Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.
Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.
Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.
Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.
Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.
Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.