Feminism – Sida 53 – Fanny Åström

Känslomässig utsugning.

Största skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!

I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:

Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.

Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.

Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.

Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.

Kvinnlig vänskap.

Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.

Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.

Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.

Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.

Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.

Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.

Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.

Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.

Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.

Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.

Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.

Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.

Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Det händer när folk berättar om att män betett sig illa mot dem att någon säger ”nej men honom känner jag och han är så himla snäll han skulle aldrig göra så”. Snälla sluta.

Du har inte en jävla aning. Många människor kan vara jättefina och snälla och det utesluter inte att de också kan vara på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Det är verkligen ingen ovanligthet att ”fina killar” beter sig dåligt i just kärleksrelationer.
Det är att lägga skulden på offret. Genom att hävda att han är snäll ”egentligen” så framställer du det som att det var någonting med offret som fick honom att frångå hur han ”egentligen” är. Hur vet du att det är det du har sett som är det ”verkliga” jaget? Männskor förändras beroende på kontext.
Det skapar inget rum för förändring. Genom att referera till hur en människa ”är” egentligen så skapar en en idé om att det som spelar roll är hur vi ”är” och inte vad vi gör. När en en har en sådan inställning blir det svårt att erkänna att någon kan göra fel utan att det har sin grund i någon slags inneboende ondska, vilket i sin tur gör att det blir sjukt svårt att kritisera beteenden. Att en person gör något fel betyder just att den har gjort fel, varken mer eller mindre. Det innbeär inte att det är en hemskt person. På samma sätt som ingen är någon jävla ängel för att den betett sig bra mot dig.

En grundregel i systraskap är att lita på en historia om patriarkalt förtryck. Om någon berättar att någon du tycker om betett sig illa så försök istället ta till dig att människor har olika sidor, olika relationer. Det behöver inte betyda att du måste ta avstånd helt och hållet, men att rakt av förneka att personen skulle kunna göra något fel är bara pissigt. i princip alla förövare har vänner, familj, människor som älskar dem, det gör inte att de inte också kan bete sig illa.

Respektera inte mäns privatliv.

Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.

Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.

Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.

Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.

Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.

För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.

Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.

”Lita på mig”.

Jag tänkte lite mer på det här med tillit i kärleksrelationer och på män. Som sagt är tillit grundläggande i relationer, men jag tänker att för att tillit ska kunna byggas upp så måste det finns anledning att lita på någon.

Men i kärleksrelationen så tvingas tilliten ofta fram. Om vi kollar på hur det ser ut i romantiken så är det ofta någon slags händelse som gör att kvinnan helt enkelt måste lita på mannen, till exempel i Titanic där Rose tvingas söka hjälp från Jack och alltså lita på honom. Det är såklart inte hans fel att det blir så, men det är ett jävligt typiskt upplägg. Det sker en händelse som gör att kvinnan tvingas ihop med mannen och tar ett känslomässigt språng.

Samma sak finns även i till exempel Alladin:

Efter att kvinnan valt eller tvingats till att lita på mannen så öppnar sig ”en helt ny värld”. Ett paradis väntar och det ens som krävs är att hon ska våga hoppa ombord! Men när hon gör det tar hon också en risk, mannen hon väljer att lita på kan vara en dålig man, en man som skadar henne. Hon får ingen chans att testa om han är värd att lita på på förhand, hon måste kasta sig in i hans famn blint för att få veta om han är drömprinsen eller inte.

Jag tror inte att jag har sett motsvarande utspela sig med ombytta kön. Nej, det är alltid kvinnan som ska lita på mannen.

Jag har reflekterat lite kring de skillnader jag upplevt i relationer med vänner och i kärleksrelationer med män. I relationer med vänner har jag sällan känt att jag behöver känna mer tillit än vad det faktiskt finns fog för. Mina vänner har inte pressat mig att lita på dem, utan det är något som byggts upp av att de funnits där för mig när jag behövt dem, hållit löften och helt enkelt visat att de är värda att lita på. Jag har sett vissa vänskapsrelationer ha dessa tendenser men jag har inte alls uppfattat det som lika vanligt.

När en tar det här steget och väljer att lita på någon är en väldigt sårbar, mycket på grund av problematiken med skuld och skam som jag beskrev tidigare:

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

”Lita på mig” är en uppmaning som återkommer inom romantiken, ofta är det en kvinna som ska lita på en man. Han ska kanske ”överraska” henne eller något liknande. Intressant i sammanhanget är hur mannen kan ha så stor tillit till att han själv vet vad som är rimligt att göra. Mannen har en plan, han vet hur saker och ting fungerar, men han tänker inte berätta om det på förhand utan han kräver först och främst omgivningen tillit. De måste lita på hans genialitet, lägga sitt liv i hans armar, innan han kan tänka sig att visa upp sina talanger.

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Mannen vill hetsa fram det där djupet, den där närheten, som präglar en intim och kärleksfull relation, men han missar att saker som tillit och kärlek inte kan pressas fram utan att det måste få ta tid. Om det inte tillåts ta den tiden byggs det på en jävligt osäker grund och risken är stor att en ger sig in i något som faktiskt inte är värt att lita på. Men det är väl lite det som är poängen; mannen vill inte behöva bevisa något innan, eftersom risken helt enkelt är stor att han kommer att misslyckas med projektet.

Jag ryser när jag tänker på en relation jag var i där jag hade blivit sviken upprepade gånger och att både han och jag själv sedan ansåg att jag borde ”lita på honom”, även fast det inte fanns något som helst skäl för mig att göra det. Resultatet blev bara att jag gång på gång gick in och öppnade upp mig för honom känslomässigt, och gång på gång blev sviken och sårad. Men det var som att bara jag lyckades kasta tvivlet åt sidan och lita på honom så skulle allting ordna sig, trots att det var hans svek som hade fått mig att förlora tilliten från första början.

Visst kan det känns tråkigt att ha att göra med någon som är ärrad efter tidigare svek och därmed inte litar på människor i första taget, men att pressa något till att lita på en är inte en bra idé. Om en beter sig respektfullt och kärleksfullt så kommer tilliten förhoppningsvis att byggas upp förr eller senare. En kan inte kräva att någon ska kasta sig in i relationen och lita blint på att en vet vad en gör.