Feminism – Sida 78 – Fanny Åström

Jag vill inte välja mellan kärnfamilj och ensamhet.

När en pratar om det här med att leva utan partner eller barn så pratar folk ofta om att vara ”ensam”. Jag vill absolut inte vara ensam, och det är något jag tänker försöka undvika.

Ett problem i detta samhälle är att i princip den enda formen för trygghet gemenskap som erbjuds är kärnfamiljen. Vi har ett samhälle som är anpassat efter kärnfamiljer, och därför blir alternativet för den som känner att hen inte passar in att leva ensam. Visst bor folk tillsammans på andra grunder, men det ses sällan som lika stabila lösningar som kärnfamiljer. Det är helt enkelt inte så en förväntas leva sitt liv.

Jag tänker att en behöver andra människor omkring sig av flera skäl. Dels för att det är jävligt jobbigt att sköta ett hushåll själv (jag hatar verkligen att äta själv, gjorde det hela tiden i Bryssel och mådde jättedåligt av det), men också för att tillfredsställa sociala behov på ett smidigt sätt. Jag behöver människor omkring mig och jag behöver dela mitt liv med andra, men jag vill inte leva i det beroende och den isolation som en kärnfamilj innebär.

Jag tänker att kärnfamiljen eller samboskapet ofta skapar ensamhet snarare än gemenskap, eller det är i alla fall vad jag har upplevt. Det finns en idé om att en måste ”ta hand” om den typen av relationer på ett annat sätt, troligen för att en förväntas leva så oerhört symbiotiskt. En förväntas radera ut hela sin individualitet och egna vilja och uppgå i ett gemensamt livsprojekt tillsammans där relationen sätts före allt. Jag upplever inte att samma dynamik uppstår om en bor tillsammans med en vän. Samtidigt finns det sällan samma uttalade vilja av att leva tillsammans, utan föresatsen är kanske att det är en tillfällig lösning i väntan på partner och familj.

Hur ska en kunna hitta trygghet och gemenskap utanför kärnfamiljen eller sambon? Jag ser detta som ett mycket viktigt feministiskt projekt, både för mig personligen men också på en samhällsnivå. Att skapa alternativa gemenskaper och levnadsformer, så att kvinnor slipper välja mellan ensamhet och att ingå i den kvinnoförtryckande konstruktion som den heterosexuella kärnfamiljen eller samboskapet ofta är. Det måste finnas andra grunder för gemenskap.

Twitter 10/2. Att bemötas som om en var hysterisk.

När män bemöter en som om en var hysterisk och behovde typ ”lugnas ner”, fy fan. Så trött på detta: män gör en förbannad på goda jävla grunder, sedan när en är det så ska det användas emot en. De lyssnar inte över huvud taget förrän en är arg som fan, och när en är det så måste en ”lugna ner sig”.

Men förlåt då för att jag sårar dina ömtåliga manskänslor genom att bli förbannad när du beter dig illa. När jag får höra att jag ”överreagerar” bara för att jag ALDRIG blir lyssnad på när jag är ”sansad”. Det är inte som att jag VILL vara arg och bråka, det är något en tvingas till när folk inte lyssnar annars.

Ett tips till alla män är ju att försöka ta till sig vad folk säger INNAN de tvingas bli arga. Jag tänker fan inte stå och vädja till ditt förnuft i all jävla evighet, jag har gränser för vad jag pallar med. Blir ALDRIG arg på personer som förmår att lyssna ordentligt, för då behövs det inte. Det är inte jag som behöver lugna ner mig, det är du som behöver börja lyssna på folk innan de tvingas vara arga på dig.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.

Att diskutera med jämställdister.

Alltså det här att diskutera med antifeminister/jämställdister/mansrättsaktivister. Det är väl ”fint” att vissa feminister tar sig tid att göra detta MEN jag fattar ärligt talat inte hur en pallar.

Jag tänker tillbaks på tiden då jag brukade ägna mig åt att diskutera med sånt här folk (ja, en sådan tid har funnits), och jag minns hur det liksom aldrig någonsin var givande på något sätt utan hur det bara var en ständig, tråkig och oinspirerad fight. En fight för att begripa vad fan de ville ha sagt (det är ofta mycket mycket oklart, då de flesta inte bryr sig om att förklara ordentligt), en fight för att typ ”se det bra” eller något och sedan en fight för att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på. Och grejen är att sannolikheten att någon typ får värdefulla insikter är yttepytteliten. Istället blir det typ såhär:

Det har väl att göra med hur ens inställning till diskussion ser ut. Den senaste tiden har jag slutat se diskussioner som ett egenvärde och slutat tycka det är kul att ”vinna” en diskussion, istället är det bara en tidskrävande nödvändighet som jag helst undviker om möjligt. Jag föredrar att ha samtal med folk som inte bygger på att vi tycker olika utan som grundar sig i att vi har liknande perspektiv och försöker ge varandra något.

Sedan har jag väl också börjat tänka att att ”vinna” diskussionen inte är liktydigt med att en nödvändigtvis har rätt om saker och ting, vilket gör diskussionen som sådan ännu mer ointressant. Det säger mig sällan någonting om sakernas tillstånd att någon orkar mala på om samma tråkiga jävla ämne i en halv evighet (det är ju ofta denna osvikliga förmåga att hålla på tills alla andra tröttnat som gör att dessa personer vinner olika diskussioner, herregud vad de kan harva på, det är fan otroligt!!!).

Jag undrar väl lite vad folk som har dessa ”diskussioner” med jämställdister vill få ut av det hela, eller vad de känner att det får ut av det hela. För grejen är att en behöver inte ”diskutera” med vem som helst och råkar visa intresse för det. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg det så att en kan välja vilka diskussioner en tar. Jag diskuterar med jämställdister ibland, men om jag gjorde det så fort de bjöd in så skulle jag inte göra annat. Fundera: vad får jag egentligen ut av det här? Finns det inga viktigare samtal jag skulle kunna föra? Ofta är det dem som skriker högst en börjar snacka med, men sällan är det de som har mest intressant att säga.

Mansrollen är alltid i kris.

Idag hade vi första föreläsningen i maskulinitetsteori, vilket är ett mycket spännande forskningsfält. Föreläsaren nämnde den nya mannen och mansrollen i kris, och menade på att mansrollen alltid anses vara i kris.

Jag tycker att det är intressant när en talar om mansrollens kris, hur det refereras till en tänkt förflutet där män var män och kvinnor kvinnor, ungefär som om det fann någon naturlig och ursprunglig stabil maskulinitet som omfattats av det stora flertalet män.

I den här beskrivningen av mansrollen så finns också ett dolt antagande om hur kvinnor har varit, att kvinnor har ”nöjt sig” i högre grad med sin lott och inte gjort motstånd på samma sätt, vilket har gjort att män har kunnat vara stabila i sin mansroll. Det är i och med att ”feminister” börjat bråka med mansrollen som den här goda, ursprungliga manligheten ar försvunnit.

Givetvis har det alltid funnits motstånd mot patriarkala strukturer, och kvinnor har såklart inte gått omkring och nöjt sig med att bli förtryckta, även om motståndet såklart har sett annorlunda ut beroende på situation.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Jag är ledsen, men den oproblematiska manligheten kommer aldrig att existera, kvinnor kommer göra motstånd mot mäns förtryck så länge det existerar. Ingen mansroll i världen kan ändra på det.

”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

Twitter 5/2. Enkla roller och skulden som försvarsstrategi.

Denna FÖRVIRRING män känner när det inte finns någon entydig enkel roll de kan leva upp till. När de måste tänka själva. Alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer, vad de ska säga och fråga och så vidare. Det finns inga entydiga svar på detta, kvinnor är individer som känner olika saker. Du måste lära dig att ta eget ansvar.

Även: det är okej att göra fel, sånt händer ibland. Du behöver inte bli helt jävla uppäten av din egen skuld för det. Så trött på män som känner skuld för att de förtrycker och gör en jävla poäng av detta. Snälla bara kom över det!!!

Pallar ej ta hand om din jävla skuld. Starta en mansklubb där ni kan snacka om hur mycket ni lider, tvinga det inte på mig. Orimligheten i att en inte bara ska stå ut med att bli förtryckt utan dessutom stå ut med någon Man Med Känslor så fort en påpekar. När män uppvisar mycket skuld när de konfronteras med sitt förtryck blir det jävligt jobbigt att ta upp det i framtiden.

Män Som Känner Skuld inbillar sig att de är duktiga feminister, men skulden blir i själva verket ett försvar för att slippa ta tag i saker. Skulden blir en förlamande känsla av att inte kunna göra något åt sakernas tillstånd, bara skämmas. Varit med om detta många gånger, feministiska män som gjort det till en jävla uppvisning i skuld när en konfronterat dem.

”Men jag försöker ju så mycket”, vill de säga med sin skuldfyllda blick. Och så ska en erkänna dem, erkänna att de försöker. Det blir ständigt upp till mig att inte bara påpeka deras förtryck utan också hantera deras känslomässiga reaktion på det. Men jag vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete, jag vill att ni ska ta hand om skiten själva. Detta krav på att stå bredvid som någon jävla coach så fort en man ska förändras.

Din uppvisning i skuld är ingenting annat än ett jävligt dåligt substitut för utebliven förändring, ett sätt att fortsätta förtrycka. Den nya ”medvetna” mannen som vet att han förtrycker men inte orkar lösa problemet. Erkänna sitt förtryck hit och dit, jag bryr mig inte om det inte leder framåt. Eller ännu värre: män som ba ”jag är usel och oförbätterlig” och inbillar sig att det är OKEJ och feministiskt. Nej, du är inte usel. Du är en människa som kan agera, göra val, ta ansvar. Gör nu detta istället för att gnälla.

Att använda kvinnor för att ta avstånd från kvinnor.

Jag tänker lite på Harry Potter och på hur kvinnor porträtteras i kultur.

I mycket kultur så finns det så kallade ”starka” kvinnoroller. Sällan huvudroller, men ofta någon form av följeslagare. Detta gäller till exempel Hermione i Harry Potter. Hermione är en typisk ”stark” kvinna. Hon är intelligent, och står upp för sig själv och så vidare. Detta är såklart bra.

Problemet är att denna kvinna alltid måste utmärka sig i förhållande till andra kvinnor. I princip alla andra kvinnor som figurerar i Harry Potter är fjantiga, brudiga, ytliga och hysteriska.

Typiskt för Hermione är att hon har insikt i kvinnornas värld, men hon används för att mystifera den och ta avstånd från den. I någon scen ska han förklara för Harry och Ron hur kvinnor ”är”, något som de är helt oförstående inför. Det är ingenting som de förväntas förstå eller vill förstå. Hermione får symbolisera någon slags brygga mellan manligt och kvinnligt, får symbolisera den ”goda” kvinnligheten, den som inte är för ytlig och fjompig men fortfarande en kvinna.

I en av böckerna blir Ron förälskad i Lawender Brown. Denna person utmärks tydligt som en fånig figur som lockar Ron med sin ”kvinnlighet”, något som gör Hermione upprörd. När Ron slutligen väljer Hermione framför Lawender så ska det ses som någonting positivt, dels för honom som slipper hennes fjantigheter, men också för Hermione som har ”segrat” över denna överdrivet stereotypa kvinna.

Varför är det ingen som konfronterar Ron med vilket otroligt stort kräk han är, när han dumpar Lawender utan att tycka sig behöva ta minsta lilla ansvar för det? Varför är allting glömt och förlåtet när han återvänt till Hermione? Varför beskrivs det som en konflikt mellan två kvinnor, när det i själva verket är Ron som är oförmögen att ta ansvar för sin relation till någon av dessa kvinnor?

Jag stör mig också på hur Ron beskrivs som något jävla djur som är utelämnat till sina drifter, och att det han behöver är en kvinna som tar hand om honom och tar ansvar för honom utan att utnyttja honom, något som Hermione kan göra. Därför blir det ett problem när Ron ”förförs” av en annan kvinna, inte för att han gör ett val som sårar Hermione utan för att han luras in i det. Därför blir det också den andra kvinnan som är det huvudsakliga Problemet och fienden, inte Rons beslut eller beteende.

Varför kan det inte få finnas starka kvinnliga karaktärer som inte används för att ta avstånd från andra kvinnor och utmåla andra kvinnor som fjompiga, ytliga våp?

Tvåkönsideologin och intersexualitet.

Läser i Ambjörnssons Vad är queer? om hur intersexuella barn hanteras i sjukvården. Tydligen anses det mycket viktigt att operera intersexuella barn så tidigt som möjligt, och det är vanligare att de får en vagina eftersom det anses enklare att fixa en funktionell vagina, då en sådan endast anses behöva vara ett hål stort nog för att ta emot en penis.

Tycker att socialstyrelsens riktlinjen om ”allmänt intresse för ordning och reda” är intressant med bakgrund i diskussioner om omskärelse. Det är tydligt att vi har en väldigt stark ideologi i samhället om att människor måste ingå i en tvåkönsmodell, som till och med gör att det anses helt naturligt att operera om små barns kön utan att de har minsta chans att ha något att säga till om saken, bara för att de ska passa in i tvåkönsmodellen som folk är så jävla taggade på att upprätthålla.

Bloggutmaning: det offentliga rummet.

Här är mitt bidrag till Zetterströms bloggutamning, ämnet för veckan är Det offentliga rummet.

När jag tänker på det offentliga rummet tänker jag främst på kommersialisering, på hur fler och fler av de ytor vi byggt upp tillsammans och äger tillsammans säljs ut och börjar användas i kapitalets intresse. Jag tänkte lite extra på detta senast jag var på Stockholms Central, och såg denna reklam för konsumtionsmöjligheterna som fanns där:

Vad är ett offentligt rum? Jag tänker att det borde vara ett rum som alla har tillgång till. Väldigt många av de rum som vi kallar offentliga är i själva verket inte offentliga, människor som inte gör rätt saker jagas bort från rummen. Sådana människor är ofta de som saknar möjligheter att befinna sig någon annanstans, kanske för att de saknar ett hem eller för att deras hem av olika skäl är en olämplig miljö att befinna sig i. Ett exempel är den repressiva inställning till tiggeri som dykt upp på sista tiden, eller när uteliggare jagas bort från att sova på platser som är varma eftersom det inte anses trevligt.

Många offentliga rum är väldigt tydligt inriktade på att konsumtion ska äga rum eller att genomströmning av människor ska ske. Även om alla kanske har någon slags formell rätt att vistas i dessa rum, så är det tydligt vad meningen med rummet är. Rummet är inte fritt för alla att använda hur som helst av vem som helst, utan människor har olika frihet beroende på resurser. Om du har pengar kan du köpa yta för att använda (mer eller mindre) fritt, saknar du pengar kanske det inte finns något alls för dig att göra där.

Det här drabbar olika människor olika, beroende på en mängd olika faktorer. Det anses kanske inte lönsamt nog att anpassa rummet så att människor med vissa funktionshinder kan befinna sig där, det kan finnas rasistiska och sexistiska bilder i rummet som gör människor obekväma av att vistas där men som ändå får finnas eftersom de är lönsamma.

Men framförallt handlar det om pengar. Det offentliga rummet anpassas mer och mer efter människor med pengar, samtidigt som det offentliga rummet är som mest nödvändigt för människor som inte har så mycket resurser, eftersom de mer sällan har tillgång till andra rum.

Tillgången till pengar är ojämnt fördelad, inte bara över klass utan även efter kön och hudfärg. Kvinnor har generellt mindre pengar än män. På grund av detta så är det främst mäns behov och intressen som utformar det offentliga rummet. Det är män som äger företagen som har sin försäljning och reklam i offentliga rum, det är män som i störst utsträckning har resurser för att ta plats i det offentliga rummet. Det finns också pengar att tjäna på att upplåta det offentliga rummet åt bilder som objektifierar kvinnor.

Den kvinna som har plats i det offentliga rummet är en normativ kvinna, en relativt ung, rik, vit och snygg kvinna som kan konsumera. Kvinnor som inte ingår i detta, kvinnor med barn, kvinnor med funktionshinder, kvinnor som saknar ekonomiska resurser och kvinnor som inte ser ut enligt idealet har inte samma plats. Detta gäller även män, men det drabbar kvinnor hårdare.

Därför är en avkommersialisering av det offentliga rummet bland annat nödvändig ur ett feministiskt perspektiv.