Är det bara jag som tycker att Harry Potter ser ut som en rädd uteliggare på den här affischen?
Hybris.
Hej hej alla blawglovers!
Eftersom jag dels blev igenkänd på stan och dels har fått ett superfint porträtt tillägnat mig (visar senare) så tänkte jag få tummen ur och skapa en bloggmejl. Min riktiga, seriösa mejl avslöjar ju mitt fullständiga namn.
Adressen är: arsinoe.blogg@gmail.com. Dit får ni gärna skicka personpåhopp, fanmejl och jobberbjudanden. Personpåhopp är välkommet, så att jag får något att blogga om (var har patria försvunnit btw?).
Ja, jag har tyvärr fått hybris.
Jag hurrar inte över Sds minskade stöd.
Jag tycker att debatten kring Sd:s väljarras är spännande. Även om Sd har förlorat väljare så betyder inte det att grundproblemet försvinner: att otroligt många människor i Sverige är benäga att rösta på ett främlingsfientligt parti.
Sd råkar vara ett riktigt riktigt dåligt parti, de saknar förmåga att positionera sig på ett vettigt sätt och gör idel populistiska utspel trots att de omöjligt kan genomför de stora frågor de gick till val på. Därför vill ingen rösta på dem längre.
Men trots det har Sd lyckats få inflytande, de har skapat ett annat debattklimat än vad som rådde innan. Ett debattklimat där de används som slagträ i precis alla debatter, ett klimat där den allmänpolitiska retoriken kryper sig närmare deras idéer.
Problemet försvinner inte för att Sd försvinner ur riksdagen. Vi måste ta reda på om dessa väljare egentligen har förändrat sina värderingar eller om de bara har hoppat över till Fp eller Kd som ju också vill vara ”lag och ordning”-partier. Jag tror dessvärre att det kan vara så och det är egentligen så mycket värre, för då har Sd-retoriken blivit rumsren.
Vi måste ha en seriös debatt kring vilka idéer Sd framför, vilka av dessa som är värda att ta avstånd från och varför dessa har uppstått. Det handlar inte om att Sd har kapat något eller att folk inte inser vad de står för, det handlar om att det har skapats ett utrymme för den här typen av idéer, troligen ur ett stort allmänt missnöje.
Jag hurrar i alla fall inte på grund av Sds minskade stöd, jag undrar bara vilka partier väljarna har gått över till, och jag tror mig ha mina aningar.
Bilder från söndagen.
Alla bilderna är tagna med mitt sigma 10-20.
Katrin ser sanningen.
Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.
De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.
Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.
Era rubriker: Dagens outfit: kläderna gömda längst in i garderoben (dom man aldrig använder).
Jag har gjort en jättestor garderobsutrensning ganska nyligen så jag har inga fula kläder kvar. Det här är det enda plagg som överlevt trots att jag aldrig använder det. Jag tycker den är himla fin men färgen matchar mitt hår ganska illa och dessutom är den lite för fin för att det ska uppstå naturliga tillfällen att använda den. Köpt second hand, såklart.
Rubriken kommer från kik.
En gubbe med skeva ögon.
Satirikeruppropet.
Jag vet inte om ni har uppmärksamma denna historia, men jag tänkte göra en liten genomgång eftersom jag finner den så otroligt lustig.
Galago, som för den oinvigde är en svensk radikal serietidning som ges ut av förlaget ordfront publicerade för en tid sedan texten upprop som i korthet bygger på att Svenska satirikers centralorganisation tycker att deras arbetsvillkor försämrats i och med att högern redan ägnar sig åt värre pajaskonster än vad den mest fantasifulla satiriker skulle kunna fantasiera ihop.
Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.
Man avslutar med ett antal krav från denna högst fiktiva organisation:
Våra krav är följande:
Kväv den fria pressrösten.
Terroristförklara Timbro.
Inför straffskatt på artikelkommentarer.
Avsätt kulturministern.
Skjut Per Gudmundson.
Alla människor med vett inser att detta är ett skämt. Det publiceras i Galago, organisationen finns inte osv. Det borde vara uppenbart att detta är satir. Men ändå så anmäler Per Gudmundson tidningen till JK eftersom han kände sig så hotad och, får man anta, kränkt. JK var emellertid inte intresserade av att göra en utredning eftersom dem, gud ske lov, insåg att detta var menat som satir och att ingen människa skulle få för sig att skjuta Per Gudmundson på grund av detta.
Detta tycker SvD såklart är mycket allvarligt:
Jag kan absolut förstå att Per Gudmundson personligen känner sig hotad och manad till att anmäla detta, men den uppståndelse som kommit ur det är bara så jävla fånig. Detta är inte seriöst, för bövelen. Det är så kallad satir. Jag kan väl säga att jag håller med Christina i allt väsentligt.
Men visst ger det en jävligt skön sprängkraft är Galagos text att borgerligheten reagerar med JK-anmälan på så uppenbar satir. Man behöver inte skämta om dem, för det gör de så bra själva.
Mer om konsumtionsglädje.
Köpte ett vidvinkelobjektiv (sigma för canon 10-20) igår och är sjukt nöjd. Att fota rum är mycket roligare och det blir mycket häftigare perspektiveffekter på landskapsbilder. Tänker troligen fota skogskyrkogården som en jävla tok i typ en månad.
Finns fan få saker som är så värt att investera pengar i som fotogrejer. Utdelningen i glädje är fan maxad.
Btw så har jag varit dålig på att skriva inlägg med era rubriker, men det ska bli ändring på det. Nu är jag hemma och det finns många jättebra rubriker. Jag lovar att det kommer upp ett idag.
Jag vill ju bara klaga.
När jag skrev det här inlägget om att positionera sig emot modebloggare så kom jag på att vissa kanske kan tycka att jag kastar sten i glashus i och med det jag skrev om Mogis knapprage.
Det var vad jag skrev. Detta var lustigt nog ett av svaren:
Poängen är att kvinnan kunde ha varit positiv och haft ett S eller V på sin pin, de visar hennes åsikter mer än tydligt utan att kränka(ja, jag anser också att det till en viss grad är kränkande) någon och visa hat och omogenhet!!
Jag tycker att det är konstigt att folk inte förstår att politik kan handla minst lika mycket om att fördömma som att höja upp. Att jag är emot alliansen handlar inte om att jag är så jävla mycket sosse att jag tror att världen skulle vara en perfekt plats om de tog över makten, det handlar om att jag tycker att alliansens politik och retorik är fel i sig.
Resonemanget verkar vila på att man inte har rätt att klaga om det inte finns något bättre, dessutom måste detta ”bättre” finnas på partipolitisk nivå och inte som en ide eller en rörelse utanför det parlamentariska.
Man sa vara positiv och höja upp det man tycker är bra. Men jag är för helvete inte positiv och jag tycker inte att varken vänsterpartiet eller socialdemokraterna är särskilt bra, jag tycker mest bara att högern är otroligt jävla dålig. Och det måste man väl få uttrycka?
Tydligen så ska alla bara forma sina åsikter efter vad de tycka är ”bra” och sedan upphöja det. Moderater och socialdemokrater ska träffas och så ska de säga: ”jaha, du är sosse/moderat? Så trevligt att du har hittat en politik du gillar! Själv tror jag på något annat, men nu tycker vi olika i samförstånd”. Vilken blomstrande politisk debatt vi skulle ha!
Detta, mina damer och herrar, är inget annat än ett åsiktsklimat som främst syftar till att upprätthålla status quo, en politisk debatt utan vassa kanter så att ingen lättkränkt moderat kan skära sig på dem. Politik kan inte bara innehålla positiv upphöjande av saker och ting, det måste finnas kritik också. det måste finnas ett utrymme att säga: ”jag har ingen bättre lösning, men jag finner mig inte i detta” och skapa nya idéer utifrån missnöjet snarare än att man redan tillhandahåller perfekta lösningar.