Etikett: dokusåpa

Varför nedvärderas alltid kvinnliga intressen?

Jag lurkade runt lite på Calle Schulmans blogg och hittade den här (totalt ot) kommentaren under det här inlägget, skriven den här människan.

Om jag klickar mig in på en rosa modeblogg till där männsikans ambition är att bli modell / dokusåpakändis / nåt inom mode så…

ja inte vet jag, men kan nån slå dessa männsiskor med nåt hårt i huvudet. berätta att de som bäst kommer sitta i kassan på ica/ jobba i vården/ plugga komvux.
Inga plasttuttar i världen kommer att rädda er!

(missförstå mig rätt, jag har så mycket mer respekt till alla som jobbar i vården etc än modebloggare.)

Detta är en jävligt vanlig inställning, det där att man blir upprörd över människor som vill livnära sig på ”ytliga saker” som mode, bloggande eller liknande. Jag fattar inte varför människor blir så otroligt provocerade av unga tjejer med högtflygande ambitioner. Låt dem?

Men framförallt: varför är det inte provocerande när män agerar liknande. Varför stör sig ingen på keffa snubbar som vill bli ”speldesigners” eller nån annan jävla skit, varför blir ingen irriterad på manliga teknikbloggare som är precis lika stora konsumtionshetsare och som skriver om precis lika onödiga prylar. Om nån tjej är bra på att blogga om mode och tjänar stålar på det är väl det skitbra, eller?

Det är så typiskt att kvinnliga intressen alltid ska nedvärderas, även av kvinnorna själva. Av någon anledning ser kvinnor det som prestigefullt att ta avstånd från typiskt kvinnliga intressen och egenskaper, såsom ”känslor”, stil, skönhet, hälsa och sånt. Och varför ses kvinnor som ägnar sig åt b-kändisskap som blåsta idioter/slampor när män i samma position ofta ses som sköna och avslappnade grabbar alternativt coola players som gör vad de kan för att få ligga.

Jag vet ju varför det är såhär egentligen, men ibland blir jag bara så trött på det. Lite funderingar sådär bara.

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.