Månad: februari 2012

Att skapa en åsikt.

Fick denna fråga på min frågestund som jag tyckte var så spännande att jag tar upp den i ett eget inlägg. Frågestunden är fortfarande öppen så den som vill kan ställa mer frågor. Så roligt att svara på när det håller så hög standard.

Hej!
Kanske en lite skum fråga men hur går du till väga för att bilda dig en egen åsikt om ”något”?
Läser du mycket och sedan reflekterar över det du läst?
Jag försöker bilda mina egna åsikter men märker att jag alldeles för lätt nickar instämmande och tänker ”jaaaa! Hon har ju så himla rätt!” när jag läser dina inlägg. Det är sällan jag tar mig tid att verkligen reflektera och vrida och vända på det som personer jag ser upp till säger (exempelvis du).
Hur gör du för att inte drunkna i all information och i alla andras åsikter?????

Tycker denna fråga relaterar lite till inlägget jag skrev om Smarta killar™. Om man har lite kunskap på ett område är det lätt att man bara lyssnar på första bästa som har en åsikt om saken och låter övertygande, jag har gjort samma misstag själv flera gånger och gör det säkert fortfarande i en massa fall. Däremot så skulle jag säga att jag blivit betydligt bättre på att identifiera de som snackar skit och försöker ”dränka” mig i sina åsikter. Ett vanligt drag brukar vara en oförmåga att förklara när man redogör för sig åsikt om något och när man redogör för fakta, personer som blandar ihop dessa två brukar för det mesta inte vara alltför tillförlitliga. Jag har också lärt mig att känna igen vissa stereotyp argument och påståenden på ren erfarenhet och när någon droppar ett av dessa brukar jag så att säga osäkra min revolver. Detta gäller både argument för och emot den ståndpunkt som jag intar. Jag har t.ex. svårt att ta vänstermänniskor som börjar snacka om att ”människoliv inte kan mätas i pengar” när man snackar budget på allvar även om jag generellt håller med dem i rena sakfrågor.

Min erfarenhet är att människor som faktiskt har kunskap och insikt i en fråga inte brukar vara rädda för att påpeka komplexiteten i den. Den som har kunskap och argument är inte rädd för att bli ifrågasatt varför skulle hen vara det? Ifrågasättande leder i en sådan situation bara till att man får klargöra sin poäng tydligare och kan övertyga personen som frågar genom diskussion.

Den som vill att folk ska lyssna på vad man har att säga ska också ta sig tiden att förklara för den som inte är insatt, tar man sig inte den tiden så är man inte värd att lyssna på. Så mitt tips är: kräv alltid förklaring för det du inte begriper. Om du blir behandlad som om du vore dum i huvudet för det så tycker jag inte att du ska lyssna, för jag tycker inte man ska lyssna på folk som inte har en ödmjuk syn på kunskap och åsiktsskapande. Det är så otroligt mycket troligare att en sådan person kommer att undanhålla andra perspektiv från dig och man ska aldrig aldrig lyssna på en person som inte tycker att det är intressant att nyansera sitt perspektiv.

Annars så kan jag väl säga att mina åsikter har förändrats otroligt mycket över tiden, från nyliberal till någon slags frihetlig socialist som jag är nu. Det är en enorm skillnad. Jag är dock glad över att ha haft åsikter som jag idag anser är ”fel” tidigare eftersom det har hjälpt mig att skapa perspektiv på min världsuppfattning nu. Det började med att jag köpte ett färdigt åsiktspaket som jag sedan reviderat hundratals gånger för att vaska fram det jag tycker är hållbart. Jag kommer troligen byta uppfattning om en massa saker i framtiden och det ser jag bara som något positivt, det gör att min förståelse för andras åsikter blir djupare än de hade varit om jag bara tyckt samma sak från första början.

Ju mer jag reviderar mina åsikter desto mer märker jag att mitt känsloliv och min människosyn passar ihop med mina åsikter. Innan så hade jag åsikter som gick rakt emot hur jag kände inför människor och deras situationer man jag undertryckte dessa känslor för vad jag ansåg ”rätt”. Nu så passar mina åsikter mycket bättre ihop med hur jag ser på saker och ting rent intuitivt. Jag tänker att det är ett tecken på att jag kommit närmre vad jag tycke är rätt. Detta innebär inte att jag inte har argument för mina ståndpunkter, bara att dessa ståndpunkter och argument är mer förankrade i mig som person än de var innan.

Så det jag kan säga är väl: var alltid kritisk, var alltid extra kritisk mot folk som snackar som om de sitter inne ”sanningen” och var inte rädd för att ifrågasätta ty den som inte är intresserad av att förklara är faktiskt inte värd att lyssna på. Våga lita på din intuition och utforska sambandet som finns mellan dina åsikter, troligen kommer du att finna att det finns något slags samband som du kan formulera en ideologi utifrån. Men jag tror det viktigaste är att du ska våga ha fel, våga ifrågasätta dig själv och ändra dina åsikter; se det inte som att du hade fel innan och rätt nu utan som att du har tagit ytterligare ett steg på vägen till att forma din ideologi. Det är bara korkat med människor som bestämmer sig för att anta ett visst åsiktspaket och sedan ägnar resten av sitt liv åt att hitta fler argument för detsamma, att ständigt nyansera sin världsbild är enligt mig jävligt mycket värdefullare.

Detta handlade mest om hur jag förhåller mig till argument och kunskap. Sedan är det såklart alltid så att man måste läsa på för att det ska funka. Lära sig mer om de olika synsätt som finns.

Jag hoppas att detta var ett bra svar på frågan. Det kan vara svårt att förklara detta eftersom det är en process jag för det mesta inte reflekterar över. Om det finns några frågetecken reder jag mer än gärna ut dem.

Varning.

Fan vad störigt det är när bruksföremål är ömtåliga. Eller när de inte är ömtåliga egentligen men ändå levereras meden bunt säkerhetsföreskrifter så att företaget kan vara säkra på att de flesta kommer att bryta mot minst en och alltså slipper ersätta konsumenten om något går snett. Känns som att typ allt ska hanteras med yttersta försiktighet, minsta lilla h&m-tröja ska tvättas i 20 grader med något skonsamt tvättmedel. Blir fullkomligt galen på grund av detta.

Eh. Kom på att det egentligen är en ugn detta rör sig om. Ännu dummare då må jag säga.

En alternativ lösning.

Jag vill säga en grej till om denna puckade debattartikel. Robert Gidehag menar ju att det är ett problem att det är arv snarare än inkomst som avgör vem som har störst nettoförmögenhet. Anledningen till det kan dock lika mycket vara att vi i Sverige inte har någon arvsskatt sedan 2005 som att vi har höga inkomstskatter. Eller, tja… det säger väl fan sig själv att härkomst betyder jävligt mycket för förmögenheten i ett land där man inte skattar en enda krona på arv som kan vara i princip hur stora som helst.

Det borde ju vara ganska uppenbart för de flesta att om man vill att förmögenhet ska hänga ihop med yrka snarare än härkomst så borde man propagera för att återinföra arvsskatten igen och kanske lätta lite på inkomstkattetrycket, men icke. Lösningen är istället att sänka skatten överlag och därmed skapa större inkomstskillnader, om än mer skilda från varandra i fråga om orsak. Smart…

Yrke efter lön.

En lustig debattartikel i Göteborgsprosten sätter fingret på det jag menar när jag talar om meningslösheten i att tala om klassresor. Snubben tycker att det är bra med inkomstskillnader, alltså klassklyftor. Detta är hans motivation:

Höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur gör det i princip omöjligt att med arbete, studier, flit och ansträngning påverka sin förmögenhetssituation. Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har.

För det första är det helt enkelt inte sant att studier och flit inte lönar sig. Om man kämpar på och väljer ”rätt” utbildning efter inkomstsnitt så kommer man troligen att få en ganska mycket högre inkomst än den som inte pluggat efter gymnasiet. Inte bara kommer man att tjäna mer i reda pengar, personer som utbildar sig efter gymnasiet lever i genomsnitt längre och mår bättre än personer som saknar eftergymnasial utbildning. En annan grej som eventuellt kan påverka vad man väljer att utbilda sig till är ju vad man är intresserad att ägna resten av sitt liv åt. Allt detta är ”belöningar” som generellt kommer med högre studier.

Den som är ute efter att bli fett tät har alla möjligheter att bli det. Man kan välja utbildning utefter vad man kommer att tjäna mest pengar på och då kommer man troligen också göra det (förutsatt att man lyckas kämpa sig igenom det såklart, men detta handlar ju om att slit ska löna sig så det är ju passande). Men sen så är väl grejen den att många människor inte är intresserade av att bli fett täta. De prioriterar istället andra saker, som att jobba med något de gillar, att inte jobba särskilt mycket eller att jobba med något som de tycker gör gott för samhället.

Personligen har jag ingen lust att välja yrke utefter att jag ska bli så välavlönad som möjligt, jag behöver inte ha skitmycket pengar. Jag väljer utbildning utefter vad jag tycker är roligt, vad jag är duktig på och var jag tror att jag kan tillföra något till samhället. Sedan vill jag också kunna leva på min lön och leva i en relativ trygghet. Att jag känner passion för mitt yrkesval gör inte att jag i mindre utsträckning förtjänar att ha en dräglig levnadsstandard. Lika lite borde en person som av olika anledningar (fria val eller inte spelar ingen roll) jobbar med något tråkigt lågstatusjobb som hen helst hade velat slippa ha en odräglig lön eller levnadsstandard.

Att en person som satsat sitt liv på att tjäna så mycket pengar som möjligt och därmed valt utbildning efter lönesnitt och så vidare faktiskt tjänar mer pengar än andra har jag i sig inget emot. Så är det redan nu och så kommer det troligen fortsätta vara. Däremot gör inte det att personer som väljer eller får karriär på andra grunder inte också förtjänar en dräglig levnadsstandard. För mig är det inte viktigt att ha råd med en schysst businessuit från Tiger en gång i halvåret, men det är viktigt att slippa vända på slantarna för att få ekonomin att gå runt.

Klassdebatten handlar faktiskt inte om att alla medelst studier, flit och medvetna val ska ha råd att bo på solsidan och äta oxfilé till middag varje kväll. Det handlar om att även de som inte sätter plånboken högst på dagsordningen när det kommer till yrkesval och så vidare ska kunna leva i en tillvaro fri från ständig stress kring den personliga ekonomin. För grejen är den att om den här utvecklingen med att man måste välja yrke strategiskt bara för att få en levnadslön fortsätter så kommer vi att stå där utan sjuksköterskor, förskollärare och fritidspedagoger. De blev ju helt enkelt tvungna att välja andra yrken.

Ansvarsvägran.

När jag försökte gå in på en länk som någon postat på Facebook möttes jag av följande:

Jag har aldrig varit med om detta tidigare så jag antar att det är en relativt ny grej. Facebook har ju innan hållit på att censurera material på själva sajten, men jag har aldrig hört om att man inte skulle få använda en länk som faktiskt ligger uppe. Jag kunde inte använda länken men lyckades komma in på annat vis. I alla fall så ledde länken till denna sida, en uppräkning av hur mycket Irak- och Afghanistankrigen kostat för Usa sammanlagt. Det kan säkert upplevas som kränkande av vissa men jag tror inte att Facebook har några regler emot grafiska uppräkningar av kostnader för amerikanska krig.

Det som stör mig med det här är inte det faktum att Facebook ägnar sig åt censur, det visste jag redan om och det berör mig inte sådär jättemycket. Att en sajt har vissa censurregler är inte konstigt, sedan kan man såklart ifrågasätta omfattningen av dem och hur de ser ut men så länge reglerna är kända för användarna så är det enligt mig inget större problem.

Det som stör mig är den anledning som anges: att många användare har anmält innehållet som stötande. Jag har även hört om personer som blivit avstängda från Facebook helt enkelt för att deras ”vänner” har beslutat att anmäla deras profiler. Det räcker med andra ord att tillräckligt många bryr sig om att meddela att de upplever något som kränkande för att det ska tas bort, det handlar inte om att Facebook har en regel som detta material har brutit mot. Man slår ifrån sig ansvaret över bedömningen på användarna.

Jag undrar bara: hur många ska anmäla något som kränkande för att Facebook ska tycka att det är det? Går Facebook igenom anmälningarna efteråt och kollar om det stämmer överens med deras regler? Väger en anmälan från någon som är väldigt anmälningsbenägen lättare? Kan man missbruka möjligheten att göra anmälningar och bli avstängd på grund av det?

Jag tycker illa om när företag gömmer sig bakom något slags ”allmänintresse” istället för att faktiskt ta ställning för vilket material man tycker att det är okej att sidan sprider och inte.

Sexuella obligationer.

Kollade lite på Sex and the city för ett tag sedan (minns inte om det var filmen eller tv-serien dock) och en av bihandlingarna var att Mirandas kille hade varit otrogen mot henne. Anledningen: de hade inte haft sex på ett halvår. Miranda flippar fullständigt och tycker att det är helt oförlåtligt.

Detta med att å ena sidan kräva att någon bara ska ha sex med en själv och å andra sidan inte underhålla sexlivet är så konstigt tycker jag. Om man tycker sig ha rätt att kräva att någon ska vara sexuellt exklusiv så tycker jag också att det ska finnas ett sexliv. Detta innebär inte att man har rätt att kräva sex av sin partner när som helst eller hur som helst, däremot att man skapar någon slags lösning om sexlivet inte fungerar.

Jag tycker att det är absurt att det anses helt okej att avkräva sexuell exklusivitet men att det ses som fel att vilja ha ett fungerande sexliv med den person man är sexuellt exklusiv med.