Feminism – Sida 86 – Fanny Åström

Bekräftelsespiralen.

Jag tänker lite på mitt förra förhållande och på det här med att må dåligt.

Ungefär ett halvår in i mitt förra förhållande hamnade jag i en djup depression. Det finns såklart många olika skäl därtill, men jag tror att det faktum att jag var i det förhållandet var ett stort skäl till att depressionen höll i sig så länge som den gjorde.

När jag gick in i förhållandet så började jag basera min känsla av egenvärde på vårt förhållande, på hans åsikter om min person. Och han hade mycket åsikter, framförallt kring hur jag betedde mig. Eftersom jag inte hade någon självkänsla att tala om så sög jag åt mig dessa åsikter som en svamp, jag ville ha mer! Jag ville veta hur jag skulle bli en Bra Person. Istället för att försöka fundera ut hur jag ville vara själv, för min egen skull, så lät jag honom definiera mig.

Till en början kom omdömena från honom, men efter ett tag började jag aktivt efterfråga dem. Jag hade blivit så van vid att ständigt bli rescenserad och tvivla på min egen förmåga till att avgöra vem jag var och vem jag borde vara att jag hade svårt att hitta ett värde i mig själv.

Hans bekräftelse blev nyckeln till allt, och det gjorde att jag fick väldigt svårt att må bra på egen hand. Eftersom ingen människa ensam kan fylla en annan med värde så blev det ett sisyfosarbete som både han och jag drogs in i. Ett ständigt sökande av bekräftelse från min sida, som han inte kunde tillgodose. Detta gjorde att jag kände mig så mycket mer värdelös; inte bara hade jag dålig självkänsla, jag hade också skuldkänslor över att jag krävde så mycket bekräftelse från honom.

Sedan åkte jag utomlands ett år, och då blev jag så illa tvungen att ta tag i alla dessa frågor på egen hand. Och det gick ganska bra. Jag hamnade i alla fall inte i den här negativa spiralen av att söka bekräftelse en aldrig får, utan lärde mig att bära de jobbiga känslorna på egen hand.

Nu är jag återigen deprimerad i ett förhållande, och jag märker hur historien upprepar sig. Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte. Och detta utarmar både mig och min partner känslomässigt.

Och jag tänker att det här är en svår grej som ofta uppstår i förhållanden. Eftersom många inte har någon egen känsla av egenvärde, och eftersom det ingår i den romantiska idén om vad ett förhållande är att vi ska hitta vårt värde där, så blir det ofta ett evigt sökande efter något en inte kan få.

Jag jobbar på att bryta den här spiralen nu, och det är verkligen inte lätt. Hur ska en kunna bekräfta och stötta varandra utan att försöka vara allt för varandra? Hur ska en kunna sätta gränser mot varandra på ett kärleksfullt sätt? Denna belansgång har jag inga problem att klara med mina vänner, men med en partner blir det plötsligt så oerhört mycket svårare. Och jag tänker att det har att göra med vad den heteromonogama relationen lovar; allt.

Ask.fm om Feministiskt Initiativ.

När du menar att du kan tänka dig rösta på F!; jag tror inte ett patriarkat kan utrotas i ett kapitalistiskt samhälle e det inte bättre att först arbeta med å få bort kapitalismen?

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två strukturer som är ömsesidigt beroende av varandra. Jag menar att kapitalismen är beroende av den utsugning av kvinnor som sker i hemmet, alltså utsugningen av den reproduktiva förmågan, omsorg och kärlekskraft. Kvinnor utför också en stor mängd arbete som är nödvändigt för en förhållandevis låg lön (vårdarbeten, förskola etc).

Jag tror att en kamp emot patriarkatet i sin nuvarande form är central i kampen mot kapitalismen, både eftersom kapitalismen är beroende av patriarkatet men också för att vi ska kunna nå en större enighet i klasskampen. Jag tror helt enkelt att kvinnor måste känna att de inkluderas i projektet och inte blir borträknade ur analysen av de män som ska vara deras ”kamrater”. Dessutom anser jag att ”kvinnofrågor” är vitkiga i sig, och förtjänar att prioriteras lika högt som kampen emot kapitalismen.

Rörande F! så ser jag det som en strategisk fråga. Jag tror att parlamentarism kan vara en framgångsrik strategi i den feministiska kampen, men inte den typen av vänsterpolitik som vänsterpartiet för. Jag tror att F! kommer kunna uträtta mycket, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte. Jag tror bland annat att de kan skapa en välbehövd bred feministisk rörelse som inte bygger på stödarbete som i kvinno- och tjejjoursrörelsen. Jag tror också att de sätter mycket press på andra partier, framförallt vänsterpartier, att ta feminism mer på allvar.

Antikapitalistisk kamp anser jag är bättre att föra utomparlamentariskt, varför jag inte engagerar mig i något vänsterparti.

Supervalåret.

I år är det inte bara valår utan SUPERVALÅR då valet till Eu-parlamentet och rikdagen äger rum samma år. Alla vi som lever i denna liberala demokrati vet att det är vid val som Demokrati Äger Rum. Det är vid val som folket får något att säga till om hur politiken ska se ut nästkommande fyra (eller fem) år, och det är ju bra!!!

Valårsbild gjord av @klasskramp.

Jag känner mig lite äcklad av hela konceptet val just nu. Det är så uppenbart att det typ inte spelar någon roll eftersom de två största partierna i princip har samma politik och eftersom allt av relevans ändå bestäms av Eu, där parlamentet i princip saknar makt.

Jag förutspår att Moderaterna kommer att vinna regeringsmakten och styra med bland andra Sverigedemokraterna som inofficiellt stödparti.

Min förhoppning inför supervalåret är att demokratin ska resa sig som en fågel fenix ur askorna genom något slags återtagande av ”debatten” och makten, något slags underliggande hot som gör att partierna känner sig tvugna att skärpa till sig. Det hade varit roligt.

Själv tänkte jag nog faktiskt engagera mig i F!. Jag tror nog ändå att parlamentarsim kan vara en väg framåt när det kommer till feminism, och jag tror om inte annat att det hjälper till att skapa en fet rörelse knuten till partiet, oavsett om de kommer inte eller inte. Jag ser det som angeläget att det finns någon slags bredare feministisk organisation som inte bygger på stödarbete, som kvinno- och tjejjourer gör, och detta hoppas jag kunna finna i F!. Jag tror också att F! gör ett bra jobb med att få vänstern att ta feminism mer på allvar, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte.

Radikalfeminism.

Jag tänkte att det är läge att skriva om det här med radikalfeminism, trans*frågor, intersektionalitet och så vidare.

Jag kallar mig ju radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ställer upp på stora delar av den ideologiska grunden för radikalfeminismen. Det betyder inte att jag köper ett helt ideologiskt paket, eller att jag ställer mig bakom allt vad radikalfeminister genom historien har tyckt och tänkt, men däremot finns det stora delar av den radikalfeministiska analysen som jag tycker är relevant.

Det som gör att jag kallar mig radikalfeminist är synen på patriarkatet som en grundläggande struktur i samhället och den huvudsakliga förklaringen till kvinnors underordning. Jag tycker alltså att det finns en maktordning mellan män och kvinnor där kvinnor hålls i ett ständigt förtryck. Jag tycker också att denna maktordning är relativt fristående från andra strukturer, till exempel kapitalismen, även om de olika maktordningarna såklart går in i och formar varandra.

Jag menar att alla män på ett eller annat sätt bidrar till upprätthållandet av och tjänar på denna förtryckande struktur. Inte för att de är onda eller något liknande, utan för att de har fötts in i denna position. På samma vis som kvinnor alltid är förtryckta i patriarkatet så är män alltid förtryckare. Det har ingenting med fri vilja att göra, utan det har att göra med vilken position en har fötts in i.

Jag menar att alla män tjänar på förtrycket av kvinnor, men att män också kan förlora på kvinnoförtrycket och att olika män tjänar olika mycket på kvinnoförtrycket, samt att en kan tjäna på kvinnoförtryck på olika sätt.

Kontrollen av den reproduktiva förmågan och trans*frågor.

Jag anser att patriarkatet har en biologisk grund. Jag menar att det är barnafödandet som gjort kvinnor förtryckta. Det har varit relevant att kontrollera kvinnors reproduktiva förmågor, eftersom barnafödande är något som samhället behöver. Detta har gjorts på olika sätt i olika typer av samhällen. I det borgerliga patriarkatet är det framförallt ett ideologiskt förtryck som gör att kvinnor känner sig tvugna att uppfylla den så kallade mammarollen, alltså ingå i en kärnfamilj som skaffa barn, för att bli fullt accepterade som människor.

Här kan en fråga sig hur jag ser på trans*frågor. Med min syn är det lätt att tänka sig att jag inte räknar med förtrycket av transkvinnor i det patriarkala förtrycket, eftersom de saknar den reproduktiva förmåga som ciskvinnor har.

Det måste finnas en ideologi som upprätthåller exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga. Denna ideologi bygger på särskiljandet av män och kvinnor i två grupper, och en hierarki däremellan. ALLA kvinnor ingår i gruppen kvinnor, inte bara de med reproduktiv förmåga. Dessutom så finns det en inbördes hierarki mellan kvinnorna, som bland annat baserar sig på den reproduktiva förmågan. Transkvinnor står här lågt i hierarkin, detsamma med lesbiska (även om de kan reproducera sig så gör de det inte under ”rätt” former), även äldre kvinnor och funktionsnedsatta kvinnor står lågt i hierarkin. De kvinnor som anses ha en hög reproduktiv förmåga står högt i hierarkin, och tjänar alltså på patriarkatet relativt andra kvinnor. De kan också, utifrån sin position, tjäna på att upprätthålla patriarkatet genom att reproducera den hierarki som finns kvinnor emellan. Detta förklarar varför många kvinnor upplever att det är andra kvinnor som utsatt dem för mest förtryck, det handlar om att etablera en hierarki och få en högre status i patriarkatet genom att offra andra kvinnor. Att kvinnor upprätthåller förtrycket gör dock inte att det blir ett matriarkat.

I patriarkatet är särskiljandets logik oerhört viktig. Att kvinnor och män är två olika och ömsesidigt uteslutande kategorier är en idé som framhärdas i princip hela tiden. Detta gör att de personer som frångår särskiljandets logik måste straffas hårt, för att upprätthålla ideologin. Men även om till exempel trans*kvinnor förtrycks hårdare än ciskvinnor så är själva meningen med förtrycket att kunna exploatera ciskvinnors reproduktiva förmåga. Att en säger att exploaterandet av kvinnors reproduktiva förmåga är grunden för patriarkatet gör alltså inte att en menar att det inte finns något förtryck av kvinnor som saknar reproduktiva förmågor.

Kvinnor definieras utifrån sin reproduktiva förmåga, och detta gäller även de kvinnor som saknar denna förmåga eller har en enligt patriarkatet inte korrekt kvinnlig reproduktiv förmåga, alltså inte ingår i heteromonogama relationer, saknar livmoder eller kapacitet att ta hand om ett eventuellt barn. Jag menar att grunden i det patriarkala förtrycket just utgörs av kontrollen av den reproduktiva förmågan, att det är det som är patriarkatets syfte. Sedan finns det ett otroligt stort antal olika tekniker och förgreningar av detta, men i slutänden är det vad det kokar ner till.

Hur patriarkatet samverkar med andra strukturer.

Även om patriarkatet är en fristående struktur, alltså med en egen materialistisk grund i barnprpoduktionen, så förändras patriarkatet mycket utifrån överiga samhällsförhållanden. I det borgerliga patriarkatet, alltså det vi lever i idag, är kärnfamiljen normen för hur vi organiserar produktionen av barn. Varför det är så har att göra med den övriga samhällsideologin. I ett individualistiskt samhälle med formell jämlikhet så fungerar inte storfamiljer där rätten till kvinnor är en handelsvara mellan män, utan kvinnor och män är istället fria att ingå äktenskapskontrakt.

Patirarkatet samverkar även med rasistiska strukturer genom att skapa en hierarki mellan kvinnor baserat på ras, och samma sak med män. Genom att skapa och anspela på rasistiska idéer så hamnar det västerländska patriarkatet ur fokus, istället så ser en och fokuserar på det patriarkala förtrycket någon annanstans.

Givetvis existerar patriarkatet i många olika kulturer och tar sig olika uttryck beroende på detta, men att mena på att en viss typ av kultur är mer patriarkal än någon annan än att flytta fokus på ett sätt som inte gynnar den feministiska kampen.

Vissa radikalfeminister menar att patriarkatet är den grundläggande strukturen, alltså en struktur som står bakom allt annat. Jag menar inte att det är så, men jag menar att patriarkatet är en grundläggande struktur och den grundläggande strukturen för att förklara kvinnoförtrycket. Däremot så ser kvinnoförtryck olika ut beorende på vilka andra strukturer som är i omlopp i samhället, och detta är viktigt för att göra en bra analys av situationen som den ser ut idag. Jag menar alltså att radikalfeminismkan kombineras med att intersketionellt perspektiv på saker och ting och även att det är mycket angeläget att vi gör detta. Däremot tycker jag fortfarande att radikalfeministisk analys äger giltighet och har mycket att säga om hur patriarkatet fungerar. Jag kallar mig därför radikalfeminist, och intersektionalitet är något jag gör när jag analyserar olika företeelser. Det är alltså ett verktyg jag använder snarare än en analys jag har.

Äktenskapet och monogamin

Äktenskapkontraktet står modell för alla andra former av monogami i patriarkatet. Det är ett kontrakt som upprättas under formellt fria former, men som leder till ett gäng uttalade och outtalade förpliktelser.Som kvinna i ett äktenskap förväntas en leva upp till vissa saker, det mest relevanta att bilda familj.

Att vara ihop är också ett slags upprättande av ett kontrakt, även om det inte är juridiskt bindande. När en blir ihop kan en plötsligt göra vissa anspråk på varandra på ett helt annat vis än en kan göra när en inte är ihop. Detta göra att monogamin får en särställning i patriarkatet. Monogama kärleksrelationer anses vara de viktigaste relationerna.

Detta sätter också standarden för hur kärlek generellt hanteras i patriarkatet. Alla människor förhållet sig på något vis till monogaminormen, även om en tar avstånd från den. Monogami är regeln, allting annat blir undantag. Om en inte har en monogam relation är en singel, alltså öppen för förslag, eller frånskild/änka, alltså förbrukad.

Jag menar att äktenskapskontraktet och heteromonogamin är det främsta medlet för kontroll av kvinnors reproduktiva förmåga idag. Det finns en ideologi i samhället som går ut på att en ska ingå i heteromonogama relationer för att uppnå det ena och det andra i livet, och om en köper det så får en liksom med hela paketet, även reproduktionen. Att hela ställa sin utanför monogaminormen är inte det enklaste.

Det är i förhållanden som majoriteten av kvinnoförtrycket sker. Det är där exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga äger rum, och därför är det viktigt att tvinga in kvinnor i dessa konstruktioner. Detta görs genom heteropropaganda (den finns överallt, lovar), politisk stimulans (finns ekonomiska fördelar med att leva enligt heteronormen) och trakasserier av kvinnor som väljer att inte leva enligt denna norm. Kvinnor definieras först och främst utefter hur väl de lyckats uppfylla den reproduktiva plikten. En kvinna som inte gjort detta i en enligt patriarkatet korrekt ålder ifrågasätts i mycket hög usträckning.

En annan fråga som ofta dyker upp är hur en förklarar misshandel och liknande i samkönade relationer. Det är ganska enkelt; eftersom det är patriarkatet som har satt upp monogaminormen så faller patriarkatets skugga även över samkönade relationer. Formen för relationen skapar helt enkelt manligt och kvinnligt, över- och underordning. Patriarkatet sätter helt enkelt upp en norm för hur mänsklig samvaro ska se ut, och även de som i vissa aspektern bryter mot normen förhåller sig fortfarande till andra. Bara för att en tänder på människor av samma kön så står en inte plötsligt utanför patriarkatet, utan en måste fortfarande förhålla sig till en massa patriarkala normer.

Språk, normbrytande och normbevarande

Ofta anklagas radikalfeminister för att vara heteronormativa eller cisnormativa för att vi talar så mycket om heteromonogami och om kvinnor och män som två särskilda kategorier. Jag tänker att det är viktigt att göra detta för att det är så patriarkatets logik ser ut. Alltså: i detta samhälle är heteromonogamin norm, och människor delas upp i kvinnor och män. Jag kan se poängen i att inte göra dessa uppdelningar, och jobbar så ibland, men jag tycker att det finns en viktig retorisk poäng i att också göra den uppdelningen till och från (ganska ofta för min del). För mig är det till exempel relevant att tala om heteromonogami, inte för att alla lever i heteromonogama förhållanden utan för att det är en norm som alla på ett eller annat sätt förhåller sig till.

Det finns dock en stor risk här, och det är att en bevarar normer genom att tala ett normativt språk. Detta är en risk jag försöker förhålla mig till genom att vara medveten om varför jag använder ett specifikt språk i ett specifikt sammanhang, och också att tala om hur ickenormpersoner drabbas av de normer jag talar om.

Jag tror att risken med att inte göra detta är att en döljer en norm som faktiskt är högst levande i samhället som skapar en slags artificiell frihet, alltså att en tror sig kunna leva det postpatriarkala samhället nu.

Men detta är framförallt en fråga om strategier, och jag tror att båda dessa strategier har sina för- och nackdelar. Jag har dock valt den strategi jag har för att jag uppfattar att det i det feministiska samtalet finns en brist på detta perspektiv nu. Jag menar att radikalfeminism har ett gäng problem att ta itu med, men jag tycker inte att det är någon bra idé att slänga bort tankegodset helt, för jag anser att analysen löser ett gäng problem som jag inte sett lösas på ett sätt jag tycker om på andra håll. Jag tycker det radikalfeministiska perspektivet ger en bra helhetssyn på och förklaring till patriarkatet, samtidigt som det är möjligt att göra teoretiska utstickare och förklara en mängd andra fenomen utifrån. Däremot anser jag inte att radikalfeminismen kan förklara allt förtryck i samhället.

Det var det om radikalfeminism. Den som har frågor får gärna ställa dem! Jag tror även att det kan vara bra att läsa detta för eventuellt kompletterande.

Jag älskar män!

Jag har en sak att bekänna. Jag hatar inte män. Jag ÄLSKAR faktiskt män. Alltså riktiga män som är på det där alldeles speciella manliga mans-sättet som jag tycker att en man ska vara.

Jag tycker att män, alltså riktiga män som verkligen tar hand om sig själva, sin figur och så vidare, är oerhört sexiga. Jag kan knappt gå förbi en man utan att daska till honom på rumpan, så mycket tycker jag om män.

Jag tycker om män så mycket att jag har tapetserat hela mitt rum med bilder på lättklädda män i olika utmanande positioner, som stimulerar min fantasi. Jag älskar män så mycket att jag skulle vilja ta några riktigt fina exemplar och stoppa upp dem och sätta dem på piedistal.

Men tyvärr är det så att det finns vissa män som liksom inte omfamnar sin manlighet på det där sättet som får det att pirra till i mitt underliv. Det finns vissa män som inte tränar, utan som låter kroppen förfalla, skaffar sig en ölmage istället för synliga magmuskler. Till alla dessa män har jag ett meddelande: kvinnor gillar inte det! Masa er istället till gymmet och träna lite så kommer ni bli ett hett byte!

Det finns ju män som hävdar att de inte bryr sig så mycket om att attrahera kvinnor, men jag vet nog att det är varje mans högsta önskan att få vara alla kvinnors våta dröm. Jag vet att de minsann blir glada för uppmärksamheten när de får en klapp på baken, trots att de låtsas bli arga. Det är ju bara en del av det så kallade spelet mellan män och kvinnor, om ni förstår vad jag menar? Männen vill ju spela svårflirtade.

Om inte männen lever upp till min idé om hur en riktig man ska vara, ja då måste jag såklart säga det till dem. Inte för att vara taskig eller så utan för att upplysa om vad jag föredrar, så att de kan anpassa sig bättre nästa gång. Jag utgår nämligen från att det ligger i alla mäns intresse att anpassa sig efter min smak rörande dem.

Detta var en ironisk (ja, jag måste skriva det, annars kommer någon jävla ”jämställdhetsbloggare” att ta det på allvar) text appropå den här typen av snubbar:

Vem är antifeminist?

Ibland när en diskuterar med människor som är kritisera mot feminismen så kan de mena på att de minsann visst är feminister, men att de är liberalfeminister eller ”klassiska feminister” (mer om denna ettikett här). Vissa vill mena på att de ”definitionsmässigt” är feminister då de är liberaler som tror på alla människors lika värde.

Jag hyser inga tvivel om dessa människors övertygelse om att alla är lika mycket värda, men jag skulle inte kalla dem feminister för det. Feminism för mig är inte bara ställningstagandet ”alla är lika mycket värda oavsett kön”, utan också en analys av det rådande och en politisk kamp.

Om ditt största bidrag till den feministiska debatten är att kritisera feminism, om du är mer taggad på att diskutera feministers manshat än mäns förtryck av kvinnor, ja då gör du inte feminism.

Om du är för jämställdhet mellan kvinnor och män men anser att den redan är uppnådd eller att det är män som är förtryckta så är du inte heller feminist. Ett politiskt ställningstagande måste vara relevant i den verklighet en lever i, inte typ för 50 år sedan. Det säger ju sig självt.

En antifeminist för mig är en person som lägger en stor del av sin politiska energi på att motsäga sig feministiska idéer. I detta räknar jag alltså inte feministisk internkritik, som ju baserar sig på att en erkänner vissa feministiska idéer som grund för sin kritik (förslagsvis den om att vi lever i ett patriarkat och att det är en dålig grej). Jag har svårt att dömma människor utifrån vad de tycker, utan jag dömmer folk utifrån vad de gör. Och om deras gärning främst går ut på att kritisera feminismen, då anser jag att de agerar antifeministiskt.

Vissa brukar invända mot detta med att alla strider är viktiga, att det är viktigt att säga ifrån mot manshat och så vidare också. Vilka strider en väljer att ta är väldigt viktigt, och säger mycket om var en står i praktiken. Det är lätt att ha en massa värderingar, men det är vilka en väljer att agera på som avslöjar var en står.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar grundläggande värderingar med.

En såndär sak som sagts så ofta att det är en vedertagen sanning är att feminismen är elitistisk. Väldigt väldigt många häver ur sig att feminismen är elitistisk.

Jag tänker att feminismen liksom alla andra rörelser är elitistisk på vissa sätt. Att den är det kan också vara väldigt problematiskt eftersom feminismen ofta gör anspråk på att vara inkluderande, framförallt mot kvinnor. Att kvinnor inte känner sig inkluderade i feminismen är såklart ett problem att ta på allvar, och som också tas på allvar av väldigt många feminister. Personligen försöker jag jobba mer med att skapa en feministisk analys som inte utgår från den vita cisheterokvinnan, något jag tycker är väldigt angeläget.

För en rörelse som strävar efter social jämlikhet är inkludering något mycket viktigt, för alla inblandade. Patriarkatet kommer inte kunna upphävas om vita feminister har en analys som utesluter rasifierade, till exempel. Därför är det väldigt viktigt att vi gör upp med den rasism som finns även i den feministiska rörelsen. Detta innebär emellertid inte att rasism är ett specifikt feministiskt problem, bara att det är mer angeläget för en rörelse som eftersträvar jämlikhet att ta itu med dessa problem än vad det är för, säg, Moderaterna.

Däremot så ifrågasätter jag starkt idén om att feminismen skulle vara mer elitistisk än någon annan rörelse, för det är ju väldigt mycket så det framställs. Feminismen är en väldigt stor och bred rörelse, som innehåller både akademiker, mediepersoner, politiker och kvinnor som arbetar ideellt i kvinno- och tjejjourer. Feminismen är alldeles för bred och diffrienterad för att en ska kunna tala om en feministisk elit.

Ibland klagar till exempel borgerliga kvinnor på att de inte känner sig hemma i feminismen, och när en granskar deras argument så ser en ofta att det handlar om att feminismen är för vänstervriden eller något liknande. Ofta hör en också människor klaga på att feminismen är för extrem, alltså att det är för mycket ”manshat” eller liknande, och att de inte kan identifiera sig med eller känner sig bekväma med detta.

Att en rörelse inte är elitistisk handlar inte om att alla ska inkluderas alltid. Det är för det första en omöjlig utopi att leverera något som passar alla, och det gör även hela projektet hopplöst bakbundet. Hur ska vi kunna göra en analys av den verklighet vi lever i om vi inte får tycka och tänka vissa saker för att människor känner sig exkluderade då. Kravet på total inkludering hindrar väldigt mycket feministiskt arbete.

Språk verkar vara en väldigt viktig komponent här. Feminister uppfattas ofta som elitistiska eftersom vi använder oss av ord som inte ingår i ”vanligt folks” vokabulär. Det kan vara ord som ”patriarkat” eller ”struktur” som det klagas på.

Jag tänker att feminismen, precis som alla andra rörelser, måste skapa en egen vokabulär för att beskriva saker och ting utifrån sin egen synvinkel. Det faller sig naturligt att det dominerande, patriarkala, språket inte har de ord som krävs för att kritisera detsamma. Det är relevant för feminismen att ta makten över språket, skapa sina egna ord. För det mesta är det inte mer än en googling bort att ta reda på vad ett ord betyder, och det finns en uppsjö av pedagogiska bloggar där det förklaras. Detta borde inte vara ett hinder för de flesta.

Jag tror att den här idén om den elitistiska feminismen används av många personer som inte är särskilt intresserade av att förstå feminism, och därför hellre skjuter det ifrån sig med anklagelser om att det är feminister som gör fel. Det är ett sätt att intala oss att det bara handlar om ett ord här, en formulering där, så skulle de också hänge sig helhjärtat åt den feministiska kampen. Så ligger det såklart inte till i regel, utan dessa personer kommer att fortsätta tycka att feminism är elitsitsik tills din skarpa analys är slö som en smörkniv.

Ibland känns det som att det som efterfrågas inte är så mycket enklare förklaringar av saker och ting som att en helt ska byta analys och fokus. Det handlar inte om att analysen förklaras dåligt, det handlar helt enkelt om att vissa inte håller med om analysen. Dessa känner sig såklart exkluderade, vilket inte är så konstigt, men att det skulle bero på att feminismen är för elitistisk är nog en sämre förklaring än att de helt enkelt inte är feminister. Om en inte delar de grundläggande premisserna för feministiskt tänkande så är en inte feminist, och det kan inga lätta ord i världen ändra på. Och grejen är, att det är faktiskt helt okej. Alla behöver inte vara feminister, alla ska inte vara feminister, för om det vore så så skulle feminism inte betyda någonting.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar några grundläggande värderingar med, fokusera istället på andra frågor.

Jag är inte radikalfeminismen.

Burgschki har skrivit lite om öppen debatt bland feminister, och tar upp ett fenomen jag tycker är intressant:

Det är ofta samma personer som låtsas som om tre radikalfeminister, Lady Dahmer, Jaylazkar och Fanny, sätter hela agendan. De tas upp som extremer, rabiata, intoleranta och får tacksamt definiera hela den feministiska debatten för de som kritiserar den. Man demoniserar hela den feminiska rörelsen genom att klippa in lite Jag hatar alla cis-män-tweets. Och så polariserar man samtidigt, är du med cis-mänhatare eller är du med oss?

Jag har märkt hur väldigt många av feminismens motståndare önskar göra en mycket liten grupp feminister representativ för det feministiska projektet som helhet. Sedan börjar de gnälla över att de inte får ”vara med” för att de inte uppskattas av typ mig.

Samma sak när folk snackar om ”radikalfeminism”. De hittar någon feminist som (i bästa fall) kallar sig radikalfeminist och sedan tar de allt vad hen säger och gör och gör det till represenativt för vad radikalfeminism är.

Jag är feminist och jag tillhör underkategorin radikalfeminist, detta gör mig inte till något slags språkrör för någon av dessa två grupper. Jag företräder mig själv, men jag ingår i en politisk tradition som kallas feminism. Jag stödjer många av mina resonemang på tidigare feministers resonemang, men jag gör ett eget urval av vad jag anser vara relevant. Det finns en massa feminism som jag tycker är trams, men icke desto mindre ingår i samma tanketradition som jag själv.

Om det är så att det är en viss grupp individer du har något emot, låt så vara. Men att få det till att vi representaterar feminismen eller radikalfeminismen, att allt vi säger kan generealiseras till feministiskt tankegods, det är nog att dra det lite långt.

För övrigt verkar väldigt få som slänger sig med ordet ”radikalfeminist” ha någon koll på vad det betyder. Det kan vara en idé att kolla upp, istället för att bara använda det för att det typ låter ”farligt” eller liknande, såsom jag tolkar användingsområdet nu.

Vill du kritisera en så oerhört bred politisk tradition som feminismen är så får du nog göra dig lite mer besvär än att ”avslöja” att vissa feminister använder elaka ord.

Att säga ifrån.

Ibland talas det om hur en som kvinna ska ”säga ifrån” om en upplever sig trakasserad. Vissa män vill påskina att om kvinnor bara hade sagt vad de tyckte och tänkte så skulle det inte bli några trakasserier, ungefär som om problemet var att kvinnor är så himla himla otydliga med vad de vill.

Ofta när en säger ifrån mot trakasserier så bemöts en knappast med en välvillig ursäkt och att personen ifråga lägger ner. Snarare blir människor stötta och ofta även arga för att en påpekar att de beter sig på ett vis en uppfattar som obehagligt.

Det är inte heller ovanligt med dubbelbestraffning när det kommer till hur kvinnor reagerar på trakasserier. Om de inte säger ifrån anses de få skylla sig själv, men om de säger ifrån och blir satta i en ännu värre situation på grund av detta så borde de ha vetat bättre än att stå upp för sig själv i den specifika kontexten.

Jag har noterat att när en säger till män så vill de väldigt ofta få det till att det är en själv det är fel på och att deras eget beteende är oproblematiskt. De vill att en ska säga att det handlar om att jag personligen är så himla himla känslig, inte om att deras beteende är problematiskt i sig. Om en antyder att det har med något annat än ens personliga känslor inför situationen att göra så blir det ofta lite rättegångsstämning över det hela, en ska plötsligt ”bevisa” att ett visste beteende kan leda till obehag. Jag tänker att om det faktiskt fanns ett intresse av att bete sig bra mot kvinnor så skulle den här situationen inte uppkomma.

Jag är inte känslig, däremot tycker jag att det är viktigt att stå upp för min egen och andra kvinnors rätt att slippa bli illa bemötta av män. Att säga ifrån är inget en gör för att en är känslig och feg, utan snarare för att en har lyckats samla kraft och mod därtill.

Män kan ofta trakassera kvinnor utan att bli tillsagda, för många kvinnor tycker det är bättre att låta sådant beteende passera än att ”ta debatten”. Den som är genuint intresserad av att behandla kvinnor bra bör dock inte bara sluta när en kvinna säger till, utan vara mer lyhörd till att börja med och inte ta sig friheter. Det kanske inte är lämpligt att ta på en främmande kvinnas kropp?

Twitter 29/12. Klassisk feminism och liberalfeminism.

När folk snackar om ”klassisk feminism” osäkrar jag min revolver. Ca alltid liberaler som hävdar att de står för den ursprungliga feminismen. Klassisk feminism lär alltid vara typ samma rättigheter i lagen, inget mer än så. Rimligt. Dessa personer tror seriöst att det bara var liberala kvinnor som var feminister ”när det begav sig”, bara för att de tagit mest plats. Kan informera om att borgerliga kvinnor var taggade på att sätta käppar i hjulet för kvinnlig rösträtt, på grund av skulle leda till vänsterstyre.

Liberaler som slår sig för bröstet på grund av står minsann för fin och oförfalskad feminism. Mmm synd att den slutade vara aktuell för länge sedan. Feminismen har liksom utvecklats sen 1800-talet, eftersom förutsättningarna för kampen har förändrats. Vi fick rösträtt, vi fick lika lagar, men ändå blev samhället inte jämställt! Detta är frågan feminismen tampas med nu.

Vi kan inte kräva lika juridiska rättigheter i västvärlden, för det har vi redan. Vi måste undersöka varför kvinnoförtrycket ändå består. Den ”klassiska feministens” svar på detta är att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det. Men jag vill vara framåtskridande.

Många av de tidiga feminister som hyllas i borgerliga kretsar har en analys som i mycket hög grad utgår från mannen som norm.

Det är inte ovanligt att liberala kontraktsteoretiker hyllas för sin feminism på grund av ”lika rättigheter”. De flesta bortser från kvinnans roll. Till exempel en sådan sak som kvinnors roll familjen och barnafödandet, grundläggande för människans existens, anses irrelevant. Läste någon av de där engelska gubbarna som menade på att när en kvinna väl ingått i äktenskapskontraktet hade hon avsagt sig rättigheter. Kvinnan gjordes fri att ingå i äktenskapskontrakt, men väl inne i det så hade hon en plikt att uppfylla.

Vidare utgår mycket liberal kontraktsteori inte utifrån individen utan familjen, med en manlig individ som överhuvud. Sedan har en i och med feminismen försökt få in kvinnor i definitionen av individ, men inte anpassat själva ideologin särskilt mycket efter detta. Finns fortfarande ingen liberal teori som tar frågan om barnafödande och/eller familjen på allvar. Det räcker ej med att säga ”lika rättigheter”/”frihet att ingå kontrakt” och sen vara nöjd med det. Vilka kontrakt ingås och varför?

Ett problem med liberalfeminism är den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem. Privatliv anses vara heligt. Problemet är att stora delar av kvinnoförtrycket sker just i den privata sfären, och detta är knappast någon slump. De ställen där kvinnoförtrycket äger rum har skickligt gömts i privatlivets trygga sfär. Ett utmärkt exempel är hur det länge var helt okej att våldta en kvinna inom äktenskapet, eftersom hon ansågs ha förpliktelser. Samma sak när mord och misshandel av kvinnor beskrivs som ”familjetragedier”.Har väldigt svårt att ta en feminism som inte diskuterar privatlivets och familjens problem på allvar.