Etikett: rasism

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Problemet med att essentialisera rasism.

Ofta när en diskuterar rasism så säger människor att ”rasisterna” gör/tänker si och så. Det är inte heller helt ovanligt att folk är väldigt måna om att definiera vilka som är och inte är (oftast de själva) rasister, alltså vad som utgör en ”riktig” rasist och så vidare.

Personligen tycker jag att diskussionen om vem som är rasist och vad som gör en människa till rasist är ganska ointressant, på samma sätt som jag tycker att det är ointressant att prata om vilka individer som är till exempel kvinnohatare. I min ögon så handlar det inte om att vissa individer är rasister och drar i rasismen, utan mer om att det finns olika rasistiska attityder, värderingar och tankesätt som människor bär på i olika grad och som ingen som lever i samhället är förskonad från.

Jag tycker att det är upp till var och en att ständigt rannsaka sig själv och motarbeta sin egen rasism, något en garanterat bär runt på. Du bidrar helt garanterat till rasistiska strukturer du med och att prata om ”rasisterna” som något mystiskt väsen utanför dig själv är inte särskilt vettigt för att göra detta. Problemet med rasism är inget externt, inget som bara ett par få människor står för, utan något som genomsyrar hela samhället.

Det är alltid den Andra som får stå för det dåliga, för rasismen och sexismen. I frågan om rasism är det Sd som är problemet, som är det ”riktiga rasisterna”. Och det är väl skönt för alla att kunna ha definierat Problemet™ som varande utanför sig själv antar jag, att kunna ha en extern fiende som får förkroppsliga rasismen och kunna vara ”emot” den på bekvämt avstånd. Frågan är hur mycket det verkligen motverkar rasism.

Jag tänker att om essentialiserar rasismen, alltså gör den till en egenskap hos enskilda individer, till något som en är och inte något som de i olika kontexter kan utöva, så hamnar en i dilemmat att definiera människor som rasister eller inte rasister. Eftersom det är en väldigt dålig sak att vara rasist så blir det en mycket laddad diskussion, och ingen vill någonsin anklaga någon för att vara rasisten eller inse att en själv är det. Därför skapar detta otroligt låsta positioner, där det dels finns ”riktiga” rasister som är ganska få till antalet (typ de som röstar på Sd) och alla andra som inte är rasister. När de som inte är rasister agerar rasistiskt så förklaras det ofta som undantag/misstag och inte som rasism.

Vill en motverka rasism så måste en se att det är något som finns överallt, inget som är isolerat till en given grupp människor som vi typ ska ”bekämpa” såsom personer. Att ständigt prata om rasisterna och rasismen som något en själv är ställd utanför är inte konstruktivt, det skapar bara delningar och uppstyltade roller som blir väldigt svåra att ta sig ur. Och troligen inte särskilt mycket mindre rasism.

Varför ska en förklara igen och igen för människor som inte vill förstå?

Läser kommentarerna till ett inlägg hos Pk-maffian om det offentliga rummets vithet. I inlägget skriver hen om hur svårt det är att hitta foundation om en är mörkhyad.

Det är ingen mänsklig rättighet att hitta en foundation som passar. Det är ingen mänsklig rättighet att köpa en foundation över huvud taget. Det är ett jävla ilandsproblem för rik och bortskämda medelklassbrudar.

Detta är så talande för hur mycket av ”debatten” kring såväl feminism som antirasism ser ut idag. Den som vill motsätta sig plockar ut någon ytterpytteliten detalj, blåser upp den till enorma proportioner och låtsas att hela frågan egentligen bara handlade om detta. Som om Problemet™ för mörkhyade vore att de inte kan hitta en passande fundation, och inte att de ständigt utesluts från det så kallat ”etablerade samhället” och osynliggörs.

Att inte kunna hitta foundation är ett symptom på något större, och det är i denna kontext det blir intressant. Den som vill kan helt ignorera sammanhanget och haka upp sig på att just det faktiskt inte är en mänsklig rättighet, men är detta något som för samtalet framåt? Snarare handlar det om att hindra diskussionen från att fortskrida genom att ständigt skapa ”diskussion” kring detaljer, skitsaker som egentligen gör varken till eller från i det stora hela.

Detta är enligt mig ett av de största problemen med ”ta debatten”-retoriken. Om en ”tar debatten” om samma jävla saker igen och igen kommer en liksom aldrig vidare. Det kommer alltid finnas någon idiot som vill diskutera om just foundation i rätt färg är en mänsklig rättighet eller inte, helt utan att försöka se till helheten. Ska en då berätta igen och igen att det är helheten det handlar om, inte just den specifika foundationen? Tror någon egentligen att dessa personer kommer lyssna? I mina ögon är det ganska uppenbart att det inte rör sig om människor som försöker nå förståelse utan snarare om personer som hakar upp sig på skitsaker just för att slippa förstå.

För grejen är att den som läser utan att försöka hitta fel, den personen begriper att Pk-maffians inlägg inte handlar om just specifikt hens rätt att kunna ha en passande foundation, utan om hur vithetsnormen tar sig uttryck i samhället, där bristen på foundation bara är ett exempel av många. Varför ska en hålla på och förklara och förklara, igen och igen, för människor som ändå inte vill förstå?

Är det viktigaste att inte kränka människor eller att du ska få säga vad du vill?

Åh gud, människor som ba ”jag känner en PoC som minsann är helt okej med att bli kallad blatte/neger/annat nedsättande ord som anspelar på dennes hudfärg och därför är det alltid okej i alla sammanhang” alltså lägg ner!

Okej, din vän kanske är bekväm med att bli kallad för detta. Det kan vara så. Det kan också vara så att din vän inte vill framstå som en jobbig typ och därför står ut med detta och till och med uppmuntrar det för att uppfattas som ”skön”. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. Dessutom: bara för att din vän är okej med detta betyder inte det att det är ett ord som är okej att använda generellt, det betyder bara att det är okej att du använder det när du är med din vän.

Oavsett hur det är med den saken så kan vi väl sluta oss till att dina vän eller någon annan troligen inte blir ledsen av att inte kallas för dessa ord? Eller är det så att din vän har sagt att hen verkligen verkligen vill bli kallad för den för att hen bli ledsen annars? Skulle inte tro det va! Var det kanske lite mer så att du typ… frågade ”vissa idioter tycker inte en ska använda det här ordet för att det är rasistiskt, men du är väl inte sån va??” och hen ba ”ehehe neeej inte jag inte”? Eller i alla fall att det var du som liksom förde ämnet på tal.

Tänk efter nu, vad är viktigast: att du inte ska kränka människor med ditt ordval eller att du ska få säga dessa ord? Väljer du det första så göra du bäst i att sluta använda dem, för faktum är att många tycker att det är kränkande. Det kanske inte din vän gör, men det är ganska oviktigt i sammanhanget vad hen tycker, för risken att du kränker någon genom att använda dessa ord är överhängande. Jag tror knappast hen eller någon annan kommer gråta sig till sömns för att du inte använde dem.

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.

Tror ni på allvar att människor endast styrs av naturlagar och Den Fria Viljan™?

Ibland tycker människor att det är jobbigt att förstå saker som de varken kan förklara som uttryck för enskilda individers agerande eller typ naturlagar. De förstår helt enkelt inte strukturer. Kaske kallar de rasistiska strukturer ”ren metafysik”.
strukturer

Sedan kanske de tänker att vissa sociala regler är uppenbara, till exempel Marknaden™, men inte andra strukturer som klasskamp (brukar detta beskrivas som en struktur? Det är väl snarare klassamhället som är strukturen och klasskampen ett resultat av den?) och rasism. Dessa strukturer är enligt personen inte uppenbara. Jaha, tänker jag. Inte uppenbara som i att du inte hittar dem med ditt blotta öga då eller?

strukturer2

Jag undrar verkligen uppriktigt om denna människa tror att människor inte styrs av annat än Den Fria Viljan™ och typ naturlagar. Jag tycker det verkar väldigt märkligt att en skulle tänka att människor är opåverkade av sociala strukturer i samhället. Tror denna människa på fullaste allvar det? Hur tänker hen kring till exempel jantelagen, som ju också en en slags struktur?

Sedan undrar jag också hur hen tänker kring vad som är uppenbart och inte. Jag tänker mig att vad som är uppenbart är väldigt olika för olika personer. Till exempel för mig är patriarkatet uppenbart, dels för att jag är kvinna och därmed drabbas av det men också för att jag läst mycket feministisk teori och lärt mig att urskilja det. En sätter ju på sig speciella ”glasögon” när en börjar förstå sånt och det påverkar såklart hur en ser på omvärlden. Jag tänker mig att samma sak gäller för rasism; det är enklare att se den om en är utsatt för den, medan den är mindre uppenbar för någon som inte är det.

Jag ser detta som ett väldigt typiskt uttryck för tolkningsföreträde. Att själv tycka sig ha makt att avgöra vad som är ”uppenbart” och inte. En viktig komponent i många förtryckande strukturer är just det att de inte är uppenbara, att de upplevs som resultat av den naturliga ordningen eller som ickeexisterande. Av gemene hen alltså, det betyder inte att de inte kan observeras.

Bara för att saker inte är uppenbara för en så betyder inte det att de inte finns. Tro det eller ej, men till exempel sociologi där en undersöker sånt här är en erkänd forskningsdisciplin. Det går att bedriva vetenskap på dessa ”osynliga” strukturer, det går att undersöka dem. En behöver inte diskutera om de finns eller inte utan en kan faktiskt vända sig till vetenskapen och typ fråga en person som forskar på området, en expert. Det är liksom inte en fråga om vad en tycker utan det finns faktiskt människor som vet. Fattar inte varför det debatteras över huvud taget? Det är inte som att folk sitter i Svtdebatt och debatterar om Higgspartikeln finns eller inte, alla vet att detta är en fråga för vetenskapen och inte för lekmäns slentrianmässiga tyckande, men när det kommer till komplexa samhällsfenomen så räcker det tydligen med vilken idiot som helst för att få ha en åsikt.

Så jävla tröttsamt med människor som liksom bara inte kan acceptera att det finns någonting utanför deras snäva jävla syn på världen och sig själva. Som måste avvisa allt de själva inte tycker är uppenbart som ”flum” eller ”metafysik”. Snälla, bara lyft blicken några sekunder?

Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.

Vi motverkar inte rasism genom att införa lightrasism.

Skrev lite om det här med arbetskraftsinvandring på twitter och fick svar från en liberal, som jag generellt har ganska hög intellektuell respekt för (för att vara liberal alltså, vill mest markera att det inte rör sig om något stolpskott). Hen förklarade regeringens politik såhär:

Pga rasister kan regeringen inte införa fri invandring. Hur mycket jag än skulle vilja att de gjorde det inser jag vilka begränsningar de har i rörelseutrymme. I ett sådant läge är det bättre att öppna för den, i rasisters ögon, mindre problematiska ”självfinansierade” invandringen, arbetskraftsinvandring.

Det finns en idé om att en på grund av rasisterna inte kan ta ställning för alla människors lika värde eftersom det inte är en valvinnare. Nå, det må vara sant att läget kanske inte är det bästa för liberaliserad invandringspolitik men Sd har faktiskt bara 7 % av rösterna och kan knappast stoppa en liberalisering om regeringen verkligen hade velat införa den. Regeringen verkar inte vara rädda för att ta obekväma beslut med tanke på den kraftiga motstånd som Reva har stött på.

Vidare skrevs det såhär:

Dock tror jag främst att de är rädda för att SD ska ta deras röster om de är för liberala i migrationspolitiken.

Detta är en förklaring som hör ganska ofta i olika versioner. Eftersom Sd har så mycket stöd så måste resten av partierna röra sig åt deras håll för att undvika att folk missnöjesröstar på Sd. Med den här logiken kan det vara bra, eller i alla fall oskyldigt, att driva en restriktiv invandringspolitik, eftersom alternativet Sd antas vara värre. Grunden för detta resonemang är att folk kommer rösta på Sd om inte något annat parti tillfredsställer väljarnas behov av rasism. Att det gynnar rasismen överlag att även etablerade partier anammar detta och få Sd att se mer okej ut tänker dessa människor inte på. I deras värld finns det en given mängd rasism i samhället och makthavare kan inte göra annat än att anpassa sig. Slutsatsen är alltså att vi ska motverka rasismen med en lightversion av densamma, istället för genom antirasism.

Jag tycker att det är problematiskt när en ursäktar regeringens rasism med att det är Sd som tvingar fram den. Om regeringen hade bestått av antirasister hade detta inte varit ett problem, då hade de kunnat stå fast vid sina övertygelser och strunta i vad Sd tycker. En behöver inte foga sig efter en minoritet av befolkningen när det kommer till rasism, på samma sätt som de inte behöver foga sig efter vänsterpartiet. Jag är övertygad om att regeringen hade kunna stoppa denna utveckling om de faktiskt hade velat, men det har de inte gjort.

Jag tror inte att regeringen är ideologiska rasister som verkligen vill göra det sämre för ickevita, däremot tror jag att de är opportunister som saknar strukturanalys, vilket i mina ögon inte är särskilt mycket bättre då det också bidrar till rasismens utbredning. Regeringen är särskilt antirasister i teorin, men uppenbarligen sitter antirasismen inte så djupt att den inte väldigt enkelt kan kompromissas bort för något annat. Antirasism är inget bärande ideal i regeringens ideologi, det är därför de så enkelt anpassar sig efter de rasistiska vindarna.

Vad Sverige behöver för att stoppa rasismens utbredning är inte regeringens lama ”vi är i alla fall bättre än Sd”-politik utan en vettig antirasistisk politik som faktiskt utmanar rasismen istället för att införa en annan, något lamare, version av den. Det funkar inte att vara bättre än det sämsta möjliga alternativet när hela skalan rör sig i den riktningen.