Månad: februari 2013

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

En sak jag är så satans irriterad på är när andra feminister ska hålla på och typ ”läxa upp” mig eftersom jag är för ”extrem” i mina uttalanden/min retorik gentemot antifeminister. Det värsta är när en får hör att en ”förstör för oss andra” som vill ha en ”dialog”. Alltså nej, jag har inte ”förstört” för er som vill ha en dialog. Om de gulliga antifeministerna inte klarar av att förstå att det finns olika feminister så är det deras jävla fel, inte mitt. Intressant detta, hur det alltid är den som slår ur underläge som får skulden, även från feministiskt håll.

Många feminister verkar tycka att deras strategi är framgångsrik om antifeminister tycker att de är ”vettiga” eller liknande. De tycker att en ska anpassa det en säger, alltså sitt budskap eftersom budskapet förändras beroende på hur en säger det, för att antifeministerna ska kunna hålla med en eller i alla fall ”respektera” ens åsikt. Om antifeministerna sedan ger lite beröm så ses detta som en framgång. Men det är inte en framgång, det är ett jävla bakslag. Det betyder nämligen att du har förändrat dig så mycket att din ideologiska fiende håller med dig. Det är lika lite en framgång som att socialdemokraternas nya partiledare hyllades av Svenskt näringsliv.

Vi kommer inte att komma framåt i frågan om jämställdhet genom att övertyga antifeministerna, en efter en. För det första är det väl få som verkligen bli övertygade om feminismen för att de tycker att en feminist är vettig, för det andra så är det en jävligt ineffektiv och tidsödande strategi. Men det största problemet med den är att den innebär en anpassning efter antifeministerna, och detta är absolut inte önskvärt.

Vissa verkar vilja att feminismen ska tvätta bort det som är provocerande för att på det viset få mer makt. Det finns en dröm om att liksom polera de feministiska ytan, ta bort det som är förargerligt men behålla innehållet. Men feminismen är provocerande för feminismen är en subversiv rörelse. Den ifrågasätter samhället som det ser ut idag, strävar efter att bryta en massa människors makt, avskaffa deras privilegium och så vidare. Feminismen står i en aktiv intressekonflikt med många män, vilket är skälet till att den är impopulär. Det är av samma skäl som rika människor ogillar socialism: den går emot deras intressen. Det handlar inte om att de inte blivit ”övertygade” eller något sådant, det handlar om att de inte tjänar på det.  Män tjänar på patriarkatet, ni måste förstå detta. Män får, på grund av patriarkatet, mer makt, pengar och behöver utföra mindre arbete. Därför blir de också provocerade när någon ifrågasätter patriarkatet. Att tro att en ska kunna ”komma runt” detta genom att vara snäll är inget annat än pur naivitet.

Visst finns det män som trots detta är feminister. Kanske för att de har andra intressen av jämställdhet, kanske för att de låter rätt gå före sitt egenintresse. Men män som grupp förlorar fortfarande på feminismen, vilket gör att många män kommer fortsätta stå i opposition emot den.

Jag accepterar att det finns en massa feminister som vill gå på den lite mer mjuka linjen, ni behövs också! Vad jag däremot tycker är jävligt snorkigt är att gå omkring och klaga på att andra feminister är för extrema och ger feminismen dåligt rykte. Utan feminister som varit extrema och gett feminismen dåligt rykte hade ni inte haft något jävla utrymme idag. Det är jävligt lätt att sitta och snacka om att en ska ”komma överens” och ”lyssna” och gud vet allt. Det är populärt, och det är väl kul för dig. Men tro inte att du lyckas bättre med att driva frågan om jämställdhet bara för att du är mer omtyckt av dina ideologiska fiender. Ditt inflytande över dessa personer är nämligen markant kringskuret eftersom det kommer sig av att du säger saker som de accepterar. Om du plötsligt började blir mer extrem skulle de genast vända dig ryggen. Det är fortfarande de som sätter agendan. Och när du börjat anpassa dig efter detta har du redan förlorat.

Den feministiska kampen har alltid varit och kommer att fortsätta vara provocerande. Om den slutar vara provocerande är detta inte en framgång utan ett misslyckande, för det innebär att den också har slutat vara subversiv. Och vad fan ska en med en osubversiv rörelse till? Det är ju helt jävla meningslöst! Det är som ett gullig kattunge. Alla gillar gulliga kattungar, för de är fina och se på och inte till besvär. Men feminismen ska inte vara en gullig kattunge, den ska vara en aggressiv vildvittra som är beredd att slåss med näbbar och klor för jämställdhet. Utan denna kampvilja så finns det inget påtryckningsmedel, ingen anledning för patriarkatet att göra eftergifter av annat än symbolisk karaktär.

Låt konflikten blomma ut och ta plats. Sluta ängslas för att ni inte ska bli omtyckta. Se det som en framgång istället. Tala till dem som har något att vinna på feminismen. Om någon är genuint intresserad av feminism, förklara gärna, men anpassa inte budskapet för att det ska falla någon kritiker i smaken. Visst, du kanske lyckas få hen att kalla sig feminist, eller tycka att du är en vettig feminist, men detta är bara en symbolisk framgång om feminismen som accepteras har förändrats. Det är inte värt någonting. Det kan faktiskt rentav vara kontraproduktivt, eftersom du då har bidragit till feminismens ideologiska urvattning.

Men framförallt: tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!