Kategori: Politik

Förslag till ny sparåtgärd: skjut av folk vid 65.

Fan vad trött jag är på folk som tjatar om hur mycket pengar feta människor/rökare osv kostar samhället.  En grej som kostar samhället stört mycket pengar är människor som blir väldigt gamla. Tänk en person som blir 95 och går i pension när hen är 65. Man kan väl också anta att de flesta börjar arbeta mellan att de är 18 och 20, men det är nog egentligen en underskattning.

Det innebär att mindre än hälften av personens levnadsår har gått till att arbeta. Fatta hur mycket pengar den här personen kostar samhället i förhållande till hur mycket hen drar in!

Samhället skulle tjäna på om lite fler personer kolade vid sisådär 65-70 årsåldern, faktiskt.

Grattis regeringen.

Jag måste tipsa om den här dokumentären som handlar om ungdomsarbetslösheten och de dåliga villkoren på arbetsmarknaden för unga. En slags uppföljning på säljsekten, fast ur ett mer allmänt perspektiv.

Hittills har ju lösningen på arbetslöshetsfrågan varit att försämra villkoren för de som jobbar, genom mindre säkra anställningar och så vidare. Detta har dock inte genererat några jobb, utan egentligen bara försämret för dem som redan har jobb.

Idag kan man ha provanställning i ett halvår, något som dessutom kan komma att bli mer ”generöst”. Provanställning innebär i princip att man kan behöva gå vilken dag som helst, vilket gör att man knappt kan ställa några krav på sin arbetsplats. Men man behöver fan inte pröva ett halvår för att veta om någon kan stå i kassan på McDonalds.

Dessutom är få unga med i facket idag (jag har faktiskt blivit aktivt uppmanad att inte gå med i facket av en arbetsköpare för att ”så gör vi inte här”).

Så resultatet är alltså att de som har jobb får sämre villkor och att de som är arbetslösa fortsätter vara det. Grattis regeringen!

Hellre en arg amatör.

  1. Det kommer som en besvikelse att kungen inte tänker gå i pension. Varför inte? Kan inte svenska folket gemensamt gå ihop och besluta att hon borde pensionera sig så att vi kan få ha Victoria istället. Hon verkar mycket proffsigare. Nästan som ett folkligt val skulle det vara!
  2. Jag förmås inte bli upprörd över att Håkan Juholt har snackat skit om sina partikamrater öppet, då tycker jag nästan gnällandet över drinkpriserna är värre. Visst är det otaktiskt och visst får man räkna med att det kommer ut, men just det jag gillar med Juholt är att han inte är nån mes. Han verkar liksom inte vara den som viker sig i första taget och det tycker jag är en hemskt god egenskap, speciellt när det kommer till politik. Jag hoppas på lite hårda tag nu för jag är trött på att alla ska klappa varandra medhårs. Och jag har hellre en glad (eller arg) amatör än nån jävla streber.

Ett löfte till mig själv.

Jag är faktiskt himla ledsen att jag missade påskuppropet mot utförsäkringarna. Det hade varit kul att vara där, dels för att ta bilder men framförallt för att det är en sak jag hemskt gärna demonstrerar emot.

Jag har förändrat min syn på det här med att demonstrera en del. Jag tycker det verkar ganska menlöst att demonstrera mot förhållanden i andra länder, men någonstans så vill jag tro att politikerna lyssnar om protesterna blir för högljudda.  Det borde dem dem i alla fall göra.

Men min tilltro till politiken fick sig en rejäl törn i och med FRA-debatten. För tycka vad man vill om frågan i sak, men det är inget annat än synd och skam att de massiva protester som kom med den inte fick något gensvar från våra makthavare.

Hittills har jag sett detta som en anledning till att inte demonstrera. Men just det att de som borde lyssna inte lyssnar borde väl egentligen göra att folk protesterar mer. För det är ju då det behövs som mest.

Jag lovar i alla fall mig själv att jag ska gå och demonstrera nästa gång det dyker upp en demonstration jag tycker är bra.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kallade ”skitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!

Nåt så jävla äckligt.

Åh herregud. Jag fick den här länken på facebook. Det är Paolo Roberto som pratar om feminism och han har bara så fel. Så ogenomtänkt.

Jag har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Allvarligt talat. Paolo Roberto verkar vara den ungefär vidrigaste människan i hela världen.

Förutom en kille jag sommarjobbade hos i somras som var precis såhär, fast värre. Han tyckte att pride var för exkluderande eftersom de inte bjöd med homofober. Varför ska man bjuda med någon som hatar en på ens fest, undrade jag då. Jag ryser av bara tanken.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Det är en befrielse att kunna posa och tänka samtidigt.

Jag läste Linus Fremins inlägg om dagens outfit, där han frågade sig vad det gör med ens kroppssyn. Jag fotar ju regelbundet mig själv och mina outfits. Ibland får jag kommentarer om min kropp. Väldigt sällan elaka kommentarer, som tur är.

Det kan stärka mig mycket att läsa att jag är snygg, samtidigt som jag vet att de där bilderna inte alltid representerar verkligheten. Men oavsett hur mycket jag posat och dolt mina mindre smickrande sidor så blir jag upplyft av det. Och det är inte bara när jag får komplimanger jag blir glad, utan också bara av att se bilderna. Om jag har en riktig sunkdag så kan jag kolla på bilder och känna att jag kan vara snygg ändå. Det har fått mig att tagga ner lite på min ångest kring mitt utseende. För alla har en dålig dag ibland men det gäller att inte glömma att man inte alltid ser ut så.

Jag brukar inte redigera mina bilder mer än att ljusa upp och ordna med kontraster och färger. Man kan kanske tro att det skulle påverka mig negativt att känna mig tvungen att ”mixtra” med mitt utseende för att vara snygg, men faktiskt inte! Det ger mig snarare mer ”insikt” i hur det går till när de där perfekta kvinnorna skapas på någon reklambyrå.

Men samtidigt har det haft negativa effekter också. Idag har jag en ganska sund relation till min kropp och mat, men det har inte alltid varit så. Jag har haft ätstörningar och det kan absolut triggas av att man får kommentarer i stil med ”tummen upp för de utstickande höftbenen”. Om man redan är väldigt fixerad vid vikt och mat så kan de trigga ännu mer.

Sen är det såklart tråkigt att tjejer får så mycket uppmärksamhet för just sitt utseende. Men ärligt talat: jag får mer feedback för mina resonemang än för mitt utseende och jag hoppas att det inte är för att jag är ohjälpligt ful. Jag känner inte att det jag skriver ”försvinner” för att jag visar upp mitt utseende, jag känner inte att jag objektifieras eller reduceras till ett ansikte och en kropp.

Innan kände jag att det sänkte mig att vara ytlig, jag gav efter för det som en slags guilty pleasure. Men idag känner jag en viss befrielse i att kunna vara båda delarna. Å enda sidan en klipsk brud, å andra sidan snygg, söt och ibland till och med vacker.

Ett avskaffande av semesterrätten öppnar för smygsänkningar av löner.

Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.

Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.

När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.

Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.

Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.

Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.

Johan Norberg