rasism – Sida 2 – Fanny Åström

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

Men skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Systraskap.

Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.

Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.

Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.

Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.

Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.

De som har ett alibi.

Vi har väl alla mött dem, de som har ett alibi. Personen som tycker det är helt okej att dra sexistiska skämt eftersom en kvinna på deras jobb faktiskt sa att det var helt okej när de frågade inför typ fem andra manliga kollegor, eller den ickevita personen i det i övrigt helt vita sällskapet som tyckte att det var helt okej att bli kallad något nedsättande som anspelade på deras hudfärg.

Såhär; att göra motstånd mot förtryck är ofta en enormt obehaglig upplevelse. Det en riskerar att mötas av är nästan alltid ännu mer förtryck. Därför så är det hemskt många personer som inte säger något om det, inte ens på direkt fråga. Den där frågan tenderar dessutom ofta att ställas på ett sätt som indikerar att det liksom finns ett svar som är ”rätt”, det kanske kan låta ”men du tar väl inte illa upp när jag kallar dig [sätt in random nedsättande ord]”, åtföljt av en menande blick som liksom säger ”för inte är väl du en så tråkig person”. Sedan om personen kanske säger att hen faktiskt tar illa upp så utbyts menande blickar och så ett litet ”jamen om du tar illa upp så ska vi såååklart inte säga så”, där extremt mycket fokus läggs på att det är den här individen som tar illa upp och därför måste vi anpassa oss, för att just denna enskilda individ är så himla kääänslig. Tror någon att detta är soft eller? Tror någon att det är lätt att i en sådan situation ta mod till sig och faktiskt säga nej, bara för att mötas av de där reaktionerna som förmedlar att ”nu anstränger vi oss lite extra här för att inte kränka dig eftersom du är så hiiimla känslig”.

Sedan så används de här personerna som tydligen tycker att det är ”helt okej” som alibi för att de sedan ska kunna sitta och vräka ur sig vilken skit som helst, för de har ju faktiskt ”frågat en kompis” som tyckte si och så. Och sedan när någon faktiskt säger ifrån så har en ännu mer kött på benen för att framställa denne som lite extra känslig och konstig och så kan det bli en stor jävla diskussion av hela grejen. Kanske kan en till och med anklaga personen som säger ifrån för att försöka föra en hel grupps talan, kanske kan en till och med hävda att det är personen som säger ifrån som är den riktiga rasisten/sexisten. Behöver jag förklara varför det här beteendet är så sjukt vidrigt?

Jag tänker såhär: om jag vet med mig att vissa beteenden är känsliga så skiter jag helt enkelt i att utöva dem. Jag frågar inte om det är okej att jag kallar en person för något nedsättande som anspelar på dennes hudfärg, utan jag struntar helt enkelt i att göra det. Detta för att jag absolut inte vill sätta någon i en position där de kan känna sig tvingade till att acceptera ett beteende de faktiskt uppfattar som kränkande. Att göra detta hade varit att utnyttja min makt som vit för att förtrycka någon annan, och detta vill jag helt enkelt inte göra.

Sedan kan det absolut vara så att det finns ickevita som är helt okej med dessa ord, och det är väl bra för dem. Jag tror emellertid knappast att det är viktigt för dem att bli kallade för dessa ord, och därför skiter jag i det helt, för jag behöver inte göra det. Jag klarar alldeles utmärkt att kommunicera utan att använda mig av potentiellt kränkande ord, och därför så skippar jag det helt och hållet. Inte ens om en person kom fram till mig och på eget initiativ sa ”jag är okej med att kallas detta” om ett ord jag vet att andra tycker är rasistiskt så skulle jag göra det.

Det är viktigt att en kan skaffa sig en egen analys av vad som är förtryckande så att en inte alltid behöver gå omkring och fråga och/eller pröva om potentiellt förtryckande beteenden är okej. Om du gör detta så är risken mycket stor att du kommer att fortsätta förtrycka och det kan vi väl enas om är en tråkig grej? Eller? Jag tror nog att det är det som är kärnan här; vissa vill helt enkelt inte anstränga sig för att sluta förtrycka, men vill kanske ändå framstå som att de ~*bryr sig*~ om vad andra tycker.

Gör såhär istället; om du funderar på om ett ord kan uppfattas som kränkande eller rentav vet att det av många uppfattas som kränkande, fråga inte om du får säga det utan bara SÄG DET INTE!!! Jag lovar, det är inte svårt, det finns tusentals andra saker du kan prata om istället. Jag kan nästan lova att ingen kommer bli arg på dig för att du inte kallar dem rasistiska eller sexistiska saker, jag kan lova att ingen kvinna kommer att ta illa upp över att inte bli kallad hora eller fitta. Det är en fråga om respekt, om att inte göra en annan människa obekväm på grund av sin hudfärg eller sitt kön, och jag tycker faktiskt att det är det minsta en kan kräva i ett socialt sammanhang. Tyvärr är det många som sätter sitt behov av att få använda precis vilka ord de vill över detta, och det är fan i mig inget annat än förtryck.

Ta rasismen på allvar.

Något jag finner mycket problematiskt är hur många inom den vita vänstern verkar betrakta rasism. Rasism ses aldrig någonsin som en självständig struktur, som ett eget förtryck, utan endast som en effekt av klassamhället. Skälet till att bekämpa rasism anses inte heller vara att ickevita ska slippa utsättas för förtryck utan för att det ”splittrar arbetarklassen” om rasistiska och fascistiska alternativ växer sig starkare.

Jag förnekar inte att kapitalism och rasism hänger samman. Det är klart att en system som i grunden bygger på förtryck kommer att föda mer förtryck. I ett kapitalistiskt samhälle finns det lite rum för att tänka på andra människors behov eftersom vi ställs i ständig konkurrens, därför så ger kapitalismen oerhört dåliga förutsättningar för att bli av med något annat förtryck.

Detta gör emellertid inte att vi kan bekämpa kapitalismen först och ta det andra senare. För det första är detta en oerhört cynisk och egoistisk inställning, och jag förstår faktiskt inte hur vi ska kunna bygga någon slags rörelse som ska syfta till ett mer humant samhälle på detta. Hur fan ska vi kunna skapa ett humant samhälle utifrån premissen att kampen för vissa människors rättigheter måste prioriteras bort till ”senare”?

Det faktum att rasismen ofta växer sig starkare i kriser betyder inte att rasismen kommer från krisen som sådan, den finns såklart alltid i samhället, men precis som allting annat så påverkas den av hur samhällsklimatet ser ut i övrigt. Om det inte fanns någon rasism alls från första början skulle de ju knappast dyka upp bara det blir kris. Det är ingen slump att syndabocken alltid blir densamma.

Rasism måste börja tas på allvar som ett eget, självständigt problem, även om det såklart samverkar med resten av samhället som alla andra maktstrukturer gör. Rasism är inte bara något som uppstår då människor slumpmässigt väljer ut en syndabock i kristider, utan är något som alltid finns och som har sitt ursprung ur en lång historia av exploatering och förtryck som västvärlden utövat över stora delar av världen. Rasism handlar om makt, om den mat som vita utövat och fortfarande utövar över ickevita, såväl globalt som personligen.

Om rasismen inte börjar tas på allvar så kommer det bli mycket mycket svårt att bekämpa den. Så länge den utgör en parentes i kampen, något som mest bara dyker upp och förtretligt hindrar oss ibland, splittrar arbetarklassen och så vidare, så kommer den att fortsätta göra det.

Rasism inom kvinno- och tjejjoursrörelsen.

En grej jag tyvärr ofta stöter på inom såväl kvinno- som tjejjoursrörelsen är en viss inställning till ickevita kvinnor som jag tycker är mycket problematiskt. Eller det är väl inte så mycket en inställning som en ickeinställning. Ickevita kvinnors situation berörs knappt förutom i et sammanhang, nämligen när det diskuteras hedersvåld eller hur kvinnoförtryck ser ut i ”andra kulturer”. Det sägs sällan explicit att det är ickevita kvinnor det handlar om, men det är nästan alltid vad som åsyftas. Kvinnor som antas vara eller är muslimska, kvinnor med slöja, kvinnor från ”hederskulturer” och så vidare.

Jag kan absolut tycka att det är meningsfullt att prata om att alla som söker hjälp har olika erfarenheter, livssituationer och så vidare som gör att det patriarkala våldet de utsätts för tar sig andra uttryck. Vad jag däremot har problem med är när den extra utsatta positionen en ofta har som ickevit kvinna lokaliseras till familjen, kulturen eller liknande och inte till ”vårt” (vita) samhälle. Alltså att det ses som något externt som ”vi” ska komma in och reda upp i.

Jag tänker såhär: som ickevit kvinna så kommer du mötas av rasism i kontakt med de människor som är tänkta att hjälpa dig. Människor kommer att ha åsikter om ”din” (förmodade) kultur, religion och så vidare. Detta kommer att göra att du beläggs med ännu mer skuld och skam när du söker hjälp för övergrepp du blivit utsatt för. Det finns till exempel en stor risk för att du uppmanas till att ta avstånd från kulturella eller religiösa uttryck som du egentligen inte vill ta avstånd från, eftersom ”problemet” kommer att lokaliseras där. Om du vill exempel bär slöja och blir utsatt för våld i hemmet så kommer din slöja troligen att ifrågasättas, den kommer att kopplas ihop med det våld du blir utsatt för. Det är klart att det tar emot ännu mer att söka hjälp i en sådan situation, där en inte bara belastas med alla de fördomar som alla våldsutsatta kvinnor bemöts med, utan även de fördomar folk känner inför en på grund av ens hudfärg eller olika kulturella och religiösa uttryck som på ett eller annat sätt associeras med ickevithet.

Det en måste göra är att försöka se hur vi också upprätthåller och utövar rasism. Jag tror verkligen inte att vi (och ja, nu pratar jag om en rörelse som är nästan uteslutande vit) kan nå ickevita kvinnor om vi går omkring med föreställningar om att det förtryck de utsätts för skulle vara något särskilt, extra grovt eller helt annorlunda än det ”vanliga” (vita) patriarkala förtrycket.

Som tur är finns det föreningar som specialiserar sig på just det här, till exempel Terrafem. Trist nog finns det ofta en uppfattning om att de skulle hantera specifikt ”hedersvåld” eller ”patriarkalt våld i andra kulturer”, vilket av vad jag förstått inte är en korrekt uppfattning. Snarare försöker de jobba intersektionellt med dessa frågor, alltså se att en som ickevit kvinna kan råka ut för både samma gamla patriarkala förtryck som alla andra, men att det blir jävligt mycket svårare att söka hjälp för detta i ett samhälle där du dessutom utsätts för en jävla massa rasism, som såklart sätter en massa käppar i hjulet när en försöker få hjälp.

Att inte ta ställning är alltid att ta ställning för förtryck.

Fått många spännande så kallade motargument emot mitt inlägg om det här med att bryta mot lagen, använda våld och så vidare. Först och främst vill jag förtydliga att jag inte tycker att våld är en bra grej eller en bra lösning, däremot tycker jag att det bör användas om det är nödvändigt för att hindra et större våld. Det vill säga; nazism är en extremt våldsam ideologi, om den får fäste (vilket den håller på att få) så kommer det våldet att sakna motstycke. Då tycker jag att det är en bra grej att undvika det, och om det krävs våld i en sådan situation så tycker jag det ska användas. Det våld som användes i demonstrationen igår var ganska harmlöst, det rörde sig liksom om att det kastades vattenballonger och att det byggdes blockader och kedjor. Jag vet inte ens om en kan kalla det våld. Faktum är att folk är måttligt intresserade av att slåss, de flesta är mest intresserade av att hindra nazisternas framfart.

Vissa menar att det inte är en bra strategi utan att nazisterna bara framstår som offer och yada yada. Ja, det är klart att någon alltid kommer tycka att det är synd om nazisterna men faktum är att motstånd gör folk mindre benägna att bli nazister. Det är också viktigt att markera för resten av samhället att det inte är okej, att inte hjälpa till att normalisera fanskapet utan visa att det går att säga nej till nazism. Att inte göra detta utan bara låta det bero anser jag är direkt omoraliskt och det är ingenting jag någonsin kommer göra. Att säga att det ”bara är åsikter” och sedan luta sig tillbaks duger inte, ty dessa ”åsikter” är inte harmlösa och om de slår rot så kommer de att leda till politisk handling. Faktum är att den växande rasismen och nazismen redan skördat flera offer, både de som skickas tillbaks till en säker död och de som blir trakasserade och misshandlade på stan på grund av sin hudfärg. Det är inte ”bara” åsikter, det är aldrig ”bara” åsikter. Allting finns i en samhällskontext och bara för att du personligen inte drabbas så betyder inte det att andra människor inte gör det.

Vissa människor tycker att en ska ”argumentera” istället, jag kan väl bara säga: lycka till som fan med den strategin. Jag vet däremot personligen att jag aldrig skulle kunna försvara ett så lamt agerande från min egen sida, speciellt inte när vi står där mitt i skiten. Vissa tycker att nazisterna inte kommer att ändra sig för att de möter motstånd, men jag är sjukt ointresserad av att enskilda individer ska ”ta sitt förnuft till fånga”, jag är intresserad av att inte leva i ett samhälle med en groende nazism. Människor som tror att de kan stoppa nazismen genom att sitta där och ”argumentera” emot en nazist i taget är mer än lovligt naiva, att de dessutom tycker sig ha rätt att berätta för mig att min metod är fel tycker jag bara är vidrigt. Dessa människor är direkt medskyldiga till nazismens framfart, dels för att de inte gör något för att stoppa den men framförallt för att de väljer att lägga krut på att snacka skit om människor som faktiskt gör något.

Det har också kommit upprörda röster kring det jag sagt om polisen. Dels att de bara ”skyddar demokratin”. Om detta kan jag väl framförallt säga att jag inte tycker att nazism är demokratiskt. Det är för helvete en ideologi som bygger på att vissa människor är mindre värda på grund av deras ras. Det är vidare skillnad på att en människa har en åsikt på sin kammare och att hen tillåts uttrycka den offentligt. Jag förstår faktiskt inte varför polisen ska hålla på och försvara nazisternas marsch. Jag vet att om polisen inte hade gjort detta så hade nazisterna inte vågat demonstrera, och det hade jag tyckt varit en jävligt bra grej eftersom nazism är vidrigt.

Det har också talats om att polisen ”bara gör sitt jobb”. Som polis har en först och främst valt att jobba med att upprätthålla lagen och därmed hela jävla skitsamhället, ett val jag tycker är förkastligt. Vidare så kan en faktiskt vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Hade det inte velat stå där och försvara nazism hade de kunnat strunta i det, men nu valde de att göra det och det tycker jag är en sjukt vidrig grej. Dessa polisen har ett personligt ansvar.

Det är läge att ta ställning, och ni som väljer att inte göra det kommer att ta ställning för förtrycket. Om en inte aktivt kämpar emot så låter en det gro, låter det passera. Er tolerans som ni är så förbannat stolta över är det som låter nazismen och rasismen få fotfäste. Ni som lägger er energi på att kritisera de som gör motstånd mot nazism istället för att själva göra det är fan inte bättre än nazisterna, ni bidrar på precis samma sätt till denna vidriga samhällsutveckling. Det gäller polisen som försvara dem, det gäller alla självrättfärdiga jävla liberaler som tycker en ska ”argumentera” istället, det gäller alla som slår sig för bröstet med att de ”tolererar” en ideologi som går ut på hat mot andra folkgrupper.

Att följa lagen.

Alltså när folk ba ”en måste hålla sig inom lagens ramar” typ när en pratar om hur en får protestera emot rasism och fascism. Fattar inte detta. Vem fan har lagen som sitt moraliska rättesnöre?? Jag blir galen av denna jävla ryggradslöshet, skaffa lite egna värderingar istället för att slicka statsmakten i röven.

Ni kanske inte har märkt det, men just nu har vi ett vedertaget rasistiskt parti i riksdagen och ett gäng partier som tycker att det är en bra grej att utvisa flyktingar. Det är liksom inte som att statsmakten skyddar människor från rasism och fascism, rasismen finns fan INOM den alldeles uppenbart, och jag tycker att det känns ganska givet att även fascismen har sin plats.

Det handlar om människoliv. Det handlar om att vi måste ha ett samhälle där människor får finnas oavsett vilken hudfärg de har, vilket land de kommer ifrån. Och ja, jag värderar dessa människors liv jävligt mycket högre än några ”demokratiska” jävla spelregler. Jag tycker verkligen att det är så jävla sekundärt att någon tycker att det är en ”demokratisk rättighet” att våldsmonopolet ska skydda en samtidigt som en sprider sina vidriga hatiska åsikter, för jag tycker att det är så mycket viktigare att alla människor har rätt till ett jävla liv. Att inte ta ställning emot detta med alla till buds stående medel är direkt omoraliskt. Att låta sig begränsas av lagen i kampen för alla människors rätt till liv är bara så jävla konstigt. Värderar ni en bok som några gubbar skrivit högre än människoliv? Det är ju verkligen bara sjukt.

Stör mig också på när folk ba ”mmm vad bra med civil olydnad, men då måste en TA SITT STRAFF”. Alltså nej? Om jag begår ett brott för att jag tycker att lagen suger så kommer jag såklart göra allt för att slippa få ett straff för det. Varför ska jag ta mitt straff ”rakryggad” om jag inte sympatiserar med lagen. Sedan är det såklart så att en ofta inte har något jävla val, och då är det ju så och inte så mycket att göra åt (gud, vad skulle vi annars ha våldsmonopolet för om inte att tvinga folk att ”ta sitt straff”, men jag tycker att det är så jävla fjompigt att bara ”nu ska jag göra ett statement och bryta mot lagen men fortfarande legitimera hela jävla systemet genom att rakryggad ta mitt straff”. Till vilken nytta?

Sexism och rasism accepteras inom idrotten.

Det har kommit till min kännedom att tennisspelaren Wilander kommer att samarbeta med personen som driver tennissidorna Forzafabio och Vamosrafa. Wilander kommer att skriva om tennis för Forzafabio.

Dessa sidor drivs av en figur som twittrar under namnet @denstoreralf. På detta konto skriver hen en hel del om damidrott, men inte på något positivt sätt. Nej, det flödar av sexism och rasism.

Som till exempel här, där hen tycker att det är lämpligt att spekulera i kvinnliga fotbollsspelares sexualitet eftersom det är ”det enda intressanta”.

Eller här om att vi i Sverige lever i förnekelse eftersom vi faktiskt har ett intresse i damfotboll. Även några slags ofärdiga spekulationer om vilken hudfärg olika spelare har och vad de betyder, som inte avslutar eftersom ”det får en ju inte skriva om”. Vem har tystat hen? Pk-maffian, få en anta.

Här skriver hen om att det vore en bra grej att ranka världens folkslag.

Här skriver hen om att en ”kines” vunnit damgolfen som om det vore något negativt. Hen kan såklart inte hålla sig ifrån att slänga in en kommentar om hens utseende. Soft kombo av sexism och rasism.

Här, en lång utläggning om vilken sexualitet olika kvinnliga fotbollsspelare har. Även här toppat med rasism, en utländsk fotbollsspelare ”får” tydligen inte gilla flickor.

Idrott är inget jag brukar bry mig särskilt mycket om, men jag bryr mig om sexism. Jag undrar hur Wilander tänker när hen tycker att det är en bra grej att samarbeta med en kvinnohatare och rasist likt detta. Jag undrar också hur Expekt som sponsrar spektaklet, alltså båda sidorna denna person driver, tänker.

Tycker de människor som ha samröre med den här personen att rasism och sexism är okej inom idrottsvärlden? Varför är det intresserade av att sponsra och samarbeta med en person som reducerar kvinnliga idrottare till deras kön eller som vill ranka världens folkslag? Det duger inte att säga att hen är bra i övrigt eller liknande, hen ger fortfarande uttryck för extremt unkna åsikter som skadar såväl kvinnor som ickevita.

Det är klart som fan att det inte är så kul att syssla med idrott som kvinna när detta är vad en möts av. Och ja, det kommer alltid att finnas ”enskilda rötägg”, frågan är hur omgivningen reagerar på dem. En kan antingen ta avstånd och själv jobba för en mindre sexistisk och rasistisk idrott, eller så kan en välja att samarbeta med och därmed även acceptera och understödja fanskapet. Människor som Wilander och företag som Expekt borde ta sitt ansvar och inte samarbeta med personer som ger uttryck för den här typen av åsikter.

Tipstack går till @boodazlabarr på twitter.

Hijabuppropet.

Det har dragits igång något som kallas hijabuppropet som en reaktion på det faktum att muslimska kvinnor ofta blir trakasserade för sin slöja. Poängen är att en ska bära hijab i en vecka, för att visa sin solidaritet och rätten att få bära vilka kläder en vill. Jag vet själv inte om jag kommer att delta än, men oavsett tycker jag att det är ett bra initiativ.

Det är tydligt hur det sagda värnandet om muslimska kvinnors rättigheter i själva verket ofta tar sig uttryck i mer kvinnohat och trakasserier. När muslimska kvinnor får sin slöja avryckt eller blir misshandlade för att de har slöja på sig är det knappaste en fråga om att värna deras rättigheter, utan om kvinnohat.

Att tvingas täcka sitt hår är givetvis förtryck och fel, men att tvingas till att sluta bära sina religiösa symboler är lika illa. Muslimska kvinnor kan såklart också fatta beslut om vilka religiösa och kulturella uttryck de vill bära lika bra som någon annan kvinna. Om en vill bekämpa det kvinnoförtryck som finns inom Islam gör en inte bäst i att förbjuda slöja eller trakassera kvinnor med slöja, utan genom att jobba för att kvinnor ska kunna ha autonomi och för att myndigheter, feministiska grupperingar etcetera ska kunna jobba bra intersektionellt.

Men det är såklart inte en kamp mot kvinnoförtryck det handlar om egentligen, utan rasism. Och det är såklart jävligt bekvämt för många att låtsas att deras egen kultur inte har något kvinnoförtryck, utan att det riktiga förtrycket finns någon annanstans, utövas av och drabbar någon annan. De som tycker att kvinnor ska sluta bära slöja för att slöjan är en symbol för förtryck är inte intresserade av att kvinnor själva ska få välja sin klädsel, snarare handlar det om att kvinnor ska se ut på ett sätt som behagar dem, som gör att de kan passa in i idén om hur en ickeförtryckt kvinna ska se ut.

För den som inte har slöja till vardags men väljer att delta i slöjuppropet vill jag bara påminna om att din känsla av att bära slöja en vecka inte gör att du får insikt i hur det är att som muslimsk kvinna bära slöja dagligen. Som jag ser det är det en solidaritetshandling, inte ett sätt att känna hur det är att vara utsatt för den rasism och det hat som muslimska kvinnor blir utsatta för.

Mer om ”kritik” av Islam.

Jag vill besvara tre frågor/vanliga invändningar kring mitt inlägg om att kritisera Islam som religionskritiker:

Tycker du att en inte få kritisera Islam alls? Det jag vände mig emot var att Islam ”kritiseras” (avskyr verkligen det ordet eftersom det kan betyda typ vad fan som helst) i högre utsträckning än andra religioner. Jag tänker mig att som religionskritiker borde en vara mer intresserad av att kritisera till exempel kristendom, eftersom det är en religion som har betydligt större inflytande i samhället idag. Givetvis kan en kritisera Islam också som religionskritiker, men en borde fråga sig varför en väljer att ta upp det som exempel när en gör det. Det kan vara enkelt att rida på den rasistiska våg som går just nu och ta upp Islam som exempel, och jag menar att en måste vara självkritisk och syna hur rasismen i samhället hänger ihop med ens eget beteende. Däremot tycker jag generellt att religionskritik tenderar att vara ganska platt och att de som utövar den saknar förståelse för vad religion är. Jag har helt enkelt svårt att se syftet med det ganska ofta. Men det är en fråga som jag får avhandla senare.
Men vadå kristendomen kritiseras ju mycket oftare, Islam får en ju knappt kritisera? Detta menar jag är rent skitsnack. Islam kritiseras fan hela tiden. Dessutom målas den upp som ett hot på ett sätt som kristendomen absolut inte görs när den hamnar i siktet. Givetvis finns det gott om dumma fördomar och idéer även om kristna liksom mot alla religioner, men jag anser inte att det pågår någon specifik hets mot kristna just nu, vilket är fallet med Islam.
Det handlar om att kritisera idéer. Religion har inget med etnicitet/ras att göra. Jo, det har det visst det. Religion är till stor del kulturellt och geografiskt betingat, vilket gör att det är nära sammankopplat med olika folkgrupper. Jag menar inte att alla som kommer från vissa områden är anhängare av en viss religion, men det är absolut sammankopplat. Vissa utseenden/ursprung är förknippade med vissa religioner. Om någon snackar om muslimer är det liksom inte en blond och blåögd person som dyker upp i de flesta människors huvuden. Men oavsett hur det är med ihopkopplande av religion och etnicitet så är det även så att vissa kristna praktiker är såpass inlemmade i vår kultur att de inte anses problematiska, även om de faktiskt är religiöst anknutna. Ta bara en sådan sak som högtider, de firas ofta av människor som inte är troende för att det är en fel av kulturen. Kultur och religion går i många fall inte att åtskilja, utan de påverkar varandra. Att misstänkliggöra ”främmande” religioner kommer oundvikligen leda till att även ”främmande” kultur misstänkliggörs, oavsett om den utövas av troende eller ej. Jag tycker såklart att folk ska få utöva såväl religion som kultur som de vill, men jag vill ändå påtala just detta att det som kanske uppfattas som religiöst betingat lika gärna kan vara en fråga om kultur, och ber er fundera på hur denna ”religionskritik” kringskär människors möjligheter att utöva sin kultur oavsett om de är troende eller inte.

Generellt tycker jag att det är en självklarhet att en försöker förstå sitt agerande utifrån ett samhällsperspektiv, både varifrån det kommer och hur det påverkar. Jag tycker att ateister som till störst del kritiserar Islam är ett utmärkt exempel på hur en ofrivilligt kan delta i en rasistisk diskurs för att det är enklare så, för att det är det som ”ligger i tiden” och så vidare. Är en intresserad av att inte bidra till rasism borde en tänka på detta när en uttrycker sina åsikter.