I Top Model som läggs det alltid ett enormt fokus på hur mycket ”tjejerna” vill bli modeller. De ”pratar” med Isabella eller Tyra eller vem som nu leder showen och så blir de frågade: ”hur mycket vill du detta”. Den frågan alltså, vad jag är trött på den. Och vidare är jag trött på att se dessa tjejer bryta ihop inför tanken på att kanske just de ska få sin innersta dröm att gå i uppfyllelse, hur det upprepar gång på gång på gång med emfas att de vill detta så otroligt bittert. Och när det sedan kommer till vem av tävlingsdeltagarna de tycker borde uteslutas så är motivationen alltid: det verkar inte som om hon vill detta på riktigt. Det handlar aldrig om att hon tar sämst bilder eller har en dålig catwalkgång, det handlar enbart om att viljan tryter.
Hur mycket man vill spelar väl egentligen inte så stor roll för hur bra man gör jobbet. Givetvis ska man känna en lust inför det man gör men när det kommer till kritan så är saker som skicklighet, utseende och så vidare så otroligt mycket viktigare än vilja. Ingen kommer fråga på plåtningen för Max Factor hur mycket du vill göra den, det som kommer spela roll är din prestation.
Extra tydligt tycker jag att det blev när Jennie blev utesluten ur tävlingen för att hon hade berättat för Nina att hon kanske inte ville jobba som modell i framtiden. Det var såklart fruktansvärt tyckte juryn och de skickade hem henne med nästa plan. För att få vara med i tävlingen krävs nämligen inte bara ett fördelaktigt utseende och en förmåga att posa utan även att man säljer sin själv till modedjävulen. Man måste verkligen intyga att modellandet är ens stora dröm i livet, annars är man inget att ha.
Det äcklar mig hur denna bekännelse att modellandet är ens högsta önskan dras ur deltagarna en efter en och hur deras viljesammanbrott liksom utvärderas och ligger till grund för bedömningen av deras lämplighet. Tyvärr är detta något som man också kan se i resten av samhället, numera är det inte bara kompetensen som räknas när man söker arbete utan hur mycket man brinner för det man gör. Detta gäller även om man bara ska sitta bakom kassan på Ica, eller kanske särskilt då.
Att tvinga fram dessa viljebekännelser ur människor innan man ens ser åt deras håll när det kommer till allt från kassajobb till Top Model-vinnare gör att man redan från början skapar ett enormt känslomässigt överläge (utöver det man redan har som tävlingsjury eller arbetsköpare). Om nu personen ifråga verkligen vill detta så kan väl hen stå ut med lite pissiga villkor, uppmuntran till ätstörningar, spott och spe och gratisjobb?
Jag kommer fan aldrig ange mig enorma vilja som anledning till varför jag borde anställas eller något åt det hållet. Det ska inte spela någon roll och dessutom får man väl förutsätta att den som söker jobb också vill ha det. Jag ställer mig verkligen emot detta att man ska vara så jävla viljestark i allt man tar sig för. Kan det inte räcka med att man går att lita på och att man är duktig, måste man brinna upp inombords av lust också?
