Månad: juni 2012

Att vara anonym är en rättighet, oavsett religion.

När det diskuteras burka och niqab så brukar folk ange att man ska kunna se vilka människor är i det offentliga rummet, och att man som religiös inte bör ha frikort från denna ”regel” i vårt samhälle. Som exempel på människor som inte visar ansiktet så tar man rånare. Jag tycker att det är rimligt att kräva att människor går att identifiera i sammanhang där det är nödvändigt, som vid prov, bankbesök och liknande men jag tycker att det är allas rätt att i så stor utsträckning som möjligt vara anonym i det offentliga rummet om man så önskar.

Jag ställer mig emot att religiösa personer ska inneha några specialrättigheter. Jag tycker inte att könsstympning ska vara okej med hänvisning till religionen. Däremot tycker jag att alla ska ha rätt att täcka ansiktet. Man kan ha flera olika skäl till att vilja göra det. Man kanske är kändis och vill gå på stan utan att bli igenkänd, man kanske är politisk aktivist och vill kunna sätta upp affischer utan att bli igenkänd av ordningsmakt eller potentiellt motfulla politiska motståndare och så vidare. Man kanske helt enkelt bara inte vill att folk ska se ens ansikte. Att vara anonym och oigenkännbar kan vara en lättnad.

Jag förstår inte varför man ska kunna kräva att folk ska gå att känna igen utan att det finns skäl för det. Att ta upp bankbesök som exempel är inte särskilt rimligt eftersom denna diskussion rör offentlig plats. Banker och affärer får rimligtvis göra som de vill inne på sitt område. Troligen kommer de flesta inte att vilja avvisa kunder i onödan.

Jag ser det som en grundläggande rättighet och ett komplement till yttrande- och föreningsfriheten att kunna vara anonym. Som känt handlar friheter inte bara om frihet från att staten ingriper utan om att säkra att ingen annan grupp heller inskränker friheten. Här kan rätten, eller friheten, till anonymitet vara effektiv eftersom den försvårar för den som vill ingripa mot specifika personer som utnyttjar dessa fri- och rättigheter i syften de inte samtycker med.

Som med alla andra demokratiska fri- och rättigheter vi har riskerar även denna att ställa till problem. Men även demonstrationsrätten, föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten riskerar att leda till att folk gör ”fel”. Hela iden med dessa rättigheter är dock att de inte kan villkoras för att det finn obekväma grupper eller personer som utnyttjar dem på ett sätt som inte är bekvämt för samhället. Det handlar helt enkelt om rätten att vara obekväm, att uttrycka åsikter som går emot rådande samhällsparadigm och så vidare.

Därför tycker jag även att rätten att vara anonym på offentlig plats, vilket alltså gäller både internet och den fysiska verkligheten, borde tillfogas de demokratiska fri- och rättigheterna. När och var jag visar mitt ansikte ska vara upp till mig och ingen annan och ingen ska ha rätt att ifrågasätta de skäl jag har till att vilja vara anonym.

The Secret är en entreprenörsreligion.

Blondinbella gör reklam för entreprenörsreligionen The Secret eller, som den också kallas, attraktionslagen genom att posta en bild på en sida där Buddha citeras. Man får anta att han figurerar i egenskap av ”vis man” på samma sätt som allt Gandhi säger brukar tas för sanning.

Jag tänkte att jag skulle återposta ett inlägg som jag skrev angående just The Secret förra gången Blondinbella tipsade om böcker som har med det att göra. Här kommer det. Om du vill se inlägget i sin helhet kan du läsa här:

Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.

Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:

Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.

Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:

Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.

Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.

Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.

Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.

Be certain that money is coming to you.

Var säker på att du kommer att få pengarna!

På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:

Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.

Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.

Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!

Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.

Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.

Sparkar mig själv i röven.

Hejhej. Nu har jag dragit igång projektet att sparka mig själv i röven som hittills går helt okej, men så har det också bara varat i två dagar. Så vad består det i? Tja, jag har väl typ umgåtts med folk och gått promenader. Jag är så sjukt jävla osocial, vilket för det mesta är ganska skönt men kan bli en börda när andra saker i livet inte funkar. Typ när jag känner att jag skriver dåligt.

Man måste ha flera olika saker att hänga upp tillvaron på, så att inte allt faller när en sak gör det. Under en tid nu har jag mest baserat min självkänsla på mitt skrivande och den respons jag får på det.

Samtidigt har jag misskött min hälsa på det sättet att jag har varit väldigt inaktiv rent fysiskt, vilket lett till både sömnsvårigheter och problem att upprätthålla en vettig kost. Jag äter ensam väldigt ofta, och lagar nästan all mat själv. Min bästa kompis här har dessutom varit hemma ett par veckor och jag har inte orkat eller velat följa med folk ut på krogen, vilket gör att mitt sociala liv blir ganska kringskuret.

Jag vet ju egentligen att det som krävs är att komma ut lite ibland, röra lite på sig, träffa folk, men det kan kännas så jävla jobbigt ibland. Nåja, nu tänker jag i alla fall att jag ska försöka aktivera mig varje dag på något vis, så att jag inte sitter hemma och surar.

Men bara avgå för tusan.

Deppig läsning om Kent Persson, som tydligen uttalat sig såhär i Studio ett i P1:

Jag tror att man ska vara rätt så varsam med orden. Jag noterar att Socialdemokraterna försöker måla upp en bild av att det är massarbetslöshet i det här landet. Jag tror att rätt få känner igen sig i det.

Det hela har fått uppmärksamhet för att Kent Persson också ljuger rakt av (eller är otroligt okunnig) när han säger att Moderaterna aldrig talat om massarbetslöshet, vilket är osant med tanke på att det var ett av deras främsta argument i valrörelsen 2006. Herregud, till och med jag som var 14-15 vid tillfället minns vilket jävla tjat det var om den där massarbetslösheten och att socialdemokraterna räknade dåligt så att en massa personer som egentligen var arbetslösa räknades som sysselsatta och så vidare. Då borde väl Kent Persson också minnas? Det förefaller absurt att han inte skulle ha koll på sitt eget partis historia sex år tillbaka.

Men det som jag finnas verkligen oroande är det där med att ”få känner igen sig”. Jag tänker på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” och undrar vilken grupp Persson egentligen talar om, och framförallt vilka han talar för. Det finns säkert många ”etniska svenskar mitt i livet” som inte alls upplever att de lever i ett land med ökade klassklyftor, ökad arbetslöshet eller åtminstone inte att detta är ett problem. Man kan också anta att dessa personer är överrepresenterade bland moderaternas väljare. Men gör detta arbetslösheten till mindre av ett problem?

Vad spelar det för roll om människor känner igen sig i just beskrivningen ”massarbetslöshet” egentligen? Faktum är att arbetslösheten har ökat och att det är ett stort problem, speciellt för ett parti som gått till val på minskandet av arbetslösheten som sin största fråga om som drivit igenom mängder av både ekonomiskt och socialt kostsamma förslag i syfte att minska denna, men ändå inte lyckats med målsättningen.

När man misslyckas med politiken så börjar man snacka runt det istället. Det har sällan varit så tydligt som nu.

Man blir inte fri från fördomar för att man är emot fördomar.

Väldigt ofta när man diskuterar rasism så ska folk börjar dissekera det som är ”svenskt” och till exempel säga att köttbullar faktiskt inte kommer från Sverige från början och att jättemycket andra saker som vi kallar svenska faktiskt inte är svenska från början utan kommit utomlands ifrån. Detta gör mig irriterad för jag tycker att det är en fruktansvärt banal analys av vad rasism och nationalism handlar om.

För det första är rasism inte så mycket en åsikt som det är en social struktur. De flesta har inte åsikten rasism, alltså att människor har olika värde beroende på vilken ”ras” de tillhör. De flesta tror inte heller att den svenska kulturen varit isolerad genom hela historien, utan vet om att Sveriges gränser ändrats, att Sverige inte alltid varit en nationalstat, att vi haft invandring från en massa olika håll och att människor i grund och botten har samma ursprung.

Men att kulturen vi har idag inte byggts av sig själv, helt inom nationens gränser, betyder inte att vi inte har en kultur som är svensk, eller åtminstone nordisk. Det spela inte sådär skitstor roll varifrån de olika komponenterna i kulturen kommer ifrån eftersom den kultur vi har nu ser ut som den gör, och på vissa vis skiljer sig från andra kulturer på andra håll i världen. Om man tycker att det är ett problem med så kallade kulturkrockar så lär man inte bli mindre övertygad om den saken för att man vet att vissa inslag i vår kultur kommer från andra håll i världen.

De flesta kulturkonservativa nationalister brukar väl dessutom inte vilja att kulturen ska stå helt stilla, men vilja att det ska gå långsamt. Det är ju därför de talar om massinvandring som ett problem, men däremot brukar tycka (eller i alla fall säga att de tycker) att det är bra med invandring så länge de ”integreras” alltså accepterar svenska värderingar och svensk lag. Däremot brukar de sällan ha något emot främmande kulturinslag så länge de inte utmanar våra egna, jag har till exempel aldrig stött på en nationalist som tycker att det är kasst med kebab eller musik med lite ”etnovibbar”. Kulturinslag såsom musik, mat och så vidare betraktas oftast av denna grupp som ofarliga eller till och med berikande. Alltså är det en dålig kritik mot de som faktiskt har dessa åsikter ideologiskt, det är nämligen ganska lätt att bemöta för den som verkligen är uttalad nationalist och kulturkonservativ.

Jag tror hur som helst inte att merparten av rasismen i samhället tar sig uttryck i direkta åsikter eller värderingar, utan är underliggande tendenser till fördomar mot människor med vissa attribut. Då tror jag att det kan vara ineffektivt och kanske till och med kontraproduktivt att tala om rasism som en åsikt som folk är medvetna om och argumentera emot den som en sådan. Jag tror inte att människor kommer bli mindre benägna till fördomar för att de inser att vår kultur skapats av influenser från många olika kulturer, världen över. Jag tror även att det kan vara kontraproduktivt för att det tillåter folk att vila i idén om sig själv som obenägna till rasistiska tendenser eftersom de ”vet” att alla är lika mycket värda och att det inte finns en statisk svensk kultur.

Man blir inte fri från fördomar bara för att man är emot fördomar eller säger att alla är lika mycket värda. Därför tycker jag att denna kritik mot rasismen tar ett alldeles för stort utrymme. Om man ska göra en ideologisk kritik av kulturkonservativ nationalism så tycker jag att man ska försöka förstå det man kritiserar på en högre nivå än att man tjatar om köttbullarnas ursprung, och om man kritiserar de fördomar folk bär på så tycker jag att man ska sluta bemöta det som vore det en medveten åsikt.

Vingklippt ängel.

Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.

Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.

Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.

Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.

Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.

Ett jävla klagande.

Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.

Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.

Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.

Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?

Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.

Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.

Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?

Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.