Månad: juni 2012

”Tack”.

Det finns en viss typ av människor som delar ut ”godkännanden” som vore det någon slags valuta som den som får det ska typ skatta sig lycklig över och spara på. Typ som alltid lägger till ett överbetonat ”faktiskt” om de säger att ens kläder är fina eller alltid lägger till något i stil med ”och det säger jag inte till många”.

Om man nu ger någon en komplimang är det väl för att göra personen glad? Eller, det borde i alla fall vara det. Orka komplimentera personer för att liksom skapa bilden av en själv som någon slags smakmästare som alla ska kämpa efter att bli godkänd av.

Dock att den värsta typen är de som måste berätta att de tyckte illa om en innan men nu minsann har ändrat åsikt. Typ ”jag trodde inte det skulle funka mellan oss innan men du är ju schysst” och man ba: ”ok, ”tack””. Herregud. Det är inte en schysst komplimang, det skapar bara osäkerhet för att man känner att man måste leva upp till något och bli ”godkänd” av andra personer. Bättre då att över huvud taget inte veta vad hen tänkte om en innan.

Acta.

Läs Hanna Fridéns krönika om Actaavtalet. Detta är viktigt, mycket viktigt. Jag är dock inte så insatt i detaljerna kring avtalet själv och känner därför inte att jag är rätt person att skriva om det, men Hanna gör det bra.

Den som vill kan demonstrera mot Acta på lördag. Det kommer anordnas demonstrationer över hela världen, i Stockholm sker den på Sergels torg klockan två och i Göteborg på Götaplatsen samma tid. Jag kommer försöka leta upp någon i Bryssel.

Det är viktigt att påpeka att de demonstrationer och protester som yttrats mot detta faktiskt har gett resultat. Acta har förhandlats i hemlighet men saker och ting har ändå läckt ut. Folk har reagerat, spritt kunskap, protesterat. Detta har påverkat politikerna och som det ser ut nu kommer Acta faktiskt inte att gå igenom i parlamentet.

Detta är inte ett resultat av välvilliga politiker som vill lyssna in folket, hade de velat det hade saken inte förhandlats i tysthet från första början. Piratrörelsen, som ju har handlat mycket om motståndet mot just Acta, har bespottats och kallats löjlig och irrelevant, ett litet gäng extremister och så vidare. Men motståndet har inte lagt sig, det har nått till fler människor och det har gett resultat. Jag tycker att det är viktigt att tänka på det, att protest lönar sig.

Och allvarligt. Om Acta går igenom nu, trots de massiva, globalt omspännande och uthålliga protester som hållits så har vi fått ett bevis på att vi lever i en jävligt dysfunktionell demokrati. Det finns inget folkligt stöd för detta, så enkelt är det. Då ska det inte heller genomföras.

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

Diskussionshaveri och ketchupsushi.

Tja! Havererade lite på Twitter idag och var extremt hård mot en tjej och gick på hårt som fan eftersom jag trodde att det var en Cuf:are som brukar vara ganska spydig. Det visade sig att hon inte alls menade det jag läste in i vad hon skrev utifrån att hon skulle vara den person jag trodde att hon var, som hon ju inte var. Sen blev hon ledsen för att jag körde över henne som den diskussionsångvält jag är. Jag ber om ursäkt! Jag vill absolut inte vara en sån person som folk är rädda för att ifrågasätta för att jag är för hård i diskussionerna. Man ska ju anpassa ton och tolkningar efter vem man snackar med, om man diskuterar med någon med ”starka åsikter” så kan man ju köra på, med andra ska man kanske inte vara så. Jag menar inte detta som förminskande, utan bara att man inte ska uttrycka sig som om man typ sitter inne med sanningen och vet allt om man snackar med en person som är osäker på var hen själv står, medan det är mer ursäktbart med lite fula knep och så när man snackar med någon debattvan.

Utöver det så har jag gjort sushi till barnen eftersom den ena killen älskar sushi. Han har typ peppat inför detta i en vecka. Den andra åt sushin med ketchup och jag ba: …

Först som tragedi, sen som fars.

Jag följer fallet Thomas Quick med stort intresse. Jag brukar sällan vara intresserad av ”nyheter” på det här sättet, alltså typ människor som begått brott, någon som dött eller liknande. Men detta med Quick är ju mer än en nyhet, det är ju en helt fantastisk rättsröta som nystas upp mitt framför våra ögon. Jag tror att det kommer vara en sån grej som folk kommer ihåg och refererar till även i framtiden, och tycker att det får märkligt lite uppmärksamhet nu. Dessutom har jag så otroligt djup sympati för honom. Jag känner så jävla mycket för den människan, och jag må så jävla dåligt när jag tänker på de vidrigheter han blivit utsatt för.

Nåja. Jag lyssnade i alla fall på Studio ett från gårdagen, radioprogram för fördjupat nyhetsrapportering som kan rekommenderas. Där talades det i alla fall om just Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter. I programmet talade journalisten Jenny Kuttim som varit medverkande i att göra de dokumentärer om fallet som jag tipsade om här. Hon var extremt inläst om kompetent samt kritiserade utredningen på ett väldigt bra sätt. Mot henne så argumenterade en annan journalist som visst tyckte att domen var rätt. Man får väl anta att ha själv har varit med och piskat upp stämningen kring Quick.

Lyssna på inslaget, ty när man hör snubben snacka så fattar man hur otroligt fel ute han är. Han har absolut ingenting att stötta sin slutsats i och Kuttim kunde argumentera emot honom på samtliga punkter, och det med bravur.

Vad snubben hette? Jo, han hette Gubb-Jan Stigsson. Är det bara jag som tycker att detta börjar likna en fars mer och mer?

Jag tycker i alla fall att detta är en av de viktigaste sakerna som sker i Sverige just nu och tycker att alla ska försöka sätta sig in lite i det hela. Det rör sig alltså om en man som dömts för åtta mord och fått skulden för långt fler, där enda bevisningen har varit hans egen utsaga som han har gjort under en tid där han varit psykiskt sjuk och dessutom under påverkan av tunga mediciner. Han har dessutom blivit vägledd i sina erkännanden på ett väldigt utstuderat sätt, hans utsagor har sakta bearbetats tills han har gett en som stämmer överens med vad som har skett och så vidare.

Nej gud. Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla de år han suttit inne, på all den skuld han fått på sina axlar och på det hänsynslösa utnyttjandet av en väldigt trasig människa för att hitta en syndabock som detta handlar om. Jag hoppas för guds skull att ingen av de som bidragit till att han blivit orättvist dömd någonsin mer kommer att få sätta sin fot i en rättssal. Jag hoppas för guds skull att folk verkligen inser vidden av detta, vidden av att en person blivit oskyldigt dömd för åtta mord samtidigt som de riktiga mördarna kunnat gå fria. Det är en skam.

En till grej jag är stolt över med Sverige.

Just det, en till grej jag är stolt över med Sverige är att vi har en vettig kaffekultur. Det är något man märker avsaknaden av utomlands. Typ här i Belgien är en cappuccino hälften av gångerna en vanlig bryggkaffe utan mjölk i med grädde på. Det är ju emot reglerna! I Sverige vet vi fan hur man gör kaffe, både ”vanligt jävla kaffe” och olika espressobaserade kaffedrinkar (eller vad man nu kallar det, ”kaffedrink” är ju en sjukt töntigt ord).

Nationaldagen.

Idag är det Sveriges nationaldag. Jag firar inte denna dag, på samma vis som jag inte spontant firar midsommar eller valborg. Däremot har jag noterat en inställning hos vissa att det liksom är fånigt och fel att fira nationaldagen eftersom det inte finns någon svensk kultur eller något svenskt att vara stolt över och fira och så vidare.

Jag håller med om att det inte finns något specifikt kulturdrag som är unikt svenskt, eftersom allting handlar om influenser från omvärlden och så vidare vilket jag skrev om här. Däremot så tycker jag att det finns saker som man som svensk kan vara stolt över.

Jag är till exempel väldigt stolt över att leva i feminismens Saudiarabien. Jag är stolt över att Sverige som första land i världen införde en prostitutionslagstiftning som syftar till att skydda de utsatta. Jag är stolt över att komma från ett land som är relativt sekulärt och vänstervridet. Jag är stolt över att komma från ett land med en lång och gedigen historia av arbetsrättskamp. Jag är stolt över att komma från ett land där folk är relativt fria att själva avgöra vem de ska vara ihop med och ha sex med, hur mycket sex de ska ha och med hur många och så vidare. Jag är stolt över att vi har fri utbildning. Jag tycker att det finns mycket att känna stolthet för som svensk.

Även om många av de områden jag nämnde ovan absolut inte har utvecklats färdigt och nått dit jag vill är det fortfarande områden där Sverige ligger relativt bra till internationellt sätt. Detta tycker jag är vettigt att lyfta fram och värna. Nej, vi är inte klara, men vi kan känna stolthet över att vi kommit så långt som vi har.

Vidare är jag personligen bekväm med vissa svenska kulturyttringar över andra kulturyttringar. Detta betyder inte att jag anser Sverige på något vis vara bättre, utan jag inser att detta rör sig om värderingar jag har delvis för att jag har växt upp i Sverige. Men jag personligen tycker om sättet man i Sverige värnar om den personliga integriteten i mötet med andra människor. Jag tycker om att man känner in, skakar hand och så vidare. Detta kan man såklart tycka annorlunda om, men jag känner mig bekväm med detta och vill gärna leva i ett land där det fungerar så.

Jag uppskattar även att svensk natur är otroligt vacker, jag tycker om svensk design och svensk musik. Jag tycker att film som produceras i Sverige ofta håller en hög kvalitet och integritet. Jag tycker även att det finns mycket bra svensk litteratur.

Sedan finns det också en massa saker jag skäms över i Sverige. Jag skäms över att vi är väldigt dåliga på integration. Jag skäms över att vi har en inkompetent regering. Jag skäms över att vi har en så stark partipiskekultur. Jag skäms över att vi ibland kan vara hemskt likriktade. Samtidigt är jag stolt över att jag, och många med mig, gör motstånd mot detta.

Nej, allt är inte perfekt i Sverige men det finns faktiskt saker man kan vara stolt över och värna om som svensk. Detta betyder inte att vi ska uppgå i något slags okritiskt hyllande av nationen eller att vi ska bevara nuvarande status till varje pris, men jag tycker inte heller att det finns anledning att håna det svenska. Sverige har, som alla andra nationer, både bra och dåliga sidor. Jag tänker att vi faktiskt för en gångs skull kan fokusera på det som är bra, och känns stolthet över det och samla kraft till att göra det ännu bättre.