Kategori: Feminism

Skriv om era uppvaknande.

Hannah vill samla ihop historier från både feminister och antifeminister/maskulinister (vägrar kalla er jämställdister, sorry) om hur man fick upp ögonen för de frågorna. Detta för att hon ska teckna en samling seriestrippar om det. Kul projekt som jag själv tänkte skriva min berättelse till. Jag tror att det kan vara intressant att se varför andra människor engagerar sig i vissa frågor och att det kan leda till en vis förståelse. Här är strippen om hennes eget uppvaknande.

Så jag tycker att alla ska vara med, helt enkel och berätta om varför ni kallar er som ni gör. Vill även påpeka att det var Hannah som ritade av mig såhär snyggt, så hon är ju duktig på det där liksom.

Aldrig igen.

Jaha. Inledde av någon outgrundlig anledning dagen med att läsa Pär Ströms blogg: nu ångrar jag mig bittert.

Jag läser verkligen aldrig bloggar skrivna av så kallade jämställdister för jag blir bara så jävla irriterad. De har ju verkligen alltid så jävla fel, men man inser att de misstagit sig så brutalt att det inte ens är någon ide att försöka.

Kulturarvet måste sättas i kontext.

Under hela min uppväxt lyssnade jag på Cornelis Vreeswijk. Jag kan många av hans sånger utantill och hans musik har på det stora hela gjort ett starkt intryck på mig. Jag älskar kärleksfullheten i En vacker visa till Linnea, hur han beskriver lycka i Grismach om morgonen men också att han i många låtar har väldigt skarpa politiska budskap som jag till stor del kan sympatisera med.

Men så finns det de där andra låtarna, som Deidres samba som kort och gott handlar om en prostituerad. Och den där jag inte kan namnet på som handlar om en kille som går ut och blir lurad på sin lön av en kvinna som flirtar med honom (även här kan man ana någon slags prostitution) fast han har en familj att försörja. Buhu, så sorgligt, denna icke ont anande man som blir avlurad allt han äger och har av ett lömskt fruntimmer! Inte hade han något eget ansvar för sin situation.

När jag var liten så lyssnade jag på den här musiken. Jag lärde mig texterna utantill innan jag fattade vad prostitution var. Det är också ganska vanligt att flickan i Havanna av Evert Taube sjungs i skolor och körer i tid och otid.

Jag tycker inte att viss musik ska förbjudas i vissa sammanhang. Båda Vreeswijk och Taube är delar av vårt kulturarv och har gjort musik som uppskattas av många och som för det mesta bara är vacker eller väldigt välformulerad. Men när man ska sjunga en visa med barn i 12-årsåldern, varför väljer man då flickan i Havanna? Och om man nu väljer den, varför kan man då inte ägna lite tid åt att förklara den. Förklara vad den där flickan egentligen gör, varför hon vinkar åt sjömännen. Kanske skulle man kunna säga några ord om kvinnosynen som rådde när texten skrevs, eller kanske nämna att svenska manliga trubadurer inte direkt har varit några kvinnokämpar.

För det handlar inte bara om vilken kultur som visas, vad som sjungs och vilka böcker som läses. Det handlar också om i vilken kontext detta sätts in, hur det förklaras. För att bara glatt låta ett gäng ungar sjunga en glad och glorifierad beskrivning av prostitution utan att ens förklara att det är prostitution de sjunger om, det tycker jag inte är särskilt ansvarsfullt.

Hur kan man vara tvungen att berätta det för hela världen?

Den första kommentaren på min feministskola blev alltså denna:

Jag är ingen feminist men jag måste också säga att jag tycker att det är äckligt….. jag vet inte varför jag tycker det, men jag tycker att det är ofräscht helt enkelt…. kroppsbehåring över huvud taget… kan vara för att jag har fobi mot just hår?

Och det illustrerar väl väldigt bra precis vad jag menar. Varför ”måste” man berätta vad man tycker om kroppshår personligen? Varför ”måste” man säga det i den kontexten det var, alltså under en krönika som handlade om rätten att få bestämma över den egna kroppen utan att bli kallad äcklig.

Att man har fobi mot hår (hur det nu ens är möjligt) är ett ganska fattigt argument. Om man på allvar har en fobi så ska man gå i terapi, inte försöka anpassa resten av världen efter ens sjukdom (för fobi är faktiskt en sjukdom). Eller så undviker man det man är rädd för, det vill säga vistas inte på platser där hår kan förekomma.

Nu tror jag inte att denna person hade någon fobi mot kroppshår men hela poängen är att personer med fobier eller väldigt starka preferenser är dem som måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen, inte tvärtom.

Könat näthat.

Herregud vad jag varit sur idag på grund av den nonchalans folk uppvisar gentemot könat näthat. Får några dagar sedan fick jag två extremt obehagliga kommentarer från en snubbe. Jag raderade dem direkt. Den ena innehöll faktiskt ett direkt mordhot, vilket jag anser är väldigt grovt även om jag inte på allvar tror att det skulle sättas i verket.

Förlåt att jag langar så många printscreens från twitter, men ofta tycker jag att jag uttrycker mig vassare där kring vissa ämnen eftersom platsbristen tvingar en att bara ta med det väsentligaste.

En mansrörelse som behövs.

Den så kallade mansrörelsen tycker jag är ganska intressant. Vi har ju dels de så kallade jämställdisterna som ägnar sig åt att lyfta fram områden i samhället där män är missgynnade. Som i vårdnadstvister. Det ser jag mest som ett uttryck för idioti.

Men det finns faktiskt en annan typ av personer som är engagerade i så kallade mansfrågor som jag verkligen respekterar. Personer som på allvar problematiserar mansrollen ur ett manligt perspektiv och pratar om vilka problem den ställer till med för män. Ett exempel kan vara personer som problematiserar att det inte är accepterat för män att prata om känslor i vårat samhälle och att det ibland leder till självmord (det är ju som känt fler män som tar livet av sig än kvinnor).

Ur detta problem härstammar också andra, som svårigheter med att knyta nära relationer till människor som ofta leder till ensamhet. Mitt intryck är att det är vanligare att män lever ensamma i bemärkelsen att de varken har partner, familj eller vänner som de kan dela sina tankar med.

Det här är viktiga frågor för alla som brinner för jämställdhet mellan könen. Som feminist så tenderar jag att mest se de effekter detta leder till för kvinnor, som också är negativa. Bland annat så lever många kvinnor i relationer till män där de ägnar på tok för mycket tid åt att få dem att ”öppna sig”. Men det är såklart ett gigantiskt problem för vilken människa som helst att inte våga öppna sig, att inte våga knyta band till andra.

Jag tycker att det är otroligt vettigt att söka problematisera detta ur ett manligt perspektiv. Våga prata om hur det känns för alla dessa män som inte vågar öppna sig, alla män som lever ensamma, och dessutom våga prata om varför det ser ut som det gör, vilka förväntningar på män som leder till detta och hur vi ska ändra samhället för att förbättra männens situation.