Månad: juni 2012

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.

Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.

Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.

Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.

Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.

De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.

Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.

Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.

Ändå lite skönt.

Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.

Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.

Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

När man kritiserar bristen på miljövänlighet bland företag så brukar det alltid komma någon och säga att man ska sluta gnälla och istället själv börja producera bilder eller telefoner eller vad det nu är på ett miljövänligt sätt. Eller så säger de att vi lever i en marknadsekonomi och att jag faktiskt kan välja att inte konsumera dessa företags produkter. Poängen är att man ska ”sluta gnälla” på andra företag och istället starta ett eget och göra sitt, allt enligt iden att det är upp till varje enskild individ att ta sitt ansvar för miljön som konsument på en fri marknad, varken mer eller mindre.

Men när jag talar om miljöproblematik så talar jag om ett strukturellt problem i rådande ekonomiska system, nämligen det att det är lönsamt för företag att både agera oetiskt och ibland till och med bryta mot lagen, och att det dessutom kan vara mer lönsamt för människor i maktpositioner att fatta beslut som gör att detta kan fortgå, eller se mellan fingrarna på företags lagöverträdelser.

Det intressanta med detta resonemang när det kommer från liberalt håll är att samma personer brukar vilja hävda att den fria marknaden är bäst på att lösa miljöproblemen. Man hävdar detta, men när någon påpekar att den fria marknaden inte lyckats fixa miljöproblemen så är det plötsligt den personens individuella ansvar att fixa denna dysfunktion genom att själv agera såsom alla andra borde agera, och liksom bara hoppas på att ens konsumentengagemang smittar av sig.

Det är dock ganska naivt att tro att miljöproblemen kommer kunna lösas såhär. Jag tror på konsumentmakt i vissa avseenden, som när det gäller barnkläder och leksaker ur ett genusperspektiv. Anledningen till att det kan fungera där är att det där är själva slutprodukten, alltså det konsumenten får i handen och kan se, som är det man protesterar mot. Att vara en medveten konsument uppfyller då ens egna intressen. Jag tror också att det kan fungera i små och väldigt inriktade insatser, som typ mot ett specifikt företag eller land under en begränsad tid. Däremot tror jag inte att det kommer fungera för att styra marknaden i en mer miljövänlig riktning helt enkelt för att det är på tok för svårt för en enskild konsument att hålla koll på.

Det görs ju försök till att styra sånt här med hjälp av miljömärkningar och liknande, och det tycker jag är bra. Men jag tror även att det behövs lagliga regleringar, såsom miljöskatt, för att det ska fungera optimalt. Med en miljöskatt så har du fortfarande en marknadsekonomi men du inför ett incitament för företag att agera miljövänligt. Så länge det är billigare att skita i miljön så kommer företag att göra det, och så länge deras produkter är billigare så kommer människor att köpa dem. Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

Letar metoder.

Nu håller jag på att gå ner mig i deppighet återigen. Jag är så trött. Jag sover alldeles för många timmar, min dygnsrytm är alldeles för oregelbunden, jag är så jävla oinspirerad och jag orkar aldrig träffa folk. Jag vet att isolation inte är bra för en då, jag vet att det man sa göra är att aktivera sig. Men jag känner mig så ensam.

Fast jag har ändå en beslutsamhet. Jag måste hitta en lösning på detta. Jag orkar inte gå in i dessa svackor om och om igen, där jag går omkring som ett spöke utan orken att göra mer än exakt vad som krävs av mig. Jag måste hitta något som funkar.

Straffantasier.

Något av det värsta jag vet är människor som hyser straffantasier. Dels de som tycker att man ska införa rent medeltida straff, typ kroppsstympning, på godtyckligt utvalda brottskategorier. Ofta våldtäkt. Andra blir helt bestörta när de hör att skattefusk ibland kan leda till längre straff än misshandel. Detta är ett skäl till att jag väldigt sällan diskuterar brott och straff med folk, för jag tycker att det beklämmande ofta leder in i dessa spår där människor ska uttrycka sina subjektiva uppfattningar om vilka brott som är värst och vilka påföljder som är rimliga.

Jag exponerades inför detta när jag läste denna artikel, om att man funderar på att göra fängelsestraffet villkorligt om en tidigare ostraffad person döms till ett år eller mindre i fängelse Man har också funderat på en rad andra straffmetoder som man skulle kunna ersätta fängelse med. Detta är ett utmärkt förslag, eftersom fängelsestraff väldigt ofta fungerar kontraproduktivt i det att den dömda knyter kontakter, förhärdas och så vidare.

Symptomatiskt nog, apropå det jag skrev om att straffantasierna för det mesta handlar om våldtäktsmän, så valde Aftonbladet att i ingressen fokusera på att detta skulle kunna komma att gälla våldtäktsmän fast det egentligen inte alls specifikt var riktat mot dem utan mot människor överlag som dömts till mindre än ett års fängelse för första gången.

Och givetvis blir folk helt galna i kommentarsfältet. Gud, jag blir alldeles mörkrädd. Låt oss ta en titt på vad folk tycker:

Alltså såhär. Det finns något som heter straffskala. Om du blivit dömd för till exempel övergrepp mot barn så utdelas ett straff som ligger inom straffskalan för det brottet. På straffskalan finns för det mesta ett väldigt lågt straff, kanske nån månad i fängelse eller dagsböter, och så det högsta man kan komma upp i. Ett sexuellt övergrepp på barn kan vara allt från att ha sex med en fyraåring, utnyttja ett barn grovt under en lång tid och att typ ta en tolvåring på trosorna. Ja, alla dessa brott är hemska och ska bestraffas, men bara för att det är ett sexuellt övergrepp på ett barn betyder inte det att det motsvarar din värsta bild av vad pedofiler gör. Vidare så finns det en mängd förmildrande omständigheter som kan göra straffet lindrigare. Om du inte förmår begripa detta utan bara ser ”sexuellt övergrepp mot barn” lysa med stora neonbokstäver och tror att det är det värsta du kan fabulera ihop borde du inte uttala dig om rättsväsendet.

Herregud vad folk har hakat upp sig på barn! Det stå inget om barn i artikeln över huvud taget. Det är bara det att folk måste hitta någon oskyldig samhällsgrupp att bygga sina känsloargument utifrån och då fungerar barn utmärkt.

Sedan denna eviga jämförelse: ska det vara hårdare straff på skattefusk? Eller? Hur kan du tycka att pengar är viktigare än barn? Jadu, det handlar inte bara om vad som är viktigast utan för vilket brott vilken påföljd är det mest effektiva. En person som begår övergrepp mot barn och blir dömd får troligen ett väldigt högt socialt straff. Man kan även tänka sig att sådana brott i högre grad sker på grund av psykisk sjukdom eller att gärningsmannen egentligen inte vill göra som hen gör, men behöver hjälp att komma ifrån det. En person som skattefuskar, däremot, är troligen betydligt mycket mer medveten om vad hen gör och brottet anses inte heller lika fel i samhället i stort. Alla ryggar tillbaks för en pedofil, men en skattefuskare beläggs inte med samma sociala straff. Dessutom handlar det om de individuella fallen: finns det förmildrande omständigheter, hur länge har brottsligheten pågått, är personen dömd innan, vad är återfallsrisken och så vidare. Detta, och säkert en massa andra saker med, gör att man kan förstå varför skattefusk ibland kan ge högre straff än sexuella övergrepp på barn.

Deppigt att den här personen uppenbarligen jobbar med kriminalvård, som jag förstår det. Folk drar alltid upp detta: hur hade du känt om det var dig eller en närstående det gällde? Ja, jag hade väl känt ungefär detsamma det vill säga att rättssystemet måste utgå från samhällsnytta och inte människors subjektiva bedömningar om hur hårt straff en handling ”borde” leda till, som någon slags jämförelse i ondska. Jag är intresserad av ett straffsystem och en kriminalvård där människor kan komma ut som bättre människor och inte begå brott i framtiden. Jag tror att en minskning av fängelsekunderna kan vara en väg ditåt. Eller, det är vedertaget att det är ganska kasst att sätta en person i fängelse om hen inte har någon tidigare historia av brottslighet.

Kan människor bara chilla ner lite med sin attityd mot kriminella? Jag tycker att detta är beklämmande.