Etikett: Film

All jävla reklam.

Idag har jag sett Bilar 2 med min lillasyster. Den var faktiskt underhållande och lagom lång, strax under två timmar. Jag hatar när den typen av film är längre än två timmar, det brukar innebära att den är otight mest.

Filmen klarade givetvis inte bechdeltestet, men vilken film gör det egentligen (tipsa gärna)?

En sak som däremot stör mig sinnessjukt mycket med att gå på bio är det faktum att de ägnar en jävla kvart (om inte mer?) åt reklam efter filmens utlovade starttid. Med tanke på att man kommer in i salongen tio till fem minuter innan filmens starttid för det mesta så blir det helt sinnessjukt mycket reklam.

Nu kommer det säkert komma någon idiot här och ba: ”men de tjänar ju pengar på reklamen”. Det fattar jag också, men jag tycker att det är ganska fräckt att sätta en starttid som man sedan inte håller sig till. Jag har betalat för att se filmen och dessutom ansträngt mig för att komma i tid för den och då tycker jag att en hel kvarts reklam är att överdriva.

Nänänä. Typisk anledning till att jag inte går på bio så ofta.

Musikaler.

Det är inte många som vet det, men jag är en sucker för musikaler. Jag tycker helt seriöst att det är den bästa filmgenren. Tyvärr vet jag bara tre stycken som är bra:

Moulin rouge. Vem älskar inte den? Jag gråter alltid i slutscenen. Först av lycka, sen av sorg. Jag hoppas alltid lika mycket att den ska sluta lyckligt.

Hair. Handlar om en massa hippies som knarkar och sjunger grymma låtar. Fast på slutet blir det krig =(. Alla som inte sett den måste se den. Brukar gråta när jag ser den pga att jag vill vara ung på 70-talet.

Hedwig and the angry inch. Det är ganska ovanligt att folk har sett denna. Den handlar om en misslyckad transa från östberlin och hans liv. Jättesorglig. Brukar gråta när jag ser den pga livets oändliga svärta och smärta.

Men detta är ju bara tre fantastiska filmer. Så jag vill ha tips på fantastiska spektakulära och känslosamma musikaler. Ju extremare desto bättre.

Det är ett barn som beter sig som barn gör, inte ett barn som spelar vuxet.

Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.

Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?

Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.

Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.

Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.

Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?

Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.

Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.

Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.

Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.

Varför jag hatar Christina Ricci.

Det finns få skådisar som jag hyser sådant instinktivt hat mot som Christina Ricci. Så fort jag ser henne så bubblar det upp i magen. Jag har länge undrat varför, men nu kom jag på det.

Jag har sett denna kvinna i två roller. Dels i Monster, där hon spelar någon slags medelklassbrud som flyr sitt trista liv och inleder ett förhållande med en kvinna som har hamnat på glid. Den här kvinnan säljer sig och bjuder Christina på allt, mat och husrum, för att hon är kär i henne. I slutet av filmen så anmäler Christinas karraktär den här kvinnan, som jag förstod det för att hon ”lurat” henne att ta droger (typ röka på) och ”rövat bort henne”, vilket inte stämmer.

Den andra rollen är den i Fear and loathing in las vegas, där hon spelar något slags syravåp som Hunter S. Thompsons samoanadvokat dragit med sig till sitt hotelrum. Där sitter hon och målar portätt av Barbara Streisand.

Detta är typ de två vidrigaste karaktärerna jag sett på film, ever. Speciellt den hon spelar i Monster, där hon bara är totalt efterbliven genom hela filmen, utnyttjar den här stackars kvinnan för att sedan anmäla henne. Hon är inte ens ond eller så, bara en sinnessvag idiot som inte klarar av att stå för sina egna handlingar utan måste få sig själv att framstå som ett offer för att ingen ska döma henne där hemma. Idiot.

Men hon är en grym skådis, onekligen. Och snygg också. Men jag kommer nog aldrig kunna tycka om henne på grund av vilket fruktansvärt första intryck hon gett mig.

Running with Scissors.

På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.

Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.

Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.

En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.

Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.

Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.

Hunger.

Idag såg jag filmen hunger, som handlar om den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands som drar igång en hungerstrejk i protest mot hur de blir behandlade i fängelset och mot att de inte har den officiella statusen ”politisk fånge”. Eller, den handlar inte så mycket om strejken i sig, mer om omständigheterna i fängelset och konflikten som sådan.

Jag upplevde manuset och dramaturgin som väldigt originell, det var inte förutsägbart vem filmen skulle handla om och hur det skulle ta sig uttryck, en massa saker som i normala fall hade varit självklara att ta med togs bort, personer som inte alls hade något särskilt med storyn att göra porträtterades noggrant och huvudpersonen presenterades långt in i filmen. I princip så var filmen bara en samling scener utspelade på samma plats som bands samman, detta gjordes dock utan sedvanligt fjanteri som brukar tillkomma när man gör den typen av stämningsfilm.

Det var väldigt lite dialog i filmen, nästan ingen alls, med undantag från när huvudpersonen sitter och har en lång diskussion med fängesleprästen. Det var också ett grepp jag tyckte om, att filmen nästan bara byggde på stämningsfulla scener för att tvärt brytas av av ett långt försvarstal för huvudpersonen sak, för att sedan endast handla om honom och hans strejk. Både oväntat och effektfullt.

I övrigt är scenerna långa, gråa och tysta. Jag tycker att det är en kvalitetsindikator när en film klarar av att det inte händer så jävla mycket vilket den här verkligen gjorde. Vad jag också gillade var att Sands inte blev glorifierad och att hans lidande inte överdrevs. Visserligen tyckte man skitsynd om fångarna, men man tyckte synd om alla poliser som slog dem och alla anhöriga också. Det illustrerades helt enkelt jävligt bra att ibland finns det inga vinnare.

Jag är ingen filmanalytiker och det finns säkert mer att säga om klippning och dramaturgi, men jag tyckte verkligen att det var en originell och ”uppfriskande” film, den passade dåligt in i min bild på hur en film som heter Hunger ska vara, samtidigt som den passade in på en massa kriterier också. Överdrivet snyggt foto på smala män med sår, estetisering av det äckliga (bland annat när de målar med bajs på väggarna i sina celler), rökning används hela tiden som stämningsskapare. Jag tror ni vet vad jag menar för slags grejer. Att lyckas pricka in allt detta och fortfarande vara oväntad och intressant, det är fan ett mästerdrag.

Mary and Max.

För drygt en vecka sedan såg jag och Emanuel Mary and Max på bio.

Filmen handlar om en mobbad tjej som skickar ett brev till en slumpvis utvald person, som råkar vara den autistiska new york-bon Max. Deras brevväxling utvecklas till en djup vänskap och de får båda ut mycket av varandra. Jag tänker inte skriva mer om själva innehållet, för det skulle förstöra filmen, men den var verkligen otroligt fin. Animation var assnygg och historien väldigt söt och rörande, jag började gråta ca 5 ggr under filmen, men det har nog mer med mina hormoner att göra.

Max.

Jag älskar hur de skildrat Max i filmen, han ger verkligen en autistiskt intryck. I en scen blir han arg och skriver ”Jag känner en massa känslor just nu, nu ska jag lista de känslor jag känner i den ordning de känns mest”, fruktansvärt roligt och träffsäkert. Sen älskar jag hans ångestanfall och han sökande efter trygghet, det känns väldigt trovärdigt.

Marys mamma.

Mary.

De lyckas också bra med att skildra tragiken i historien på ett lättsamt och komiskt sätt, utan att det för den sakens skull förlorar tyngd eller blir svulstigt. Marys hemförhållanden är tragiska, men skildras med glimten i ögat, Maxs ångestattacker lika så.

Hursomhelst är det en film jag kan rekommendera.