Vad menar hon?

Läste detta på Kissies blogg i ett inlägg om hur hon hade varit som superhjälpte:

Uppdrag: Krossa myten om feminism!!

(come on feminister, bara för någon är smal betyder det inte att man ger efter mäns lustar.. Please..)

Kan någon bara förklara vad människan menar? Vem har hävdat att det är ofeministisk att vara smal? Vad är ”myten om feminism”? Jag fattar absolut ingenting.

Nätmisogynin är en förlängning av mäns våld mot kvinnor.

Det här som Egoina skriver om känns otroligt obehagligt. Män som skriver hatiska och väldigt sexuella kommentarer till kvinnor som bloggar är ju ett välkänt fenomen här på internet. Det finns otroligt mycket misogyni, tyvärr.

Men det skrämmande är ju att en person kan komma undan med den här typen av beteende när man faktiskt vet vem det är och anmäler det hela för polisen. Att vissa dessutom blir tillsagda att sluta blogga är än värre. Det är ungefär som om någon sagt till Per Gudsmundsson att han borde sluta skriva islamofobiska krönikor för SvD om han inte vill bli ”mordhotad” av vänsterextremister.

Jag vågar absolut hävda att denna reaktion blir som den blir på grund av att bloggvärlden är kvinnodominerad. Jag tror att polisen hade tagit i mycket hårdare om det i allmänhet var män som utsattes för dessa hot.

Den utbredda nätmisogynin är en förlängning av mäns våld mot kvinnor. Män använder sig i regel av väldigt könsbundna hot och förolämpningar. Det handlar ofta om sexuellt våld och förminskande av bloggaren bara för att hon är kvinna, ofta används ord som hora eller slampa som ju är väldigt tydliga förolämpningar riktad emot just kvinnor.

Kvinnor som bloggar granskas också på ett helt annat sätt än män även utanför den här sfären av extrem misogyni. På samma sätt som mode så blir bloggosfären ofta anklagad för att vara oviktig och ytlig, och det värsta är ju såklart bloggar som handlar om stereotypt kvinnliga saker. Kvinnliga intressen och uttrycksformer blir konsekvent nedvärderade.

Misogynin som kvinnliga bloggare blir utsatta för betraktas som ett kvinnoproblem och därmed inte lika viktigt som ”riktiga” hot som män blir utsatta för. Men tyvärr handlar det om människor som utnyttjar vårat kön för att kunna trycka ner oss. Som spelar på alla de där könsrollerna för att lyckas. Och eftersom det är kvinnor som drabbas så ser polisen mellan fingrarna.

Jag tycker att man ska börja hantera detta för vad det är: mäns våld mot kvinnor. Ett allvarligt strukturellt problem som den svenska staten innan har tagit mycket hårt på men uppenbarligen struntar i nu när det rör sig om unga tjejer som rör sig på en arena man inte begriper. Man förstår inte hur otroligt hotfullt det kan vara med en person som gång på gång lämnar obehagliga kommentarer och skickar mejl när man faktiskt spenderar stora delar av sin tid på internet.

Men återigen så ska man som kvinna anpassa sig efter de människor som utsätter oss för våld. För inte kan man räkna med samhällets beskydd bara för att man blir utsatt för lite helt vanlig misogyni.

Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Att ta kritik.

I bloggkommentatorernas kommentarsfält har det kommit en ganska intressant diskussion angående hur bloggare i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet tar kritik. Jag tycker att Lady Dahmer verkar vara jävligt häftig, men jag kan förstå vad folk menar med att hon kan snäsa av lite väl ibland när folk kritiserar.

Ofta så blandar folk ihop kritik och kommentarsspya. Kritik måste ju vara konstruktiv på ett eller annat sätt, och dessutom lite artigt framlagd. Däremot kan en kommentarsspya vara fett snyggt inlindad och därför kanske framstå som konstruktiv, utan att vara det över huvud taget. Det är såklart skitpissigt när folk ägnar sig åt sånt men jag upplever faktiskt inte att det är något man förväntas ta till sig som bloggare egentligen (från någon annan än kommentarsställaren själv). Däremot förväntas man ta till sig av så kallad konstruktiv kritik, vilket kan vara nog så jobbigt.

Men jag kan uppleva att det är ganska vanligt att kaxiga bloggare sätter en viss prestige i att inte ta åt sig och ”stå för sina åsikter” oavsett. Det är skitbra att folk står för sina åsikter, men man måste kunna omvärdera dem också. Det finns absolut inget värde i att ha en massa åsikter som man vägrar förändra bara för sakens skull, för att man ”inte viker sig”.

Många bloggar, min egen inkluderad, har ett innehåll som bygger på tyckande. Om det är så så är det såklart viktigt att man också tycker saker. Då finns det kanske inte så mycket tid för eftertanke hela tiden, utan det viktiga blir snabba och ofta ganska bestämda inlägg. Det är ofta lättar att vara extrem än att vara nyanserad. Jag har på sätt och vis lärt mig att känna igen bloggvänliga åsikter; snabbformulerade idéer som inte kräver att man sätter in folk i någon bakgrundshistoria och som har slagkraft. Helst ska en grupp, åsikt eller person vara ”fiende”. Det kan tyckas lite osmakligt att tänka såhär kring saken men det är oftast det som leder till de mer uppmärksammade inläggen, medan det som är mer nyanserat och i min mening bäst ofta tas emot svalt. Många människor tycker om starka åsikter, helt enkelt.

Faran med detta är ju såklart att man slutar ta sina åsikter på allvar eftersom man gör dem så bloggvänliga som möjligt och slutar omvärdera dem när man väl vädrat dem. Åsikten blir en del av ens internetpersonlighet och blir svårare att revidera eftersom den är så tydligt satt på pränt. Dessutom tenderar man att betrakta åsikter mer som ett komplement till sin personlighet och underhållning än något som ska vara ”rätt”. Därför tror jag att även nyanserad kritik kan vara svårt att ta till sig för typiska åsiktsbloggare. Om man dessutom skapar en bild av sig själv som bygger på att man är kaxig och har rätt så blir det ännu knepigare, då frångår det ju ens image att vara ödmjuk och ändra åsikt.

Jag hoppas att ni som läser och kommenterar här inte upplever det som att jag har svårt att ta kritik eller utveckla mina resonemang. Jag vill verkligen att folk ska känna sig välkomna att ställa frågor och kritisera mina resonemang.

Hur man börjar ett nytt liv.

Hejhej bloggen! Idag har jag varit sjukt ambitiös och gjort pizza (!) som jag dessutom ätit tillsammans med min bror. Vi har alltså haft en liten familjemiddag trots att mina föräldrar är bortresta.

Imorgon tänkte jag börja mitt nya liv och komma i självslig balans innan jag åker till Bryssel så jag inte ligger där som ett jävla vrak. Hur börjar man då ett nytt liv? Min plan är som följer:

  1. Tänk positivt!
  2. Gå på en skitbrutal detoxdiet som bara inkluderar grönt te och fruktjuice som ska matchas efter min personlighetstyp.
  3. Läs lite tjejtidningar och bli ”inspirerad”.
  4. Raka benen.
  5. Ta på sig piffiga kläder.
  6. Träna lite skön yoga.
  7. Skriva spännande saker här på bloggen.

Jag har även en massa spännande saker att skriva om. Som våldsglorifiering, åldersgräns på bloggar och det nya socialt accepterade kvinnoförtrycket.