Alltså fy. Jag hade en så jävla obehaglig antifeminist på bloggen för ett tag sedan. Han var värre än vanligt, faktiskt.
Kollade igenom kommentarerna nu eftersom Hannah bad mig sammanställa kommentarer med personhot som riktats till mig på bloggen. Noterade då även vilken mejladress han skrivit in: cepefittanfanny@gmail.com.
Seriöst. Jag ryser.
Det här var väldigt nödvändig och intressant forskning tycker jag. Man har tydligen kommit fram till att misogyna skämt förstärker misogyni och leder till att kvinnor diskrimineras. Dessutom ger det väldigt snabb effekt, då män som redan har tendenser till misogyni tenderar att diskriminera kvinnor mer efter att ha läst misogyna skämt. Inte för att det kommer som någon överraskning för alla som har något bakom pannbenet, men det är alltid bra att ha faktiska studier att peka på.
Just tillägget ”det är bara ett skämt” förkläder fördomarna och diskrimineringen till något på ytan harmlöst. Som sedan kan sprida sig med stor kraft på ett ofta helt legitimt sätt, konstaterar Thomas E. Ford.
Det hade varit intressant att se vilka skämten man använde sig av i studien var. Man har tydligen även i samma studie låtit deltagarna läsa en samling misogyna påståenden utan humorinslag och då hade det inte blivit någon skillnad i agerandet i förhållande till när de läste de neutrala påståendena. Misogyni förklädd till humor påverkar alltså mer, i alla fall enligt dne här studien.
Jag hade även velat se samma studie utföras på kvinnor. Det hade även varit spännande att se samma studie fast med rasistiska skämt och påståenden.
Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.
För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.
Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?
Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.
Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.
Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.
Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.
Det här med kroppsbehåring då. Vi feminister blir ständig anklagade för att göra en ”stor grej” av vårat kroppshår. Vi blir anklagade för att göra något som är ”privat” till något offentligt.
På ett sätt tycker jag att det påminner mycket om alla människor som anklagar homosexuella för att göra en ”stor grej” av sin sexualitet i och med pride. Dessa människor tycker ofta att man ”får vara bög” men att man inte behöver ”spöka ut sig”. På samma sätt tycker många att man ”får ha hår under armarna” men att man inte ”behöver visa upp det”.
Om det hade varit allmänt accepterat att göra vad man vill med sin hårväxt hade det troligen inte heller upplevts som ett ”uppvisande” om man t.ex. råkade visa sina håriga ben eller sin håriga armhåla på bild. Då hade folk snarare tänkt ”jaha, där är en helt vanlig bild på en helt vanlig tjej”, inte: ”åh nej, en hårig armhåla”. På samma sätt hade man inte upplevt det som något slags ”uppvisande” av sin homosexualitet när två personer av samma kön hånglade om det inte var för att homosexualitet är stigmatiserat. Då hade man tänkt: ”där sitter ett kärlekspar och hånglar” och inte: ”åh nej! Två homosexuella som måste trycka sin sexualitet i ansiktet på mig”.
Det som för mig är den naturligaste sak i världen, att inte aktivt dölja mig bara för att jag inte rakat mig under armarna eller på benen, upplevs av någon annan som att jag visar upp det. Att jag ”gör en grej av det”. På samma sätt som två individers helt naturliga uppvisande av kärlek för varandra av vissa personer ses som något slags statement; ett äckligt exponerande av vad som egentligen borde ske bakom lykta dörrar och aldrig läcka ut i offentligheten.
Sen är det såklart så att man ibland ”visar upp” det med mening. Men grejen är att det inte hade funnits något behov av att visa upp det om det inte var för att så många finner det så oerhört provocerande. Om folk inte hade brytt sig om hårväxt från första början hade inte jag heller brytt mig om min rätt att göra vad jag vill med den, för då hade det varit en ickefråga. Men nu är det inte en ickefråga, det är ett högst aktuellt problem att kvinnor inte får ha vilken hårväxt de vill utan att vissa ska ta sig rätten att ha åsikter om det, sno deras bilder och kalla dem äckliga.
Och på precis samma sätt hade man inte behövt ha någon prideparad om det inte var för att homo- bi- och transsexuellas rättigheter faktiskt inte är precis samma som heterosexuellas. Om det inte var för att vi faktiskt behöver påminnas om att alla människor har samma rätt till sin sexualitet och sitt privatliv oavsett vilket kön man tänder på eller hur man definierar sin egen könstillhörighet.
De som behöver ändra på sig här är inte personerna som anser sig ha rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar, ta bilder på oss själva och publicera eller ha baraxlat trots att vi inte rakat oss under armarna. De som behöver ändra på sig är alla personer som tar sig rätten att spy ut sina åsikter om våra kroppar, våra hygienrutiner och våra bilder fast de egentligen inte ha något alls med saken att göra. De som behöver ändra på sig är personerna som tycker att alla kvinnor ska anpassa sig efter deras personliga preferenser gällande kroppsbehåring, inte vi som tycker att alla ska få ha rätten att bestämma över sina egna jävla kroppar utan att någon ska kalla oss äckliga.
Och på samma sätt är det inte personerna som inte aktivt döljer sin sexualitet som behöver förändras, utan personerna som tar sig rätten att ha åsikter om andras val av partner. Som tycker sig ha rätten att kalla personer som visar upp sin kärlek offentligt, precis som många heterosexuella gör, för äckliga bara för att de själva inte har samma preferenser.
De som behöver förändras är inte de som gör vad de vill med sina kroppar, visar sin kärlek oavsett kön. De som behöver förändras är personerna som inte kan tåla att andra människor har en annan smak än de själva, en annan uppfattning om vad som är vackert och inte eller en annan sexualitet.
Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.
Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.
Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?
Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.
Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.
Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.
Nu är min fjärde feministskola uppe här. Den handlar om genus. Gå in och läs och kom gärna med feedback!
Detta är vad jag tycker är problemet med folk som snackar om att de inte tycker om kroppshår på kvinnor. DennisM har fått frågan vad han tycker och han svarar såhär:
Personligen så tycker jag inte att det är ok, det ser bara äckligt och ovårdat ut. Jag förstår faktiskt inte varför man väljer att inte raka armhålorna/benen som tjej. Vill man vara rebellisk och gå emot idealet finns det andra sätt att göra än att förstöra sitt yttre.
Jag hade varit helt okej med att han tyckte att det var fult och hade svarat enligt det på frågan. Om jag hade fått frågor om vad jag tycker om vissa utseenden så hade jag också svarat enligt mina preferenser. Man får ha en personlig smak.
Vad som däremot stör mig är att han skriver att det ”inte är ok”. Okej för vem, undrar jag då? När jag säger att något inte är okej så brukar det röra sig om saker som våld, stöld och så vidare som faktiskt inte är okej att ägna sig åt. Inte typ kläder, smink eller hår under armarna. Då skulle jag kanske skrivit ”jag tycker inte att det är snyggt”. Inte att det inte är okej.
Visare fortsätter han med att skriva att det är äckligt och ovårdat. Snälla Dennis, du fick en enkel fråga om kroppsbehåring på tjejer, du behöver inte dra upp hela jävla registret av förolämpningar för att visa hur illa du tycker om det.
Tyck gärna att kroppsbehåring är fult. Du kan välja en partner som har samma åsikter om kroppsbehåring som du har. Men man behöver faktiskt inte ge uttryck för precis alla åsikter man har om folks utseenden och livsval, inte ens när man blir tillfrågad. Det är detta som är mitt problem med folk som ”ogillar hår under armarna”, det är att de aldrig kan dra gränsen mellan att ge uttryck för sin personliga preferens i en fråga och att fullkomligt förgöra personer som gjort ett annat val gällande sin kroppsbehåring.
Jag tycker det skulle vara intressant att få svar på frågorna ”hur” och ”varför”… Tror du att sexualitet är något statiskt som inte kan förändras?
Lisa under inlägget om patriarkalt influerat sex.
Jag tror absolut inte att sexualiteten är statisk och är helt övertygad om att man kan lära sig av med vissa preferenser, på samma sätt som man kan lära sig andra.
Däremot tror jag att detta kan ta mycket tid och energi i anspråk och därför så ser jag det inte om eftersträvansvärt att trycka på för mycket att folk ska göra det. Många har problem nog bara med att våga njuta och ge uttryck för sina redan existerande sexuella preferenser.
Så jag tycker framförallt att man ska säga till folk att våga njuta och våga leva ut det dem tänker på. Sedan kan man gå vidare från det och försöka hitta en sexualitet som inte är influerad av könsstrukturer om man vill, men jag tycker inte att det är något man behöver göra och jag förstår att de absolut flesta inte prioriterar det i sina liv.
Angående mitt inlägg om Maran och feministiska våldtäkter så fick jag denna kommentar.
Jag fattar inte hur en kan säga att allt är ok att tända på. Vi LÄR oss ju vad vi ska tända på, av allt omkring oss. Varför inte istället problematisera VARFÖR vi tänder på könsmaktsstrukturer och vad det får för konsekvenser? HUR har vi tränats in i detta, och hur kan vi avprogrammera oss? För fyrtio år sen blev män kåta på skymten av en kvinnas könshår, idag tänder män på rakade kön. I antikens Kina tände män på doften av snörda fötter.
Jag vägrar låta patriarkatets könsmaktsstruktur invadera min sexualitet så till den milda grad att jag ska återskapa könsmakten i mitt sex.
Det är sant att samhället och dess värderingar influerar vår sexualitet och man kan absolut diskutera varifrån olika sexuella preferenser och värderingar stammar, det tycker jag. Däremot har jag ingen lust att strunta i att utleva olika saker som jag redan vet att jag tänder på för att jag inte ska ha en sexualitet som är patriarkal.
Jag ser det som än värre att förtrycka delar av sin sexualitet för att man inte ser den som korrekt ur ett feministiskt perspektiv. För min egen del skulle det allvarligt begränsa min sexualitet om jag gjorde det, och det skulle skapa en värre problematik: att jag var tvungen att strunta i min egen njutning för att ta hänsyn till ett högre ideal. Det har jag ingen lust med att göra.
Om man har koll på vad man tänder på, vet vad man vill ha och vet vad gränsen går kan jag omöjligt se rollspel, dominans och så vidare som problematiskt. I mina ögon är det något man gör för att tillfredsställa sig själv, även om det är influerat av könsmaktsordningen.
Däremot så ska man ju såklart inte ha den typen av sex om man inte tycker om det. Men om man gillar det ser jag ingen anledning till att man ska förtrycka det. Sedan kan man såklart försöka hitta andra sätt att ha sex på om man nu vill det, men i mina ögon är det bara att backa i tiden att uppmana tjejer till att inte utleva de grejer de vill för att nå upp till något slag högre ideal.