Kategori: Feminism

Kort om makt.

Något av det sorgligast jag vet är när kvinnor refererar till sin förmåga att förhandla sig till olika saker med hjälp av sin kropp som ”makt”.

Nej, det är inte makt att ha möjligheten att bjuda ut sig till den som sitter inne på resurserna i detta samhälle, det är inte makt att erbjuda sig för att någon annan ska kunna tacka ja eller nej. Den som har makt är den som kan välja, inte den som blir vald (eller bortvald). Makten finns hos personen som kan välja, som kan styra andras öde, inte de vars öde blir styrt.

Det är inte makt när du kan få män att göra sin del av det gemensamma hushållsarbetet genom att tjata på honom, det är inte makt när du kan få män att köpa saker för de pengar som ni egentligen borde delat lika genom att behaga hans blick.

Makt är att själv kunna styra sin existens, inte att erbjuda sig i hopp om att kanske få en bättre existens erbjuden. Kvinnor kommer aldrig få makt genom att spela på mäns villkor. Vi kan på sin höjd få fördelar gentemot andra. Men dessa fördelar är bara resultatet av en handel som vi inte själva styra över. Det är fortfarande mannen som bestämmer spelreglerna.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

wpid-img_20140818_120155.jpg

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Fråga en radikalfeminist.

048xHej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.

Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.

(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).

Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.

Den romantiska lögnen och att ”nöja sig”.

Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:

Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.

Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.

Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.

Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.

Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:

wpid-img_20140817_192802.jpgDet vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?

Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.

Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.

Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.

Tillitsproblem och skuld.

Under mitt liv så har jag lyckats utveckla en del så kallade tillitsproblem som har sin grund i att upprepade gånger bli sviken av personer, mestadels män, som stått mig nära och som jag litat på. Med ”svek” menar jag mer specifikt när människor fått mig att tro saker om dem eller vår relation vilket har gjort att jag öppnat upp mig för dem känslomässigt, alltså att de har fått mig att ge mig till dem och låta dem få makt över mig. Att kunna öppna upp för andra känslomässigt är fundamentalt i relationer, och därför är tillitsproblem någonting som hindrar en från att ha vissa former av relationer.

Ibland tycker jag att det talas om tillitsproblem på ett märkligt sätt. Det anses vara något som kommer inifrån personen själv och som en ska ”komma över”, alltså någonting en bara ska se bort ifrån. Men grejen är ju att tillitsproblem kommer sig av att en faktiskt har blivit sviken. Om en bara skiter i varningsklockorna och kastar sig in i relationer ändå kommer ett eventuellt svek leda till ännu mer skuldbeläggande av en själv, eftersom en någonstans ”visste” vad som fanns att vänta. Jag har gjort detta själv när jag valde att lita mycket på en människa för att göra honom glad, jag struntade i det som skavde för att jag så gärna ville kunna lita på honom, för att jag ville ha en så kallade fungerande relation. När jag blev sviken så blev det jobbigaste att hantera skulden över att jag ens hade litat på honom, jag kände mig dum och naiv när jag i själva verket bara hade övertygats till att tro på hans upprepade lögner.

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

Detta är inte så konstigt med tanke på att vi lever i en värld där denna skuldbeläggning ständigt sker. Det anses vara den underordnades roll att se över sin egen säkerhet, och om denne inte gör detta får den ”skylla sig själv”. Eftersom ”alla vet” att män kan komma att bete sig som kräk, att de slår och våldtar och så vidare, så är det upp till oss att skydda oss. Att de ”dåliga männen” finns är någonting som alla vet, det talas ju ofta om hur det är de ”dåliga männen” som blir valda och så vidare. Med andra ord så finns det en stark kultur av att det är individens ansvar att undvika de ”dåliga männen”. Samma kultur finns inte kring att undvika ”dåliga kvinnor”; om en kvinna utsätter en man för något så anses det i regel inte vara hans fel. Hon var väl falsk, använde sin ”sexuella makt” eller något liknande trams. Män anses i regel inte ha någon anledning att vara rädda för kvinnor, varför de inte heller får skulden när en kvinna utsätter dem för något.

Samtidigt så anses det väldigt viktigt att vi litar på män, till exempel ska vi ”ge män en chans” för han kan faktiskt vara en ”snäll kille”. Dessa dubbla budskap matas vi med och de är såklart omöjliga att förhålla sig till. Det handlar om ren och skär dubbelbestraffning; när vi inte litar på män är vi cyniska, när vi litar på män och blir svikna är vi naiva. Våra skyddsmurar ska ständigt rivas ner, men det är alltid vårt fel när det händer. Vi ska gå omkring utan hud, tillgängliga för varje man som vill oss något, samtidigt som vi förutsätts kunna skydda oss från att de ska går för långt.

wpid-img_20140817_172913.jpgFeministisk teori har hjälpt mig väldigt mycket med att släppa skulden, men samtidigt har jag blivit oerhört medveten om alla de sätt män kan komma att skada mig på vilket leder till att jag i än lägre grad kan lita på dem. Jag ser en viss skillnad i de tillitsproblem som uppkommer i och med feministisk analys och de som fanns där sedan innan; att jag inte litar på män handlar i stor grad om att jag väljer att inte lita på män, eftersom jag vet att risken är stor att de skadar mig. Att jag lägger skulden för eventuella svek på mig själv är däremot ingenting jag har valt, det finns internaliserat i mig efter ett liv av patriarkalt förtryck.

Jag tänker att tillit är en fundamental del av en relation, men i ett patriarkat så är det där med tillit svårt. Jag tror det hade varit lättare att lita på människor om en slapp känna att ett eventuellt svek från deras sida var ens eget fel. I mina ögon är det detta som är det grundläggande problemet, inte att människor sviker varandra utan att det anses vara det underordnades skyldighet att skydda sig. Jag vill kunna gå in i relationer utan att vara rädd för att få skulden för eventuell skit jag utsätts för i dessa relationer. Jag vill kunna vara förbannad när någon behandlat mig illa, jag vill inte behöva känna skuld för att jag borde ”vetat bättre”.

Relationer är alltid svåra, men också väldigt värdefulla. Jag har lärt mig att om jag ingår i relationer får jag också vara beredd på att det kommer göra ont. Jag tycker att det är värt det, vad jag däremot inte tycker är värt är att jag ska behöva gå omkring och ha dåligt samvete för skit andra människor utsätter mig för. Det är inte mitt fel att andra människor inte känner sina egna begränsningar och lovar mer än de kan hålla, det är inte mitt fel att relationsprojektet som sådant ofta byggs på upprepade lögner.

Berätta gärna om hur ni själva ser på det här med tillit och att bli traumatiserad i relationer.

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.

Angående att ”hårt slit ska löna sig”.

Det finns människor som tycker att den som jobbar hårdare ska få mer i lön. Det kan väl tyckas vara en rimlig åsikt. Problemet jag ser med det är för det första att det används som ett argument för rådande system, vilket jag tycker är skitmärkligt med tanke på att de absolut mest slitsamma yrkena i regel också är de som är lägst betalda. De som tjänar mest i detta samhälle, det vill säga kapitalister, producerar i regel inte något alls.

Vad menas när vi pratar om ”ansträngning”? Jag tänker att det finns flera olika sätt att tolka detta. Vissa verkar mena på att det som är ansträngande är det som få har kompetens för att göra. Det tycker jag är en konstig syn. Det kan ju vara så att det är svårare att komma in i vissa arbetsuppgifter, men det behöver inte betyda att själva uppgiften är mer ansträngande.

Jag tänker att när vi mäter hur ansträngande arbetsuppgifter är så måste det handla om hur mycket de som utför dem sliter på sina kroppar och psyken, hur utmattade de är efter arbetsdagens slut och så vidare. Det är ju detta som faktiskt spelar stor roll i ens liv. Om ett så kallat ”lågkvalificerat” yrke gör en helt utmattad varje arbetsdag och sliter ut ens kropp, då är det ju ansträngande alldeles oavsett vilken utbildning som krävs för att utföra den.

Men sedan tycker jag att hela grejen att sätta någon slags prestige i att arbete är ”ansträngande” är så konstigt. Hårt arbete har inget egenvärde, det som är relevant är att vi som samhälle lyckas producera vad vi behöver.

Vissa tycker att det är något mycket mycket upprörande med att inte tycka att människors uppehälle ska avgöras av hur hårt de jobbar. De verkar tycka att ”hårt slit” är en dygd som ska belönas. Jag tänker tvärtom att i ett samhälle där produktionen styrs demokratiskt så kommer ”hårt slit” vara något vi vill undvika snarare än uppmuntra.

Om nu någon vill anstränga sig hårdare ’än någon annan kan hen väl få det, men jag förstår inte varför vi ska bygga ett samhälle på att hårt slit ska löna sig. Vad är syftet med att folk ska ägna sig åt ”hårt slit”. Hårt slit sliter ut kroppen, gör en stressad och leder ofta till sjukdom. Det kan ju vara så att det kostar samhället mer än vad en tjänar på det. Bättre då att människor gör sitt och sedan tar hand om sig själva och varandra.

Genustenta om sexualitet-kön-genus.

Tänkte att jag skulle publicera min tenta i genus från i våras. Här är första frågan som handlade om att jämföra hur begreppen kön-sexualitet-genus används inom två feministiska perspektiv. Jag valde queerfeminism och liberalfeminism.

När det ska göras jämförelser mellan olika feministiska inriktningar tänker jag att det viktigaste är var tonvikten läggs inom de olika teorierna. Olika feministiska teorier har olika sätt att beskriva och härleda kvinnoförtrycket, vilket leder till olika analyser av verkligheten och också olika strategier för att bekämpa förtrycket. Jag kommer jämföra queerfeminism med liberalfeminism, men jag tänker att även om en liberalfeminist hade kunnat ställa upp på att det ligger någon slags sanning bakom en queerfeministisk analys och tvärtom så är det var analysens tyngdpunkt ligger som är det relevanta vid en jämförelse. Jag kan ofta tycka att det är vanskligt att göra jämförelser mellan olika feministiska teorier, eftersom det riskerar att måla upp motsättningar där det egentligen främst föreligger skillnader i perspektiv. Jag brukar tycka det är mer fruktbart att tänka i termer av vad olika feministiska teorier har bidragit med till det feministiska projektet, än att se dem som motsatta ståndpunkter som en ska välja mellan.

Inom queerfeministisk teori finns det generellt ett större intresse att se till hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt än inom andra feministiska teorier. Det beskrivs helt enkelt utförligt inom queerfeminismen, vilket det inte gör i liberalfeminismen på samma sätt. Judith Butler kritiserar i sin bok Genustrubbel idén om könsroller som en förlängning av det biologiska könet där det biologiska könet bara ”är” medan könsrollen är konstruerad, som hen menar är vanlig inom feminismen. Butler menar istället att vi måste se både kön och genus som socialt konstruerade. Den queerfeministiska analysens tyngdpunkt ligger alltså vid hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt. Inom liberalfeministisk tänkande finns det visserligen tanken om könsroller, men att kön skulle vara en social konstruktion rakt igenom är inte en tanke som är central i den liberalfeministiska analysen. Snarare förutsätts det att det finns kvinnor och män, och att dessa ska vara jämställda med varandra.

Liberalfeminismen har, enligt Gemzöe, en syn på könen som i grunden lika, och omfamnar också ofta ett humanistiskt människoideal, i vilket det är förnuftskapaciteten som skiljer människorna från djuren. Det finns många liberalfeministiska tänkare som lagt fokus på olika saker, men om en läser Wollstonecraft så kan en se hur mannen används som ett normerande ideal, det är kvinnorna som anses vara begränsade i sin könsroll på grund av det förtryck som åläggs dem medan mannen får stå modell för det mänskliga. Fokus ligger på hur kvinnan begränsas som människa, inte på hur människor skapas som könade varelser i ett patriarkat.

Inom liberalfeminismen finns det alltså en tydlig idé om vad människan är, och ur detta härleds vad kvinnan skulle vara om det patriarkala förtrycket försvann. Utan det patriarkala förtrycket skulle kvinnan vara fri att söka sin identitet som människa istället för att behöva underkasta sig den kvinnliga könsrollen. Här finns en idé om att det finns något i grunden mänskligt, och att könsrollen/genuset sedan läggs på detta i form av begränsningar. Butler däremot skriver i Genustrubbel att människor inte är begripliga bortom genus, utan att det är en alltför viktig del av vad en människa är för att vi ska kunna tala om något mänskligt som kommer innan eller står utanför själva genuskonstruktionen.

Frågan är helt enkelt om det är meningsfullt eller ens möjligt att prata om någon slags mänsklig ”natur”. En liberalfeminist skulle nog svara ja på denna fråga, men en queerfeminist skulle troligen mena att det inte finns någon mänsklig identitet bortom genus och att denna, om den nu finns, i så fall inte går att uttala sig om. Butler verkar snarare mena att vi istället för att söka den mänskliga identitet bortom genus måste utnyttja möjligheterna inom själva genuskonstruktionen och snarare fokusera på att tänja på gränserna för vilka positioner som är möjliga att inneha. Detta är två olika förståelser av vad genus är som ger olika implikationer. I den queerfeministiska tolkningen så är genus en skapande kraft som definierar oss som varelser och inte går att komma ifrån utan som vi måste arbeta inom, inom liberalfeminismen snarare något som läggs på en redan befintligt mänsklig natur som en förtryckande kraft och som kan tas bort.

En queerfeminist skulle nog också vända sig emot liberalfeminismens ensidiga fokus på hur det kvinnliga konstrueras och peka på att såväl manligt som kvinnligt konstrueras socialt. Vissa liberalfeminister, bland andra Wollestonecraft i Försvar för kvinnans rättigheter och Moberg i Kvinnans villkorliga frigivning, verkar mena att män är så som kvinnor skulle ha varit om de inte var förtryckta. Ingen av dem berör på något djupare sätt att manligheten också är socialt konstruerad. Detta synsätt på könen skulle en queerfeminist antagligen tycka var problematiskt, eftersom manlighet och kvinnlighet i detta perspektiv båda är produkter av patriarkatet. Många liberalfeminister skulle troligen gå med på att även manlighet konstrueras socialt, men det är inte något huvudfokus i den liberalfeministiska teorin, utan detta ligger snarare i hur kvinnan begränsas, ofta på ett väldigt konkret påvisbart sätt i form av till exempel lagar eller mindre ekonomisk makt. Wollstonecraft beskriver till exempel hur kvinnor hindras från att sträva efter samma dygder som mannen strävar efter, helt utan att ifrågasätta dessa dygder.

Inom liberalfeminismen finns det inget större ifrågasättande av sexualiteten, medan en inom queerfeminism fokuserar mycket på sexualitet. Inom queerfeminismen anses sexualiteten vara en väldigt viktig del av hur kön konstrueras. En liberalfeminist och en queerfeminist skulle nog se väldigt olika på en heterosexuell relation. Medan liberalfeministen mycket väl hade kunnat tycka att en sådan är relativt oproblematisk och mena på att de jämställdhetsproblem som förekommer i en sådan är något en skulle kunna arbeta med inom relationen så skulle en queerfeminist troligen se det som ett uttryck för hur sexualitet organiseras i patriarkatet, och också mena att kvinnligt och manligt högst sannolikt kommer att konstrueras på ett normativt sätt i sådana relationer.

Liberalfeministen och queerfeministen skulle nog också tycka att problemet med ojämställdhet inom heterosexuella relationer skulle lösas på olika sätt. Liberalfeministen skulle mena att det går att uppnå jämställdhet inom ramarna för en heterosexuell relation och därmed också att heteronormen inte är något egentligt feministiskt problem. Queerfeministen skulle mena att heteronormen, eller den heterosexuella matrisen som enligt Ambjörnsson betecknar ett normsystem kring sexualitet där heterosexualiteten utgör måttstocken eller det normala, är en grundsten i patriarkatet och att den måste luckras upp. Inom liberalfeminismen så har en generellt inte fokuserat särskilt mycket på förtrycket i den privata sfären eller det sexuella förtrycket av kvinnor, något som kritiserats även från radikalfeministiskt håll. Detta skulle jag säga är en av de saker som främst skiljer liberalfeminismen från queerfeminismen, huruvida sexualiteten anses vara problematisk eller ej.

Eftersom liberalfeminister inte ifrågasätter heteronormen på något djupgående sätt så kan en också mena på att de antar att den är naturlig, alltså något som bara är också inte går att förändra med feministisk praktik. Även om det inte sägs rakt ut så sätts heterosexualiteten upp som ett ramverk inom vilket feministisk kamp ska äga rum, eftersom dessa gränser inte ifrågasätts. Det är alltså en utgångspunkt som märks mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Detta skulle en queerffeminist vända sig emot, eftersom det inom queerfeminismen finns en syn på sexualiteten som mycket central i kvinnoförtrycket. Detta skulle jag säga är en av de centrala skillnaderna mellan liberalfeminism och queerfeminism.

Om skuld och ansvar.

Det finns ett perspektiv på moral som är typ att det som ”räknas” är när människor skadar varandra med flit, som är ganska vanligt. Jag skulle rentav säga att det är det rådande moraliska perspektivet i detta samhälle. Jag tycker att det här är ett väldigt patriarkalt perspektiv på moral.

Jag tänker på de människor som har skadat mig mest genom mitt liv. De människor som har fått mig att må riktigt riktigt dåligt, som har gett mig stora trauman. Jag uppfattar inte att någon av de som skadat mig som mest har gjort det av illvilja, tvärtom har de som skadat mig som mest ofta varit människor som velat mig väl, som rentav sagt sig älska mig. Jag tänker också på de jag själv har skadat, och det är samma där.

Människor som har varit direkt illvilliga mot mig har jag lättare kunnat släppa. Där har det liksom inte funnits hopp, jag har bara kunnat sluta vara i den människans närhet. Jag har inte dragits in i något, utan det har varit en fråga om enskilda incidenter som visserligen kan vara jobbiga men som inte har varit avgörande för mig som person.

Det som har skadat mig mest i mitt liv än andra människors ignorans eller passivitet. När andra människor inte velat lösa problem i vår relation, eller inte påtalat saker och ting de upplever som problematiska, inte känt in mina gränser och så vidare så har jag blivit skadad. Detta har varit många gånger mer destruktivt än människor som sagt elaka saker i syfte att göra mig illa.

När jag tänker på moral tänker jag inte i termer av skuld/oskuld utan i termer av ansvar. Vilka relationer ingår jag i, på vilka premisser och vilket ansvar har jag i dessa. Jag tänker att jag har väldigt olika ansvar beroende på hur relationen ser ut. Jag tänker att när jag ingår i en nära relation med någon så är jag också skyldig att ta ansvar för denna relation, och i förlängningen för både den människan och för mig själv. Om jag väljer att ha nära relationer med andra så är jag skyldig att ta hand om mig själv och mina problem på ett sätt som går ut över den relationen så lite som möjligt, eller avsluta relationen.

Vad som är viktigast för mig i relationer är att inte ge falska förhoppningar, då jag anser att detta är en av de absolut mest destruktiva sakerna en kan göra. Falska förhoppningar tänker jag inte ges av illvilja, men det ligger ofta ignorans eller bristande ansvar i botten. Att ge falska förhoppningar handlar om att inte se sina begränsningar och inbilla sig själv och andra att det kommer vara på ett visst sätt för att en så gärna vill att det ska vara så. För mig är det centralt både att inte inge falska förhoppningar men också att inte skapa falska förhoppningar.

Jag tycker att det är mycket mer fruktbart att tänka i termer av ansvar när det kommer till moral, och speciellt moral i fråga om relationer. En kan inte följa samma moraliska kodex mot typ personen på gatan som mot de människor en har nära. Att släppa en annan människa nära, eller att låta en annan människa släppa en nära, innebär ett helt annat ansvar. Att ingå i en relation med någon är att ta på sig detta ansvar. Många väljer dock tråkigt nog att inte ta detta ansvar, utan de ingår i relationer utan att reflektera särskilt mycket över saken.

När män resonerar i termer av skuld/oskuld brukar de ofta ha ett perspektiv som bygger på att de är oskyldiga tills motsatsen bevisats, en slags rättegångsmentalitet som jag har skrivit om innan. Detta perspektiv tycker jag är mycket problematiskt, eftersom det inte bygger på att en tar ansvar för människorna i ens omgivning. Jag tänker att om en har relationer så vill en inte bara undvika att göra fel mot dem, utan en vill också göra gott. Alltså en vill hjälpa andra människor framåt i deras utveckling. Detta är för mig vad som kännetecknar en konstruktiv relation och ett kärleksfullt beteende.

Jag tycker ofta att människor som sitter på maktpositioner i relationer har väldigt svårt att ta till sig av detta, att det inte bara handlar om skuld/oskuld utan att det handlar om att vi är sociala varelser som lever och skapas genom varandra, och att en bär ett ansvar för det, för sin del i detta. I mina ögon är detta ett betydligt mycket mer fruktbart perspektiv om en har ett intresse i att inte skada de en älskar.

Idén om skuld/oskuld bygger på idén att vi skulle vara isolerade öar som enbart kan skada varandra genom att kränka varandras frihet. Denna syn är såväl liberal som patriarkal. Det finns ingen förståelse eller respekt för vad människor behöver för att kunna leva rika liv, och detta handlar såklart om att de som formulerat dessa teser kring mänsklighetens villkor aldrig har behövt förstå detta eftersom de magiskt har fått saker och ting serverade. De har ju varit män.

Den som har makt i en relation kan ofta komma undan med att helt enkelt ignorera saker och ting, påstå att den ”inte visste”. Förtryck upprätthålls i regel genom ignorans och inte genom aktivt onda handlingar. Jag tänker att för att kunna bygga ett bra samhälle så måste vi alla börja tänka i termer av ansvar snarare än i skuld/oskuld. Resultatet annars är att vissa står för att ta ansvar för relationer och andra skyller ifrån sig.

Att kräva att de som blir förtryckta i patriarkatet ska vara feminister.

Det är inne att vara feminist nu har jag fått lära mig.

Bland vissa feminister finns det en mycket obehaglig tendens att försöka pressa andra kvinnor till att bli feminister, till exempel genom att påtala hur förtryckta de är eller att de skulle vara ”skyldiga” detta eftersom ”feminismen” gav oss rösträtt eller någon annan grej som anses central. Det talas också om solidaritet, om att en skulle ha någon slags automatisk skyldighet att delta i det feministiska projektet för att en är kvinna.

I hur feminism porträtteras tycker jag mig ibland se en tendens att utmåla sig själv som den coola feministklubben, lyckade och lyckliga människor som har typ roliga fester. Vad en har gemensamt är ideologin feminism, och därför uppmanas andra också att hoppa på projektet. Frågan är vad detta innebär i praktiken. Vad spelar det för roll att människor kallar sig feminister?

Det är som att en skulle ha någon slags plikt att erkänna sig till det feministiska projektet om en är förtryckt i patriarkatet, men exakt vad en sedan gör med detta är sekundärt. Det viktiga är att människor kallar sig feminister, inte vad de sedan bedriver för politisk praktik. Detta synsätt tycker jag är mycket problematiskt och jag tror att det alienerar många människor från feminismen, människor som inte är särskilt intresserade av att delta i ett politiskt jippo eller kalla sig något särskilt för att en ska.

Jag känner mig själv trött och matt på hela det feministiska projektet när jag förväntas klappa händerna åt allting som äger rum i feminismens namn. Jättefint med genusmedveten reklam och så vidare, men som kommunist så känns det föga relevant. Jättefint att privilegierade kvinnor gör karriär, synd bara att det sker på bekostnad av andra kvinnors kroppar. Jättefint att kvinnor nu har större frihet att konsumera, synd bara att produkterna är tillverkade under pissiga förhållanden. Ja, ni fattar. Det faktum att jag är feminist gör inte att jag kan relatera till allt som feminister tar sig för.

Jag tror att en bäst vinner över folk till feminismen genom att visa på något slags resultat. Att faktiskt erbjuda en analys som talar till de människornas verklighet, och en praktik som kan förändra den till det bättre. Det är inte säkert att alla känner sig tilltalade av den bild som målas upp av feminismen eller de feministiska projekt som nu är i ropet, och jag tycker inte heller att det är det som ska vara att ”vara feminist”.

De flesta som är förtryckta gör på något sätt motstånd mot sina livsvillkor, jag tror att det som behövs är att kontextualisera detta och sammanlänka det med större politisk kamp. Att bara kräva trohet till något slags politiskt projekt utan att förklara vad det innebär i människors vardag tror jag lätt bli tomt och symboliskt, och inte särskilt konstruktivt om vi vill nå faktisk förändring. Det blir kosmetik istället för verklig förändring. Folk kallar sig feminister utan att ha någon idé om vad det innebär eller hur de ska omsätta det i praktiken.

Jag tror inte att vi vinner över människor genom skuld, jag tror att vi vinner dem genom att tala till dem. Jag tror inte att det är särskilt konstruktivt att försöka klistra epitetet feminist på alla, utan vi måste fokusera på vad som kan leda till förändring. För i slutänden tror jag att det är förändring som gör att människor drar sig till politiska rörelser.