Feminism – Sida 64 – Fanny Åström

”Övertyga mig”.

Den här typen av man stöter jag ofta på, främst på internet. Den mannen som liksom utgår från att hans tankar om feminism är så oerhört angelägna för mig att jag villigt ska ägna min tid åt att försöka övertyga honom om att jag har rätt i att vara feminist och att han också borde vara feminist. När jag inte har någon lust att diskutera med honom blir han kränkt och börjar anklaga mig för att inte kunna ”ta debatten” eller inte vara intresserad av att sprida mina åsikter, bara för att jag inte är intresserad av att lägga min tid på att övertyga just precis honom.

Fick denna kommentar angående bilden ovan på instagram:

Igenkänningen på denna. Pratade med en snubbe en gång som ville att jag skulle utbilda honom och när jag tipsade om att han kunde läsa på själv lät det typ ”jaha, men säg till om du vill värva en medlem till F! så kanske du kan övertyga mig” osv osv.

De låtsas liksom vara intresserade, de lockar med att en kanske kan ”övertyga” dem, de skapar någon slags tävling där deras medhåll är det vackraste priset en möjligtvis kan vinna. Lite ”om du lyckas övertyga mig är det ju ett bevis för att du har rätt, för det är ändå min åsikt som räknas”. De tycker liksom att det är helt rimligt att ta flera timmar av ens tid i anspråk eftersom en kanske kanske kan få dem att ändra åsikt. Alltså sorry, men din enskilda åsikt är inte särskilt mycket värd för mig eller den feministiska kampen.

Jag vet att jag kan bräcka vilken man som helst i en diskussion om feminism, jag har gjort det många gånger och ger mig då och då in i det när jag vill ha lite underhållning. Problemet är att det är så satans ovärt att syssla med som någon form av feministisk kamp. Dels är det oerhört uttröttande att över huvud taget ”debattera” saker och ting med någon som sällan är särskilt intresserad av att faktiskt begripa saker. Och grejen är också att om en faktiskt ”vinner” diskussionen så är det sällan till någon större nytta eftersom dessa män ändå inte har något intresse i att faktiskt bedriva någon slags feministisk kamp värd namnet. Ändå antas jag tycka att det är viktigt eftersom det i detta skeva samhälle av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) anses vara något slags bevis på min duglighet som debattör och att mina åsikter är korrekta att jag lyckas övertyga en man. Att prioritera dessa diskussioner med män är att godta denna världsbild.

Varför skulle jag tycka att det var så viktigt att just den mannen går omkring med åsikten att feminism är rimligt? Det som intresserar mig är inte vad enskilda människor tycker utan hur vi ska kunna organisera effektiv feministisk kamp. Även de män som någonstans sympatiserar med feminismen är väldigt sällan särskilt behjälpliga när det kommer till just feministisk kamp, den intresserar dem helt enkelt inte, vilket inte är så konstigt eftersom de tjänar på patriarkala strukturer. Det finns såklart undantag från denna regel, men de män som agerar som jag beskrivit här utgör knappast det undantaget De visar inget ödmjukt intresse för feminism, de är så oerhört självgoda att de bara antar att det är alla feministers högsta dröm att kunna ”värva” dem.

Jag har en regel som inte är att hålla på och ge mig in i en massa debatter eller svara på en massa störiga frågor som ställs av människor som inte visar någon villighet att läsa på själva. Om de inte gör det kan en ju dra slutsatsen att de inte är så jävla intresserade av feminism. Däremot att hjälpa till att förklara grejer och reda ut koncept för någon som är nyare än vad jag är, det har jag ingenting emot. Men om en går in med grundinställningen att en är ett pris som ska vinnas bara för att ens blotta närvaro är så jävla bra så kan en faktiskt lika gärna skippa det där med feminism. Jag tror inte att vi tjänar särskilt mycket på att ha er med i kampen.

Jag tror att vi tjänar betydligt mycket mer på att ge varandra uppmärksamhet, fokusera på de (i majoriteten av fallen ickemän) som faktiskt visar ett genuint intresse för feminism och få dem att känna sig välkomna, praktisera solidaritet inom gruppen och inte lägga vårt krut på att försöka ”värva” folk som faktiskt inte är genuint intresserade. Jag tror att en sådan strategi är uttröttande och jag tror också att det är riskabelt att börja värdera deras åsikter högre än de som redan finns med i kampen. Att prioritera motsträviga män framför de ickemän som redan är med oss kan aldrig vara en feministisk handling.

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck!

Läste något så urbota dumt på Nyheter24 idag:

Det finns dock även en hel del positiva sidor hos män. Därför tycker jag därför att det är på sin plats att även uppmärksamma några av dessa. Enligt SCB:s statistik för första kvartalet var sysselsättningsgraden hos män nästan fem procentenheter högre än hos kvinnor. Det betyder att män i högre grad än kvinnor arbetar och bidrar till välfärden.

Okej, den här personen menar alltså på fullaste allvar att det är en ”positiv sida hos män” att de inte diskrimineras på arbetsmarknaden som kvinnor gör. Han hade lika gärna kunnat skriva att det är en positiv sida hos män att de generellt har högre lön och betalar in mer skatt, eller att de äger mycket mer av världens resurser och typ ”driver företag” och ”skapar tillväxt”.

Eller är det kanske en positiv sida hos män att de sällan drabbas av våldtäkt eller våld i nära relationer? Är det en positiv sida hos män att de mer sällan är sjukskrivna för typ stress? Är det en positiv sida hos män att de fick rösträtt tidigare än kvinnor? Eller kanske att de innehar huvudrollen i så många fler filmer och böcker? Ja en kan ju rabbla positiva sidor med män i oändligheten!

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck! Detta ska vi fira er för!

Ja, mycket ska en höra innan öronen trillar av OCH SÅ VIDARE. Tycker det är Fascinerande att en människa kan ha så oerhört lite insikt i vad patriarkalt förtryck innebär som denna Hedblom. Det är inte alla män som saknar total insikt i hur patriarkalt förtryck fungerar, men Hedblom är definitivt en av dem.

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.
Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Varför jag inte skriver positiva saker om mina relationer med män.

Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.

På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.

Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.

Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.

Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.

Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.

Att må dåligt i relationer.

Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.

Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.

När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.

Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.

Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.

Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.

Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.

Om att ”moralisera”.

Vissa personer tycker att en ”moraliserar” när en skriver någonting om hur sex, relationer och liknande borde fungera. Till exempel när jag kritiserar heterosexualitet som koncept så tycker vissa att det är att moralisera eftersom ”alla får göra som de vill”. Nå, det är klart alla ”får” göra som de vill och jag har ändå ingen makt att göra något åt saker om jag nu skulle vilja, men det förhindrar inte att det också kan vara så att till exempel heteromonogami har en central roll i patriarkatet.

Att ”moralisera” är att avgöra en persons moraliska lastbarhet utifrån hens livsval. Till exempel att säga att det är fel att röka/dricka och att den som gör detta får skylla sig själv om hen råkar illa ut. Däremot att säga att rökning/alkoholbruk är hälsofarligt och ett samhällsproblem är inte att moralisera. Skillnaden ligger i vilken syn en har på individen, om en tror att individen gör något för att hen helt enkelt är en sämre människa moraliskt eller om en tror att han gör någonting på grund av andra skäl. En kan också uppmuntra folk att ta vissa beslut i mitt liv, till exempel att inte dricka, utan att det nödvändigtvis är moralism. Nykterhetsrörelsen till exempel jobbar ju mycket med att erbjuda nyktra alternativ, typ nyktra mötesplatser, alkoholfria drycker och så vidare. Individen ges verktyg för att ta vissa beslut genom kollektivet.

Således kan en konstatera att något är ett problem och vilja åtgärda det utan att det är en fråga om ”moral”. Jag tycker att kvinnors relationer med män så som de ser ut idag är ett problem, och jag tycker att det behöver lösas. Jag anser dock inte att kvinnor gör ”fel” genom att ha relationer med män, däremot ser jag det som önskvärt och en del i feministisk kamp att de inte ska ha den typen av tvåsamma, monogama, isolerade relationer som i dagens samhälle är norm.

Däremot så tror jag såklart inte att kvinnor bara hux flux kan avsluta sina relationer, det behövs alternativ. Bland annat behövs det sociala nätverk som inte bygger på heteromonogama relationer, så att en slipper bli ensam bara för att en inte ingår i den normen. Här kommer feminismen in. Genom att skapa dessa alternativ tryggheter så kan vi hjälpa kvinnor ur sina heteromonogama relationer. Så har till exempel kvinnojoursrörelsen jobbat, genom att erbjuda socialt stöd och skyddat boende för den som är utsatt för våld i sitt hem. Jag ser det som relevant att diskutera just vad ett sådant alternativ skulle kunna vara, och vad det finns för behov av det.

Det är således inte en fråga om att ”moralisera” utan om att diskutera möjliga kampstrategier. Sex och relationer är, precis som allting annat, sammanbundet med samhällets strukturer. Just i fråga om patriarkala strukturer är sex och relationer extra viktigt. En kan ju tycka att det finns en rätt skön ironi i att ju de områden som är extra viktiga för reproduktionen av patriarkatet ska vara skonat från all kritik. Eller så är det bara precis som patriarkatet vill att det ska vara…

Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning.

Ni går omkring där med er upphöjda moral, er Godhet, er Vettighet. Ni ”hatar inte män” eftersom ”det inte är konstruktivt”. Kanske ”förstår” ni de som hatar män, kanske har ni rentav gjort det själv när ni var ”unga och dumma”, men ni förstår inte vikten av manshat. Ni förstår inte vilken fantastisk explosiv frigörande kraft lite frodigt manshat kan vara, ni förstår inte att det är fullständigt nödvändigt för många att hata män för att kasta av sig skuldoket från sina axlar.

Ni går omkring med er helgongloria och predikar för var och en att manshat det är minsann inte konstruktivt utan vi måste prata med männen, lyssna på männen, förstå männen. För det har ni gjort och ni har minsann upptäckt att det faktiskt finns män som är snälla och vill förstå, kanske era pojkvänner eller något. Och eftersom ni har spenderat en massa tid och kraft på att övertala de här männen så tycker ni att det är en bra strategi som alla borde pröva.

Jag är så jävla trött på att förstå mannen. Jag har ägnat så stora delar av mitt liv åt att förstå män, åt att förklara deras felsteg åt dem, att försöka se att de trots allt är människor och vill väl trots att de med sitt agerande gång på gång visar på precis motsatsen. Jag är trött på att förlåta män för deras upprepade felsteg med hänvisning till att de trots allt är snälla ”innerst inne”. Jag är trött på att förklara grundläggande koncept för män om och om igen och gång på gång mötas av totala oväsentligheter som att de ”känner någon” som minsann tjänar mer än vad han gör.

Visst är det så att när en lägger lite tid och energi på saken så finns det gott om män som kan greppa grundläggande feministiska koncept, och det är väl roligt. Problemet är att det är ett sånt jävla slöseri med tid. För även om dessa män erkänner att det finns en könsmaktsordning kommer de knappast ställa sig på barrikaderna, även om dessa män greppar grundläggande grejer så kommer de troligen inte förändra sig själva och sitt eget beteende i någon högre utsträckning.

Vissa feminister sätter någon slags märklig prestige i att de lyckats prata med män, lyckats övertyga en man, och det hela bygger på en brutal missuppfattning. Min ovilja att prata med dem har ingenting att göra med att jag i är förmögen till det eller tror att det inte går, utan det rör sig om en krass prioritering. Den känslomässiga energi jag investerar i att ge stöd och inspiration åt kvinnor och ickemän ger betydligt mycket mer tillbaka. Jag får ofta stöd tillbaka av dem, de ger mig nya insikter, någonting som män ytterst sällan ger mig.

Att vara manstillvänd är ingenting beundransvärt och inte heller är det något måste för feministisk kamp. Att inte sätta män i fokus när jag skriver är inte en fråga om oförmåga, det är ett aktivt val som grundar sig i att jag anser att feminismen främst ska vara till för ickemän. Ni manstillvända feminister kan väl prata med män om ni vill, men försök inte få det till att det på något vis skulle vara bättre, mer konstruktivt eller finare. Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning, och att som feminist anamma den är endast kontraproduktivt.

En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

Att bli kvinna – att internalisera den manliga blicken.

Jag tänker på de första gånger jag blev medveten om min kropp som föremål för mäns blickar. Jag minns det kristallklart. Ett av de starkaste minnena jag har är när jag badade och en äldre man sade något i stil med att jag ”hade börjat bli kvinna” men att jag ”var lite tjock”. Vid tillfället hade jag i alla fall sinnesnärvaro nog att peka finger åt honom, men det kunde inte göra skadan ogjord. Hela den dagen tänkte jag på hans kommentar och på min kropp.

Att växa upp från flicka till kvinna är en våldsam process. Från att över huvud taget inte ha reflekterat över sin kropp särskilt mycket ska en plötsligt börja se den ur andras ögon, ur mäns ögon. En ska plötsligt börja tänka på hur den där kroppen ska behaga män, eller hur en ska göra för att inte behöva utstå trakasserier från män, män som tar sig rätt över ens kropp och så vidare.

Om en läser till exempel kropp och knopp i kamratposten kan en se åtskilliga brev från personer som oroar sig över sin mens, sitt könshår, sina bröst. De hatar dessa delar av sig själva. De lugnas med att det är en naturlig del i att bli vuxen, att alla utvecklas i sin egen takt. Det är inte konstigt att många känner skräck inför till exempel sin mens, sina bröst, sitt könshår. Inte för att dessa saker är obehagliga i sig, men för att de kommer att bli symboler för det sexuella förtryck den vuxna kvinnan utsätts för. Dessa attribut är de som i samhället betraktas som specifikt kvinnliga.

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Rädslan inför att växa upp till kvinna är rädslan för att bli utsatt för patriarkalt förtryck. I ett samhälle där vi var jämställda så hade det troligen inte behövt vara en så obehaglig upplevelse. I ett sådant samhälle hade mitt förpubertala jag inte behövt utstå kommentarer från betydligt mycket äldre män, och jag hade inte behövt minnas det som något avgörande i hur jag ser på mig själv ännu 10 år efter.

Som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Postade såhär på facebook angående den friande domen mot en 28-åring som kommit:

Ytterligare en man som blivit friad eftersom han saknade förmåga att förstå att ett nej är ett nej och inte någon slags inledning till BDSM-sex. Han ville inte våldta, han bara förstod inte att hen inte ville. Stackarn.
Varför är det okej för män att gå omkring och var så totalt jävla intelligensbefriade just när det kommer till området sex med ickemän? Varför tar ingen tag i detta gigantiska samhällsproblem som är att män kan antas vara för jävla dumma i huvudet för att begripa att en inte har sex med någon som säger nej? Det är ju hemskt! Vilken lucka i utbildningen!
Men nej, som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Krossa den här jävla myten om den korkade mannen som inte fattar att en nej är ett nej. Det är inte det det handlar om, det handlar om att de vet att de kommer undan med att göra saker mot ickemäns vilja. De bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på vad ickemän vill och inte vill eftersom de vet att de inte behöver bry sig, eftersom de aldrig kommer få några jävla konsekvenser för det.

Det handlar om manligt tolkningsföreträde. Om mannen tolkar en sak, då är det per automatik det som gäller. Även om tolkningen helt saknar rim och reson, som till exempel i fallet att tro att protester innebär att en initierar bdsm-sex trots att detta inte diskuterats på förhand, så är det mannens tolkning som gäller. Den är rimlig, för han är man. Det åligger kvinnan att göra motstånd tills mannen förstår.

Det är uppenbarligen inte omöjligt att begripa saker som att ett nej är ett nej, att försäkra sig om att det finns samtycke innan en har sex och så vidare. Det går att göra och det finns män som klarar av det utan problem, men män om grupp avkrävs inte denna kunskap. Det är en fråga om ren tur om en stöter på män som klarar av att förstå dessa grundläggande fakta, eller om en stöter på den andra typen som inte gör det. Det är ingenting som avkrävs män, utan det ses typ som en fin bonus om en man faktiskt är mån om ens sexuella gränser. Det är en jävligt rättslös situation där allting handlar om den enskilda mannens välvilja och förmåga. Vi har inga egentliga rättigheter, vi har bara att förlita oss på enskilda mäns godhet, vi kan bara hoppas på att de kanske för en gångs skull faktiskt respekterar oss.

När ska det sluta accepteras att män är dumma i huvudet när det kommer till sex? När ska vi börja ställa krav på män att faktiskt bry sig om sin partners vilja? För innan vi gör detta så kommer våldtäkterna inte att upphöra, det spelar ingen roll hur kreativa sätt vi säger nej på, den man som inte bryr sig kommer ändå att undvika att förstå in i det sista, och komma undan med det.

Det är detta vi måste börja se som oacceptabelt. Det ska inte vara okej att strunta i hur den som en har sex med känner inför det hela. Det bör vara inskrivet i lagtexten att den som har sex med någon annan har en skyldighet att försäkra sig om att denna vill, det vill säga en samtyckeslag. Det borde egentligen vara en fullkomlig självklarhet.