Månad: februari 2013

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.

Se mig ta debatten!

IMG_20130115_122316

Nu är jag inget större fan av att ”ta debatten” som ni kanske vet, men för den som ändå vill se mig göra detta på fullaste allvar kan kolla på min och ”Jontes” ordväxling om Skönhetsmyten och lite annat smått och gott  för att se lite schyssta exempel på hur en kan läsa en text utan att fatta något av den över huvud taget. Den inleds med denna charmerande fråga, från ”Jontes” sida då:

Ärlig fråga. Tycker du att jag trakasserar fula kvinnor enbart genom att tycka att dom är oattraktiva och därmed oliggbara?

Det kan en ju fundera på i förhållande till hur en kan ställa frågor på olika sätt, vilket jag skrivit om här.

Nu har ”Jonte” förresten gjort mig aspeppad på att läsa Skönhetsmyten. Det verkar ju vara en fantastisk bok.

Om vad som leder till förändring.

Fick denna fråga under detta inlägg.

Jag undrar hur mycket en feministdebatt som den här i bloggen kan uträtta egentligen. […] Frågan är: Vad är det som egentligen leder till förändring?

När jag driver den här bloggen så tänker jag att den leder till en förändring. Inte stor, men ändå märkbar för vissa människor.

Dels så tycker jag att det är viktigt att det finns platser där även den som redan är feminist kan läsa mer, tänka på nya sätt inom feminismen, och diskutera med andra feminister. Jag ser att min blogg delvis kan utgöra detta. Jag tror till exempel att det jag skriver om relationer kan få folk att tänka nytt kring hur de kan applicerar feminismen i sitt vardagsliv.

Även för den som redan är övertygad feminist kan det vara viktigt att upptäcka nya aspekter av feminismen. För mig så fördjupas min feministiska analys hela tiden, jag upptäcker ständigt nya aspekter av det hela och detta hjälper mig mycket i mitt vardagsliv: hjälper mig styra upp relationer, min syn på mig själv och så vidare. Detta har fått mig att inse hur viktig feminismen är och hur långtgående förtrycket av kvinnor går, vilket såklart även gjort mig mer motiverad. Samma effekt hoppas jag att mina texter kan ha på den som är nyare inom feminismen, eller den som inte kunnat eller velat ägna lika mycket energi åt det som jag.

Sedan ger det helt enkelt vissa idéer större spridning. Även om de flesta som tar intryck redan är feminister så kan en utbyta erfarenheter, tankar, tips, argument och så vidare. Detta gör i sin tur verktygen för att sprida dessa idéer vidare större. Därför är även inomfeministisk debatt mycket viktigt, liksom det är med alla andra ideologier.

På grund av detta så tror jag att det spelar roll att jag skriver, för att försöka ge styrka åt andra feminister och för att bidra med det jag kan om feminism.

Jag tror inte att en kan säga att det är en speciell faktor som leder till förändring, utan det handlar mycket om vilka idéer som är i omlopp, vilka debatter som förs och så vidare, och där tror jag att alla som aktivt tar del i det offentliga samtalet utifrån en feministisk synvinkel är viktiga.

Bättre att förbättra det vi redan har än att börja om på nytt.

Och som vanligt när en skriver om arbete så är det någon som ska komma och säga att det faktiskt inte är någon som tvingar dig att jobba, som denna charmiga från ”Boris”.

Det är ingen som tvingar dig att arbeta. Flytta ut till en grotta i skogen om du vill. Men ingen ska heller tvingas försörja dig på sitt arbete. Latmaskar får ta ansvar själva.

Jag har så grymt många problem med det här uttalandet.

  1. För det första är det världens sämsta motargument mot någon politisk vision någonsin. Herregud, politik handlar ju om att förbättra samhället. Jag fattar inte vissa människors fixering vid faktiskt tvång, inte alls. Vem fan bryr sig om det föreligger formellt tvång eller inte? Detta handlar om att vi som samhälle måste kunna sträva efter något mer än arbete och konsumtion. Att flytta ut i skogen skulle ju bara göra att en började på noll igen, och det verkar ju dumt.
  2. För det andra är det en extrem historielös syn på tillvaron. Människor har ju tvingats in i arbete genom proletarisering genom fråntagande, privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Detta är faktorer som varit viktiga i det moderna arbetssamhällets framväxt, för att skapa en disciplinerad och lydig arbetarklass. Att vissa människor kan bestämma över andra beror på att de äger naturresurser och produktionsmedel, och detta ägande är knappast något självklart berättigat.
  3. För det tredje ignorerar det helt att människan är en samhällsvarelse. Få har den mentala kapaciteten att bara ta sitt pick och pack och dra. Vi vill leva tillsammans med andra människor.
  4. För det fjärde är det helt enkelt inte sant. Människor kan inte hur som helst flytta ut och bo i en grotta i skogen. Varför? Jo, för skogen ägs av någon. Även om skogen ägs offentligt så får en inte bosätta sig i den hur som helst. Visst finns det säkert de som lyckas i vilket fall, genom att inte bli upptäckta, men detta är knappast en lösning för flertalet. Om en dessutom ska skaffa sig lite bättre levnadsstandard, kanske bygge ett hus, odla mark och så vidare så blir det garanterat mycket svårare.

Nej, jag föredrar att vi jobbar för politisk förändring av den situation vi har idag framför att flytta ut i skogen. Pallar inte typ bygga upp ett nytt samhälle och sådär, utan tycker det verkar fetare att göra det befintliga bättre med tanke på alla bra saker vi har byggt upp som skulle kunna bli ännu bättre om vi förvaltade dem gemensamt.

Nytt från sekten Svenskt Näringsliv.

Dagens mest absurda måste ju vara detta att Svenskt Näringsliv vill se en lag mot förtal av företag. Detta på grund av allt, hör och häpna, näthat som företag drabbas av.

Alltså okej, jag vet ju att borgerligheten älskar att låtsas som att människor som inte är förtryckta visst är det och göra andras utsatthet till sin egen (här genom att vända en diskussion som handlat om kvinnohat på nätet till att handla om hat mot företag), men detta är ändå att dra det hela till någon slags mycket mycket absurd spets.

Alla rimliga människor borde inse att Svenskt Näringsliv med bihang (till exempel Timbro) är en mycket mycket sjuk högerextrem sekt och behandla dem som en sådan.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

foki

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?

Kommentar angående ”hård ton” i debatten.

Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:

Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.

När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.

Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.

Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.

Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.

Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.

Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.

Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.