Kategori: Vardag

En meningslös produkt.

Apropå inlägget jag skrev om meningsfulla och meningslösa arbeten och produkter tänkte jag att jag skulle börja köra en liten ”serie” men menlösa produkter jag stöter på. Först ut är denna:

Detta är alltså ett företag som erbjuder människor att äta middag upphissade i luften. Jag tänker på allt arbete som gått till att möjliggöra detta. Någon har kläckt iden, någon har byggt konstruktionen, någon har marknadsfört, någon lagar maten och slutligen är det någon som lägger pengarna hen arbetet ihop på detta. Man kan ju onekligen fråga sig hur mycket detta har bidragit med för ökad lycka i världen.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.

Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.

Att vara obekväm.

Sofia påpekade det här med att jag inte avbröt människor i deras prostitutionsexotism:

när jag läser sånt här tänker jag: Men varför gjorde du inte det då? Nu kanske det bara är jag som har en förkärlek till att konfrontera folk jag tycker är idioter, men tycker man ska säga till när folk behandlar andra människor illa.

Och jag håller ju egentligen med och det ska säga att jag i nio fall av tio konfronterar folk som jag tycker beter sig som svin. Men ibland orkar man inte, och det av flera olika skäl. Man orkar inte ses som en bråkig feministfitta när man har få likatänkande omkring sig, man orkar inte ställa till en scen och sabba stämningen. Man orkar inte alltid vara obekväm, helt enkelt.

Men framförallt: jag orkar inte alltid exponeras för ännu mer idioti. För ofta när man kommer med sådana påpekanden så är det någon som säger att ”men de har ju faktiskt valt själva” eller ”du måste förstå varför vi kollar” och jag pallar inte alltid det. När man skiter i att säga något kan man tänka att personen bara är lite full och taktlös, men om man initierar en diskussion så riskerar man att se hur djupt det går och det är ofta en otrevlig upplevelse.

Jag pallade inte. Jag gick hem istället. Jag var trött och nedstämd redan innan och inget sabbar mitt humör som lite hederlig sexism.

Brukar ni invända när någon kastar ur sig människoförakt och idioti?

Framtiden.

Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.

Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.

Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.

Diskussionshaveri och ketchupsushi.

Tja! Havererade lite på Twitter idag och var extremt hård mot en tjej och gick på hårt som fan eftersom jag trodde att det var en Cuf:are som brukar vara ganska spydig. Det visade sig att hon inte alls menade det jag läste in i vad hon skrev utifrån att hon skulle vara den person jag trodde att hon var, som hon ju inte var. Sen blev hon ledsen för att jag körde över henne som den diskussionsångvält jag är. Jag ber om ursäkt! Jag vill absolut inte vara en sån person som folk är rädda för att ifrågasätta för att jag är för hård i diskussionerna. Man ska ju anpassa ton och tolkningar efter vem man snackar med, om man diskuterar med någon med ”starka åsikter” så kan man ju köra på, med andra ska man kanske inte vara så. Jag menar inte detta som förminskande, utan bara att man inte ska uttrycka sig som om man typ sitter inne med sanningen och vet allt om man snackar med en person som är osäker på var hen själv står, medan det är mer ursäktbart med lite fula knep och så när man snackar med någon debattvan.

Utöver det så har jag gjort sushi till barnen eftersom den ena killen älskar sushi. Han har typ peppat inför detta i en vecka. Den andra åt sushin med ketchup och jag ba: …