att dekonstruera och motverka de normer vi har idag, inte bara att motverka de direkta bestraffningarna av de som rör sig utanför den.

Om vi aldrig uttalar oss emot någonting, utan bara för det ”fria valet” så kommer vi inte komma till ett samhälle där de fria valet i praktiken råder. För att göra det måste vi motverka de normer som finns idag. Vi måste uppmuntra kvinnor till att sluta raka sina ben, inte bara säga att de får göra det. Vi måste kritisera benrakandet som sådant, inte individerna som gör det men de normer som leder till att det görs. Vi kan inte bara fokusera på att det är dåligt med tvingande ideal och normer, vi måste också fokusera på normens innehåll.

Jag tycker faktiskt att alla kvinnor borde sluta raka sig, i alla fall för ett tag. Känna efter. För den som vill så finns min sluta raka benen-guide här.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Hantera sexism i släkten.

Jag har fått den kniviga frågan om hur en ska hantera sexism i släkten. Jag har haft det här problemet i ganska liten utsträckning, inte för att jag inte har stött på sexism i släkten utan för att jag alltid har varit en person som älskar att diskutera/bråka och därför för det mesta typ tröttat ut folk så till den grad att de inte pallar vara sexistiska med risk för att få mig på sig. Vidare så har jag ofta fått uppmuntran när jag tagit den här typen av diskussioner. Jag förstår dock att det kan vara otroligt jobbigt att hantera sånt när det dyker upp i sammanhang som en inte kan undvika, såsom släkt.

Mitt tips är att fokusera på känsloargumenten. Försök inte ”vinna” över folk på din sida rent ideologisk, för det kommer troligen att leda till ännu mer ifrågasättande och som värst att folk kör med ännu mer sexism mot dig, och det är ingenting en ska dra igång om en inte pallar med det. Säg istället: ”jag blir illa till mods när du säger/gör sådär, jag skulle uppskatta att du slutade med det i min närhet”. Det är såklart inte garanterat att detta fungerar heller, och kan även det leda till obehagliga situationer, men min erfarenhet är ändå att folk oftare lägger ner om en framställer det som en personlig fråga och inte som något politiskt. Jag brukar dra till med den här taktiken när jag inte är upplagd för den tunga politiska diskussionen, och det fungerar ofta bra, speciellt om det görs inför andra så att den tilltalade personen känner att det är pinsamt att inte visa respekt.

Detta kan såklart också leda till andra trixiga situationer. Bland annat att folk ska hålla på och ursäkta sig i en helt orimlig omfattning och typ förklara sig med att de har en vän/syster/whatever som tycker att det är ”okej” med sådana skämt. Jag vet inte om det handlar om att de förväntar sig att en ska säga att en tycker att det är ”okej” eller vad som är grejen. Jag brukar oftast hantera detta genom att säga typ ”ok, men jag tycker inte det” och lägga till något om att det är lugnt bara hen inte gör om det. Absolut inte säga ”men det är lugnt/inte så farligt” för detta kommer enbart tas som en bekräftelse på att personen kan fortsätta.

Jag kan också tycka att det kan vara okej att dra vita lögner för att slippa. Ett exempel som tyvärr inte relaterar till sexism var när jag var på någon slags tillställning där några personer sysslade med otroligt mycket alkoholromantik, varpå jag sa typ ”jag skulle uppskatta om ni lade ner för jag har problem med alkoholism i släkten och tycker att det är obehagligt”. Det blev lite jobbig stämning och så vidare, men det fungerade! Jag tänker mig att en skulle kunna köra samma grej med sexism, typ säga att en precis lämnat en väldigt sexistisk partner eller något, givetvis beroende på vad en själv känner sig bekväm med. Oavsett om det stämmer för dig personligen eller inte (ofta gör det ju tyvärr det) så är risken väldigt stor att det stämmer för någon annan i sammanhanget. Ofta kan det vara viktigt att uppmärksamma människor om att sexismens mörkaste sidor är något som inte drabbar ett fåtal, utan som finns i princip överallt. Det kan nog ofta vara en ganska rejäl tankeställare för den som tycker om att slentrianmässigt skämta sexistiskt.

Tyvärr är det ofta jobbigt att ifrågasätta sexism. Många personer är fan beredda att gå över flytande lava för att värna sig ”rätt” att vara sexistiska svin i tid och otid. Det handlar om att göra det ännu jobbigare för personen ifråga att käfta emot än att bara lägga ner hela grejen. Då kan det till exempel vara en smart strategi att framstå som ”känslig”, det vill säga som om risken är stor att en blir uppenbart ledsen/sårad om personen som är sexistisk fortsätter. Jag har kört den här taktiken ett par gånger, alltså påtalat min egen, sanna eller uppdiktade, känslighet inför sådant och insinuerat att jag kan komma att ta väldigt illa upp om det hela fortsätter. Inför detta tenderar folk faktiskt att backa, för de flesta vill inte ställa till en scen. Om du dessutom är yngre så kan du använda idén om att vuxna ska ”ta ansvar” och liknande till din fördel.

De flesta vill ha bra stämning och tycker att det är obehagligt när folk tar illa vid sig eller blir ledsna, och med tanke på detta kan en framställa det som en fråga om att en tar illa upp och inte om något som primärt är politiskt. Nej, det är inte optimalt, men det kan vara en räddning i ett sammanhang där en inte pallar eller kan ta den ”stora” diskussionen men ändå vill slippa sexismen.

Sedan tycker jag att det är jätteviktigt att en stöttar andra som tar upp liknande grejer, för det betyder verkligen så jävla mycket. Oavsett om en gör det öppet eller om en tar personen till sidan och säger att en tyckte att det hen gjorde var bra så är det en viktig markering om att hen inte är ensam om att känna som hen känner.

Om Femen i P3 nyheter.

Här är jag med i P3 nyheter och debatterar Femens aktion, lyssna om ni vill. Jag är inte världens bästa radiopratare eftersom jag gör en hel del utfyllnadsord, men fick ändå sagt vad jag vill säga.

Rörande argumentationen från min motdebattör så vill jag lyfta fram de nämnda skälen till att de väljer Stockholms moské, vilket i princip var att det är den största moskén i huvudstaden, och att den då får ”representera” det här förtrycket som sker av kvinnor i Egypten i Islams namn. För mig är det inte skäl nog att utföra en aktion som är djupt respektlös där, och som dessutom bidrar till rasism.

Vidare så nämns att ”alla Femens aktioner är medieaktioner” och att den här aktionen i moskén enligt dem har fått mycket större spridning än vad motsvarande hade fått i typ ett köpcentrum. I mina ögon är det uppenbart att skälet till att det här blivit så uppmärksammat är att det blivit hyllat och spritt av människor som främst vill ”kritisera”/smutskasta Islam. Jag tycker att detta är väldigt problematiskt, och tycker verkligen att en som politiska aktivist inte bara ska tänka på hur mycket uppmärksamhet en får utan också vad det är för uppmärksamhet och för vilket budskap. Här är det garanterat den Islamfientliga biten av budskapet som har fått den största spridningen, inte idén om alla kvinnors rätt till sina kroppar. visst kan en syssla med medieaktioner, men då ska en också kunna göra rimliga avvägningar rörande detta, vilket jag helt enkelt anser att Femen inte har gjort.

Det talades om att Femen blivit misstolkade, bland annat att folk ”inte förstått” att det var en muslimsk kvinna med. Det talades även om att de har många muslimska kvinnor bakom sig. För min del är inte de deltagandes religionstillhörighet ”grejen” utan det handlar om vilket budskap en sprider, och i det här fallet blir resultatet tyvärr främlingsfientligt. Det var säkert inte vad som menades med det hela, men det blir effekten. Jag orkar inte höra om misstolkningar och goda intentioner, jag kräver lite mer av feministisk aktivism, bland annat att en faktiskt analyserar effekterna av sitt agerande istället för att bara köra och typ hoppas att det blir rätt.