Etikett: rättighet

Liberaler.

Alltså ibland fattar jag verkligen inte vad liberaler sysslar med. Det är så många gånger jag varit i diskussioner med olika liberaler om så kallade samhällsproblem, det vill säga arbetslöshet, tiggeri, fattigdom, mäns våld mot kvinnor och liknande, och de bemöter detta med att redogöra för vad som (de anser vara) är rättigheter i detta samhälle och inte eller att individen har ansvar.

Okej, du kanske inte tycker att det är en ”rättighet” att till exempel ha en dräglig inkomst. Frågan är dock vad det äger för relevans. Att något inte är en rättighet gör inte att det inte kan vara relevant att diskutera som samhällsproblem. Det känns som att rättighetsresonemanget ofta mest bara används för att med gott samvete kunna fortsätta gå omkring i ett lika pissigt samhälle utan att göra något åt det, eftersom det inte är en ”rättighet” att ha det bättre. Jag är inte intresserad av ”rättigheter”, jag är intresserad av politik och att folk ska ha det bra, oavsett om det är en rättighet att ha det bra eller inte.

Samma sak med folk som åberopar sin ”rätt” att inte ta ställning i olika frågor. Vad är syftet med detta? Det är inte som att någon kommer tvinga dem att till exempel demonstrera mot nazister. Däremot så är det ett faktum att det val de gör påverkar den politiska utvecklingen, oavsett om de har ”rätt” till det eller inte. Varför är det så intressant att prata om rättigheter i den här kontexten? Det är ju liksom ingen som har försökt tvinga en liberal att ta ställning med våld, det är mest bara så att folk tycker att de ofta beter sig ganska tramsigt när de å ena sidan slår sig för bröstet och kallas sig antirasister, å andra sidan vägrar går och ta ställning mot nazist och till och med förkastar de människor som väljer att göra det. Du har rätt att göra ditt val, men jag kommer aldrig någonsin att respektera att du sätter minglet med Timbro högre än att ta ställning mot fascism, utan jag kommer att tycka att du är en ryggradslös, sinnessvag jävla pajas.

Även, det individuella ansvaret. Jag förstår mig inte på folk som tar upp det när en diskuterar politik. Det är ju inte en politisk ideologi, det är ju snarare någon knäpp utopi om att jorden bara borde befolkas av supermänniskor. Ok, du tycker att ”individen” ska klara det där själv, synd att det inte är så det går till i detta samhälle. Synd att du med din uppenbara blindhet för hur saker och ting ser ut, för hur människor faktiskt fungerar, kastar in folk i ännu mer lidande. Jag fattar inte hur en kan tycka att det är rimligt att avgöra sina politiska ståndpunkter efter hur en tycker att människor borde bete sig och vara. Alltså jag kan hålla med om att det vore fett om alla gjorde rationella val, aldrig någonsin mådde dåligt och kunde välja att ”stänga av” reklam, men nu är det liksom inte så. Vad ska vi ändra här, människorna eller samhället. Jag föreslår samhället eftersom det dels verkar fett mycket er humant, dels verkar hemskt mycket enklare än att göra människor till robotar.

Att vara anonym är en rättighet, oavsett religion.

När det diskuteras burka och niqab så brukar folk ange att man ska kunna se vilka människor är i det offentliga rummet, och att man som religiös inte bör ha frikort från denna ”regel” i vårt samhälle. Som exempel på människor som inte visar ansiktet så tar man rånare. Jag tycker att det är rimligt att kräva att människor går att identifiera i sammanhang där det är nödvändigt, som vid prov, bankbesök och liknande men jag tycker att det är allas rätt att i så stor utsträckning som möjligt vara anonym i det offentliga rummet om man så önskar.

Jag ställer mig emot att religiösa personer ska inneha några specialrättigheter. Jag tycker inte att könsstympning ska vara okej med hänvisning till religionen. Däremot tycker jag att alla ska ha rätt att täcka ansiktet. Man kan ha flera olika skäl till att vilja göra det. Man kanske är kändis och vill gå på stan utan att bli igenkänd, man kanske är politisk aktivist och vill kunna sätta upp affischer utan att bli igenkänd av ordningsmakt eller potentiellt motfulla politiska motståndare och så vidare. Man kanske helt enkelt bara inte vill att folk ska se ens ansikte. Att vara anonym och oigenkännbar kan vara en lättnad.

Jag förstår inte varför man ska kunna kräva att folk ska gå att känna igen utan att det finns skäl för det. Att ta upp bankbesök som exempel är inte särskilt rimligt eftersom denna diskussion rör offentlig plats. Banker och affärer får rimligtvis göra som de vill inne på sitt område. Troligen kommer de flesta inte att vilja avvisa kunder i onödan.

Jag ser det som en grundläggande rättighet och ett komplement till yttrande- och föreningsfriheten att kunna vara anonym. Som känt handlar friheter inte bara om frihet från att staten ingriper utan om att säkra att ingen annan grupp heller inskränker friheten. Här kan rätten, eller friheten, till anonymitet vara effektiv eftersom den försvårar för den som vill ingripa mot specifika personer som utnyttjar dessa fri- och rättigheter i syften de inte samtycker med.

Som med alla andra demokratiska fri- och rättigheter vi har riskerar även denna att ställa till problem. Men även demonstrationsrätten, föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten riskerar att leda till att folk gör ”fel”. Hela iden med dessa rättigheter är dock att de inte kan villkoras för att det finn obekväma grupper eller personer som utnyttjar dem på ett sätt som inte är bekvämt för samhället. Det handlar helt enkelt om rätten att vara obekväm, att uttrycka åsikter som går emot rådande samhällsparadigm och så vidare.

Därför tycker jag även att rätten att vara anonym på offentlig plats, vilket alltså gäller både internet och den fysiska verkligheten, borde tillfogas de demokratiska fri- och rättigheterna. När och var jag visar mitt ansikte ska vara upp till mig och ingen annan och ingen ska ha rätt att ifrågasätta de skäl jag har till att vilja vara anonym.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.

Feminism del tre, den kvinnliga orgasmen.

Det talas mycket om kvinnor och deras orgasmer. Om g-punktorgasmer och klitorisstimulans och att den kvinnliga orgasmen borde ses som lika självklar som den manliga.

Jag var tvungen att vara sexuellt aktiv i flera år innan jag kunde komma och det är fortfarande bara under vissa mycket specifika omständigheter jag kan göra det. Det kräver en viss ställning, en viss sorts sex och så vidare. Vad jag tror gör mig lite speciell är att jag har lättare att få orgasm via penetration, utan stimulans på klitoris. Framförallt är det skönare.

I varenda tjejtidning kan man läsa om hur man ska gå tillväga för att få orgasm. Om en massa olika spännande orgasmer som tydligen ska vara lite extra sköna. Jag kan bli otroligt trött på detta orgasmtjat. Jag trodde att det var fel på mig för att jag inte kunde komma. Jag fejkade och hade mig. Jag hade till och med dåligt samvete för att jag inte förmådde njuta ordentligt. När jag väl lyckades få orgasm så blev det plötsligt otroligt viktigt och sexet kändes ”ofärdigt” utan den, så är det fortfarande.

Det är tråkigt att det enda sex ska handla om är att och hur man får orgasm. Missförstå mig inte nu: orgasm är skönt och en viktigt komponent i mitt sexliv. Jag skulle tycka det var trist att aldrig få orgasm eller att få det väldigt sällan. Men samtidigt kan jag fundera på om denna jakt på orgasm inte begränsar mig lite för mycket i mitt sexliv också. Ganska ofta kan jag känna att jag inte orkar med sex helt enkelt för att jag inte orkar med hela proceduren som krävs för att komma, men att jag kanske skulle ha orkat litegrann, så att det ändå kunde vara skönt. Eller att jag inte ids testa nya saker eftersom jag vet hur jag kan komma, och inte intresserar mig för att ta sexet till en nivå utöver det.

Många får nog mest prestationsångest av denna eviga orgasmpropaganda vi utsätts för i våra liv. Vi blir ju verkligen matade med tjat om hur man ska uppnå den bästa orgasmen, hur man ska få flest orgasmer, vilka hjälpmedel man ska använda för att få orgasm och så vidare. Men inget av dessa tips har någonsin hjälpt mig. Vad som har hjälpt är att experimentera våga testa nytt och våga köra på det man faktiskt gillar. Om man har sex ofta och inte är rädd för att testa nya grejer så kommer nog orgasmen förr eller senare, och dessutom har man det skönt på vägen.

Faktum kvarstår dock att den manliga orgasmen ses mer som en självklarhet i samhället. När killen har kommit är sexet för det mesta slut, och annars fortsätter de flesta nog tills killen kommer. Killar som inte får orgasm så enkelt tycker i regel att det är jobbigt och tjejer känner sig misslyckade om de inte lyckas få killen att komma. Kvinnlig orgasm ses inte alls på på samma sätt, det är mer så att killen ”lyckas” eller är ”snäll” om tjejen faktiskt kommer, men om hon inte gör det hör det till det normala. Detta trots att många tjejer säkert skulle kunna komma med ganska enkla medel.

Jag tror inte att lösningen på detta är att utropa orgasm som någon slag kvinnlig rättighet. Tvärtom tror jag att man måste sänka orgasmfixeringen i samhället överlag, både för män och kvinnor. Vara nöjd med sexet om det var skönt även om man inte nådde hela vägen fram och sluta se den manliga orgasmen som slutpunkten i ett samlag. För att börja fokusera mer på orgasmer i allmänhet kommer nog inte att resultera i något gott för de flesta. Det kommer att ta fokus från allt annat trevligt som finns i sex. Och faktiskt så tror jag att orgasmkvoten i samhället kommer höjas markant om folk istället för att läsa orgasmtips i Cosmopolitan istället började ha sex ofta och själva försökte ta reda på vad de gillar och inte gillar.

Mänskliga rättigheter kan inte villkorliggöras.

I EU-konventionen står det att alla medborgare ska ha rätt till en massa saker, bland annat att utöva sin religion. När burkaförbud kommer på tal tycker många att man inte behöver ha burka för att utöva sig religion, vissa menar att burka är en kulturell symbol och inte en religiös och att den därför inte bör respekteras i samma utsträckning, vissa menar att burka är ett så starkt förtryck för andra saker vi tror på, som jämställdhet, att rätten att bära den kan ställas under nyttan av att inte ha den i samhället.

Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utesluta Sd-anhängare från facket, ty facket är ingen vanligt organisation där man kan välja lite hursomhelst vilka man vill ha med, fackföreningar är tvärtom en av grundpelarna i demokratin som den ser ut idag. På samma sätt som man som brevbärare inte kan vägra dela ut Sd:s reklam, eller som valarbetare inte kan välja att diskriminera dem valsedlar man inte gillar, så kan inte facket strunta i att ge folk med vissa åsikter sitt skydd på arbetsplatsen.

De flesta är vid frågan ”tycker du vi ska ha yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet?” rörande överens om att det är precis så det ska vara, att friheterna ska finnas alltså. Problemet verkar ligga i hur man definierar dessa friheter. Många tycker att de som önskar böra bruka måste prioritera, alltså välja mellan att antingen utöva sin religion eller ta del av en förmån som vi har medborgerlig rätt till att ta del av.

Religionsfrihet eller åsiktsfrihet ska inte tolkas som rätten att vara troende eller ha en åsikt inom hemmets väggar eller tillsammans med andra likasinnade, ty det är en rättighet som dels redan faller in under rätten till privatliv och om religions- eller åsiktsfriheten skulle innebära endast det så skulle den vara totalt överflödig. Religionsfrihet bör snarare tolkas som rätten att utöva sin religion var och när som helst (givetvis utan att skada andra eller störa den allmänna ordningen, som man till exempel hade gjort med böneutrop fem gånger om dagen) utan att för den sakens skull bli uteslutet ur sammanhang som annars är våran rätt att delta i. Skolan är ett sådant sammanhang och därför kränker burkaförbudet religionsfriheten.

Om man tycker att burkaförbud är okej för att folk ändå kan välja om de ska gå i skolan eller ej (inte grundskolan, men vad jag vet så finns det inte en enda niondeklassare som har burka) har man missförstått konceptet frihet och demokrati. Vi är alla fria om vi väljer att stå utanför samhället, om jag önskar springa omkring i skogen så kan jag göra det och vara fri att bära burka när jag gör det (inte riktigt kanske, men ni fattar poängen). Friheter ska inte diktera vad vi är fria att göra om vi verkligen verkligen ger upp allt annat till förmån för det, friheter ska diktera vad vi får göra samtidigt som vi ingår i samhället med alla dess fördelar. Om man skulle utgå från något annat så skulle dessa friheter inte vara något värda.

Hur man än vrider och vänder på burkaförbud i vilket sammanhang som helst (utom när man av andra skäl är tvungen att kunna identifieras, som på banken eller i domstol) så strider det emot FN:s och EU:s konvention kring mänskliga rättigheter och därmed mot två skrivelser som är sjukt högt respekterade och anses ha ett stort politiskt inflytande och ofta åberopas som argument när man debatterar. Att urholka de mänskliga rättigheterna och få frihet till X att betyda vad jag har rätt till att göra i min ensamhet eller på bekostnad av att delta i förbund och förmåner som är av samhället givna är mycket farligt, för det leder till att mänskliga rättigheter inte betyder något alls. Dessa rättigheter ska inte vara möjliga att kompromissa bort, i sådana fall hade de knappast varit rättigheter vi talade om.

Surrogatmödraskap.

Jag läste om surrogatmödraskap i Dn, det var ett utdrag från en bok som hette Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som tyvärr inte finns på webben(av upphovsrättsskäl antar jag).

Hela frågan om surrogatmödraskap är intressant, jag är givetvis positiv i egenskap av liberal, då jag tycker att det är upp till var och en vad den ska göra med sin kropp och hur den får exploateras.

Vad jag däremot upprörs starkt över i den här debatten liksom i prostitutionsdebatten är att vissa anser att man har en medfödd ”rätt” till att kunna få egna biologiska barn alternativt sex. För det första är ingetdera en mänsklig rättighet, en mänsklig rättighet kan i och för sig enligt mig endast vara saker man redan har och som inte får ifråntas en, som rätten till sin kropp och rätten att skörda frukten av sitt arbete. Jag kan även acceptera fri skolgång och sjukvård som mänskliga rättigheter, eftersom dessa dels tjänar samhället mycket och dels är relevanta för att man ska kunna styra sitt eget liv i någon mån, vilket jag tycker är en mänsklig rättighet. Det är jävligt svåra frågor och det medger jag, det här inlägget är dock inte ämnat att handla om det.

Vad som däremot inte kan accepteras som en mänsklig rättighet är att få knulla eller bilda familj, för det innebär alltid att en annan person har en skyldighet att knulla med dig eller skaffa ett barn med dig. Visserligen kan man jämföra detta med att rätten till skolgång innebär att någon är skyldig att undervisa dig, dock är det väl inte riktigt så i och med att riktigt jobbiga elever titt som tätt blir utvisade från skolor, på samma sätt som jag antar att en hemtjänsteman kan vägra åta sig en patient som beter sig svinigt.

Men vad det framförallt handlar om är att sex och barnafödande är jävligt personligt för många (barnafödande måste ju vara personligt för alla psykiskt friska individer och troligen för de flesta ickefriska också), med detta säger jag inte att det inte får kommersialiseras, men jag vill inte ha ett samhällsklimat där folk går omkring och utgår från att de har en naturgiven rätt till det. Om de är för vidriga för att ha sex med ska de inte kunna kräva det av samhället.

För min del får både barnafödande och sex kommersialiseras men det får inte utropas till en rättighet, det är att förlöjliga och underminera hela debatten som egentligen bör handla om rättigheten att upplåta sin kropp åt sådana aktiviteter man önskar utföra, alltså avtalsrätt, och hur detta bör göras på ett sätt som undviker exploatering i största möjliga mån.

Överlag tycker jag att alltför många saker utropas till rättigheter när det egentligen handlar om saker du får från samhället antingen för att man demokratiskt kommit fram till att det är en rimlig sak att ge sina medborgare eller för att det är rimligt rent samhällsekonomiskt (som att du får socialbidrag för att inte behöva begå brott för att försörja dig eller ligga på gatan och se ”skräpig” ut). Det är egentligen inte en fråga om rättigheter, det är en fråga om allmän trivsel för de övriga som ingår i samhället som kanske inte vill riskera att bli rånade eller som har för mycket empati för att orka se uteliggare dag och om samhällsekonomi. Att kalla allt detta för rättigheter är inte korrekt, det är snarare fördelar du får i och med att du är medborgare.