Kategori: Feminism

Feminismen har inte satt mig i någon offerroll.

Ibland så gråter så kallade ”omvända” feminister ut om att feminismen satte dem i en offerroll. För dessa kan jag enbart beklaga, att de inte har lyckats hantera insikter om hur världen är strukturerad efter kön bättre.

För mig har feminismen verkligen inte satt mig i någon ”offerroll”. Snarare har feminism hjälpt mig att ta mig ur en massa pissiga och destruktiva mönster. Jag har bland annat feminismen att tacka för att jag slutat vara ätstörd och slutat lägga sjukt mycket tid på saker som typ utseende, som jag inte har intresse av i den utsträckningen. Feminism har också fått mig att bli bättre på att välja mitt umgänge utefter vad som får mig att må bra och inte vad som förväntas av mig. Feminism har fått mig att ta mer makt över mitt eget liv och sluta sträva efter en massa ideal jag ändå inte kan uppnå. Det har också fått mig att bättre kunna hantera när mina vänner har problem i sina liv som är relaterade till patriarkalt förtryck.

Att se de strukturer som styr mig tillvaro har gjort att jag har kunnat bryta mig fri från deras makt, och för mig är det långt ifrån att iklä sig någon offerkofta. Att inta en offerroll är att vara passiv, men feminismen har inte gjort mig passiv utan snarare aktiv. Den har gjort att jag aktivt kan kämpa emot de strukturer jag lyckas identifiera med hjälp av feminism.

Jag har väldigt svårt att se alla de feminister som engagerar sig för att nå politisk förändring som några offer. Det är snarare ofta personer som aktivt försöker förändra sin tillvaro och samhället i stort. För mig är detta inte en offerroll, det är att se de strukturer och det förtryck som finns i samhället och försöka göra det bästa av situationen, det vill säga förändra den.

Sedan kan jag också tycka att det är lite märkligt att basera sin syn på samhället av vad en mår bra av att tycka och tänka. Personligen brukar jag tänka att det är viktigare att se saker för vad de är istället för att förneka sakernas tillstånd för att det eventuellt får mig att må bättre. Jag struntar inte i att förstå rasistiska strukturer för att det får mig att känna skuld över min vithet, på samma sätt struntar jag inte i patriarkala strukturer bara för att det kan få mig att må dåligt att tänka på dem.

Sedan kan en givetvis använda alla teorier på ett konstigt vis, och det kan vara så att vissa söker sig till feminismen för att hitta något slags legitimt skäl att tycka synd m sig själva. Om det är så så är det tråkigt, men det är inte ett problem i feminismen som sådan, det är ett problem i hur vissa väljer att applicera feminism på sitt liv. Att använda sitt eget misslyckande mot en hel ideologi är kanske inte helt rimligt. Jag känner bara: trist för dig att du inte har kunnat ta till dig dessa insikter på ett konstruktivt sätt, men försök inte få det till att det gäller oss andra. De flesta feminister har nämligen inga problem med att båda ha en feministisk övertygelse och se sig själva som subjekt som kan skapa förändring, både i sina egna liv och i samhället.

Om något är en offerroll så är det väl att agera som om saker liksom bara händer en eller samhället och att en inte kan göra något för att förutse eller förhindra det. Att betrakta alla skeenden som inte ”passar” som typ naturfenomen och inte resultat av en struktur som gå att förändra politiskt är ju verkligen att sätta sig själv i en jävligt passiv roll, en offerroll.

Romantik.

Romantik: ett knippe idéer och föreställningar om vad som händer när två människor, mer specifikt en man och en kvinna, träffas och vissa känslor uppstår. En kan kalla dessa känslor för förälskelse, en gnista, kemi, kanske rentav kärlek. Klart är i alla fall att det anses hända något med kvinnor och män när dessa känslor uppkommer, något mer än vad som vanligtvis händer när en träffar andra människor och knyter an till dem. Det anses vara en mycket mycket viktig punkt i en människas liv, då hen erfar dessa känslor och de dessutom är besvarade. Det anses vara något livsomvälvande, kanske rent av det vackraste som kan hända mellan två människor.

I romantiken binds han och hon ihop till ett vi. De är inte längre individer, det är en enhet. Tillsammans delar det det viktigaste en människa kan ha i sitt liv, nämligen kärleken. De är varandras vägar till denna känsla.

Känslorna är centrumet för romantiken. Allting handlar om hur dessa två människor känner för varandra. Därför är romantikens kärna att en ska uttrycka romantiska känslor för varandra. Att en ständigt ska berätta för varandra hur mycket en älskar den andra, hur kär en är. Men känslor är flyktiga ting, speciellt om de inte förvaltas rätt. En förälskelse som kan känna nog så kraftig i stunden ebbar snabbt ut. Eftersom grunden för relationen utgörs av dessa känslor skapar detta konflikter. Det som en gång gjorde relationen så självklar finns inte längre där, istället finns ett tomrum som måste fyllas med mening, för att inte svika de tidigare löftena.

Den sanning som blir smärtsamt uppenbar är att en inte kan älska en människa så mycket, att en inte kommer kunna leva upp till sina löften. Det var inte människan som framträdde i inledningsfasen, det var en idé om något mer. Idén om att det finns känslor så starka att de komma kunna övervinna allt, att det kommer ge färger åt ett grått liv, att de kommer skänka lycka och meningsfullhet till en tom tillvaro.

Patriarkatet använder romantiken för att knyta kvinnor till män. Genom att lova kvinnor en mening i livet genom romantiken så görs de till mottagare av mäns romantiska anspråk, och kan på det viset bindas till män. Genom det initiala löftet skapas ett känslomässigt band av förhoppningar, och trots övertygande tecken på att det som utlovas inte kommer kunna uppnås stannar förhoppningen kvar. Löftet om kärlek binder kvinnan till att ge kärlek och omsorg, att härda ut svåra perioder som ibland dominerar ett helt förhållande, utföra känslomässigt arbete och ignorans i hopp om att löftet någon gång i framtiden kommer att infrias. I hopp om att allt det där som lovades dyrt och heligt kommer att bli sanning.

Kärlek i detta samhälle är att hänsynslöst utnyttja en annan människa för att projicera sina egna förhoppningar på, och romantiken är den samling föreställningar som möjliggör detta. Romantiken stipulerar att bara någon vill tillräckligt mycket, älskar tillräckligt mycket, så räcker det, täcker över alla sprickor som skapas av brutna löften, av ansvarslöshet. Romantiken stipulerar att inget svek är stort nog för att inte kunna förlåtas om en verkligen verkligen älskar varandra.

Cynism är det värsta brott en kan göra sig skyldig till enligt den romantiska logiken. Att inte tro på kärlekens kraft är att vara tom, att leva ett fattigt liv. Och ja, livet kanske är fattigare än vad romantiken utlovar, då romantiken lovar precis allt, men om en släpper denna illusion kan livet bjuda på annat, samvaron med andra människor kan bjuda på annat, något som inte bygger på lögner. För romantiken är en lögn. En människa kan aldrig ge så mycket, aldrig vara så mycket för en annan, som romantiken målar upp. En annan människa kommer aldrig att kunna göra dig hel, ge ditt liv mening.

Istället för romantik, istället för heta kärleksförklaringar och löften som ändå inte kommer kunna hållas, önskar jag ansvar. Jag önskar att vi möter varandra som människor och inte som behållare för romantiska ideal, inte som objekt för våra projektioner och önskningar om ett meningsfullt liv.

Att inte dölja smärtan.

Noterar något som jag inte är det minsta förvånad över, nämligen hur antifeminister gottar sig i det faktum att jag och min expartner har gjort slut, att jag har blivit sårad och att det är jävligt smärtsamt och svårt för mig att hantera. Det går såklart helt och hållet i linje med deras idé om vem jag är, och det går också ihop med generella idéer i samhället om hur kvinnor är och borde vara, idéer som jag själv har internaliserat och som nu slängs emot mig med full kraft. Det är svårt att värja sig emot. Jag borde vara ”stark”, jag borde inte gråta och jag borde framförallt inte skriva offentligt att jag gråter, för det handlar bara om att söka uppmärksamhet och det är inte riktigt fint.

Jag har gjort ett val att inte försöka dölja det faktum att jag är jävligt ledsen och SÅRAD (jag tycker om att tänka på vad det här ordet innebär. Sårad blir en av en person en litar på, som har makt över en, inte av vem som helst) över saker som har skett mellan oss, för jag tycker att det är relevant både för mig men också för de som jag vet läser och hämtar inspiration i mina texter. Jag vill inte framställa det som om jag är glad att det tar slut, för det är jag inte. Jag vill inte framställa det som att jag inte är beroende av män, och just nu mer specifikt den här mannen, i min känsla av egenvärde. Det är jag nämligen inte och det är en mycket mycket stor sorg hos mig som jag försöker hantera bland annat med feministisk teori. Jag kan på ett intellektuellt plan klart och tydligt inse att detta är det bästa och att relationen inte var bra för mig, samtidigt kan jag inte släppa den känslomässigt. Och det är inte heller så det brukar förflyta, utan sorg över uppbrott tar tid och gör ont även om en inte tycker att det borde göra det.

Det har sagts till mig att normala kvinnor inte har förhållanden på de premisser som jag har. Det verkar vara så att ”normala” kvinnor inte blir beroende av män och sårade. Detta är ju en mycket mycket intressant utsaga, ty alla kvinnor jag någonsin pratat i sådana termer med har någon gång i sitt liv, och ofta åtskilligt fler, blivit rejält sårade av män. Det finns en uppsjö av berättelser om kvinnor som blivit hjärtekrossade, inte kunnat besinna sig, grävt ner sig i sorg. Jag undrar vara alla dessa ”normala” kvinnor finns, ty jag har då aldrig träffat någon. Däremot har jag träffat kvinnor som skämts så mycket över sin sorg att de inte förmått uttrycka den.

Däremot tror jag att det finns en kultur av att så att säga göra saker med värdighet, som jag skrev lite om här, något som gör att många kan vara omedvetna om den smärta som andra känner. Sedan kan det såklart vara mer eller mindre, och en kan vara olika bra på att hantera alla de svårigheter en stöter på i livet, men att bli sårad och känna smärta, att inte kunna släppa det som en egentligen vet är dåligt för en, det är saker och ting som många många människor går igenom.

Valet att inte dölja min smärta ser jag som politiskt. Det är både för min egen skull, för att jag inte vill gå omkring och låtsas att det är mig det är fel på och att mina känslor är illegitima, för att jag inte vill skämmas mer för det jag upplever eftersom det bara skulle lägga ytterligare en börda på mig. Men det är också för andras skull, för att de som har gått, går eller kommer gå igenom samma saker som jag ska kunna hämta i styrka i att de inte är ensamma. För jag vet hur mycket det har hjälpt mig att läsa andras berättelser om smärta, om att känna sig så trasig att det känns som om en aldrig kommer kunna bli lycklig igen, och hur även det kommer att passera. Hur en kanske rent av lär sig något av skiten.

Att inte vara fri.

Jag tänker på patriarkatet, och jag tänker på hur det lever i mig. Hur det trängt sig in i mina tankar och mitt liv, hur det skapat mig. Det handlar inte om att jag förbjudits från att göra saker jag vill, det handlar om att mina begär omsorgsfullt formats in i den patriarkala logiken. Om att jag inte är någonting bakom denna. Det finns ingen stabil kärna av jag där inne, det finns inget jag innan patriarkatet satte sina klor i mig.

Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd. Men motståndet är även det en del i den patriarkala logiken, det är ett sätt att reagera på en situation en själv inte har valt.

Men vi är inte fria, och hur mycket vi än analyserar, organiserar, erfarenhetsdelar och kämpar så kommer vi inte att bli det. Patriarkatet kommer att fortsätta bo i oss.

Jag föddes inte till feminist, jag blev det efter mycket smärta och lidande som patriarkatet utsatte mig för. Jag blev feminist för att jag behövde det. Att vara feminist är inte att fly patriarkatet, det är en position som en intar i patriarkatet, som vore meningslös och intetsägande om det inte var för den patriarkala verklighet vi lever i, som alla lever i.

Jag önskar att jag kunde omdefiniera mig själv utanför patriarkatets logik, men jag kommer alltid att definieras i dess termer. Jag är trött på att kämpa, men det är det enda jag kan göra. Jag har inget annat val. Mitt liv är ett ständigt motstånd. Jag har låtit patriarkatet definiera mig i kampen, i motståndet.

Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara. Jag tänker mig bara en horisont av oändlig frihet, oändligt många möjligheter. En tanke som är skrämmande, och just därför värd att kämpa för. För att det skulle ge så många möjligheter att definiera saker, människor, situationer, helt annorlunda.

Fittan är en förbrukningsvara.

Jag har, lite sent på bollen, läst Blixas inlägg om normaliserandet av fittskador.

Nej, jag får en klapp på huvudet och en försäkran om att allt är helt normalt. Inom fittvården är precis allt HEEEELT NORMAAALT – det är normalt att spricka från A till Ö, det är helt normalt att ha en ficka i fittan full med skit, det är helt normalt att bli både urin- och avföringsinkontinent, det är helt normalt att sexlivet är fucked up for life och det är helt normalt att hälften av alla fittbärare som föder barn vaginalt får bestående skador efteråt.

Detta är något jag sett mycket av när jag påpekat att barnafödande innebär en hel del risker, då människor genast påpekar att dödligheten är väldigt låg. Jag pratade inte om dödlighet, jag pratade om risker. För mig innebär försämrad livskvalitet en markant risk, men det är uppenbart att kvinnors livskvalitet inte anses så relevant.

Jag tänker också på reaktioner jag sett angående vestibulit, vilket innebär smärtor i underlivet i varierande grad. Vissa menar att detta inte är ett problem eftersom ”sex inte är en mänsklig rättighet”, något som förvisso är sant, men jag tvivlar starkt på att samma personer hade haft en sån inställning till om en person med kuk hade den typen av besvär, eller för den delen om en person med fitta hade liknande smärtor någon annanstans på kroppen. Att gå omkring med smärta som begränsar är inte en soft upplevelse, men så fort smärtan är lokaliserad till en fitta så förvandlas det från smärta till något annat.

Detta är uppenbarligen relaterat till synen på kvinnors sexualitet (alla kvinnor har inte fitta, men i detta samhälle så antas det vara så), att vi inte ska ha någon egen sådan och därmed inte heller bekymras så mycket av om våra underliv är trasiga, eftersom det enda de ska användas till ändå är att ta emot kukar (oavsett vad vi tycker om saken) eller klämma ut barn, och så länge de duger för det så är allting helt okej tydligen. Fittan är en förbrukningsvara som ska uppfylla ett syfte, tillfredsställa män och föda barn, och när detta är nått så spelar det ingen roll vad som händer.

Värdiga avslut skyddar män som leker med kvinnors känslor.

Idag har Björk skrivit om vett och etikett i kärlek, och om att kräla och vilja ha tillbaka den som har lämnat en. Jag relaterar väldigt mycket till den här texten just nu.

Jag tänker att den här idén om att en ska kunna acceptera sakernas tillstånd och lämna relationen med stolthet, och vilket förnekande det är av känslor. Hur kärleken som ska ta oss med storm och som vi ska hänge oss när den erbjuds plötsligt inte ska få ta plats i våra liv längre. Hur vi ska kunna släppa det så fort det faller, trots att det varit vårt allt?

Och jag tänker också att män gör något med kvinnor med sina kärleksyttringar, med att ge löften oavsett om de är uttalade eller implicita i handlingar. Att inte visa hur det påverkar en är ett sätt på vilket män kan göra detta igen och igen, för att de inte inser vilka konsekvenser det får för människan de gör det emot. Om jag känner mig sviken, sårad, hjärtekrossad, på grund av hur en man har behandlat mig, varför skulle jag låta honom vara omedveten om den skada han åsamkat mig? Varför skulle jag gå därifrån med stolthet, den enda som tjänar på det i längden är ju han. Det är han som kan fortsätta vara ignorant inför hur han påverkar andra.

Det som är sårande när en relation tar slut är inte bara uppbrottet, utan vägen dit. De löften som givits, de känslor som rivits upp och de känslomässiga band som knutits. Att leka med någons känslor, inge förhoppningar, och sedan förvänta sig att personen inte ska besvära en mer så fort leken inte längre är rolig för en, det är ett beteende som många, speciellt män, ägnar sig åt i relationer, såväl officiella som inofficiella. Att kvinnor sedan bara ska acceptera läget är att lägga en jävla massa ansvar på dem, och låta män gå fria.

Kärleken så som den konstrueras idag är en jävligt smärtsam upplevelse, och det är ingenting vi kan sopa under mattan. De människor som sårat oss borde få veta det, de borde få det uppkört i fejset, de borde inte få svära sig fria. Hela idén om att konstruera någon slags ”värdighet” utifrån detta handlar om att förneka känslor, förneka hur det som sker i våra liv, i våra relationer, påverkar oss och skakar oss i grunden. Förneka att människor kan göra en jävligt jävligt illa, och att det är något en måste kunna ta konsekvenserna av.

Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.

Vilken internkritik är värd att ta till sig?

Den här frågan om ”kritik” inom feminismen tycks ju aldrig bli inaktuell, så tänkte skriva lite om interkritik.

Internkritik i mina ögon är kritik som grundar sig på att en delar eller i alla fall har överlappande politiska mål och politisk analys men har olika idéer om framförallt strategier. Det är dock svårt att göra en skarp uppdelning i strategier, mål och analys eftersom dessa saker i hög grad följer av varandra, men tonvikten ligger ofta på strategi.

Så vem får framföra internkritik? Vem som helst kan ju såklart framföra kritik och säga sig tillhöra rörelsen hen kritiserar, och därmed kalla kritiken för internkritik. Jag brukar dock mer tänka i termer av vilken internkritik som är relevant för mig att lyssna på och ta till mig. Därför har jag lite modeller för hur jag avgör detta.

Jag tänker mycket på avsändaren. Den första frågan jag ställer mig är: kan avsändaren antas vara genuin i sin feminism? Detta är såklart svårt att avgöra. Jag brukar kolla på avsändarens övriga produktion. Brukar avsändaren skriva om patriarkatet? Om kvinnoförtryck? Om avsändaren är mer ivrig i att kritisera feminismen än att kritisera patriarkatet kanske hen inte är särskilt genuin, utan snarare antar en feministidentitet för att hens kritik ska anses legitim som ”internkritik”. Många kallar sig feminister i betydelsen att de är för jämställdhet mellan män och kvinnor i teorin, men är inte feminister i den betydelsen att de tycker att rådande förhållanden bör ändras på något slags politiskt plan.

Har avsändaren någon som helst erfarenhet av feministisk praktik? Jag menar inte att en måste göra feminism för att vara feminist, men jag tänker att det är konstigt att lyssna på råd om hur jag ska praktisera feminism från någon som själv inte praktiserar feminism. Jag borde ju onekligen ha mer att säga till om i frågan, och även om jag inte nödvändigtvis tror att personen vill illa så känner jag mig inte manad att de över min feministiska praktik för att någon som själv inte praktiserar feminism säger åt mig.

Sedan brukar jag ta mig en titt på innehållet. Saker som jag tycker är bra att se upp för är följande:

  1. Kritik av retorik snarare än idéer. Denna kritik kan läggas upp lite såhär: ”de här idéerna är jätteviktiga men varför använder ni den här retoriken”. Typiskt exempel på ett fokusskifte som såklart handlar om att missgynna feminismen. Det är lätt att klaga på retorik, desto svårare att vifta bort förkrossande sanningar som att kvinnor utsätts för våld av män eller får lägre inkomst.
  2. Att anta en utifrånposition, där en liksom agerar någon slags företrädare för dessa stackars personer som inte ”kan ta till sig”, och använder detta som ett argument för att själv inte göra det. Vilka är egentligen dessa som inte förstår? Det känns mest som ett påhitt som vissa använder för att legitimera sin egen ignorans. Det vore kanske lämpligare att försöka förklara för de som inte förstår än att klaga på att feminister gör fel.
  3. Idén om något slags tänkt ”gott” feministiskt förflutet som har fördärvats. Mycket vanlig idé som antifeminister sprider. Typ ”en gång i tiden fanns det en god feminism som alla var med på men nu är det dåligt”. Det har aldrig funnits någon feminism alla gillar, feminismen har alltid kämpat i motvind, det är först efter att framgångar blivit nådda som folk skriver om historien till att alla egentligen samarbetade emot patriarkatet.

Dessa tre saker är ofta, men inte alltid, tecken på att personen ifråga inte är så himla intresserad av att göra feminism. Det är mindre relevant vilka ”värderingar” en anser sig ha, mer relevant vad en i praktiken uträttar.

Sedan kan väl folk kritisera hur mycket de vill i vilket fall, frågan är ju vad jag väljer att ta till mig. Problemet i mina ögon är hur folk ofta tycker att jag har någon slags skyldighet att till mig av det de säger för att de förpackar det som internkritik, och det anser jag helt enkelt inte att jag har.

Män kommer aldrig stå i framkant i den feministiska kampen, utan försiktigt lomma efter när de tvingas till det.

Jag får ofta kommentarer om vad jag tror att män tycker och tänker om saker jag skriver. Svaret är nog att jag inte brukar fundera särskilt mycket på det. För mig är det inte särskilt relevant feministiskt att tänka på mäns känslor och perspektiv, detta är något jag har försökt sluta tänka på eftersom jag som kvinna har fostrats in i att ständigt ta hänsyn till män.

Sedan tror jag verkligen inte på den politiska strategin ”vädja till män”. Jag tror att det vi måste göra för att nå förändring är att skaffa oss politisk makt som kollektiv, inte för att alla kvinnor är lika men för att vi delar förtryck och måste resa oss mot det gemensamt. Jag tror inte att vi kan bedriva feministisk kamp om vi alltid ska bry oss om vad män tycker och tänker om den.

När jag skriver om män och maskulinitetsutövande är det inte för att vädja till män och få dem att ändra sig. Vissa gör detta med mina texter som bas och det är mycket bra, men jag tror att den viktigaste förändringspotentialen ligger i att få kvinnor att kunna identifiera dessa beteenden i sina relationer med män och kanske i lägre grad stå ut med dessa beteenden och istället omge sig mindre med män. Att som kvinna ha samröre med män innebär att en måste acceptera en mängd förtryck, och jag tror att om kvinnor i högre grad insåg detta så skulle de inte ha lika mycket samröre med män. Därför är det relevant för mig att ge kvinnor verktyg för att kunna se det förtryck de utsätts för.

Jag tror inte att män som grupp kommer att förändra sig om de inte måste. Vissa män, absolut, men inte det stora flertalet. Därför tror jag att det är viktigt att kvinnor drar sig bort från relationer med män och bygger alternativa gemenskaper. Jag tror att vi först och främst måste klara oss utan män, och sedan ställa krav. Det blir nämligen väldigt svårt att ställa krav från en position där en saknar makt. Visst, vissa framgångar kan nås men jag tror inte att det kommer leda oss in i det postpatriarkala samhället så att säga.

Men det är såklart inte bara en strategi för samhället som helhet, utan också en fråga om att förbättra enskilda kvinnors liv. Jag känner själv att mitt liv ha förbättrats avsevärt av att jag har kunnat förstå hur patriarkalt förtryck fungerar, både för att jag har kunnat släppa en massa förtryckande relationer men också för att jag numera slipper tänka att det är mitt fel så fort något inte fungerar i en relation med en man. Jag har delvis kunnat släppa den eviga skuld som följt mig innan, och detta är en enorm befrielse.

Vi måste sluta tro att män är allting mittpunkt, sluta tro att social förändring är beroende av deras välvilja. Detta är något som män ständigt försöker pränta in i oss genom att få det till att problemet för feminismen är att vi skrämmer bot män. Snarare är problemet en alltför stor vilja att spela på männens villkor, i någon slags desperat längtan att få med dem på tåget. Vi måste inse: män som kollektiv kommer aldrig någonsin att stå i framkant i den feministiska kampen, de kommer alltid att försiktigt lomma efter när de tvingas till det. Och det är detta tvång vi måste stå för. Frågan är hur.

Kan vi tvinga vårdpersonal att ge vård till män?

Det har ju gått lite diskussion angående vårdpersonals eventuella rätt att säga nej till att utföra aborter.

Jag tänkte i denna veva lyfta en annan fråga, nämligen huruvida vårdpersonal ska kunna vägra att utföra operationer på män. Vi vet ju alla att det inte är någon självklarhet att det är bra att hålla män vid liv, och många människor inom vården tvingas idag gå emot sina värderingar när de tvingas bidra till att hålla män vid liv. Jag vill påminna om att män står för en majoritet av våldet i samhället, därför kan det rentav anses kontraproduktivt ur en vårdsynpunkt att hålla män vid liv.

Jag säger alltså inte att jag tycker det är fel att ge vård till män, men jag tycker att det är viktigt att individen själv får bestämma. Jag tycker inte att vi ska kunna tvinga människor att gå emot sin moral. Det är viktigt att alla har rätt till sina värderingar även på jobbet. Jag värnar om alla dessa som tvingas gå emot sina värderingar bara för att de utbildat sig till ett visst yrke. De gjorde det kanske med förutsättningen om att de skulle rädda liv, istället tvingas de rädda den kategori människor som utövar mest våld i samhället. Jag säger bara att det kan vara problematiskt för många och jag tycker att det är viktigt att vi respekterar detta.

Eller så ba… prioriterar vi att alla människor kan få den vård de behöver och har rätt till på alla ställen i landet, istället för att villkora viss vård för att vissa kanske har något emot att utföra den. En behöver ju faktiskt inte utbilda sig till ett yrke där det ingår att utföra aborter eller söka jobb på ett ställe där sådana utförs. En kan ha en massa olika personliga moraluppfattningar, men det är nödvändigt att en kan lägga dessa åt sidan när det kommer till att utföra vård. Annars bör en kanske söka sig till ett annat yrke.