Femininitet i det formellt jämställda samhället.

201502241203Jag tänker på det här med balansgångar, och hur denna ser ut för kvinnor i ett formellt jämställt samhälle.

Att presentera en socialt accepterad femininitet handlar om att balansera bra mellan olika komponenter. Det ska vara tydligt att en är kvinna, samtidigt som en inte får vara för feminin. Om en är för feminin så riskerar en att anklagas för att överdriva, för att spela upp en roll. Detta är i sin tur farligt för att det riskerar att avslöja att kön alltid är någonting en gör, en slags roll en spelar. Genom att markera ut vissa former av femininitet som onaturliga så upprätthåller en dels bilden av att det finns en naturlig femininitet, dels håller en kvinnor på mattan i största allmänhet.

I ett samhälle där jämställdhet är ett starkt officiellt ideal, men som i praktiken genomsyras av patriarkala värderingar och manlig makt, så måste individen försvara ojämlikheten genom att hänvisa till individuella faktorer.

Ett exempel är när människor är för jämställdhet i teorin, men konstaterar att det inte fungerar så bra för dem i praktiken. De har helt enkelt vissa könsnormativa preferenser helt enkelt eftersom de råkar vara sådana som personer.

Jag tycker ofta att en hör kvinnor försvara uppenbara uttryck för ojämlikhet i sina relationer med att de helt enkelt är sådana. Det råkar liksom bara vara så att de är mer intresserade av inredning och hushållsarbete, det råkar vara så att de är mer benägna att ta känslomässigt ansvar och så vidare.

Den socialt accepterade femininiteten i det formellt jämställda samhället blir alltså att inte utmana mannens position, men att samtidigt inte framstå som förtryckt. Det handlar alltså om att framställa de uttryck för underordning som finns i relationen som ett uttryck för individuella skillnader snarare än könsmakt. Syftet med detta är att osynliggöra patriarkala strukturer och få dem att framstå som naturliga.

Det är mot bakgrund av detta som vi kan betrakta den jämställda heterorelationen. Kvinnan har ett intresse i att framställa sin heterosexuella relation som jämställd, då det är en form av femininitet som ger status i detta samhälle. Detta skapar i sin tur ett hinder för kvinnor att förena sig som kön; många har ett mer akut intresse av att framställa sig som ickeförtryckta för att få status än att delta i feministisk kamp.

Erfarenheter av män i feministiska rum.

2015-03-09-122446_42015-03-09-122446_1Apropå det jag skrev om här och här så fick jag bland annat denna kommentar:

Jaaaa jag känner mig alltid obekväm i närvaro av män. Liksom om den där mannen nu då skulle vara så himla god så blir det som att jag måsta ta hänsyn till att det och enbart med sin närvaro gör han att jag slätar över handlingar andra män gjort. Egentligen skiter jag ju fullständigt i om jag gör den här mannen obekväm (för de blir de ju ofta?!) med mina historier om andra män men det blir ändå att jag hellre håller igen?! Det blir väldigt svårt att komma framåt om man ska visa hänsyn till dem som är en del av problematiken.
Tänker att män gärna får stötta den feministiska kampen men då snarare genom att arbeta med sig själva på behörigt avstånd än att närvara i feministiska sammanhang.

Precis så har jag själv känt: jag håller igen. När män är när närvarande så blir det ändå att jag förhåller mig till dem. Jag vill inte såra dem, och därför blir jag snällare i mina analyser. Eller så märker jag att andra kvinnor förhåller sig till dem. Detta gör att samtalet om mäns förtryck av kvinnor flödar mindre fritt.

Speciellt om det är män jag har någon slags kärleksrelation till så sker detta. Jag känner mig tvungen att vara ”nyanserad” för att inte göra honom obekväm. Jag känner mig tvungen att ta ansvar för att han inte ska bli ledsen. Jag märker också hur andra kvinnor gör detta, och finner det beklämmande.

Jag har också hört många berättelser om kvinnor som blivit utsatta för diverse skit av män i feministiska sammanhang, där det slutat med att det blivit de som fått lämna sammanhanget antingen för att de blivit ifrågasatta eller för att de över huvud taget inte vågat berätta om vad som har hänt. Andra kvinnor som håller förövare om ryggen för att det minsann är en tillgång för feminismen att män vill delta, en större tillgång än att kvinnor känner sig trygga i feministiska rum. Hur kan vi acceptera detta som någon slags naturlig och önskvärd del i feministisk kamp?

Nå! Om ni vill får ni gärna berätta vad ni själva har för erfarenheter av män i feministiska rum.

Kön som identitet och trans.

Fick en fråga angående senaste inlägget om varför det är misogynt att prata om kön som en identitet hur en i så fall gör med transpersoner. Behövs det ingen vård om könsidentitet inte finns? Detta är en fråga som jag fått flera gånger. Många människor tycks anse att det är nödvändigt att prata om könsidentiteter för att motivera varför människor som känner obehag i sin kropp ska få de vård de behöver för att slute känna så, det vill säga transition.

Nej, så ser jag absolut inte på saken. Jag tror snarare att det är skadligt även för människor som transitionerar att tala om en slags essensiell ”identitet”. Att en själv väljer att göra det är en sak, men att cispersoner kräver den formen av motivering är någonting annat. Att cispersoner definierar transition som en fråga om identitet enbart gynnar knappast transpersoner. En transkvinna kommer då ställas inför kravet att ”identifiera” sig som kvinna, alltså med den kvinnliga underkastelsen. Detta är något som transkvinnor redan utstår inom transvården, att de ska ”bevisa” sin identitet. Istället för att få behandling för kroppsdysforin blir en tvungen att bevisa att en verkligen har en äkta inneboende kvinnliga essens. Vissa kanske upplever att de har det, men inte alla, och att prata om kön som en identitet förstärker legitimiteten för detta krav.

Om en lider av dysfori, det vill säga en känsla av obehag med sin kropp, så ska en såklart få vård för det. Om en transitionerar så ändras såklart ens position i samhället i och med det. Jag hävdar dock fortfarande att positionen som sådan är binär. Människor som faller utanför det binära i patriarkatets ögon har inte en egen könad position i patriarkatet. Istället hanteras detta genom att så snabbt som möjligt placera in dessa människor i binära kategorier. Om detta visar sig omöjligt eller om personen ”avslöjas” med att på något sätt bryta mot kategoriseringen som gjorts så är risken stor att personen utsätts för våld, vilket är vad som händer när transpersoner outas. Detta våld är dock inte bundet till ens identitet utan till ens kropp och vad en gör med den.

Jag tycker att det är problematiskt när till exempel transkvinnor används för att motivera att feminismen ska handla mindre om kvinnor, kanske rentav att vi ska inkludera män eftersom ”kön är flytande”. Ungefär som om inte transkvinnor var kvinnor och utsattes för mäns förtryck. Transkvinnor har ju en sjäklar del i feminismen för att de är kvinnor, för att de utsätts för kvinnoförtryck, inte för att ”kön är flytande”. Om en inte klarar av att inkludera transkvinnor utan att börja prata om att inkludera ”normbrytande män” så har en en transmisogyn förståelse.

Det som gör transpersoner våldsutsatta är att deras kroppar kan avslöjas, inte att de ”identifierar” sig som det ena eller det andra. Transkvinnor är våldsutsatta för att de ses som falska kvinnor, vilket patriarkatet hatar. Att jämföra denna utsatthet med någon som främst identifierar sig som det ena eller det andra är inte okej, det är ett stjäla fokus och deraila diskussionen om det våld som människor som har transkroppar får utstå.

Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

Om en menar på att en inte är kvinna för att en helt enkelt inte ”intentifierar” sig som en sådan har en en del att förklara. Vad är det som gör kvinnor till kvinnor egentligen? Finns det en kvinnlig ”essens” (alltså en inneboende kärna) som gör kvinnor till kvinnor? Jag anser att den här typen av resnoemang implicerar just det, och att detta inte bara är felaktigt utan även djupt problematiskt och misogynt.

Att vara kvinna är inte någonting utöver det faktum att en blir behandlad som kvinna. Kvinna är en politisk position, ingenting en är. Om en av något skäl innehar positionen kvinna så kan en i en politisk kontext räknas in i kategorin kvinnor. Det innebär inte att en är kvinna, utan att en blir placerad i det facket i samhället. Det innebär inte heller att en alltid kommer att placeras i det facket, men så länge en blir det så är en relevant som revolutionärt subjekt i feministisk kamp.

Vi är över huvud taget inte män eller kvinnor. Vi är mänskliga varelser, vilket innebär att vi bland annat är könsvarelser, det vill säga varelser som begär, vill bli begärda, som törstar efter närhet och kärlek på våra egna villkor. Vi har alla olika upplevelser av detta. Men dessa personliga upplevelser är någonting annat än de politiska kategorier samhället struktureras efter.

Samhället struktureras efter kön. Det och ingenting annat är skälet till att ”kvinna” är en politisk kategori och att det är relevant att definiera sig som kvinna i en feministisk kontext. Att prata om kön som en identitet förutsätter en inneboende essens, och att prata om könade essenser är misogynt. För vad är det egentligen för essens jag förväntas ha? Vad är det som gör mig till kvinna?

När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta. Vad är kvinnorrollen? Det är att vara underordnad män. Det detta resonemang implicerar att det finns personer som skulle vara tillfreds med underkastelsen, som skulle ha vilja till underkastelse som en inneboende essens. Detta är i mina ögon misogynt.

Jag har ingen föreställning om att alla kvinnor har samma upplevelse som jag har av att vara kvinna. Jag inser att det är mycket som skiljer oss åt, såväl andra politiska positioner som personliga skillnader. Alla människor är mer än sitt kön. Kön är en avgränsande kategori som vi delas in i när vi lever i detta samhälle som är strukturerat kring två binära kön som anses vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av denna position, däremot tror jag att vi har något gemensamt politiskt, inte för att vi inte är män utan för att vi är just kvinnor, för att vi har en könad position som kvinnor i patriarkatet.

Som sagt, den som tänker göra anspråk på att inkluderas som utsatt i patriarkatet som något annat än kvinna har en del att förklara. Jag behöver förstå vad det är som gör en identitet unik och relevant som politisk position för att kunna ta med den i beräkningen. Om det inte är det så får folk väl för all del identifiera sig på det ena eller andra viset, men jag har svårt att se varför jag skulle ha någon skyldighet att anpassa mitt politiska skrivande efter det. Jag anser att det är ett sätt att prata om saker som har mycket misogyna implikationer som jag inte kan ställa upp på.

Den som inte kan prata om sig själv som kvinna i politiska termer göre sig icke besvär i ett rum som är till för kvinnor. Jag skriver om mitt liv som kvinna, som könad varelse i ett patriarkalt samhälle.

Det är upp till oss att vara kvinnosolidariska.

fysisksäerhetDet är så intressant, alla dessa teorier och argument som används för att män ska tillmätas plats i feminismen. Till exempel att ”kön är flytande”, som om det skulle göra mäns maktövertag över kvinnor mindre reellt. Eller som att vi minsann måste kunna hantera interna konflikter i grupper. Eller att män faktiskt också kan kämpa för jämställdhet och ska inte alla krafter räknas.

Män utgör ett direkt, reellt hot mot kvinnors fysiska och psykiska säkerhet. Män skadar kvinnor. Detta gäller inte bara ”dåliga” män, det gäller även medvetena och upplysta feministiska män. Jag vill inte att det ska vara på det här viset, men i samhället vi lever i är det tyvärr så och det är inte så mycket att göra åt.

En rörelse för kvinnors frigörelse måste ha kvinnors säkerhet i fokus. Det måste alltid vara högre prioriterat att kvinnor ska känna sig trygga än att män ska kunna vara med. Hur ska vi kunna kämpa för kvinnors rättigheter om vi i våra egna sammanhang prioriterar mäns deltagande framför kvinnors?

Jag tycker att det är angeläget för feminister att fundera på vad deras relationer med och lojalitet till män resulterar i. Jag har sett många olika situationer där kvinnor har offrats för att de blivit utsatt för en man som andra tycker ”inte alls är sådan”. Att kvinnor har valt bort varandra för män även i ”medvetna” feministiska sammanhang. Detta är något som enligt mig inte får inträffa, och risken för det ökar markant om män inkluderas i feministiska rum.

Givetvis kommer män vilja göra allt för att få vara med i dessa rum. Det är upp till kvinnor att se detta och prioritera varandra framför män. Det är upp till kvinnor att vara kvinnosolidariska.

På grund av detta kommer jag alltid att kämpa emot mäns deltagande i feministiska rum. inte för att de nödvändigtvis gjort något fel, utan för att de kan komma att göra någon illa och att jag inte tycker att vi ska sätta oss i en position där vi behöver välja mellan en man och en kvinna. Vi ska inte behöva sätta någon kvinna i en position där hon, i ett sammanhang som ska vara till för henne, måste välja mellan att själv försvinna från ett sammanhang där en man som gjort henne illa deltar eller ta konflikten och riskera att bli sviken av andra feministiska kvinnor.

Att värderas utifrån sina relationer med män.

duärförjobbigEn grej en märker tydligt när en skriver om problem i relationer med män ur ett feministisk perspektiv är att väldigt många människor som vill göra en poäng av att mitt värde trots allt bestäms av män.

Till exempel när någon ba ”skälet till att män har behandlat dig illa är för att du är ocharmig”. Konstigt då att dessa män ändå ville ingå i fleråriga relationer med mig, en kan ju annars tycka att det rimliga vore att inte ha en relation med en människa en behandlar illa för att denne är ”ocharmig”.

En annan lustig grej i sammanhanget är ju att mina brist på charm aldrig har fått kvinnor att behandla mig som skräp. En tänker ju att om det vore det som var grundproblemet så skulle det ju gälla såväl relationer med kvinnor som med män, men vad jag har sett hittills så har det mest gällt relationer med män.

Dessutom har ju många män bokstavligen öst sin bekräftelse över mig, när jag inte har varit särskilt intresserad själv. Samma män har sedan, efter att ha fått mig dit de velat, varit ignoranta och avvisande. Det handlar ju alltså inte om brist på intresse, utan snarare på vad de i situationen känner att de behöver ge för att få vad de vill ha. Ska de få en kvinna intresserad av en relation; bre på med bekräftelsen. När hon väl är där är det bara att luta sig tillbaks och njuta av sitt överläge.

Det är så intressant att folk utgår från att när en kvinna blivit illa behandlad av en man så är det ändå fråga om att han har agerat rätt och riktigt, och att hon helt enkelt inte gjort sig förtjänt av att bli behandlad som en människa. Om en man väljer att ha sex med en kvinna och sedan få henne att känna sig förnedrad, det är hennes fel som inte var tillräckligt bra för att han ska känna att det är värt att behandla henne med respekt. Om en man väljer att ingå i en relation med en kvinna som han genomgående behandlar på ett sätt som får henne att känna sig obekräftad så är det också hennes fel, det är hon som inte är tillräckligt fantastisk för att ha ska vilja ge henne den bekräftelse hon behöver.

Det är väl just dessa villkor en vill komma ifrån när en undviker relationer med män. Mitt syfte är inte att ”få” vissa mängder av bekräftelse eller liknande, utan att slippa leva ett liv där detta är villkorat av viljan hos någon som är mig strukturellt överordnad. Jag tänker mig att det absolut finns sätt att vara kvinna på som gör att män ger en fördelar i heterorelationer, men poängen är att jag saknar intresse av att spela det spelet. Jag vill inte vara utelämnad till att vara tillräckligt bra för att en man ska vilja ge mig sin patriarkala bekräftelse, jag vill gärna leva i relationer där det finns ett ömsesidigt intresse av att få den andra att känna sig trygg, sedd och omtyckt.

Lita aldrig på män i feminismen.

Detta med manliga feminister.

En man kan ha en bra teoretisk förståelse för feminism. Han kan veta jättemycket om genushistoria, könsmakt och så vidare. Han är fortfarande en man, och som man kommer han fortfarande ha en överordnad position över kvinnor i detta samhälle. Det spelar liksom ingen roll hur upplyst och medveten han är, denna politiska position han innehar kommer alltid att påverka hans relationer till kvinnor. Som man sitter en fortfarande inne på patriarkal makt över kvinnor, hur mycket en än vet om patriarkala strukturer.

Feministisk organisering bör på grund av detta inte inkludera män. Hur ”medveten” en man än är så kommer hans närvaro i ett rum fortfarande att påverka kvinnorna där. Han kommer fortfarande att ha ett tolkningsföreträde, han kommer fortfarande att värderas högre av de närvarande, han kommer fortfarande inte att ha ett direkt materiellt intresse av feministisk kamp. Speciellt om mannen är intresserad av att ha kärleks- eller sexuella relationer med kvinnor så uppstår problem, då han kan komma att använda feministiska sammanhang som en arena för att komma i kontakt med intressanta kvinnor och närma sig dem.

Många män är hur fina och medvetna som helst, tills de hamnar i en relation med en kvinna eller har sex med en kvinna. Många män som är väldigt feministisk insatta kan trots detta inte hantera nära relationer med kvinnor över huvud taget det är något som många kvinnor bittert har fått erfara. Kvinnor som tror att de hittat en rimlig kille med bra åsikter, och som förvånas när han trots detta visar sig vara precis lika mycket av ett kräk som vilken man som helst.

Hur ska en, i könsblandade feministiska sammanhang, hantera nära relationer mellan manliga och kvinnliga deltagare? Om en man skadar en kvinna i en nära relation, hur gör en då? Ska mannen uteslutas? Ska det hållas någon slags intern rättegång för att avgöra? Hur ska vi kunna säkerställa att kvinnan som utsatts faktiskt vågar lyfta det som ett krav, och inte bara drar sig undan med skammen som kvinnor ju göra gör när de blivit utsatta för mäns våld och förtryck?

I feministiska sammanhang borde det vara en självklarhet att kvinnor kan dela med sig av sina historier om patriarkalt förtryck och bli trodda och bekräftade. Detta blir emellertid svårt när relationerna äger rum mellan medlemmar av gruppen. Hur ska en som kvinna kunna lita på att en får stöd?

Även om hon till slut får stöd så kommer det finnas ett intresse från gruppen sida att granska hennes historia, för en vill ju såklart veta på vilka grunder ett uteslutande sker. Bara detta är i sig en utsatt position. En kvinna som blivit utsatt för patriarkalt förtryck ska i ett feministiskt sammanhang kunna känna sig trygg med att berätta sin historia i sin egen takt, för de hon önskar, och inte utsättas för någon slags granskning. Detta försvåras avsevärt om det gäller en man i samma grupp.

Därför borde all feministisk organisering utgå från en separatistisk grund. Det handlar om att säkra tryggheten för alla de kvinnor som deltar, de kvinnor som har ett direkt materiellt intresse av att för feministisk kamp framåt.

Jag är så glad att jag inte hittade rätt kille.

träffarättkilleFör några dagar sedan va det nån som ba ”lilla gumman du är inte lesbisk, du har bara inte träffat rätt kille”. Och jag kände bara; herregud vad skönt att jag inte träffat ”rätt” kille. Herregud vad jag är glad att mina relationer med män har gått åt helvete, så att jag slipper leva i dem.

Vad är ”rätt kille”? En man jag hade kunnat leva ett lyckat heterosexuellt liv med. Någon som skulle lyssna på mig tillräckligt mycket för att jag inte skulle bli såpass olycklig att relationen hade gått helt åt helvete. Någon som skulle kunna ge mig en lagom mängd bekräftelse så att jag ändå skulle känna att ”detta funkar”.

Det är så absurt hur kvinnor förväntas kämpa för att träffa ”rätt” man. Till vilken nytta, egentligen? All denna tid, allt detta lidande, som ska ägnas åt att kanske till slut bli lyckat heterosexuell, om en har tålamod och tur.

Och grejen är ju att det tar aldrig slut. En kan alltid försöka lite lite till. Alltid. Ge lite mer av sig själv för att kunna få Den Perfekta Heterorelationen. Det är så jävla onödigt.

Om att vara ”negativ”.

Stötte för några dagar sedan på en lång kommentar som handlade om att jag såg allting väldigt svart och att det handlade om att jag minsann är deprimerad. Personen tyckte liksom inte att jag hade fel i sak, och konstaterade till och med att ”deprimerade personer” kunde ha en mer verklighetsnära syn på saker och ting, men det var tydligen fortfarande ett problem att jag var så negativ.

För det första anser jag inte att jag att jag är särskilt negativ. Jag tror inte att heterorelationer kan vara jämställda inom rådande samhälle nej, men jag pekar ut andra vägar till förändring. Den som finner insikten att jämställdhet i heterorelationer är omöjligt nedslående borde kanske fundera mer på varför den anser att just heterorelationen måste vara en arena för samhällsförändring. Det är ju inte jag som säger att det är kört, det är ju människor som inte kan se några andra utvägar än att ändlöst dunka huvudet i den vägg av betong som är att första få heterorelationer i patriarkatet att bli jämställda. Jag tycker att tanken på det som den enda möjliga vägen framåt är oerhört nedslående. Tanken på att kvinnor kan organisera sina liv separatistiskt däremot är jättetrevlig.

Men jag tycker det är så intressant när diskussioner om politisk teori riktas om till att handla om den ena eller den andras psykiska hälsa. Det är väl inte relevant? Jag förstår att folk kan behöva hålla fast vid vissa föreställningar för att sanningen är för smärtsam, men jag själv har inget intresse av det och anser framförallt inte att det är något en bör ta hänsyn till när en försöker formulera politisk teori. Jag tänker att det går att hålla isär sin förståelse av världen och sin psykiska hälsa relativt väl.

Det finns en idé om att den som lyfter samhällsproblem automatiskt måste vara psykiskt sjuk på något vis. Jag har så svårt att relatera till den här idén. Min psykiska hälsa har ändrats ganska mycket under mitt liv utan att min politiska analys har gjort det. Däremot har feministisk analys hjälpt mig mycket med att hantera min ohälsa. Till exempel så har jag kunnat förstå mina behov bättre och på ett bättre sätt kunnat sortera ut vad jag kan och borde göra för att förändra mitt liv till det bättre.

Det är klart att det kan vara smärtsamt att gräva ner sig i tunga frågor, och det är viktigt att ta hand om sig själv, men i politiskt engagemang finns också saker som gör att en kan må bättre. Till exempel gemenskap och en möjlighet till att förstå sig själv och sin situation. Detta har för mig varit något som lett till stora livsförbättringar för min del, även om det ofta varit väldigt smärtsamt på vägen. Det är smärtsamt att ifrågasätta saker en tagit för givet och organiserat sitt liv efter, men samtidigt är det en nyckel till frigörelse.

Jag tänker att den som ryggar tillbaka för att jag är ”negativ” kanske främst själv borde fundera på varför mina analyser känns så nattsvarta för dem. Jag pekar ju faktiskt ut tydliga vägar till förändring; sluta organisera ditt liv kring män, börja ta dina relationer med kvinnor på allvar, dekonstruera dina begär.