Kategori: Politik

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.

Nytt samband funnet: hur bra vårt samhälle funkar står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter.

Om det som står här stämmer så har jag ett förslag: förhandla ingångslönen till en krona i timmen. Eller ännu bättre: avskaffa den helt! För enligt denna logik så blir samhället bättre i takt med att våra ingångslöner minskar. Jag tycker även att vi helt ska avskaffa anställningsskydd, regler kring arbetstider och semester ty allt detta är solk i arbetsmarknadens annars perfekta maskineri.

Det är klart att vissa arbetsköpare kommer sakna resurser att anställa lika många om minimilönerna höjs, och att vissa kommer anställa fler om de sänks. Men man måste alltid betrakta nyttan i proportion till skadan. Det finns också arbetsplatser där inget av detta leder till fler anställningar, utan bara mer pengar och makt till arbetsköparna. Och inför man tillräckligt många försämringar så förlorar vi så mycket i människovärde och trygghet att inga budgetöverskott i världen kan kompensera det.

Jag är trött på att den ständiga lösningen på alla samhällsproblem är att göra arbetsvillkoren sämre. Snart kommer väl nån jävel och tycker att sjuksköterskor inte ska ha någon anställningstrygghet så att de måste jobba hårdare för att få behålla jobbet. Det tycks finnas en ny naturlag i vårt samhälle: ju sämre anställningsvillkor desto bättre… allt! Hur bra vårt samhälle är står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter!

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.

Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.

Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan.  Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.

Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.

Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.

Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.

Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.

Klassamhället i sitt esse.

Nu är detta sjukt sent ute men satan vad jag blir matt på folk som menar att det inte är ett problem med fattiga barnfamiljer eftersom ”pengar inte är allt”. Förvisso inte, men då kan väl de som har pengar betala några extra hundralappar på skatten så att folk slipper svälta då?

Det roliga är att ”pengar är inte allt”-argumentet ofta hörs för att motivera samhällsordningar där klassklyftorna är stora, även om det inte bara är där det används. Jag tycker att det känns himla snedvridet faktiskt.

Jag kan väl vidare knappast påstå mig ha någon erfarenhet av att växa upp i eller ”leda” en barnfamilj där slantarna måste vändas på, men jag skulle för guds skull aldrig komma och hävda att det inte är jobbigt. Jag är helt övertygad om att det är pissjobbigt att faktiskt vara fattig och att aldrig ha råd med några som helst utsvävningar, speciellt om man har barn.

Människor som växt upp utan att behöva oroa sig för sin ekonomi sitter och teoretiserar kring huruvida det är jobbigt att vara fattig och huruvida ”pengar är allt” medan andra alltid måste välja den billigaste falukorven och på sin höjd lyxar till det med en hyrfilm på helgen. Klassamhället i sitt esse.

Om att vara emot även det man inte kan förbjuda.

Det absolut jobbigaste med att ha samröre med liberaler är den eviga frågan: ”men vaddå,vill du förbjuda det eller?” när man kritiserar en företeelse.

Till exempel tycker jag att surrogatmödraskap är en fett äcklig grej. Jag fattar verkligen inte hur en människa med sitt samvete i behåll kan betala en kvinna för ett bära ett barn hon sedan förlorar all rätt till istället för att t.ex. adoptera som alla människor med normal empatisk förmåga hade gjort.

Och så säger man det. Då är det alltid nån som ba: ”men vaddå, vill du förbjuda det”. Ja, det kanske jag vill, men det är en så himla efterbliven respons. Det är klart som fan man kan kritisera en företeelse utan att för den sakens skull vilja förbjuda den. Förbud är ju knappast det enda sättet att kämpa emot något.

Men det mest skadliga är att det skjuter all form av samhällskritik i sank. Man hinner inte ens analysera ett problem innan nån måste komma och påpeka att man i alla fall inte ska förbjuda något.

Nu är ju som tur är inte alla liberaler såhär infantila. Tack och lov.

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.