Just det, en till grej jag är stolt över med Sverige är att vi har en vettig kaffekultur. Det är något man märker avsaknaden av utomlands. Typ här i Belgien är en cappuccino hälften av gångerna en vanlig bryggkaffe utan mjölk i med grädde på. Det är ju emot reglerna! I Sverige vet vi fan hur man gör kaffe, både ”vanligt jävla kaffe” och olika espressobaserade kaffedrinkar (eller vad man nu kallar det, ”kaffedrink” är ju en sjukt töntigt ord).
Hejhej. Nu har jag dragit igång projektet att sparka mig själv i röven som hittills går helt okej, men så har det också bara varat i två dagar. Så vad består det i? Tja, jag har väl typ umgåtts med folk och gått promenader. Jag är så sjukt jävla osocial, vilket för det mesta är ganska skönt men kan bli en börda när andra saker i livet inte funkar. Typ när jag känner att jag skriver dåligt.
Man måste ha flera olika saker att hänga upp tillvaron på, så att inte allt faller när en sak gör det. Under en tid nu har jag mest baserat min självkänsla på mitt skrivande och den respons jag får på det.
Samtidigt har jag misskött min hälsa på det sättet att jag har varit väldigt inaktiv rent fysiskt, vilket lett till både sömnsvårigheter och problem att upprätthålla en vettig kost. Jag äter ensam väldigt ofta, och lagar nästan all mat själv. Min bästa kompis här har dessutom varit hemma ett par veckor och jag har inte orkat eller velat följa med folk ut på krogen, vilket gör att mitt sociala liv blir ganska kringskuret.
Jag vet ju egentligen att det som krävs är att komma ut lite ibland, röra lite på sig, träffa folk, men det kan kännas så jävla jobbigt ibland. Nåja, nu tänker jag i alla fall att jag ska försöka aktivera mig varje dag på något vis, så att jag inte sitter hemma och surar.
Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.
Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.
Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.
Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.
Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.
Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.
Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.
Nu håller jag på att gå ner mig i deppighet återigen. Jag är så trött. Jag sover alldeles för många timmar, min dygnsrytm är alldeles för oregelbunden, jag är så jävla oinspirerad och jag orkar aldrig träffa folk. Jag vet att isolation inte är bra för en då, jag vet att det man sa göra är att aktivera sig. Men jag känner mig så ensam.
Fast jag har ändå en beslutsamhet. Jag måste hitta en lösning på detta. Jag orkar inte gå in i dessa svackor om och om igen, där jag går omkring som ett spöke utan orken att göra mer än exakt vad som krävs av mig. Jag måste hitta något som funkar.
I och med att en ny beslutsamhet tagit form i mitt liv, en önskan om att studera och utforska nya perspektiv och tankar på en högre nivå än vad jag göra nu, men vägledning och tillsammans med människor med samma intresse, så har också en rädsla tagit form. En rädsla för att misslyckas, för att vara medioker.
Jag har byggt mycket va min självbild på att vara intelligent. Jag har alltid varit intelligent och framförallt nyfiken.
Men tänk om jag inte får vara med. Tänk om jag inte är tillräckligt smart eller påläst, och jag plötsligt går i taket för vad jag kan ta till mig och begripa.
Jag har aldrig varit med om att jag har velat förstå något som jag inte kan förstå. Det jag är intresserad av begriper jag och lär mig i regel snabbt. Tänk om detta plötsligt skulle upphöra? Det är en smärtsam tanke.
När man vet vad man vill, var man vill komma, så hägrar plötsligt möjligheten att man misslyckas.
Värmen och lukten just nu, den får mig att bli sentimental. Minnas gamla vårar och somrar och vad jag gjorde då och framförallt hur jag kände då. Jag är lite oroligt inför hemresan just därför, för jag är rädd att alla minnen ska intensifieras och komma åter med full kraft. Det finns så mycket som jag varit med om och som jag varit som jag inte orkar tänka på eller ta ställning till.
Spenderat helgen med Emil som varit på besök från Sverige och sitter nu mest och räknar dagarna tills jag får återvända. Den åttonde Juli åker jag, så nu är det 41 dagar kvar.
Jag är stolt över mig själv att jag åkt hit, att jag vågat lämna den trygghet jag hade i Sverige. Jag ångrar det inte en sekund. Men jag känner mig så utmattad nu, så uttömd på lust och energi.
Hej. Förlåt min frånvaro här, men jag har besök från Sverige så har inte riktigt tid att skriva eller svara på kommentarer. Återkommer med kraft och kräm på söndag. Förresten så lovade jag mig själv för ett tag sedan att jag aldrig skulle bli en sån där bloggare som ber om ursäkt för frånvaro. Det gick ju sådär.