Månad: februari 2013

Ditt godkännande är inte så jävla viktigt.

Jag fascineras av folk som tycker sig vara i position att ställa upp en massa villkor för mitt resonerande och mitt skrivande. Människor som kommer in, helt anonyma, och menar på att jag måste göra en massa olika saker för att de ska ”ta mig på allvar”. Till exempel: ”definiera ditt patriarkat” eller ”göra en lista på hur män får fördelar”.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken uppfostran dessa människor har fått. Varför tror de att deras åsikter och godkännande är så jävla viktiga egentligen? Varför tror de att jag bryr mig om de tar mig på allvar? Jag undrar verkligen.

Jag vet att vad som krävs för att bli tagen på allvar av dessa personer är att jag (minst) ska avsäga mig feminismen och kommunismen. Typ göra en offentlig avbön och ba ”jag var feminist men har insett att det var fel” och sedan viga mitt liv åt mansrättsrörelsen.

Kom inte här och försök slå er hegemoniska position i huvudet på mig. Jag vet att ni har den, och jag vet att jag inte kommer kunna tillfredsställa er med mindre än att överge allt jag tror på och återgå till liberalismen. Detta kommer helt enkelt inte att ske.

Det verkar vara en vanligt förekommande taktik att ha en retorik som antyder att jag har något slags ansvar att liksom stå till svars och förklara mig inför dessa människor. Länge försökte jag göra det, men nu har jag insett att detta ansvar inte existerar någon annanstans än i deras huvuden. Om det är någon som har ansvar för att förklara sig så är det de som inte kämpar emot förtryck.

Ostende.

529

Bilden är tagen förr året i Ostende.

Saknar överlag helt inspiration för fotandet nu, och har så gjort i flera månader. Det är så tråkigt, för det brukade vara en av mina största intressen. Det är också hemskt när en märker hur en blir sämre vid de tillfällen en väl tar upp kameran.

Vad män har att vinna på patriarkatet.

Det har rått viss förvirring kring vad jag menar med att män och kvinnor står i intressekonflikt när det kommer till feministiska spörsmål. Vissa har tolkat detta som att män inte skulle ha något alls att vinna på att patriarkatet försvann eller att kvinnor skulle ha allt att vinna på det.

När jag talar om feminism talar jag om grupper. Verkligheten är aldrig så enkel att alla ur en grupp gör samma saker och har samma intressen, men på gruppnivå kan en ändå göra generella utsagor. Det finns män som har intressen i att patriarkatet störtas, på samma vis finns det kvinnor som har intressen i att det upprätthålls.

När jag säger att det finns en intressekonflikt så menar jag att män som grupp har saker att förlora på patriarkatets avskaffande. Det rör sig dels om materiella saker, män får ju generellt högre lön och sitter också inne på merparten av egendomen i världen, de blir positivt särbehandlade när det kommer till att hamna på prestigefulla positioner och så vidare. Det säger ju sig självt att denna fördelning skulle bli jämlik om det blev jämställt, och det skulle ju gruppen män helt enkelt förlora på, rent materiellt.

Det finns även mer subtila former av förluster att göra. Vi lever idag i ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor anstränger sig för att behaga män. Kvinnor sköter vidare en större del av det obetalda omvårdande- och reproducerande arbetet. Detta kan såklart vara svårt att upptäcka, men likväl skulle män som grupp göra en förlust om detta arbete istället fördelades jämt.

Vissa belyser istället genusaspekter. Om vi avskaffade patriarkatet skulle allas liv bli friare. Detta är till att börja med en sanning med modifikation. Visst skulle könsrollerna bli friare, men att ha makt över andra är också en form av frihet, och detta är en frihet som män kommer att förlora. Kvinnor däremot kommer att bli friare generellt eftersom makten som män har över oss kommer försvinna. Även om vinsten i frihet för könsrollerna är det en väljer att fokusera på är det inte mindre sant att dessa materiella faktorer finns i bakgrunden.

Däri ligger intressekonflikten. Även om en som man tjänar på vissa aspekter så förlorar en i andra, och detta gör att män tjänar mindre på patriarkatets avskaffande, ja rentav förlorar i vissa avseenden. Kvinnor i allmänhet däremot vinner i alla eller i alla fall en övervägande majoritet av alla fall. Vi gör inte bara vinsten att vi blir mer fria som individer, utan vi slipper också hatas för vårt kön, vara rädda för könat våld, anpassa oss för att behaga män, får lättare att nå bra jobb och får dessutom mycket mer makt och pengar.

Att säga att män och kvinnor har lika mycket att vinna på patriarkatets avskaffande är att ignorera dessa faktorer, och det är i sin tur faktiskt att ignorera patriarkatet.

Vissa tar även upp det faktum att de själva blir ledsna när kvinnor förtrycks. Utifrån detta kan en såklart säga att det ligger i deras intressen att patriarkatet avskaffas. Detta gör det fortfarande inte mindre sant att ni också tjänar på patriarkatet. Som tur är så kan människor sätta empati framför sitt egenintresse. De flesta är nog ganska obekväma med att vinna på andra människors bekostnad, vilket gör att den som inser att maktordningar existerar kommer att vilja kämpa emot dem, även om hen har saker att tjäna på att de finns kvar. Logiken som används för att upprätthålla patriarkatet är inte kallt och beräknande egenintresse utan snarare förnekelse.

Att du som man vill föra den feministiska kampen är utmärkt, och jag tvivlar inte på att du har vissa saker att tjäna på det, om inte annat din självrespekt. Men män som grupp har fortfarande intresse i att bevara patriarkatet, helt enkelt för att ni tjänar på det. Det kant tyckas grymt av mig att säga att i vinner på en maktordning ni är med och bekämpar, men det är egentligen inget konstigare än att jag är emot rasism och imperialism trots att detta är saker jag som vit västerlänning vinner på rent materiellt. Människan kan ställa sig över sitt omedelbara egenintresse och kämpa för dte som är rätt, och det är en mycket mycket fin sak.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

Kvinnohat.

Jag blir så jävla irriterad när hatet och hoten som riktas mot kvinnor kallas för näthat. Det handlar inte om näthat, det handlar om kvinnohat. För det första drabbas kvinnor av så mycket mer av denna vara. Dessutom är orden rent kvalitativt tydligt riktade mot en kvinnlig mottagare. Orden de kallas, hoten de utsätts för, är tydligt könade. Kvinnorna kallas för slyna och hora, de hotas med våldtäkt och så vidare. Att säga att detta inte har något med kön att göra, att även en man skulle kunna kallas så, är helt enkelt lögn. Visst, någon skulle säkert, på ren princip och för att bevisa en poäng, kunna kalla en man hora eller hota honom med våldtäkt, men det är inte vanligt förekommande och det har inte samma samhälleliga innebörd. Hot om sexuellt våld anspelar på manligt maktövertag, så enkelt är det.

Ibland skylls det hela på anonymiteten eller att en inte kan se den en skriver till bakom skärmen. Men om en inte är en kvinnohatande idiot generellt så blir en inte plötsligt det bara för att en sitter vid en dator. En massa människor klarar dagligen av att hantera anonymitet utan att hota kvinnor med våldtäkt för att de skrivit något de ogillar. Vidare så är det inte heller ovanligt att folk faktiskt skriver detta på facebook, alltså i ett forum där de inte är anonyma. Detta skrämmer mig verkligen. Vissa människor är alltså beredda att stå för den här skiten, och blir till och med förvånade när de konfronteras eftersom de liksom inte tänkt närmre på saken. Det är verkligen helt jävla otroligt. Har de ingen skam i kroppen?

Detta om något är ett bevis på att kvinnohatet är accepterat. Att folk är beredda att stå för det öppet. Att de inte skäms!

Om det nu är så, vilket många hävdar, att ”slyna”, ”hora” eller hot om våldtäkt liksom är helt normala och vanligt förekommande ”skämt” så är det i sig ett jävligt fett problem. Den typen av saker ska inte sägas, inte ens på skämt, för det normaliserar kvinnohatet. Sedan kan en ju också fråga sig exakt vad som är roligt med det hela. Jag tycker ändå att det säger en hel del om vårt samhälle att det anses roligt att skämta om att kvinnor ska bli utsatta för våldtäkt, något som de flesta är överens om är ett ganska grovt brott.

Men ärligt talat så är det nog inte riktigt på skämt detta, utan mer jävligt allvarligt. Kanske lite så att en faktiskt går omkring och bär på en jävla massa kvinnohat som en gärna låter komma till uttryck. Och det funkar ju, för kvinnohat är kanske ”inte så allvarligt” eller i alla fall klandervärt men ”förståeligt” eftersom kvinnan faktiskt ursprungligen ”provocerade” genom att t.ex. skriva en text om att kvinnor också borde ha rättigheter.

Jag kan i alla fall säga som så att trots indignationen och uppgivenheten efter kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så är jag jävligt glad att programmet gjordes, och att det gjordes med den korrekta vinkeln ”kvinnohat” och inte ”näthat”, ty detta är ett könat problem. Vidare vill jag säga att jag är jävligt stolt över att vara en av de kvinnor som aktivt för den feministiska kampen trots hot, förlöjligande och trakasserier. Om jag nu skulle bli dödad för det så skulle jag fortfarande tycka att det var värt det. Varenda jävla dag.

Uppdrag granskning.

Jag antar att det inte gått någon förbi att Uppdrag granskning kommer att sända ett avsnitt om näthat riktat mot kvinnor ikväll. För den som vill så finns det en trailer att se här, som i princip är kvinnor som läser upp de hat och hot de fått. Det hela är skrämmande.

Givetvis så kommer detta att bagatelliseras, det kommer att säga att det inte aaaalls har något med kvinnohat att göra trots att hoten är uppenbart könade, det kommer sägas att den som ger sig in i leken får leken tåla och så vidare och så vidare. Men jag är väldigt glad att detta avsnitt görs, för det kommer troligen göra att fler får upp ögonen för vilken extrem misogyni många personer drabbas av på internet.

Jag beundrar alla kvinnor som gör sin grej trots detta och som vågar berätta om det offentligt på det här sättet, något som troligen kommer generera betydligt mer hot.

Att inte ”våga” publicera kritik.

En grej som har gjort mitt liv och denna blogg så sinnessjukt mycket bättre är att jag slutat ”våga” publicera kritik. Nu handlar det i och för sig inte om att ”våga” på riktigt utan om att jag har tagit ett upplyst beslut i saken, men en blir ju ofta anklagad för att vara för feg.

Jag såg innan något slags egenvärde i att ha ett ”öppet diskussionsklimat” och liknande här, där ”öppet diskussionsklimat” betydde typ att publicera vad skit som helst så länge det inte innehöll direkta hot. Om det tillförde något till diskussionen eller inte var sekundärt, det viktiga var att alla skulle få uttrycka sin åsikt. Detta ledda till att jag under alltför lång tid hade människor här som inte bidrog med något utan bara bråkade, skapade otrevlig stämning i kommentarsfältet och så vidare.

Sedan kom jag fram till att ”öppet diskussionsklimat” egentligen betyder att ge utrymme åt människor med antifeministiska agendor och som är vana vid att göra sina röster hörda. Det kan rentav vara ett sätt att göra diskussionsklimatet mindre öppet, eftersom många blir otaggade på diskussioner med aggressiv ton där de ständigt bli satta i försvarsposition. Så vill jag ju inte ha det!

Det är mycket bättre med intressanta diskussioner kring feminism för den som är intresserad av feministiska perspektiv, än att harva samma gamla frågor igen och igen med någon idiot som mest bara vill bråka. Denna blogg är för människor som är intresserade av feminism på riktigt, och inte för vem som helst som bara känner för att dryfta sina åsikter. De kan dock starta en egen blogg istället.

Bra samtalsklimat är inte nödvändigtvis samma sak som att alla får tala fritt. Ibland måste det till censur av vissa för att andra ska vilja eller våga uttrycka sig.

Övertron till Diskussionen™.

Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.

Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.

Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!

Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.

För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.

Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.

Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.

Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter.  Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.

Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.