Problemet är inte att Bamse har blivit skändad utan att verkligheten är för smärtsam för att tala om.

Migrationsverket har i samarbete med Bamse gett ut en serie för barn om asylpolitik. I slutet så får de som söker asyl avslag och får åka hem igen. Jag har inte läst hela serien men hela poängen är att hemkomsten skildras som något positivt. Detta har såklart väckt kritik eftersom det anses osmakligt, och det försvaras med att syftet är att lugna de barn som söker asyl.

Jag håller med om att det är ett mycket osmakligt sätt att skildra det hela på, men jag förstår också tanken att man vill lugna de barn som söker asyl. Hade det varit bättre att skildra hemkomsten som något hemskt, eller att helt enkelt gå runt det genom att låta dem få asyl. Jag vet inte vad som hade varit bäst, egentligen.

Kanske kan man då tycka att de inte ens borde ha försökt. Jag vet inte jag. Jag tycker någonstans ändå att det är hedervärt att de ger det ett försök. Även om slutet är plumpt så gillar jag verkligen konceptet att göra processen begriplig för barn och jag tror att det hade blivit konstigt hur man än avslutat det.

Om något så sätter detta fingret på vilken otroligt jobbig fråga asylpolitik är att ta ställning till. Hur ska man kunna förklara för ett barn på ett vettigt sätt att vissa helt enkelt inte får stanna, för att vaddå? Det blir omöjligt och okänsligt hur man än vrider och vänder på det. Det går helt enkelt inte att förklara på ett skonsamt sätt för sanningen är tyvärr inte vacker och underbar.

Hela grejen är så jävla smärtsam att det gör ont i mig. När man försöker förklara det såhär så blir det bara så uppenbart hur jävla fel och orättvist det är. Och hur man än vrider och vänder på det är problemet inte att Bamse har blivit ”skändad”, utan att vi lever i en orättvis värld.

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.