Feminism – Sida 65 – Fanny Åström

Manliga förebilder.

Ibland talas det om vikten av så kallade ”manliga förebilder” för pojkar. Det är till exempel inte helt ovanligt att unga män som begår olika våldsbrott eller är bråkiga i skolan antas göra det på grund av en brist på manliga förebilder. Därför så anses det relevant att män jobbar inom till exempel skola eller förskola, för att de pojkar som inte har några bra manliga förebilder i sin närhet ska

Idén med den manliga förebilden är att pojken ska lära sig att bli en så kallad Bra Man, alltså fostrad i den Goda Maskuliniteten. Att vara en Bra Man bygger på att en fortfarande är en Man, det vill säga har makt och kontroll över kvinnor, men håller sig inom gränserna för det socialt accepterade maskulinitetesutövandet i patriarkatet. Det kan till exempel innebära att inte slå eller våldta sin partner, i alla fall inte så att någon märker.

Problemet är nog inte så mycket avsaknaden av bra manliga förebilder som närvaron av oerhört dåliga manliga förebilder. En har kanske till exempel en pappa som misshandlar ens mamma, och det leder ju givetvis till diverse olika trauman och sociala problem. Men då är det ju snarare närvaron av män som utgör problemet, inte frånvaron av Bra Män.

Varför skulle egentligen pojkar behöva manliga förebilder? Kan pojkar inte inspireras av kvinnor? Tydligen inte, enligt de som talar om vikten av specifikt manliga förebilder. Kvinnor ska visserligen vårda pojkarna, men de kan aldrig fylla den roll i deras liv som en bra manliga förebild antas kunna göra, det vill säga utgöra något slags föredöme, ett mål att sträva mot. Varför är det så? Jo, för att kvinnor har lägre status än män, det anses därför orimligt att en pojke skulle inspireras av en kvinna.

Givetvis är det bra om ett barn har många bra personer i sin omgivning, kvinnor som män, men att det skulle finnas ett specifikt värde för pojkar att ha Bra Män i sin omgivning är patriarkalt skitsnack som bygger på idén att pojkar inte skulle kunna ta efter och inspireras av kvinnor eftersom de är ämnade för Något Mer här i livet.

Det rimligaste sättet att hantera problemet vore givetvis att sluta låtsas som om det är någon fundamental skillnad på kvinnor och män, pojkar och flickor och deras uppgift i livet och att det skulle finnas något slags egenvärde att utveckla en God Maskulinitet för pojkar. Det finns det inte, för den så kallade Goda Maskuliniteten är precis lika mycket något som upprätthåller patriarkatet som den dåliga, och den måste också bekämpas. Pojkar borde, precis som flickor, omges av kärleksfulla och omhändertagande Människor, inte specifikt kvinnor eller män.

Twitter 15/6. Varför det kan vara svårt att sätta gränser.

En grej som stör mig något ofantligt: när en blir arg på grund av en mans beteende och han ba ”oj jag som trodde du var hårdhudad”. Ungefär som om grejen var att jag blev SÅRAD och inte att han betedde sig illa. Jag blir sällan sårad av mäns gränsöverskridande beteende på grund av förväntar mig inget annat, men blir ju arg av det. Och som den hårdhudade feminist jag är så brukar jag vid dessa tillfällen ha det stora mod som krävs för att säga ifrån. Detta gör mig inte typ ”lättsårad” eller ”lättkränkt”, det gör bara att jag pallar säga ifrån när någon går över gränsen.

De allra flesta säger inte ifrån mot mäns gränsöverskridande beteende för det tenderar att göra saken etter värre. Mannen tror då att personen inte blivit sårad, eftersom hen inte sagt något, och tolkar hen som ”hårdhudad”. Fast det kan ju i själva verket vara så att den som inte säger ifrån mår skitdåligt och lägger skulden på sig själv.

Tips till män: bara för att någon inte säger att hen tagit illa upp så betyder det inte att hen inte tagit illa upp. Ofta är det mycket obehagligt att säga ifrån eftersom mannen då ska ursäkta sig och lägga över skulden i typ en timme. Det kräver enormt mycket styrka att stå emot dem vid dessa tillfällen, och slukar enorma mängder tid. Ofta så väljer en helt enkelt att låta det passera just eftersom män så sällan bara kan ta ett ”nej” utan måste hålla på och pusha.

Om män bara kunde acceptera när andra sätter upp gränser så skulle det bli jävligt mycket enklare att sätta upp dem. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Och så måste en lyssna på skiten och ”förstå” dem och ursäkta dem så de inte behöver känna skuldkänslor. Och detta gäller liksom både vid samtal med män och vid sex, denna jävla cirkus som uppstår när en säger ifrån.

Kanske finns en jävla anledning till att många väljer att ligga fast de inte vill, för att det blir ett sånt jävla liv om en säger nej. Och sen när det går upp för dem att en inte vill så är det såklart ens eget fel för att en inte sa ifrån…

Varför jag inte litar på män som ligger runt.

Fick en fråga angående en grej jag nämnde på twitter, nämligen att jag inte litar på män som ligger runt och vad det beror på.

Såhär tänker jag: att som man ragga är en patriarkal praktik. I patriarkatet får kvinnor värde genom att få bekräftelse av män (för den som inte fattar detta påstående hänvisar jag till denna text där jag drar upp grunddragen för hur jag ser på patriarkatet), detta gör att män har ett klart maktövertag i hela ”spelet” kring att ragga, ligga och så vidare. Kvinnor är i en klart underordnad position eftersom sex och relationer med män för dem inte bara är just sex och relationer utan även en källa till patriarkal bekräftelse, det vill säga att bli bekräftade som kvinnor av män och därmed få högre värde i patriarkatet.

Män som ”ligger runt” kan antas ägna sig åt praktiken ”ragga” i en ganska mycket högre grad än andra män. Det vill säga närma sig kvinnor som könsvarelser, bekräfta dem som könsvarelser och så vidare.

På detta kan en svara att jag är en sexnegativ moralist som hindrar människor från att göra vad de vill, och det görs ju också ska gudarna veta. Men för mig är det ingen fråga om moralism, det vill säga att jag typ tycker att det är fel och smutsigt med sex som sådant, utan att jag:

Anser att grunden för patriarkatet är heterosexuella relationer som vi ingår i som könsvarelser, alltså som män och kvinnor. En typiskt radikalfeministisk analys för den som undrar. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att de inblandade är män och kvinnor, men att de framträder som sådana inom ramarna för heterosexualiteten.
Inte tycker att konceptet ”fria val” för kvinnor är meningsfullt i patriarkatet. Det vill säga jag tror inte att kvinnor väljer fritt att ingå i dessa relationer eftersom det är en fråga om mäns sociala, kulturella och ekonomiska makt över kvinnor.

En man som raggar på många kvinnor och ligger med många kvinnor tar troligen inte sex på särskilt stort allvar. Han förstår troligen inte hur mycket lidande som kan komma ur aktiviteten ”sex” och allt som hör till för den som inte har makt i den typen av situationer. Nu menar jag inte för att en skulle vara ”kär” eller något liknande utan för att många män behandlar de de ligger med väldigt respektlöst, de ”raggar”, det vill säga närmar sig någon som könsvarelse, får tillgång till personen som könsvarelse och dumpar sedan personen när de fått vad de vill ha, det vill säga ”sex” eller något annat, inte vet jag. Centralt i allt detta är att de inte bryr sig särskilt mycket om personen ifråga utan objektifierar och reducerar till den generella, till könsvarelsen.

Detta är ett sätt på vilket män utövar sin patriarkala makt, och det tycker jag är förtryckande.

Så, det är alltså den objektifierande biten jag har något emot, och inte ”sex” som aktivitet. Det finns säkert de som får ligga skitmycket med masa olika personer utan att ragga men jag skulle säga att det hör till ovanligheterna. Om jag hör att en man har haft många olika kvinnliga partners så förhåller jag mig skeptisk, för jag ser att risken är betydligt större att han skulle utsätta mig eller någon annan jag bryr mig om för heterosexuell praktik och det är ingenting jag vill ska hända.

Om en har sex utan att ”ragga” så tycker jag att det är betydligt mycket mer okej, men inte för den sakens skull oproblematiskt. Faktum är dock att heteroraggande som utförs av män är en första objektifiering och gränsöverskridande som troligen kommer leda till mer av samma vara.

Att vara ”en av grabbarna”.

Såg denna kommentar i en diskussion om kvinnoförtryck i spelsammanhang på Lady Dahmers facebooksida.

Den här kommentaren fick mig att tänka på fenomenet ”vara en i gänget/en av grabbarna”, Det vill säga kvinnor som liksom bli insläppta i manliga gemenskaper i egenskap av ”sköna tjejer”.

Till exempel: om en kvinna följer med sin pojkvän och ”lanar” så anses hon vara en ”skön tjej”, det vill säga hon kan följa med honom i hans intressen. Men om tjejen anordnar ett eget lan tillsammans med sina tjejkompisar, då är det liksom inte ”skön tjej” längre utan snarare… ingenting? Jag tvivlar starkt på att en snubbe som själv är ointresserad av spel skulle ba: ”min flickvän e så jävla härlig hon är jätteintresserad av spel och ibland följer jag med och spelar lite och skrattar lite kokett för jag uppskattar hennes sällskap så mycket och tycker det är viktigt att vi delar intressen” och att hans manliga vänner skulle ba: ”men gud vad härligt”. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Nej, det ”sköna” infinner sig först när en kvinna FÖLJER MED en man in i hans sfär i hans intressen.

Kvinnor som bygger upp sina egna plattformar däremot brukar knappast bemötas som ”sköna tjejer” utan brukar snarare bli utsatta för en jävla massa skit, se till exempel Antia Sarkeesian som gör videos om sexism inom spelvärlden. Den här kvinnan är uppenbarligen oerhört intresserad av spel och gillar verkligen att spela, men eftersom hon har mage att ta sin egen plats och kräva att få vara med på sina egna villkor och inte som bihang till en man så blir hon utsatt för oerhört mycket skit.

En är okej och en ”skön tjej” så länge en ”hänger” på män in i deras intressesfärer, men om en faktiskt tar plats och försöker påverka något, kräver något slags inflytande eller representation, då är en inte en fullt så ”skön tjej” längre. När en försöker ta plats i mansdominerade rum på sina egna villkor så är en ett hot, inte längre det ”sköna” undantaget från att tjejer inte intresserar sig för manliga grejer.

När jag själv har tagit plats i manliga gemenskaper så har det handlat om att jag är så kallat ”intelligent”. Detta var okej så länge jag typ lyssnade på och förstod vad olika män berättade för mig, men när jag började utforska teori på ett mer självständigt sätt så var jag plötsligt inte lika ”skön” längre. Det handlade inte om någon slags jämlikhet, det handlade om att de ville att jag skulle vara bildad nog att kunna bekräfta deras mansegon.

Ofta får kvinnor skit för att de intresserar sig för fel saker, men faktum är att de kvinnor som intresserar sig för mansdominerade områden ofta blir osynliggjorda, hånade eller rentav hotade. Ändå finns det en massa kvinnor som intresserar sig för till exempel spel, trots att de blir illa behandlade. En idé är ju att det kanske vore lite roligare för kvinnor att engagera sig om de blev sedda som människor och inte som bihanget till någon man.

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Varför män har relationer med kvinnor de föraktar.

Ganska ofta spyr ju män ut sitt hat och förakt över Kvinnligheten, och då kan jag tänka att det vore rätt skönt om alla dessa män som föraktar kvinnor faktiskt helt enkelt sket i att ha relationer med kvinnor. Men lustigt nog verkar det nästan vara tvärtom, att de män som uttrycker mest kvinnohat också är de som är mest angelägna om att ha många relationer med kvinnor, till exempel ligga med många kvinnor eller ha en flickvän eller liknande. Detta till skillnad från kvinnor som hatar män som generellt faktiskt också drar sig undan från manligt sällskap.

Men grejen är att män hatar inte kvinnor av samma skäl som kvinnor hatar män, män hatar kvinnor för att de ska kunna upprätthålla det exploateringsförhållande som finns mellan könen och som de tjänar på.

Om en till exempel är kvinna och varje dag går omkring i ett samhälle där män sitter på den sociala och ekonomiska makten och får höra från dessa män att en är värdelös, då är det väldigt lätt att tänka att en också är värdelös! Allting pekar ju liksom på det. Att en dessutom har fått höra att män, de vet fan vad som gäller här i världen, vad som är sant och falskt och så vidare, gör ju såklart inte saken bättre.

Kvinnan går alltså omkring och tror att hon är värdelös. Hon tror också att män är mer värdefulla än henne, det märks eftersom de har med social och ekonomisk makt och eftersom hon hela livet har fått lära sig att det är precis så.

Plötsligt kommer det en man som säger till denna kvinna: ”jag vill göra heterosexuell praktik med dig, jag vill ha dig som min flickvän/fru (det vill säga egendom)”. Då känner kvinnan såhär: ”oj, den här varelsen som är mycket mer värdefull än vad jag är vill ändå spendera tid med mig/äga mig, detta gör att även jag blir lite mer värdefull än vad jag var innan, för jag har i alla fall värde som denna oerhört värdefulla varelses egendom”.

Sedan spelar det inte så stor roll om kvinnan är lycklig med den här mannen, för det är inte det som är ”grejen” för henne. ”Grejen” är att mannen ger henne ett värde i patriarkatet, även om det bara är i egenskap av hans egendom hon har det.

Det är också möjligt för den enskilda mannen att förstärka denna tendens genom att inför kvinnan nedvärdera andra kvinnor eller typiskt kvinnliga saker. Då känner kvinnan extra mycket att hon är värdefull, eftersom hon inte bara har fått en man att vilja ha henne utan dessutom märker ut sig som lite extra bra i förhållande till andra kvinnor. Eftersom hon till och med har lyckats attrahera en man som hatar kvinnor måste det betyda att hon är mer värdefull än sina systrar.

Därför tjänar män på att förakta kvinnor, eftersom det gör att det kan binda kvinnor till sig. Det gör att kvinnorna blir beroende av att män ska bekräfta dem. Misogynin i samhället är alltså inget slumpmässigt hat utan fyller en väldigt viktig funktion i att upprätthålla mäns makt över kvinnor. Det är därför den till synes ologiska situationen att män har relationer med kvinnor trots att de föraktar dem ständigt uppstår.

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.