Sex – Sida 21 – Fanny Åström

Oskulden.

En grej som jag funderat lite på på sista tiden är den här grejen med att så många tjejer trodde att det skulle göra ont att förlora oskulden när sex- och samlevnad diskuterades i högstadiet. Hela grejen var ju liksom att det skulle göra ont just specifikt förra gången och sedan skulle det jobbiga vara över och så skulle man ha en massa asskönt sex sedan. Men man skulle genomlida det där första smärtsamma samlaget innan.

Alltså, var det verkligen såhär eller är det bara jag som inbillar mig efter att ha kollat på för mycket amerikanska tv-serier om högstadieelever? Vad trodde ni om hur det skulle vara?

Sexuell exklusivitet.

Jag hade ett öppet förhållande under en tid. Reglerna var enkla: sex och hångel var okej, men inte att ha djupare relationer med andra. Jag utnyttjade aldrig öppenheten och var inte heller särskilt bra på att hantera när min partner gjorde det. Jag reagerade med svartsjuka och en simultan skam över densamma. Såhär i efterhand tänker jag att anledningen till att det inte funkade för mig var att jag inte var på det klara med varför jag ville ha det så, det var ett beslut jag hade tagit för att jag var normkritisk enbart och inte för att jag faktiskt tyckte att det var rätt för mig. Hos mig fanns det ingen ide om vad jag ville uppnå med att ha öppet förhållande, jag bara visste att jag ogillade heteronormen och ville bryta mot den, kosta vad det kosta ville.

Det största problemet var att jag fortfarande var så mån om att upprätthålla oss som en enhet, som det ”äkta” paret, och alla andra (sexuella) relationer som sekundära. Det var väldigt viktigt att markera skillnaden, att det vi hade handlade om kärlek och det man hade med andra handlade om ”kul”. Detta är något jag har märkt hos många andra som har öppna förhållanden, att man gör en stark distinktion mellan kärlekssex och skojsex, eller sex man har bara för att det är skönt och inte av något annat skäl. Man är väldigt noggrann med att poängtera att sex och känslor är totalt åtskilda saker som ibland bara råkar komma tillsammans, eller att sex med någon man älskar är så otroligt annorlunda jämfört med sex man har av andra skäl.

Visst finns det personer för vilka det verkligen rör sig om två helt väsensskilda typer av sex, men jag tänker mig ändå att det för de flesta i de flesta fall är ganska snarlikt. Att det är svårt att göra en strikt uppdelning mellan sex och känslor helt enkelt för att man generellt relaterar till personer man är nära och umgås med, oavsett om det är i sängen eller på något annat vis. För mig är det i alla fall svårt att vara känslokall inför någon jag ligger med, jag har aldrig haft regelbundet sexuellt umgänge med en person jag inte också uppskattar på andra sätt. Jag menar inte att man alltid blir kär i den man knullar, det tror jag absolut inte. Däremot så tror jag att folk generellt uppskattar de personer de uppskattar att ligga med inte bara sexuellt utan även som sällskap. Även om sexet är den större delen av en relation så ligger man väl sällan med personer man ogillar, framförallt inte mer än en gång. Det är i alla fall så jag fungerar, jag ogillar att ha sexuellt umgänge med personer jag ogillar.

Ofta när det gäller öppna relationer ser man det här extrema behovet av att definiera olika sorters sexuellt umgänge för att ändå upprätthålla bilden av parförhållandets särart. Man avgör tillsammans att det finns vissa saker som måste vara exklusiva inom förhållandet. Man suddar inte ut gränserna, man bara förflyttar dem. Min poäng är inte att det skulle vara något fel med detta. Alla definierar såklart sina relationer och gränser såsom de själva önskar. Däremot tycker jag att det är intressant hur exklusivitet alltid är en förutsättning även om folk har olika idéer om vad man ska vara exklusiv till. Men också att människor i öppna förhållanden ofta lurar sig själv att de inte är exklusiva när de i själva verket är det, de har bara valt andra saker att vara exklusiva till.

Jag tror att jag personligen lurade mig själv att tro att mitt förhållande krävde mindre exklusivitet när vi valde att ha det öppet. I efterhand tänker jag att arrangemanget egentligen gjorde så att jag krävde mer. Jag ville ha bevis för att vi var en enhet trots att vi inte var sexuellt exklusiva och därför krävde jag mer känslomässig exklusivitet. Såhär behöver det såklart inte bli för alla, och jag tror att en massa människor har alldeles välfungerande öppna förhållanden. Jag kan bara konstatera att det inte fungerade för mig, just då. Inte bara för att min tillit eller mitt självförtroende inte var stort nog för att våga tro att han älskade mig tillräckligt för att kunna ha sex med andra utan också för att jag inte riktigt visste vad det innebar. För att jag lurade mig själv att tro att det jag gjorde var något annat än det egentligen var. Jag grundade mitt ställningstagande för att ha öppet förhållande i ett motstånd mot parexklusivitet och heteronormativitet och missade i min iver att se att jag egentligen inte alls gjort något avstamp från dessa normer, bara gjort en liten förändring i upplägget.

Jag ser ett stor problem i att man förväxlar att tillåta sex med andra än sin partner med att man inte är exklusiv eftersom det sätter käppar i hjulet för en mer utvidgad normkritik. Jag tycker att det säger något om hur otroligt fast i exklusivitetstänket vi är när det som spontant kommer upp i huvudet när man kallar ett förhållande för ”öppet” är att man får ha sex med andra, men inte känslomässiga relationer.

Detta var ämne nummer fem i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Analsextjat.

Då och då stöter man på guider till hur man undviker analsex. Tips som brukar förekomma är till exempel att man ska fråga killen om han hade velat ha något i rumpan själv och olika variationer på det. Ibland ska man även dra skräckhistorier om baksug. Fyll gärna på om ni vet mer!

För mig är detta lite som tips på hur du undviker våldtäkt. Det ska givetvis vara nog med att du säger: ”nej, och jag vill inte att du tjatar mer” för att slippa just tjat. Tänk om killen själv har haft saker i rumpan, skulle det vara mer okej att han tjatade då? Nej, troligen inte. Man ska inte hänga upp sitt motstånd mot att ha analsex på huruvida killen är villig att pröva eller ej, inte heller på myter om att det kommer hamna bajs överallt.

Jag tycker att man ska vara klar med att det som sätter gränserna i vad man har lust att göra i ängen har att göra med vad man vill och inget annat. Annars skapar man en förutsättning för mer tjat och motargumentation, men att man inte vill duger gott och väl i sig själv. Och om killen inte tycker det så kan du väl be honom dra åt skogen?

Att ”bara” vilja ligga.

Ofta när jag diskuterar mina relationer med diverse snubbar så får jag höra att dessa personer ”bara vill ligga” med mig. Jag är så förbannat trött på det.

För det första så antar man att jag inte är tillräckligt duktig på att avläsa människor för att fatta när det enbart finns ett sexuellt intresse, något som jag tycker brukar vara ganska uppenbart. För det andra så antar man att jag inte är intressant på andra sätt än för att jag har en fitta. Det kan ju måhända vara så att en person har ett romantiskt intresse i mig eller har en attraktion till mig, men att ”bara vilja knulla” är i min erfarenhet ganska ovanligt.

Men framförallt så sprider det en bild av killar som kreatur som genomlider diverse oönskade sociala situationer enbart på grund av deras otygelbara vilja till sexuellt umgänge. Ingen kille är väl så kåt att han umgås med en person han ogillar bara för att få sticka in kuken någonstans. Det verkar otroligt korkat och onödigt tycker jag.

Sedan att någon vill ligga, det är en annan sak. Jag vill också ligga och gör det gärna med personer jag uppskattar även personlighetsmässigt. Eller snarare; jag gör det inte alls med personer jag inte uppskattar, sexet blir sällan bra då. Men det är liksom inte något ”bara” med det.

Vi måste på allvar försöka tvätta bort stigmat kring HIV.

När jag var en sisådär 16 hade jag sex med en kille som jag träffade på tunnelbanan. Det var skyddat och det var bara en enstaka gång. Det fann inget som pekade på att den här killen skulle ha någon smitta. Ändå gick jag omkring och var rädd för att ha blivit smittad med HIV i ett halvår, tills jag gick till ungdomsmottagningen och testade mig. Jag var ren, såklart, och hade gått omkring och haft ångest ett halvår helt i onödan och fullständigt omotiverat. Varför? Jag har aldrig oroat mig på samma sätt kring livmoderhalscancer eller hepatit.

HIV är en av de mest mytomspunna sjukdomarna som finns i vårat samhälle, detta trots att den varken är särskilt farlig eller smittsam. Visst är det hemskt med HIV och det är ett stort problem i många länder, men i västvärlden kan man leva ett gott liv trots att man har HIV. Det finns bromsmediciner som funkar väldigt bra om smittan upptäcks i tid. Smittsamheten överdrivs ofta; risken för att HIV överförs från en man till en kvinna vid skyddat konsensuellt vaginalsex är ungefär 0,03 %, tvärtom är risken ännu mindre.

En vän till mig har en pappa som har HIV. När hen var liten så berättade hen för sina klasskamrater om sin pappas sjukdom, och när hen sedan hade kalas så var det flera som inte fick komma för sina föräldrar. De var rädda för att barnen skulle bli smittade på något mystiskt sätt. Nu var detta i alla fall en tio år sedan, men jag vågar ändå hävda att okunskapen rörande HIV ofta är stor. Även om många människor vet att smittan bara kan överföras sexuellt, via kanyler eller blodtransfusion så finns ändå den där rädslan för att ta kontakt med människor med HIV. Man vill inte kramas, inte skaka hand, inte vara nära ”den sjuka”.

Jag tror att mytbildningen kring HIV lever kvar till stor del på grund av att många använder sig av den för att få människor att skydda sig sexuellt. Jag minns i alla fall HIV som den hägrande stjärnan på könssjukdomshimlen under sexualkunskapen. Visst kunde man få klamydia och bli gravid, men allt detta gick ju att åtgärda. HIV, däremot, var obotbart. Det finns gott om andra könssjukdomar som också är väldigt jobbiga och svåra att bota eller obotbara, till exempel hepatit. Ändå är det HIV som får stå för det starka argumentet, det där man absolut inte vill råka ut för. Myten kring HIV utnyttjas. Det är visserligen till ett gott ändamål, men det förstärker ändå den syn som finns på HIV i samhället. Den syn som lever kvar från en tid när det kallades för ”bögcancer”, när man trodde att det bara var knarkare och homosexuella som fick det.

Om vi vill att stigmatiserandet av människor med HIV ska upphöra så måste vi sluta använda det som skräckexempel i var och varannan kampanj för preventivmedel. Vi måste sluta prata om det som det värsta som kan hända. För att reproducera en myt och ett socialt stigma är något negativt, oavsett hur nobelt syftet till de är.

Jag tror inte heller att stigmatiseringen löser problemet. Då HIV målas upp som något som ”andra” människor har så tar de flesta inte risken för att smittas på allvar. Stigmatisering skapar en speciell bild av hur en person med HIV är, och om en person inte stämmer in i den bilden tänker man att det inte är någon risk. Det kan även förvärra saken genom att skapa ett motstånd hos människor att gå och testa sig och att berätta om eventuell smitta. Man kan inte bara berätta för folk och förvänta sig att dem ska vara lugna med det, istället är det något man måste hålla hemligt.

Min kompis pappa kommer inte dö av Aids, han lider av en annan betydligt mer allvarlig och mer långt gången sjukdom. Ändå är det HIV:n som är den sociala lasten, det som får folk att reagera och titta medlidande. Det som är svårt att berätta. Det är det som får föräldrar att tvinga sina barn att stanna hemma. Är det inte jävligt dumt att vi lever i ett samhälle där en sjukdom som liksom inte behöver vara livsavgörande blir det bara på grund av att människor saknar kunskap och använder vissa myter för att sprida sitt budskap. Så otroligt mycket lidande skapas bara ur okunskap, ur att människor inte vet bättre. Därför är det jävligt viktigt att det tas på allvar och att man faktiskt på riktigt försöker tvätta bort stigmat.

Idag är det internationella Aidsdagen och jag tycker att alla ska ägna en tanke åt det, skriva ett inlägg eller uppmärksamma någon i sin omgivning om det. För det är så jävla viktigt och det är så jävla onödigt. Dels sjukdomen i sig, men också det enorma stigma som finn runt den.

Två missförstånd rörande transsexualitet.

Blev uppmärksammad av FumikoFem på att det är transgender day idag. Måste säga att jag känner mig mer peppad på att uppmärksamma den är internationella mansdagen som inföll igår.

Jag vet inte sådär jättemycket om transsexualitet men det finns två missuppfattningar som jag märker att andra har väldigt ofta som jag skulle vilja reda ut, dagen till ära.

Sammanblandningen mellan transvestit och transsexuell. Jag antar att det beror på att båda orden kan förkortas till transa, vilket skapar förvirring. Jag använder dock aldrig ordet ”transa” om en transsexuell person. En transvestit är i alla fall en person som klär sig i det andra könets kläder då och då, kanske för att uppnå sexuell njutning eller bara för att spexa. En transsexuell person är en person som har en psykisk könstillhörighet som inte stämmer överens med den fysiska, alltså att man känner sig som en man och har kropp som en kvinna eller tvärtom. Jag vore hemskt glad om folk slutade blanda ihop dessa två begrepp, för det är helt olika saker och man måste verkligen lära sig att skilja på det.
Ofta hör man folk säga ”hon var en han innan” eller ”det var en tjej som blev en kille”. Nej, det är inte så det fungerar. Vilken könstillhörighet man har beror på hur man känner sig, inte på hur man ser ut. Om man känner sig som en kvinna så är man en kvinna, oavsett som man har gått igenom alla operationer eller ej. Den psykiska könstillhörigheten avgör, inte den fysiska. Så kan folk snälla sluta upp med att kalla transsexuella personer efter vad de har mellan benen, och istället börja använda den könstillhörighet de har i huvudet när de benämner dem. Om man nu nödvändigtvis måste tala om hur någon och vad hen känner sig som ser ut så kan man väl säga ”male to female” eller ”female to male” för att undvika missförstånd. Då fattar alla.

Bloggutmaning om sex och relationer.

Jag har funderat mycket på det här med samlevnadsformer, sex och kärlek nu på sista tiden och jag tänkte att jag skulle författa en liten såndär bloggutmaning. Till en början till mig själv, för att peppa mig själv att skriva om dessa ämnen. Men det vore ju verkligen skitkul om någon annan också ville vara med!

Jag tänkte i alla fall försöka bli lite mer personlig och lite mindre politisk. Skriva om mina tankar, känslor och erfarenheter. Jag kommer säkert att baka in feminism i texterna, men det ska framförallt handla om mina personliga perspektiv.

Jag tänkte i alla fall skriva varannan eller var tredje dag under dessa rubriker, i denna ordning. Jag är inte hundra på rubrikerna än och några kanske förändras under tidens gång, men nu tycker jag att de täcker upp ganska bra det jag vill skriva om och det jag skulle tycka det var kul om andra skrev om. Kom gärna med förslag på förändringar eller tillägg!

Kärlek
Monogami
Äktenskap
Kärnfamiljen
Sexuell exklusivitet
Otrohet
Kärlek eller ideal
Sexuella läggningar
När kärlek bli vänskap
Uppbrott

Och så vill jag såklart hemskt gärna att ni också deltar och skriver under dess rubriker. Det vore verkligen kul att få läsa andra personers tankar kring dess ämnen, som jag tycker man läser om alltför sällan. Kom igen nu!

Sexualiteten är inte statisk, men kan vara svår att förändra.

Jag tycker det skulle vara intressant att få svar på frågorna ”hur” och ”varför”… Tror du att sexualitet är något statiskt som inte kan förändras?

Lisa under inlägget om patriarkalt influerat sex.

Jag tror absolut inte att sexualiteten är statisk och är helt övertygad om att man kan lära sig av med vissa preferenser, på samma sätt som man kan lära sig andra.

Däremot tror jag att detta kan ta mycket tid och energi i anspråk och därför så ser jag det inte om eftersträvansvärt att trycka på för mycket att folk ska göra det. Många har problem nog bara med att våga njuta och ge uttryck för sina redan existerande sexuella preferenser.

Så jag tycker framförallt att man ska säga till folk att våga njuta och våga leva ut det dem tänker på. Sedan kan man gå vidare från det och försöka hitta en sexualitet som inte är influerad av könsstrukturer om man vill, men jag tycker inte att det är något man behöver göra och jag förstår att de absolut flesta inte prioriterar det i sina liv.

Man måste få utleva sin sexualitet, även om den är patriarkalt influerad.

Angående mitt inlägg om Maran och feministiska våldtäkter så fick jag denna kommentar.

Jag fattar inte hur en kan säga att allt är ok att tända på. Vi LÄR oss ju vad vi ska tända på, av allt omkring oss. Varför inte istället problematisera VARFÖR vi tänder på könsmaktsstrukturer och vad det får för konsekvenser? HUR har vi tränats in i detta, och hur kan vi avprogrammera oss? För fyrtio år sen blev män kåta på skymten av en kvinnas könshår, idag tänder män på rakade kön. I antikens Kina tände män på doften av snörda fötter.
Jag vägrar låta patriarkatets könsmaktsstruktur invadera min sexualitet så till den milda grad att jag ska återskapa könsmakten i mitt sex.

Det är sant att samhället och dess värderingar influerar vår sexualitet och man kan absolut diskutera varifrån olika sexuella preferenser och värderingar stammar, det tycker jag. Däremot har jag ingen lust att strunta i att utleva olika saker som jag redan vet att jag tänder på för att jag inte ska ha en sexualitet som är patriarkal.

Jag ser det som än värre att förtrycka delar av sin sexualitet för att man inte ser den som korrekt ur ett feministiskt perspektiv. För min egen del skulle det allvarligt begränsa min sexualitet om jag gjorde det, och det skulle skapa en värre problematik: att jag var tvungen att strunta i min egen njutning för att ta hänsyn till ett högre ideal. Det har jag ingen lust med att göra.

Om man har koll på vad man tänder på, vet vad man vill ha och vet vad gränsen går kan jag omöjligt se rollspel, dominans och så vidare som problematiskt. I mina ögon är det något man gör för att tillfredsställa sig själv, även om det är influerat av könsmaktsordningen.

Däremot så ska man ju såklart inte ha den typen av sex om man inte tycker om det. Men om man gillar det ser jag ingen anledning till att man ska förtrycka det. Sedan kan man såklart försöka hitta andra sätt att ha sex på om man nu vill det, men i mina ögon är det bara att backa i tiden att uppmana tjejer till att inte utleva de grejer de vill för att nå upp till något slag högre ideal.

Det är inte okej att förstärka könsroller bara för att man är kvinna.

FumikoFem har skrivit ett bra inlägg om Lina Neidenstams serie Maran, som är en sexserie i folksagemiljö. Vi har även diskuterat detta en del på twitter. Neidenstam gör tydligen sin serie för ett projekt som handlar om att kvinnor ska ge ut porr för att göra könsfördelningen lite jämnare. Det är en tanke jag absolut ställer upp på, jag tror att det är skitbra om kvinnor blir mer bekväma i att tillverka och konsumera porr eftersom jag tror att det ger oss mer makt över vår egen sexualitet.

Men Neidenstam har också sagt att skildringar som är ofeministiska plötsligt på något sätt skulle bli feministska bara för att en kvinna är upphovsmannen. Det tycker jag är ett jävligt problematiskt förhållningssätt. Könsroller och könsmaktsordningen upprätthålls både av kvinnor och av män. Kvinnor kan inte komma undan med att sprida misogyni bara för att de är kvinnor. Exemplet hon tagit är att en våldtäktsscen kan vara feministiska om en kvinna gjort den.

En våldtäktsscen som är menad att verka som sexuell upphetsning kan fan inte vara feministisk, inte i sig. Sättet den tillkommit på kan vara feministiskt i den meningen att det är en kvinna som ligger bakom trots att porrbraschen är så mansdominerad, men att den i sig själv skulle var feministisk är bara en väldigt märklig sak att hävda. Jag fattar absolut inte hur det kan vara feministiskt att låta sexuellt våld förekomma i en skildring som är menad att vara upphetsande. Jag tror inte att sådana skildringar måste vara problematiska men jag har svårt att under några omständigheter se dem som feministiska.

Jag tycker att kvinnor ska skapa mer porr men det handlar inte om att porr skapad av kvinnor per automatik blir feministisk. Däremot så tror jag att kvinnors sätt att se på sex och kvinnors behov skulle hamna mer i centrum. Jag tror också att män har ett försprång när det gäller utforskandet av sin sexualitet eftersom det är mer accepterat för dem att konsumera porr, vilket gör att man får lättare att ta reda på vad man gillar och inte gillar. Om kvinnor i högre grad gjorde och konsumerade porr på egen hand skulle de kanske ha mer önskemål vid samlag.

Men fler kvinnor i porrbranschen tjänar inget till om de inte också förändrar porren och skapar porr utifrån sitt eget perspektiv istället för att se till vad manliga konsumenter kan tänkas vilja ha. Däremot tror jag att Neidenstams nya bok är alldeles förträfflig och kommer absolut lägga vantarna på den så snart det går.