Månad: juni 2012

Att påtala medelvägen.

Med mitt inlägg angående mäns åsikter om kvinnor utseenden så menade jag inte att man ska gå omkring och i tid och otid berätta om sina preferenser. Det tycker jag inte och det har jag inte heller gett uttryck för. Däremot tycker jag att det finns något naivt i vissa personer målsättning att krossa idealen helt och hållet.

Alltså, jag tror verkligen inte att vi någonsin kommer kunna ”krossa idealen” på det viset att ingen längre bryr sig om någons utseende. Utseendet spelar, i kombination med en mängd andra egenskaper, roll för vem vi attraheras av. Människor bryr sig om att vara attraktiva. Här kan man invända att man bara behöver vara attraktiv för sin partner och då invänder jag med att alla inte har någon partner, alla vill inte leva tvåsamt och så vidare.

Detta handlar inte om att göra andras utseenden till allmängods att kommentera utan om att uppvisa på den diversitet som finns i vad folk uppfattar som attraktivt. Idag har vi ett enda ideal, som dessutom är så gott som ouppnåeligt. Vad som kan eftersträvas är en såpass stor diversitet i vad som anses vara idealutseendet att alla känner att de kan passa in någonstans.

Och det är viktigt att faktiskt påtala detta, att det finns ett mellanting mellan att göra allt för att uppnå rådande ideal och på att helt skita i sitt utseende. Du kommer inte lyckas nå en 15-årig tjej genom att säga att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, hon kommer inte tro dig eller hålla med. Däremot kan du kanske komma någonstans med att säga att folk har olika preferenser, att alla inte tycker att mediaidealet är det vackraste.

Jag är ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting.

Ganska ofta så kommer det någon jävel här och bara: ”du måste våga ta debatten om detta! Kolla på detta videoklipp/film/läs denna rapport/bok och sedan kan vi se hur mycket feminist/socialist du är!” och när man sedan inte gör detta så tycker de att man är ohederlig och så vidare.

Såhär va. Jag är säker på att din film eller bok eller vad det är kan vara bra och spännande och att den kanske skulle kunna innehålla argument eller ”bevis” jag inte kan argumentera emot. Men jag tänker ändå inte se den. Det finns en massa olika skäl till detta, för det första så får jag en massa tips om artiklar, böcker och filmer dagligen, både personligen och i människor allmänna länktips. Jag gör ett urval här, utifrån vad jag är intresserad av. Jag har ingen skyldighet att kolla på just din grej och tänker troligen inte heller göra så om din ingångspunkt är: ”ha! Denna kommer motbevisa hela din ståndpunkt”. Varför? För att sådana tips brukar vara någon ”ögonöppnande” dokumentär som presenterar någon jävla konspirationsteori. När folk säger att deras grej är ”ovinklad” blir jag extra avtänd.

Folk tycker att om man är offentlig med sin åsikt så måste man vara ständigt öppen för kritik och debatt. Jag har absolut ingenting emot att revidera mina uppfattningar kring saker och ting, men jag gör det på mitt vis och i min takt. När någon går in här med det primära syftet att ”motbevisa” mig om saker och ting så bli jag genast skeptisk. Det kan man ju såklart göra i enskilda frågor, men att försöka motbevisa hela min ideologiska hållning med ett litet klipp verkar inte som en vidare rimlig målsättning.

Vidare så brukar dessa personer nästan alltid ha en i grunden felaktig uppfattning om vad min ideologiska hållning faktiskt är, vilket såklart gör mig ännu mindre sugen. För min del spelar det ingen roll om du har någon bra kritik av Valiere Solonas på lager, för jag tycker inte som hon.

Så om du vill ”kritisera” mig och mina åsikter och vill att jag ska ta till mig det så har jag en liten checklista:

  • Vet du vad jag egentligen tycker? Du vet kanske att jag är feminist, men det betyder inte att jag tycker att män är djur. Gör lite efterforskningar och återkom med kritik mot specifika uttalanden eller något jag faktiskt sagt mig tycka. Det blir ganska meningslöst annars.
  • Vet du vad du själv vill ha sagt? Allmän dravel om att jag måste ”kunna ta kritik/kunna te en debatt” duger inte riktigt. Formulera din kritik ordentligt.
  • Kritiserar du min ideologi eller en specifik sak/rörelse inom ideologin? Var noga med att skilja på dessa. Det blir menlöst för mig med uttalanden som ”vissa tycker detta, därför suger din ideologi”. Om du bara vill försäkra dig om att jag inte tycker så, fråga rakt ut istället för att ”konfrontera” mig med detta ”fel” inom min ideologi. Det gör mig bara irriterad när någon tror att alla företrädare för en ideologi delar alla åsikter.
  • Om du vill att jag ska läsa en bok, kolla på ett filmklipp eller liknande, skriv då en kort introduktion till vad det handlar om, varför du tycker jag ska ta del av det och vem/vilka som är avsändare. Om det kommit upp någon kritik av detta, skriv då även om det. Skriv typ inte ”detta är ovinklat” för det är bara fånigt, inget är ovinklat! Jag tar det inte på allvar när människor framställer något som Sanningen™ av förklarliga skäl.
  • Gå inte in med den där skitaggressiva tonen som många har tack. Jag förlorar intresset av att diskutera då.

Så. Om du funderar på detta så är nog dina chanser för att jag ska vilja ”ta debatten” högre, men jag vill påpeka att jag faktiskt inte har någon skyldighet att argumentera för min ståndpunkt mot alla som tycker annorlunda och jag har inte heller något intresse i att göra detta. Hur mycket du än önskar så är jag ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting, som jag ska antingen besvara eller ta till mig.

Smygfotande.

Fick denna fråga:

har du frågat de på bilderna om de vill vara med eller tar du bara ort random? hur reagerar de då?

Ofta när jag tar bilder på människor väldigt nära så är jag i en stor folksamling, som typ Pride då denna bild är tagen. Då går jag omkring med kameran i högsta hugg och fotar vilt omkring mig. Jag frågar inte de personer jag fotar, men för det mesta så ser de kameran om jag kommer nära, som tjejen här. Jag gömmer inte kameran eller låtsas som om jag inte tog en bild, utan är ärlig med mina avsikter. Om någon visar missnöje så tar jag alltid alltid bort bilden, det tycker jag är jätteviktigt.

Det är klart att jag också fotar utan att den jag fotar märker, det sker ganska ofta. Om det är en större folkmassa ser jag inga problem med det. Om det däremot är en bild på en enskild person så kan jag förstå att man tycker det är tveksamt att lägga upp dem såhär. Jag gör det i alla fall, och jag tycker att det är okej. Jag vill även påpeka att det är fullt lagligt. Jag skulle aldrig publicera en bild som upplevdes som kränkande eller exponerande, typ på någon som var naken på en strand, petade sig i näsan eller liknande.

Jag vet att folk har olika åsikter om det här men detta är min ingångspunkt.

Tillväxtkritik.

Jag twittrade lite angående det här att det råder närmast politisk konsensus kring att alla jobb behövs. Jobb är idag någon slags politisk överideologi, där det tas för allmän lag att det är bra med jobb. Villkoren för dessa jobb ifrågasätts från vänsterhåll, men desto ovanligare är det att man talar om nödvändigheten i vad som produceras på dessa jobb. Jag tänker att oavsett hur trygga anställningarna är och hur bra villkoren är så finns det gott om jobb som inte behövs, detta för att det på dessa jobb produceras saker som inte behövs. Ibland, eller ganska ofta, blir det rentav destruktivt, som produktion av saker som håller låg kvalitet och inte skänker särskilt mycket mervärde till någon människas liv utan mest bara används för att konsumera för sakens skull eller visa status. Jag ser inte dessa produkter som nödvändiga.

De kan säkert vara nödvändiga för en speciell person, för att uppfylla ett artificiellt behov, i en given social kontext, såsom vårt samhälle idag där konsumtion används för positionering och dessutom som ett fritidsnöje. Däremot skänker dessa produkter inget mervärde till samhället i stort. Det finns inget samhälleligt behov av leksaker från McDonalds, detta behov skapades av McDonalds. Jag kan å det bestämdaste hävda att ingens liv har berikats i någon väsentlig mening av detta. Ja, någon kan väl säga emot och tycka att ”vem är du att säga vilka produkter som behövs och inte” men jag vänder mig emot sådan relativism. Vissa produkter är helt enkelt inte nödvändiga. Ingen hade märkt om de inte var där.

Att det produceras saker som inte behövs bevisas med den omfattande reklam vi utsätts för i våra liv. Är det någon som tror att vi hade konsumerat så mycket som vi gör om vi inte utsattes för reklam? Skulle inte tro det. Reklamen befäster samhällsnormen som går ut på att befästa sin person och sitt värde medelst konsumtion. Reklamen skapar behov. Därför är även reklam, i stort, ett onödigt arbete. Det finns undantag, som reklam med syftet att föra fram viktiga budskap.

Att det finns en så omfattande produktion av produkter som inte behövs annat än för att uppfylla det socialt konstruerade behovet vi har av att visa vilka vi är genom konsumtion är negativt i min mening. Inte bara för att jag tror att det gör oss olyckliga som människor då vi klär våra kroppar och personligheter i varumärken och låter dem definiera oss, det har också en väldigt markant effekt på miljön som inte riktigt går att diskutera bort. Konsumtionssamhället är helt enkelt en av de största orsakerna till den globala uppvärmningen. Vi köper så otroligt mycket saker, saker som läggs på hög, aldrig används och sedan kanske slängs med prislappen fortfarande kvar. Saker som vi fyller våra hem med, fyller våra liv med när vi spenderar tid på dem i dubbel bemärkelse; när vi väljer ut dem och köper dem och när vi arbetar för att få ihop pengar till dem. Det är även någon stackars människa som spenderar tid på att producera dessa ting.

När man säger detta så säger folk: ”men tillväxten då?” och detta är en rimlig invändning ty hela vårt ekonomiska system idag bygger på att människor producerar till stor del onödiga saker som andra människor producerar andra saker för att kunna köpa. Detta måste göras för det är det som får ekonomin, och alltså också samhället och världen, att gå runt.Vi har ett system som bygger på en ständig tillväxt, på ständig produktion och konsumtion av varor. Människor jobbar för att kunna köpa dessa varor, varor som man ofta kan anta egentligen inte skänker deras liv någon djupare mening. Hela vårt samhälle bygger på detta.

Jag är inte nationalekonom, jag vet fan inte ett jota om hur man kan organisera samhällen varken inom eller utanför tillväxt, men jag kan bara inte förstå hur man kan se detta och tycka det är ett rimligt samhällsbygge. Vi lever i ett system där vi antingen har tillväxt, vilket skadar planeten, eller ekonomisk kris, vilket sliter sönder samhällen och skadar människor. Och idag kan man till och med läsa i nyheterna att ekonomin förbättras, att den går uppåt, och detta utan att fler människor ens får jobb eller får det bättre. Vad ska ekonomisk framgång vara till för om den inte gör det bättre för människor? Alltså inte för ett gäng aktiespekulanter och företagsägare, utan för människor i stort. Varför är det ett politiskt mål med tillväxt om den inte tycks lösa de problem vi har?

Det måste skapas en debatt om tillväxt. Eller ja, den finns egentligen redan på en massa olika håll. Det som behövs är att tillväxtideologins klor kring det politiska samtalet bryts. Att man vågar ifrågasätta inte bara arbetets villkor, utan även vad arbetet faktiskt ska vara bra för. Behöver vi dessa saker som produceras, skänker de något mervärde eller är deras enda funktion att ingå som bytesvara i en transaktion av pengar, som vi behöver för att rådande system ska fortsätta snurra? Och i så fall, finns det inga andra, bättre sätt för oss att organisera vårt samhälle på? Något som inte innefattar att människor ska sitta en massa tid på jobb de hatar, för att producera och marknadsföra onödiga saker som sliter på miljön, för att sedan kunna ta sin lön och köpa saker de inte behöver för? Jag tycker att det låter som en rimlig målsättning att utforma ett sådant alternativ.

Jag tycker att naturlighet är viktigt.

Detta med naturlighet. När det talas om naturlighet säger många att saker inte behöver vara bra för att de är naturliga. Nej, det är sant. Men samtidigt så tycker jag att det är viktigt att det finns en diskussionen om människans natur, vad som fungerar för henne. Detta är inte samma sak som att följa sina ”djuriska instinkter”, däremot att acceptera dem och utforska dem som en del av sitt väsen. Sedan finns det ju också sådant på är naturligt på ett intellektuellt och känslomässigt plan, bortom det som vi brukar kategorisera in som ”djuriska” drifter.

När människor talar om naturlighet så brukar saker som kärlek till familj, kärlek till partner, vilja till fortplantning, vilja till att äta och försvara sig betraktas som de renaste djuriska, och alltså även naturliga, drifterna hos människan. Jag tror att dessa egenskaper av vad vi anser vara naturligt för människan måste revideras och utökas. Jag ser min natur som något mer än dessa komponenter, jag har drifter även för annat som fyller en viktig funktion i mitt liv. Vissa drifter ser jag som naturliga, som något i mig själv, andra som i högre grad socialt konstruerade.

Detta kan ju vara olika för olika personer, men jag tänker mig ändå att de flesta människor har ”drifter” som sträcker sig utöver de som jag innan radade upp.

Jag vill hitta vad som är naturligt hos mig genom att bryta ner det sociala ramverk jag omgärdas för inför mig själv. Det är ett sökande efter min mänsklighet och det tycker jag är relevant. Så på det viset är jag intresserad av naturlighet, men jag tycker att begreppet har kapats av människor som sätter likhet mellan naturlighet och djuriskhet.

Att vara naturlig.

Jag får så mycket kloka kommentarer om saker och ting jag skriver. Som denna från Andrea om biologism och sociala konstruktioner.

Jag tycker att hela debatten kring biologism vs. sociala konstruktioner är helt irrelevant egentligen. So what att det finns en möjlighet att pojkar biologiskt sett har en större sannolikhet att bete sig på ett visst sätt än flickor. Bara för att något är naturligt är det inte nödvändigtvis önskvärt. Att döda är t ex. naturligt, men inte önskvärt. Att vara människa innebär att kunna stå emot fysiska drifter till förmån för drifter av en högre ordning. När vi lever tillsammans kommer det sociala att spela en större roll, och ju mer komplext samhället blir, desto mer förlorar det biologiska betydelse. Vi måste välja hur vi vill leva med varandra, och helst på ett sätt som skapar möjligheter för både individen och gruppen. Då är det inte rimligt att ha så snäva normer kring manligt och kvinnligt som vi har idag. Hur normen har uppstått spelar ingen roll. Vi har ändå valet.

När bioligister talar om könsskillnader så brukar de ha inställningen att det visserligen finns könsskillnader som är socialt konstruerade, men att denna social konstruktion utgår från biologiska könsskillnader. Alltså typ att kvinnor i årtusenden socialiserats in i att ta hand om barn eftersom de föder och ammar, och att de sociala normer som finns kring detta idag liksom ska vara där inte för att de nödvändigtvis är medfödda men för att de visat sig vara framgångsrika och falla sina naturligt i organisationen av vårt samhälle.

Man använder det faktum att dessa könskodade egenskaper faller sig naturliga för många, samhället ser ju trots allt ut så, som ett bevis på att de är rimliga och att vi inte bör förändra dem. Jag kan hålla med om att de flesta socialt kodade egenskaper vi har på ett eller annat sätt säkert går att härleda till vår biologi. Men däremot tror jag att de har byggts på så mycket, i så många led, att det fjärmats från sitt ursprung och numera mest är normer som flyter runt, utan att ha någon egentlig koppling till vår natur. Den koppling som finns är historisk, något i flera led härlett men som nu blivit så utdraget och fjärran från sitt ursprung att det inte längre är relevant. Då måste man hitta en ny naturlighet.

Och jag tänker att det som skiljer människor från djuren är att hon kan förstå sig själv och det samhälle hon lever i, att hon kan se det från utsidan och ta genomtänkta beslut om hur hon vill leva som sträcker sig bortom vad som faller sig naturligt vid första anblick. Förmågan att kunna se bortom sina sociala instinkter är fantastisk.

För mig har det lett till en befrielse, och faktiskt också ett levnadssätt som i grunden känns mer naturligt, att försöka gå till botten med hur jag vill leva mitt liv och hur jag tycker att samhället bör organiseras. I samband med att jag i högre grad har accepterat min natur och mina naturliga behov som människa så har jag kunnat ta avstånd från den socialt konstruerade ”naturlighet” som könsskillnader ibland sägs bygga på. Jag har funnit min mänsklighet och fått ett hum om vad som är naturligt för mig, något som jag strävar efter att leva ut.

Rädsla för misslyckande.

I och med att en ny beslutsamhet tagit form i mitt liv, en önskan om att studera och utforska nya perspektiv och tankar på en högre nivå än vad jag göra nu, men vägledning och tillsammans med människor med samma intresse, så har också en rädsla tagit form. En rädsla för att misslyckas, för att vara medioker.

Jag har byggt mycket va min självbild på att vara intelligent. Jag har alltid varit intelligent och framförallt nyfiken.

Men tänk om jag inte får vara med. Tänk om jag inte är tillräckligt smart eller påläst, och jag plötsligt går i taket för vad jag kan ta till mig och begripa.

Jag har aldrig varit med om att jag har velat förstå något som jag inte kan förstå. Det jag är intresserad av begriper jag och lär mig i regel snabbt. Tänk om detta plötsligt skulle upphöra? Det är en smärtsam tanke.

När man vet vad man vill, var man vill komma, så hägrar plötsligt möjligheten att man misslyckas.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.