Kategori: Film

Säljsekten.

Sitter och kollar på Dokument inifrån – säljsekten som handlar om företaget the Phone House och deras säljare. Det är så fruktansvärt obehagligt hur den här äckliga säljarandan hjärntvättar dessa människor. Jag ryser.

Fantastiskt att man ska behöva wallraffa på ett jävla säljföretag. Jag menar, det är ju liksom inte nån kolgruva vi talar om. Men det är fantastiskt att de har gjort det. Jag har alltid undrat hur fan människor klarar av den där typen av jobb. Uppenbarligen så gör man inte det.

Aja. Se dokumentären. Ett fantastiskt tidsdokument, en otrolig inblick i den nya sköna ”alla-kan-bli-entreprenörer”-andan.

Det är ett barn som beter sig som barn gör, inte ett barn som spelar vuxet.

Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.

Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?

Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.

Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.

Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.

Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?

Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.

Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.

Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.

Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.

Den värsta pk-smörja jag läst!

Det här är så förbannat jävla löjligt. Den absolut värsta pk-smörja jag någonsin läst.

Jag har ju då aldrig varit något större fan av Åsa-nisse, men att avvisa filmen för att snubben som ritade serien (?) eventuellt sköt judar är bara så jävla fånigt.

Jag menar inte att förintelsen inte var superduperhemsk, men vad jag vet så finns det inga dolda nazibudskap i Åsa-nisse. Inte fler än det finns kvinnohatarbudskap i Triers film Antichrist i alla fall.

Lite självhat och civilisationskritik såhär på kvällskvisten.

Kollade på en dokumentär om konsumtionssamhället på SVTplay idag. Inte den bästa kanske, men ändå sevärd. Blev så rörd att jag började gråta (gråter även åt gossip girl, så det bör väl tas med en nypa salt) när Chris Jordan, en snubbe som fotar med miljötema, pratade om bilden under. Han berättade om när han insåg att en av de burkar Campbell soup faktiskt kunde ha varit hans egen.

Som alltid när det handlar om detta är jag utan ord. Orkar inte tänka på det. Inte alls faktiskt. Jag mår bara dåligt av att tänka på alla dessa produkter som köps och slängs och att även jag bidrar till detta. Fy fan vad vidrigt det är. För den som hata sig själv ett tag och längta tillbaka till naturen, kolla på dokumentären och på filmen Surplus. Men framförallt på klippet härunder (från surplus) med Steve Ballmer.

Mer Fight Club-terrorism om jag får be.

I tider som dessa skulle jag vilja se lite fin Fight club-terrorism istället för en massa tråkiga pajaskonster som bombhot. Om man ändå ska ägna sig åt terrorism kan man göra det med glimten i ögat, tycker jag.

Terrorism de ägnar sig åt i Fight club:

  • Sätta eld på byggnader så att elden bildar ett smiley-mönster.
  • Sno fett från fettsugningskliniker för att sedan göra tvål (som de säljer till samma rika tanter vars fett dem är gjorda av) och sprängämnen av.
  • Mata duvor vid parkeringsplatsen på ett stort företag, så att duvorna sedan bajsar ner alla direktörernas bilar.
  • Spränga alla kreditkortföretagskontor i hela staden, för att alla ska börja om på noll.

Det sista är väl kanske inte så mycket ”glimten i ögat” men åtminstone en rejäl jävla terrorattack. Fan vad grymt det hade varit om terrorister kunde ägna sig lite mer åt sånt.

Varför jag hatar Christina Ricci.

Det finns få skådisar som jag hyser sådant instinktivt hat mot som Christina Ricci. Så fort jag ser henne så bubblar det upp i magen. Jag har länge undrat varför, men nu kom jag på det.

Jag har sett denna kvinna i två roller. Dels i Monster, där hon spelar någon slags medelklassbrud som flyr sitt trista liv och inleder ett förhållande med en kvinna som har hamnat på glid. Den här kvinnan säljer sig och bjuder Christina på allt, mat och husrum, för att hon är kär i henne. I slutet av filmen så anmäler Christinas karraktär den här kvinnan, som jag förstod det för att hon ”lurat” henne att ta droger (typ röka på) och ”rövat bort henne”, vilket inte stämmer.

Den andra rollen är den i Fear and loathing in las vegas, där hon spelar något slags syravåp som Hunter S. Thompsons samoanadvokat dragit med sig till sitt hotelrum. Där sitter hon och målar portätt av Barbara Streisand.

Detta är typ de två vidrigaste karaktärerna jag sett på film, ever. Speciellt den hon spelar i Monster, där hon bara är totalt efterbliven genom hela filmen, utnyttjar den här stackars kvinnan för att sedan anmäla henne. Hon är inte ens ond eller så, bara en sinnessvag idiot som inte klarar av att stå för sina egna handlingar utan måste få sig själv att framstå som ett offer för att ingen ska döma henne där hemma. Idiot.

Men hon är en grym skådis, onekligen. Och snygg också. Men jag kommer nog aldrig kunna tycka om henne på grund av vilket fruktansvärt första intryck hon gett mig.

Running with Scissors.

På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.

Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.

Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.

En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.

Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.

Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.